Roberto Plisovaz - Krönika DEL 2

Här fortsätter Robertos krönika

Jag har inte spelat så mycket seniorfotboll i Sala FF men när jag fick frågan att vara med i veterancupen så tvekade jag inte! Veterancupen är nog det roligaste jag varit med om i fotbollsväg. Jag frågade faktiskt farsan om jag skulle vara med och när han hörde vilka som var med i laget sa han lugnt, kör bara! Första året satt han på läktaren som vanligt lite för sig själv, jag kollade upp mot honom och han pekade lite eller höjde ett ögonbryn och jag visste vad jag gjort bra eller mindre bra. Konstigt att när man är över 40 år så tog man direktiv av gubben. Året efter, 2011, var jag med igen och när matchen började så tittade jag upp mot hörnet av läktaren men då satt han inte där. Han hade förlorat kampen mot cancern ett par veckor innan. För första gången i hela min fotbollskarriär så satt inte gubben där, inga höjda ögonbryn eller små pekningar och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Har faktiskt inget minne av matcherna men jag tror vi vann cupen i alla fall!

Inför 2015 års veterancup fick jag frågan av Hasse att vara med och jag svarade ja. Knät var helt, hade inte ont någonstans och jag kände mig pigg, så varför inte! Omgivningen sa att jag var tokig nu när knät äntligen var bra, utmana inte ödet och så vidare… Så varför ställer man upp? Jo, det är ganska enkelt: känslan att vara med grabbarna igen, snacket i omklädningsrummet, att vara med i ett lag och ha roligt. Så sagt och gjort, införskaffade nya skor, tejpade fingrarna, på med knäskyddet och klev ut planen! Känslan att få värma upp med grabbarna och få slänga sig lite på det hårda golvet var riktigt bra! Första matchen började 08:20 och när jag klev ut på planen tittade jag givetvis upp mot läktaren log lite för mig själv och tänkte på några höjda ögonbryn. Matchen gick bra och kroppen kändes kanon! Match nr 3 var mot Gåvan och det gick hyfsat men sen skulle jag göra en utrusning och snarare hör än känner att något smäller till i vaden. Det första som slår mig är att tur att inte farsan är här, nästa är att personalen på jobbet kommer att få roligt. Sist tänker jag på att om det verkligen är hälsenan som gått av. Calle kommer fram och säger lugnt: Du, jag tror hälsenan gick av. Nej, svarade jag, det är nog en jäkla muskelbristning i vaden. Tydligen hördes det att det smällde till och det var bara att linka av banan. Det gjorde inte ont, jag kunde gå hyfsat och jag trodde inte att hälsenan gått av helt enkelt. Efter en tur till jobbet, läkare konstaterade att hälsenan var av och lite gips (jag jobbar på Röntgenkliniken i Västerås) så skjutsade min bror hem mig. Han har listat en del skador jag ådragit mig under åren och nu bockade han av hälsenan och undrade lite försiktigt: det räcker nu va?

När jag kom hem så började mobilen att plinga. Det kom många meddelanden om hur läget var. Jag har aldrig varit med om att få så mycket omtanke. Jag hade liksom bara haft av hälsenan på veterancupen och det strömmade in kryahälsningar från alla möjliga människor. Det värmde något enormt och det tar jag med mig för alltid.

Men nu kanske det är nog. Efter 5-6 knäoperationer, brutna fingrar och lite annat och nu en avsliten hälsena så kanske det räcker. Kanske ska man sitta på läktaren med Jerker och ta en kopp kaffe, titta på fotboll och bara ha det gott. Hälsenan känns rätt bra och med hård träning så kommer det att bli bra och vem vet, kanske står man nere på planen igen någon gång. Fingrarna tejpade, handskarna lagom blöta, knäskyddet åtdraget och så söker man av läktaren efter farsan och ler lite…

Nä, det blir nog läktaren med Jerker och en termos kaffe. Till våren är det dags för min lilla dotter att börja spela med Sala FF, hon kan tänka sig att bli målvakt dessutom. Då kanske jag sitter lite för mig själv, ger små tips, höjer på ögonbrynen till Amanda.. Vem vet..

Tack för mig och ett stort tack till Er som har hört av sig efter veterancupen!!

Roberto

Vi var tvungna att fråga Calle Spång om den där incidenten när han fick räkna rutor i Robertos ansikte i del 1 av Robertos krönika och så här säger Calle
Jag kommer inte i håg precis den händelsen det var många roliga episoder de åren. De kom några glada killar från Västerås med samma humor som fanns i laget så de flöt in bra i gemenskapen. Uppflyttning av egna junisar som fick lära sig det samma.
Att träffa Roberto mitt i plytet var inget vi tränade på men skotten som kom från mitt högra ben var nog mer hårda än välriktade. Vänstern användes endast i nödfall annars så var det bara stödjeben vid skott. Roberto var annars en reaktions snabb målvakt med glimten i ögat. Tyvärr så bedrevs inte målvakts träningen på det sätt den görs i dag utan det var bara att ut och skjut på målvakten så han blir varm, sen kan träningen börja! sa tränarna.
Man är glad att man fick vara en del av SFF då.

Tack Roberto för härlig läsning och vi ses på nyårsafton för det är någonting som säger oss att du står där mellan stolparna igen