Gustavs guldkorn: Bamsehallen (Del 1/2)

Återigen är det dags att ge sig ut på utflykt i minnesbanken. Den här gången kommer vi resa ytterligare bakåt i tiden mot en match, en hall, ett avancemang och ett fantastiskt minne. Många år har passerat sen den där marsfredagen 2007 men den är värd att minnas. Häng på så tar vi oss tillbaka till en annan tid! Som jag var inne på senast får klubbens storhetstid vad gäller herrinnebandy anses vara andra halvan av 00-talet. Det är också denna tid vi ska återvända till idag, kanske rentav kulmen av den till och med. Bakgrunden till den här matchen är intressant och avgörande och vi måste backa till säsongen 03/04 för att förstå var klubben befann sig. Gnosjö IBK hade då under några år varit ett stabilt division 4-lag, varken mer eller mindre. Denna säsong blev dock tuff och spenderades under slutet i den absoluta bottenstriden i krig om förnyat kontrakt. Det löste sig till slut men det krävde en kraftansträngning så stor att det nästan knäckte klubben. En passus som måste nämnas här är det gyllne undantaget säsongen 03/04, nämligen DM. På den tiden var DM, som i år för övrigt gjorde comeback i form av Smålandscupen, en stor företeelse där de flesta lagen deltog, även de absolut bästa. GIBK lyckades avancera till åttondelsfinal och lottades att möta Växjö Vipers (osäker på om de börjat använda det namnet redan då) som huserade i division 1 på den tiden (nuvarande Allsvenskan). Det sämre rankade laget fick fördel av hemmaplan samt en bonusstraff för varje division det skiljde mellan lagen. Mot alla odds lyckades GIBK vinna matchen med 5-4 efter att Daniel ”DJ” Johansson avgjort sent med ett patenterat dragskott i krysset. Detta trots att man lyckades missa samtliga bonusstraffar, en av dem sköts av nuvarande tränaren i damlaget Niklas Vickman om jag inte minns fel. Sensationellt nog blev det kvartsfinalspel i Töllstorpshallen och för motståndet skulle inga mindre än Jönköpings IK stå. JIK var på denna tid ett av de absoluta topplagen i Elitserien i innebandy. Topp fyra var givet säsong efter säsong, dock hade de problem med ett envist slutspelsspöke som gjorde att de sällan överlevde kvartsfinalspelet. De hade storstjärnor som Johan Anderson, Daniel Calebsson och inte minst den oefterhärmlige Janne Bjerlestam. JIK vann givetvis planenligt med 12-5 utan att ta ut sig, värt att notera är dock att GIBK lyckades sätta en av straffarna denna match genom Daniel Park! Om DM var en saga var seriespelet länge mer som en mardröm även om det gick vägen till slut. Det var till och med så illa att det var ytterst nära att laget lades ned helt under våren -04. Vi hade ett möte där det diskuterades om vi ens hade något lag att ställa på benen. Ett av de stora problemen var att det inte fanns någon målvakt att tillgå eftersom Sebastian Dudas valt att gå till VUGI i sin studiestad Växjö. Det problemet löstes dock med att profilen Emil i Fägerås satte sig mellan stolparna. Jag minns faktiskt inte att vi kom fram till något slutgiltigt det där mötet men ett lag anmäldes i alla fall till seriespel. Därefter hände något helt avgörande för laget och föreningen. Marcus Frisk anlände. Han kom från studier och division 1- spel i Umeå och kontaktade Daniel Petersson med frågan om det fanns möjlighet att få spela i Gnosjö IBK. Som den affärsman DP är såg han givetvis möjligheten och erbjöd Frisk plats i laget mot villkoret att han skulle ta över rodret och bli spelande tränare. Svaret blev ja och jag vill påstå att det är det enskilt viktigaste beslutet till hela klubbens resa som skulle följa, ja till att klubben faktiskt fortfarande är där den är idag. Tidigare hade ett paussnack mest låtit som en ishockeyintervju, spring mer, folk på kassen, kämpa, rörelse! Frisk lärde oss taktik. Spring rätt snarare än mer. Vänd spelet istället för att ta burskydd. Idag kan det låta simpelt men på den tiden var det en revolution. Dessutom behärskade Frisk kroppsfinter och spelade med spikrakt blad, bara en sån sak! Det var ingen som hade sett det på den tiden. Det handlade mer om att hooka klubban