Idrottens tjusning

Igår spelades den sista omgången i kvalserien till division två. Tyvärr blev det förlust med 2-1 mot Borgholm, där segermålet gjordes 19.16 i tredje perioden. Detta gjorde att Hovslätt kom på femte plats i kvalserien och i och med det så blir det inget spel i division två nästa säsong... om inte något lag drar sig ur division två, då står vi överst på turlistan. Hoppet är det sista som överger människan, sägs det, det är nog sant.

Kvalserien har varit en enorm nervpärs för mig som tränare. Varje match har varit jämn och i tre ut av fem matcher, som vi har spelat, har matchens sista mål gjorts i den sista minuten av tredje perioden. Jag själv har haft turen och privilegiet att ha fått spelat ett par matcher det står ganska mycket på spel. Men jag har aldrig varit med om att det ska avgöras på så små marginaler som i den här kvalserien. Ta bara som exempel när vi avgör när det återstår tre sekunder, hemma mot Ariel eller när Öjaby kvitterar genom ett ogenomtänkt avslut, där jag som tränare hinner tänka att nu vinner vi och vad bra att hon tog avslutet därifrån, innan bollen letar sig in i nätmaskorna. Nio sekunder kvar av tredje perioden.
Vi kanske inte är världens bästa lag och spelar världens bästa innebandy, men vi bjuder i alla fall på spänning och idrottsunderhållning på hög nivå.

I skrivandets stund är mindre än ett dygn sedan jag har upplevt en av de tyngsta förlusterna i min idrottskarriär och En av de första frågor som dök upp i mitt huvud efter det att jag lyckades samla alla intryck efter slutsignalen var: Är det värt det? Svaret var enkelt. Ja, det är definitivt värt det. Med det vill jag tack alla spelare, alla som har hjälpt till runt laget och våra supportrar. Vi hade en trogen skara supportrar på läktaren i Borgholm, en tisdagskväll klockan 20.00. Stort!

Coach