Roberto Pliscovaz - Krönika DEL 1

Jag känner inte Roberto så bra men jag vet vem han är och har hört en del från människor jag känner att det är en hyvens kille. Jag har sett honom som målvakt i veteranlaget och det har han gjort ruggigt bra. Senaste nyårsafton slet han av ena hälsenan. Han är inte först ut i den skaran av avslitna hälsenor på veterancuper. Det är säkert 9-10 stycken som har gått samma öde till mötes och haft lång konvalecens framför sig. Vad jag förstår så är Roberto en positiv människa och då går alltid återhämtningen fortare har jag fått för mig. För några veckor sedan körde vi ett antal krönikor på vår hemsida så jag bad Roberto att skriva en också. Nu är han klar med sin krönika och jag kan erkänna att jag både skrattade och fick en tår i ögat när jag läste hans krönika.
På laget.se är man begränsad till 7000 tecken i en artikel och det klarade inte Roberto så vi gör hans krönika i två delar.

Här kommer del 1
Året var 1976 och farsan tyckte att det var dags att börja spela fotboll i ett lag. Det blev Sala FF och det blev många år i Salas rödvita färger. Pappa Bruno har en stor del i mitt fotbollsliv och jag har väldigt mycket att tacka honom för. Otaliga kvällar var vi nere på gården och spelade fotboll och ytterväggen på grannens hus, blev det tyvärr en del skador på. Under alla år jag spelade aktivt så var han med, först som tränare tillsammans med Hasse Bremer och senare som åskådare. Som åskådare stod han oftast för sig själv och jag hade koll på var han stod. Saken var den att jag alltid kollade efter vissa situationer i matchen, mot honom och så gjorde han tummen upp eller gav något tecken hur jag skulle göra. Denna lilla krönika kommer att handla mycket om den store runde gubben som alltid var med, om omtanke, minnen och lite kuriosa.

Som fjortonåring fick jag vara med och träna med seniorerna ett par gånger och det var stort för mig! Få vara med de stora grabbarna under Hugo Karlssons ledning på Annedal. Jag kommer ihåg att jag var nervös och ville inte vara med men pappa Bruno sa lugnt: ”-Ställ dig i målet, mota lite bollar och gör ditt bästa!” Sedan kom det oundvikliga, - ”men akta dig för Calle Spång. Han skjuter hårt och det kommer att göra ont om du inte är med.” Jösses vad rätt han hade. En övning var skott på rullande boll och jag hann se att det var Calles tur och jag var beredd. Problemet var att det regnade och jag var rätt långhårig. Håret kletade fast vid ögonen, jag försökte ta undan sagda hår och det sista jag kommer ihåg är att Hugo ropar till. Nästa sekvens som jag kommer ihåg är att Hugo och Calle står och räknar rutor från bollen i mitt ansikte. Farsans kommentar efteråt? ”-Vad var det jag sa.”

Ett par veckor senare fick jag vara med juniorlaget i en bortamatch mot Forsby FF. Även det kändes stort och denna gång sa pappa Bruno att ”gör ditt bästa och skit i vilka du spelar med. Det viktigaste är att du hjälper laget så gott du kan.” I bussen på väg mot Köping så tog Magnus Jacobsson och Niclas Bergwall hand om mig eftersom de märkte att jag var lite nervös och rädd faktiskt. Jag minns att Mange satte sig bredvid mig och sa lugnt, försök att rulla bollen till mig så sköter jag resten! Niclas skrattade och lugnade mig med att Forsby är jäkligt duktiga och de var rätt tuffa att möta. Hur matchen gick? Tror det blev 2-2 och jag siktade på Mange väldigt ofta, han snurrade upp en Forsbyspelare så att han klev av planen och gick duschade. Efteråt kom alla fram och sa att jag hade gjort en bra match och jösses vad man växte!!

Det är omhändertagandet av spelare i föreningen som jag är imponerad av än idag. Min dotter Alma var väldigt bollrädd när hon var yngre och vi körde lite bollövningar hemma tills en dag då hon frågade om hon fick börja spela fotboll. Kontaktade Lena Aldén som är tränare för F-00/01 och det var inga problem att komma ner och prova. Att komma som ny, att aldrig ha spelat fotboll i ett lag, nya människor och rädslan att göra bort sig är tufft. Men tränarna tog hand om Alma på ett sagolikt bra sätt, precis som jag blev omhändertagen av Mange och Niclas. Hon tyckte det var roligt och hon fortsatte i ett par år. Bollrädslan, den var då för länge sedan försvunnen… Samtidigt var jag som min far, med och tittade på träningar och matcher, pekade lite och kom med lite tips och råd. Återkommer i slutet med mer om omtanke och välvilja.

Silvervallen är Sala FF för mig, en arena mitt i stan, läktaren som man satt och önskade att man fick vara med på planen istället, Rune Pum-Pum som gick omkring och skramlade med mynten i fickan och mycket mer. Nu växer det upp ett nytt boende där och det blir väl bra men varje gång man kör eller går förbi så stannar man upp och filosoferar en stund. Alla matcher och träningar man gjort där, när man bjöd Kaka på snus med mera. Det tar jag med mig och minns istället.

En tränare som gjort ett stort intryck på mig är Hasse Ljung. Under juniortiden hade jag Hasse som tränare och jag har nog aldrig varit så bra tränad som då. Kraven på att prestera fanns där men på ett bra sätt. Ha roligt och gör ert bästa var mottot. Vi hade ett bra lag, presterade bra och hade roligt samtidigt som vi tränade hårt! Tror vi spöade VIK med 7-1 en gång och Hasse gick och småskrattade lite medan deras tränare var så arg att det flög vattenflaskor och annat lång väg. Vi var pigga efter matchen och deras spelare var helt slut. Ett kvitto på att vi hade tränat bra helt enkelt.

1986 var juniorlaget på en cup i Stenungsund och vi hade Janne Forsgren som busschaufför. En utflykt mellan matcherna var till Kamratgården för att titta på när IFK Göteborg tränade. Spelarna körde någon konstig övning och plötsligt ser vi hur Janne helt sonika promenerar ut på planen. Med bestämda steg går han mot Gunder Bengtsson (tror jag) och börjar småsnacka lite. Hasse tittade efter fåglar eller vad det nu var, vi andra satt och gapade. Efter en stund brister Gunder och Janne ut i ett gapskratt, kramar om varandra och Janne promenerar lugnt av planen. Vad de pratade om? Ingen aning men de hade säkert roligt! Efter deras träning fick vi vara med och fika med de stora grabbarna och givetvis sökte jag upp Thomas Wernersson. Bilden Håkan Eriksson tog är inramad och hänger faktiskt i garaget.

Vi mötte IFK Göteborgs juniorlag i cupen och vi ledde med 2-1 i halvtid. Hasse sa lugnt att vi spelade bra och vi hade dem i säcken. Stärkta av tränarens ord gick vi ut till andra halvlek och fortsatte att spela bra men göteborgarna la in ett par extra växlar och vann till slut, har dock glömt/förträngt med hur mycket.

Fortsättning följer i del 2 http://www.laget.se/SALAFFHERR/news/4525221/Roberto-Plisovaz-Kronika-DEL-2