så mycket som möjligt, helst mer än tillåtet. Från bottenstrid gick det nu spikrakt uppåt och vi vann division 4 med Frisk och DP som tränare och var för första gången klara för högsta Smålandsserien. Ett helt koppel spelare anslöt, de flesta med tidigare bakgrund i klubben såsom Rickard Claesson, Jesper Henningsson, Sebastian Dudas, David Holmberg och Fredrik Nyström. Själv gick jag för första gången formellt in i A-laget, som assisterande till Frisk. Där har jag som bekant blivit kvar! Vi gjorde en bra första säsong i trean och hade länge häng på toppen. Det slutade med en fin femteplats och en bra grogrund inför säsongen 06/07 då vår historia ska utspelas. Vår fina säsong hade inte gått obemärkt förbi och flera klubbar ryckte i våra spelare. Sportgruppen med Henrik ”Jilo” Florå i spetsen gjorde dock ett hästjobb och säkrade upp truppen samt ett antal nyförvärv. Alla verktyg för att blanda sig i toppstriden fanns men det var nu eller aldrig. Vi skulle aldrig klara en silly season till med laget intakt. Serien inleddes starkt och vi låg länge helt programenligt i toppen. Efter nyår öste Wedeby på och säkrade tidigt seriesegern. Även andraplatsen gav direkt uppflyttning till division 2, tredjeplatsen gav ingenting. Inget kval. Allt eller inget. Vi hade andraplatsen men började hacka lite samtidigt som Tranås jagade intensivt och radade upp seger efter seger. Klantigt nog lyckades vi förlora mot nästjumbon Rottne och Tranås klev därmed upp på samma poäng som oss och som lök på laxen skulle vi mötas i Töllstorpshallen omgången efter. Här var det dessutom bara fyra omgångar kvar av serien, så det var en helt avgörande match. Efter en stenhård kamp som avgjordes sent avgick vi med segern. Matchen efter klarade vi med nöd och näppe att kryssa mot CL98 och i näst sista omgången slog vi Westervik hemma. Tranås vann två raka och det innebar att det skiljde en poäng inför sista omgången. Tranås hade dessutom målskillnaden på sin sida så det skulle inte räcka med en eller två poäng, vi måste vinna på ordinarie tid och ta tre. A-lag Div 2 0kommentarer

Gustavs guldkorn: Miraklet i Torsås (Del 2/2)

...Allt detta hade alltså lett fram till matchen som är föremålet för denna berättelse. Seriepremiären säsongen 2017/18 i Torsås Sporthall. Så långt bort hade vi inte spelat på mången god dag. Var ligger ens Torsås? Jag vet knappt än idag. En del hade tidigt angivit att de inte kunde vara med så det var tufft att överhuvudtaget kunna ställa ett helt lag på benen. Jag hade besök av kollegor från utlandet den aktuella veckan och kvällen innan matchdag var vi på Bredaryds Wärdshus. Jag deltog inte speciellt aktivt i konversationen dock, jag hade fullt upp med att hitta en sista gubbe för att fylla två femmor. Det ska då tilläggas att två av gubbarna som redan var klara för spel i matchen var Johnny Huynh som spelat i b-laget tidigare och Alexander Elmersson som hade spelat exakt fyra byten i division tre säsongen före (här finns en story om en hårtork och ett boxplay men det får vi ta en annan gång…). Det var ett tag aktuellt att Jonathan Fransson som spelat i b-laget säsongen innan men nu flyttat, skulle köra från Stockholm till Torsås för att spela matchen. Han tog dock sitt förnuft till fånga till slut och valde att stanna i huvudstaden. Kvällen gick och fredagen kom och vi fick helt enkelt åka med en man kort. Väl framme proklamerade motståndartränaren i nöjd ton att de minsann var väl förberedda, ”vi har kört tre pass i veckan sen i maj och har drygt 20 gubbar i truppen”. Det gav onekligen viss extra anspänning inför första tekning. Känslan var att det kunde bli rejält åka av från start och sextio riktigt jobbiga minuter. När väl domarna blåste till spel förändrades dock känslan tämligen omgående. Jag minns tydligt att jag efter tre- fyra spelade byten direkt kände att det inte på något sätt var ett omänskligt motstånd, den här matchen skulle vi vara kvar i åtminstone så länge orken räcker till. Vi städade ganska tidigt av ett boxplay och tog även ledningen i slutet av perioden efter mål av Eric Karlsson. Andra