Nu börjar allvaret!

Med mindre än ett dygn kvar till seriepremiären så bjuder Josefin Wallin-Börjesson på en sammanfattning av försäsongen och lite tankar kring tävlingssäsongen.

Onsdag kväll och näst sista träningen inför seriepremiären är genomförd. Nu börjar allvaret. Men har det egentligen inte redan startat för länge sen?

För vad var det annars som hände i teorisalen för några månader sedan, när vår ordförande presenterade en relativt välbekant Jönköpingsbo för laget? Mikael Hill, även känd som pappa till Amanda Hill som vi känner sen tidigare, hade ett solklart budskap denna eftermiddag: Nu börjar allvaret.

Med det menades att försäsongen var igång och träningsschemat levererat. Till en början var det eget ansvar att genomföra de pass som var inlagda men bara inom någon vecka var försäsongen uppstrukturerad. Härliga hjälptränare som herr Stöckel, Mr Jimmy samt Piff och Puff, även kallade Reine och Peter kom troget till Sandviken och höll i pipan. Detta då denna Jönköpingsbo fortfarande var bosatt i "bonnatrakterna"! Men varje söndag kom han på besök för att själv hålla i mastodontpassen på närmare tre och en halv timme, bestående av innebandy, intervaller och fys.

Redan på de första innebandyträningarna började det nya spelsystemet att ta plats. Efter några fasansfulla och glada veckor tog Fysteamet tag i rodret. Kaj den snälle, Björn den ordentliga och Stefan den store hälsades välkomna och försäsongen var verkligen igång!

Innan semestern tog vid, genomfördes säsongens tredje Coopertest, naturligtvis behövdes vårens träning följas upp noggrant för att kunna följa upp fortsatt utveckling. Allt för att uppfylla Hills krav, mycket enkelt: 13.30 på Cooper eller 10.5 på Beepen, annars spelar man inga seriematcher. Vid första tillfället ämnet kom upp blev stämningen något dämpad men med viss eftertanke tog alla det som en sporre till sin fysiska utveckling och under sommarmånaderna så har allt fler tagit sig under gränsvärdena.

Som avslutning på första halvan av försäsongen genomfördes ännu ett Coopertest som följdes upp med en helkväll på Snapen där vi åt gott, hade det trevligt och givetvis pratade innebandy. Då vi tidigare i veckan hade spelat äldre mot yngre, där de yngre förlorat, var det dem som stod för maten. Kyckling med chips och sås, MUMS!

Under veckan hade vi fått lämna in ett foto av oss själva när vi var 3-5 år tillsammans med tre påståenden om oss själva där ett var falskt. Detta eskalerade i en tipspromenad som första aktivitet där det först och främst gällde att lista ut vem som var vem, sedan att lyckas komma på vilket påstående som var falskt. Det var till exempel många som trodde att Cicci Habib hade en tam fluga på rummet, att Annie Rosén hade stoppat upp 21 körsbärskärnor i näsan (vilket dock var sant) eller att Emma Alhgren älskar doften av morgontidningar! Efter denna underhållande tipspromenad och lite innebandysnack begav vi oss till Vadsbohallen där alla bäddad i ordning för natten. Nästkommande dag väntade Fysprofilen och en träningsmatch mot Lockeruds P95. Efter avslutad aktivitet var själva "grov"-försäsongen var nu avklarad och de närmsta veckorna handlade om egen träning efter noggranna direktiv under ett par veckor.

Semestern gick och gud vet vad alla gjorde och det var snart dags för en återträff med laget. Själv låg jag oftast ute på Brommö och badade och hade det skönt.

En kick-off, ett flertal träningsmatcher följt av ett träningsläger i Skåne ägde rum och vårt lag formades mer och mer, både socialt och spelmässigt. Rent resultatmässigt var kanske inte Skåne det bästa, men mycket socialt sattes. Ett lag skapades, en enhet, en stor familj! Dagen efter Skånelägret blev en lång och tung dag för coach Hill som hade utlovat att spika truppen direkt efter nämnda läger. Detta medförde att vi nu, mer än någonsin kände allvaret.

På tal om allvar, vi åkte till Kallsta-Open och spelade tre träningsmatcher. Trots att vi kom tvåa i gruppen så fick vi inte gå vidare till slutspel. Detta på grund av att årets stora influensasmäll knockade laget samma vecka och vi fick plocka in spelare från ungdomsföreningen för att få ihop lag. Surt, men vi visade ändå att allvaret ännu inte ligger i resultaten utan i det spelmässiga. Hur vi presterar och inte vad vi presterar. Vi jobbade och jobbar fortfarande med att sätta vår spelidé, att alla drar mot samma stack.

Och idag, med en träning kvar inför seriepremiär känns vi starkare än någonsin. Med full närvaro på träningen, skadade tillbaka på planen och ett rent ut sagt jäkla go i laget ska vi visa Kristinehamn på fredag vart skåpet ska stå. Vi ska beträda planen med självsäkerhet och stolthet för vårt märke på bröstet. Vi ska visa att Lockeruds damer kommer bli att räkna med i år, att vi med styrka, teknik och glädje kommer att lira boll TILLSAMMANS! Hoppas vi ses i Kristinehamn, om inte så vet vi att vi ses på hemmapremiären i Vadsbohallen om ytterligare en vecka, visa att vår trogna publik förblir trogen även i division 1! Nu, börjar allvaret.

#1