Runtuna IK krönika: Att känna sig hemma

Hade det inte varit så att min far delvis varit spelare i Runtuna IK samt själv suttit i styrelsen en gång i tiden och varit den personen som tagit med en för att titta på en massa fotboll och hockey ( mest det sistnämnda) samt konsumerat en stor mängd idrott via tv:n så hade jag nog inte varit intresserad utav sport över huvud taget. I alla fall inte i den mängd som man är nuförtiden även fast det minskat en aning med åren. Mycket i livet går ut på att hitta vart man finner sig hemma någonstans och i och med det lär man sig välja bort saker man så småningom klarar sig utan alternativt inser att det inte var något för en. Veta vad man ska hålla på med och göra kan vara mycket svårt. Vägen dit är dock inte alltid så lätt och jag tror inte det gör saken lättare om man emellanåt bor mycket i sitt huvud och funderar mycket kring saker och ting. Jag har alltid varit intresserad utav oerhört mycket. Olika saker har gjort mig nyfiken på det mesta men samtidigt har jag varit en ganska så försiktig person som fått lära sig en långsam väg för att både våga vara social och att våga göra saker samt pröva olika vägar. När jag var liten kunde jag sitta hela kalas hos farmor i Runtuna och bläddra timtal i Bra Böckers Lexikon (uppslagsverk från Bra böcker förlag). På vintrarna var man ute och åkte skridskor och spelade matcher på spolad is vid Dammlötsskolan med/mot bland annat Jerry vår nuvarande ordförande. Jag spelade själv också några säsonger i denna klubb men jag brukar säga att dem inte gills. 90 och 91 blev det fotboll för min del och sedan skulle hela laget sluta och en del utav dem som var med i laget skulle fortsätta spela i stan. Redan då drabbades fotbollen på bygden utav flytt in till staden (Nyköping). Jag tror faktiskt det hela går i vågor, men att det är svårare att få ihop fotbollslag på landsbygden nuförtiden är det nog ingen som tvivlar på.

Hur kommer det sig det då att jag först började skriva om Runtunas matcher och sedermera bli en del utav styrelsen? Jo jag hade nämligen aldrig slutat kolla på Runtunas matcher sedan jag var liten. När man inte skulle festa eller något sådant så åkte man på en bortamatch en fredagskväll mot IF Blå i Eskilstuna någon gång på andra halvan utav första decenniet på 2000-talet. Denna gång tjatade jag med mor o far eftersom jag visste att mina kompisar knappast var intresserade utav att stå att titta på ett div. 4-gäng en halvkall fredagskväll på våren tillika hösten. Det blev dock många ensamma matcher men det drabbade inte en outsider (kuf) som jag eftersom jag både klarar av att umgås med folk samt att inte ha några problem att göra saker själv. Det kan låta tragiskt men det är inte helt sant (nog för att det ibland hade varit gött med sällskap). Som den outsider jag nog fortfarande är så startade jag även en blogg 2010 (Fanside RIK Support) där jag började skriva om dem Runtuna-matcherna jag såg (nuförtiden har bollarna presenterats på den) och eftersom jag emellanåt hade en tendens att dyka upp på Runtuna IK:s fester redan då så blev jag tillfrågad om jag inte ville skriva på Runtunas hemsida om matcherna istället för på bloggen. Det jobbet tog jag på mig lite svävande några år senare när jag blev tillfrågad igen och det blev ändå rätt hyffsat. Det dröjde några år från då som jag ändå tror var 2014 innan jag skulle komma med i styrelsen. För det var i samband med att lokalsporten började följa lokalfotbollen ordentligt och fick highlights skickade till sig från en del som filmade matcher länet runt. Om jag följer mina mappar tillbaka så är det från 2015 men jag vill minnas mig att filmandet började redan 2014. Jag blev i alla fall tillfrågad utav Jerry samt Folke om jag ville vara med i styrelsen och när filmandet dök upp så kunde jag göra den delen eftersom jag ändå åkte på alla matcher och skrev om dem (jag hade dessutom en kamera). Det var en fröjd (det är det än idag) och glädje att få bidra och kunna ge något till spelarna och medlemmarna i Runtuna IK som sliter så hårt för att klubben ska gå runt. Några år efter att jag gick med i Runtuna IK:s styrelse började några utav de sämsta åren i mitt liv. Det hade delvis med att jag hade alldeles för mycket att göra men även andra personliga misstag. Jag var också med i alldeles för många kultur-föreningar som jag senare insåg att jag egentligen inte ville vara med i. (Ingen nämnd ingen gömd). Det jag dock tänker är att det måste vara udda att träffa den Richard idag än den för kanske tre år sedan eller den som gick med i styrelsen för all del. Dock kanske det ändå bara är en del som tänker att han är den där Outsidern eller Richard så som han alltid varit. 2017 bestämde jag mig för att jag måste hitta tillbaka till mig själv och då också skala bort sådant som jag inte vill göra. Det är här det viktiga kommer och som det hela handlar om. Runtuna IK blev föreningen jag valde att stanna kvar i och jag gjorde det för att jag alltid känt mig hemma och välkommen här. Här gjorde jag nytta samt blev sedd. När man vet vad man tycker om att göra och samt vet sina begränsningar och kan hitta balansen där emellan. Det är då man ofta hittar hem. Har man samtidigt ett förtroende i ryggen så underlättar det mycket. För mig tog det 2,5 år att hitta tillbaka till mig själv. Men det kanske tog 25-30 att veta vad jag vill göra och se vad jag inte ska göra (jag vet att highlightsen inte är perfekt klippta men det tåls att öva på) . För andra kan det gälla små saker eller vad som helst. När man väl hittar det gäller det att tro på sig själv. Självförtroende handlar bland annat om att veta vad man kan men också inte sluta bara för att man vågade göra fel.

När jag då åker ut till Runavallen på en städdag eller en match samt möte eller träning och jag hör det pratas om kärret vars vatten vattnar plan så är det mitt gamla skridskokärr från mina tidigaste år. Från min filmar vy vid pressläktaren ser jag rätt över till apberget bakom den andra läktaren som man tittade på matcher från och det innan läktaren kom dit. En gång i tiden rätt så rejält igenväxt men perfekt att leka vid. Pressläktaren står framför några träd som jag klättrat i en gång i mitt liv. Det finns många minnen och egentligen tar dem inte slut. Jag hoppas vi fortsätter skapa nya fina minnen för Runtuna IK och det tackar jag min far för och dem som vågade och ville tro på mig samt ha med mig i föreningen. Det är än så länge en rätt så udda säsong och vi är alla med om en tid som vi inte kommer att glömma på ett bra tag. Jag hoppas alla tar hand om varandra där ute. Så småningom går mycket tillbaka till lite ”vanligare” förhållanden. Nu längtar vi efter seriespel på riktigt.

FORZA RIK!!

Richard Karlsson