akten var snarlik den första, jämnt spel och vi var inte på något sätt bortgjorda. Eric gjorde 2-0 och kostade till och med på sig att missa en straff. Slätafly reducerade men drog i slutet av perioden på sig en dubbelutvisning vilket gav oss chansen att spela fem mot tre i inledningen av tredje. Det gjordes med bravur och Jesper Holmgren sköt 3-1. Otroligt nog hade vi ledningen en bit in i tredje, med nio utespelare varav endast tre (Jesper, Eric och Jakke Björnell) ens spelat på den här nivån tidigare. Sista 18 i tredje blev vi dock fullständigt nedtryckta, Slätafly satte allt på ett kort och öste på för allt vad tygen höll. Tröttheten tog ut sin rätt för oss men spelarna krigade som aldrig förr. Mitt i perioden fick Johnny till råga på allt kramp och var tvungen att vila sex- sju minuter. Under tiden fick Jesper kliva ned på sin ordinarie backposition och sex forwards blev hastigt och mindre lustigt bara fem. Slätafly reducerade och med knappt fyra kvar åkte Empa Claesson på sin andra tvåa (standard) för dagen. Vi orkar inte hålla emot utan Slätafly kan också kvittera. De fortsatte jakten på att avgöra under ordinarie tid men tack vare en enorm kraftansträngning lyckas vi spela av tiden och ta matchen till förlängning. En poäng var räddad och det kändes som mer än någon kunnat begära. Trots det fanns en extrapoäng att spela om och den tänkte vi inte ge bort lättvindigt. Det var tunga ben och skallar dock och Slätafly öste på. Oliver Landberg fick bollen och var så trött så han orkade inte annat än att slänga iväg ett skott från mittlinjen som tog i ribban! Så nära var vi en seger i comebacken i division 2. Slätafly fick avsluta sudden- spelet i powerplay och hade då en superchans att avgöra. Crosspassningen satt på bladet och målet var öppet sånär som på Jesper Landbergs doja i storlek 48 som han på ett mirakulöst sätt fick ut och räddade skottet. Slutsignalen ljöd och på resultattavlan lös 3-3! Det kändes som en seger, som Staffan Lindeborg sa efter Sverige- Argentina spelade 1-1 i fotbolls- VM 2002. En som dock inte var nöjd med ett kryss var Eric, han var tydlig med efter matchen att det här skulle vi minsann vunnit! Det vittnar lite om hans inställning och vilja att vinna till varje pris. Säsongen skulle efter detta rulla på i sakta mak, vi blev bättre och bättre och växte in rätt bra i division 2- kostymen även om det dröjde till sista omgången innan kontraktet säkrades. Jag tror definitivt att premiärmatchen var viktig för oss. Vi fick direkt se att vi kan hävda oss på en högre nivå samt att hårt arbete ger resultat. Vi var inte många som var med på bussen från Gnosjö till Torsås den där oktoberkvällen men vi som var med kommer nog alltid minnas matchen! Slätafly SK/IBK- Gnosjö IBK 3-3 (0-1, 1-1, 2-1, 0-0) Målskyttar: Eric Karlsson 2, Jesper Holmgren Laget: Mv: Jesper Landberg (Christoffer Törn) B: Anton Holmgren- Emil Claesson- Johnny Huynh 1 kedja: Oliver Landberg- Eric Karlsson- William Park 2 kedja: Jakob Björnell- Jesper Holmgren- Alexander Elmersson A-lag Div 2 0kommentarer

Gustavs guldkorn: Miraklet i Torsås (Del 1/2)

Gustavs text är lång och laget.se tillåter enbart 7.000 tecken per inlägg, så vi får dela upp det i två delar. :-) I en tid av innebandystiltje börjar onekligen en viss abstinens att infinna sig. Framförallt saknas tävlingsmomentet, att få mäta sig med seriekonkurrenterna varje fredag har länge varit självklart men inte nu. För att stilla lite av innebandyhungern tänkte jag hänge mig till lite nostalgi. Jag har i någon form stått i båset klädd i Gnosjö IBKs färger sedan 2003 och avverkat en hel mängd matcher. De allra flesta är bortglömda till största del men vissa matcher lämnar riktigt aldrig minnesbanken. Avgörande matcher har förstås en tydligare tendens att hamna där men det finns även många andra matcher som på många sätt är minnesvärda. Jag tänkte därför lista tre matcher som jag aldrig kommer glömma och som på något sätt betytt mycket för Gnosjö IBK, mig och många andra. Troligtvis kommer det medfölja lite bakgrundshistoria, trivsamma anekdoter samt inte minst