Sargat, lågprioriterat, älskat

JAS 22/23 - en grupp som formades 2010, varit över 150 medlemmar, tappat medlemmar och attraherat nya från ”lokala konkurrenter”, sjungit och spelat in låtar om att ta guld. Upplevt pandemi, varit med och format en klack, varit delaktiga i att göra föreningen attraktiv igen och tagit ett guld på vägen.

När man skulle försvara guldet;

Sakna tre spelare (SSL), fyra sjuka och tre skadade.Vi ändrade inte våra förväntningar för det utan stångade oss blodiga mot giganten RIG och lämnade dem lika sargade som oss. Sedan enligt plan Höllviken i kvartsfinal - utan att gå in i detalj på korrektheten i bedömningarna men deras PP slog ut våra gulddrömmar. Ridå. Becksvart.

Vi pratade om att vinna ett guld och tårarna tog över när det var ouppnåeligt. På resan mot guldet missade vi den verkliga innebörden med ett lag - att ta till vara på tiden ihop, skapa och lagra minnen. Att inte vinna gör ont som ett slag i magen, men att inte kunna göra resan med samma grupp igen är som ett djupt skärsår. Över tid kommer såret läka och lämna ett redigt ärr. Som den ska ärrade mannen jag är älskar jag alla mina ärr på olika sätt, och frågan är om jag inte älskar PWJAS 22/23 ärret mest av ALLT.

Sedan kommer förhoppningsvis spelarna förstå att JAS inte är en slutstation, framförallt när man har talang och dedikation - utan nu tar de med sig en utbildning och minnen ut i vuxenlivet, ett liv som de med största sannolikhet kommer möta på motgångar men likt deras tid i JAS bemöta på bästa sätt - med mästarmentalitet.

Inför nästa säsong har jag en revanschlusta - och jag är övertygad om att dessa killar inte är färdiga heller.

23/24 Pixbo, hyenans återkomst.

Johan Nilsson