Årskrönikor 2010-13

Ja var ska man börja. Det är svårt nog att summera en säsong kan tyckas. Näst intill omöjligt att få ihop något rättvist när det rör sig om fyra säsonger, men jag tog ett långt nap förut och lär ändå inte somna på ett tag så jag ger det ett försök.

Jag backar bandet fyra år tillbaks när jag efter ett välbehövligt uppehåll på två år ifrån Munkedals IF var jävligt taggad på att komma tillbaks och ansökte själv om tränarjobbet för damlaget. Jag hade fått känna på att gräset inte alltid är grönare på andra sidan staketet samtidigt som jag fått en nytändning för att träna seniorlag och hade utvecklat massa ideér och uppslag jag ville pröva på.
Samma dag som jag skvätte bläck på kontraktet fick introducerades jag för min nya assisterande tränare (Jessica Wallström) och sedan åkte jag i stort sett från klubbstugan till Landvetter och vidare till en go fem veckors semester i Thailand (det är uttömmande att skriva kontrakt och det kändes inte mer än rättvist men en omedelbar semester).
Försäsongen planerades minutiöst från en beachstol under stekande sol med en paraplydrink i ena näven.

År ett: comebacken. Det är fair att påstå att det inte direkt blev någon omedelbar succé när jag åter kommit tillbaks. Det var många nya ansikten i laget sen jag var där sist och mitt nya spelsystem möttes av en blygsam entusiasm.
Resultatmässigt gjorde vi ingen höjdarsäsong, det blev väldigt mycket knetande med många nya aspekter i spelet men laget visade gott tålamod och försökte verkligen anamma det nya sättet att spela boll på. Närvaromässigt fanns det dock en bra bit till att vandra. Det var på tok för många matcher där vi verkligen fick kämpa för att få lag och då blir det givetvis svårare att göra sig själv rättvisa.

År två: Lönngren effekten. Jessica tackade för sig som spelande assisterande och in i laget klev Stefan Lönngren, en för mig då relativt okänd kuf ifrån de absolut mörkaste delarna av Håby, men numera en väldigt kär vän och inspirationsskälla. Detta var året där vi började få betalt för allt knetande vi gjort året innan. Resultaten kom som på löpande band och vi vann de 7 första matcherna i serien. Trots en tuff höst med många borta knep vi en uppflyttningsplats efter en dramatisk bortamatch emot Stenungsund och spelarna firade med alkoholfri skumpa medans tränartrion kunde sjunka ner i en jaccuzzi med obegränsad mängd whisky och sitta å hylla varandra till soluppgång den följande morgonen.

År tre: sista pusselbiten Vi var nu för första gången i damlagets moderna historia i division III. Förväntningarna på oss själva från oss själva var spända. Vi hade ingen aning om vart vi stod, vi visste bara att vi var påväg i rätt riktning och skulle behöva fortsätta i rätt riktning för att kunde hävda oss själva. Det gjorde vi verkligen. Trots att inledningen av serien gick skitdåligt fortsätta alla ta sitt ansvar gentemot lagkamraterna och gå in med en jävla inställning på varje träning och aldrig ge upp. Vi stod upp bra för varandra och började agera mer och mer som ett lag. Detta innebar att vi slog närvarorekord för damlaget med hästlängder och när hösten mörker stundade så toppade vi både form och närvaro. Resultaten och framförallt prestationerna började komma och vi kunde klättra tillräckligt många placeringar för att klara gallringen till nästa års division II. Detta kan vara mitt favoritår all time som tränare. För första gången hade vi konkurrans om platserna till varje match. Alla drog åt samma håll och vi hade fruktansvärt bra träningar året igenom.

År fyra. slutet på en era. Stefan tog ännu ett steg tillbaka från laget och Sandra Aldegren hoppade in som lagledare för vårt division IV lag. Detta är givetvis säsongen som vi har färskast i minne. En säsong som vi spelat i division II (detta efter omstrukturering av damserierna rikstäckande). Det har varit en fantastisk utmaning som vi klarat av utan att prestera på toppen av vår förmåga. Vi har mött många lag som vi tidigare bara spelat mot i form av deras andralag och det har givetvis gett oss ett betydligt högre tempo. Frågetecknen inför säsongen var dock många, hur skulle vi mäta oss emot dessa anrika damföreningar? Hade vi klättrat igenom serierna för fort? Var vi mogna för det här? Jag tycker absolut att vi besvarat alla de frågorna med besked. Vi slutar 7a av 10 lag totalt och hänger kvar i serien med mariginal. En placering jag är stolt över. Det är den högsta placeringen ett damlag någonsin presterat i den här föreningen och en prestation man absolut inte ska se mellan fingrarna med. Trots detta finns det givetvis utrymme för utveckling. Som jag nämnde tidigare så anser jag inte att vi spelat på toppen av vår förmåga under året och inte lyckats prestera emot lag högre än oss i tabellen. Detta är ett faktum jag själv tar ansvar för då det givetvis är min roll att se till att vi presterar i alla matcher vi tar oss an.

Detta leder oss fram till det beslut jag nu fattat att hoppa av som tränare för Munkedals Damlag inför säsongen 2014. Det finns givetvis fler skäl än ett till ett sådant här beslut men i huvudsak beror det på att jag innerstt inne inte är kapabel att ge allt jag har inför nästa säsong. Det finns många aspekter i denna gånga säsong där jag inte är nöjd med min egen prestation och det finns faktiskt inget i livet som jag tar på samma allvar (tro det eller ej) som ett förtroendeuppdrag att vara tränare. Därför måste jag lägga av medan jag fortfarande är nöjd med det jobbet jag själv gjort i laget dessa fyra år. Ni förtjänar inget mindre än en ledare som brinner för det här laget med hela sitt hjärta.
Jag är oerhört stolt över att få varit en del av ert lag, ni har varit helt fantastiska (oftast) att jobba med och det har verkligen varit en jävla resa att se eran utveckling på så nära håll.

Jag får passa på att tacka alla spelare som varit delaktiga under dessa år och framförallt ett tack till er som jobbat lite extra med laget. Jessie, Stefan, Sandra och Uffe!

För mig är detta ett avslut men för er en välbehövlig nystart. Jag önskar er all lycka till i framtiden och ska med största nöje följa er från läktarplats nästa år!

/Martin