en hel del sköna profiler som passerat revy hos Knektarna genom åren. God läsning! Slätafly SK/IBK- Gnosjö IBK 2017 Den första matchen ut att belysas är alltså seriepremiären i division 2 säsongen 2017/18. Detta är säsongen då Gnosjö IBKs herrar gjorde comeback i ”finrummet”, högsta Smålandsserien division 2 efter många säsonger skvalpande i de lägre serierna. Klubbens verkliga storhetstid får anses vara mellan 2004-09 då vi avancerade från division fyra ända upp till förbundsnivå, division två (nuvarande division ett). Från metropoler som Kvillsfors och Forsheda spelade vi helt plötsligt matcher från Trelleborg i söder till Nyköping i norr. En fantastisk tid på många sätt och det var också då mitt engagemang i klubben började och växte sig starkt. Tillsammans lade jag och dåvarande sportchefen Henrik ”Jilo” Florå oerhört många timmar på Gnosjö IBK året runt. Dels på själva spelet och matcherna men även på att rekrytera spelare, klubbleverantörer (Kronstrand glömmer ingen) och annat. Det fanns många andra inblandade också, Daniel Petersson drömmer fortfarande mardrömmar om telefonräkningarna för samtal mellan Gårö och Swedecote på den tiden. Det gick ett och annat samtal mellan mig, Jilo och Daniel ”Chris” Kristoffersson på de aktuella företagen och det var inte direkt ytbehandling eller plåtbearbetning som diskuterades… Det fanns inte mycket mer än innebandy i mitt liv vid den här tiden, vinst eller förlust på helgen färgade allt jag tog mig för. Allt var också länge på något sätt en hisnande framåtrörelse, segrar, utveckling, avancemang. Det kunde givetvis inte hålla för evigt och efter en extremt motig säsong 2008/09 åkte vi ur dåvarande tvåan och var tillbaka i Småland. Några halvhjärtade försök följde med avancemang och urdragningar ur serier som avlöste varandra. Inför säsongen 12/13 startade vi om i lägsta serien och satte en uttalad målsättning att bara ha kul, glädjen till sporten skulle vara prio ett. Vi vann serien obesegrade med undertecknad som spelande tränare (!?) och avancerade till trean. Det kändes som en lagom nivå. Vi var tillräckligt bra för att komma trea- fyra varje säsong men också tillräckligt dåliga för att inte vara nära att gå upp. Det känns konstigt att skriva detta idag men då tyckte jag det var ett utmärkt upplägg. Vi gick fortfarande ut för att vinna varje match men de gångerna det inte blev så förstörde det inte hela helgen längre. Innebandy var kul utan någon större press, det liksom bara rullade på. Vi var ett skönt gäng och det var relativt smidigt, korta resor och så vidare, perfekt! Sådär flöt det på några år, fram till säsongen 16/17. Som vanligt inledde vi seriespelet helt okej, låg på vår stadiga andra, tredje, fjärdeplats ungefär. Månaden innan juluppehållet spelade vi dock bedrövligt och förlorade fyra raka om jag minns rätt. Allt kulminerade i förlust en lördag mot Tenhult borta med de evigt unga bröderna Blychert i spetsen. I samband med detta var julfest bokad i Jönköping till råga på allt. Vid den tiden hade Patrik Strand lyckats få med sig Skillingarydsikonen Jonas Ragnarsson att spela i GIBK. Under en diskussion oss emellan relativt sent denna kväll fastslog han med säkerhet: ”typiskt Gnosjö med fyra raka torsk nu. Jag är säker på att vi kommer vinna sju raka efter nyår och gå till kval”. Ragge är klok som en uggla så givetvis fick han rätt i sin profetia. Vi slog vår största antagonist på den tiden, Ljungby, i sista omgången och säkrade därmed en kvalplats uppåt mot vår kanske nutida största antagonist, Ingelstad. Efter två svavelosande matcher som är värda en helt egen krönika stod Ingelstad som vinnare med ett enda måls marginal totalt. Det var en oerhört tung förlust och den lockade fram känslor som jag inte trodde jag hade i mig längre. Jag trodde som sagt att jag lyckats få någon slags distans till innebandyn, att det var något som bara var kul. Skillnaden mellan vinst och förlust är dock aldrig så enkel och här sved det rejält. Resan med ”sju raka” som Ragge uttryckte det, hade väckt något, en hunger efter mer. Under sommaren valde ett lag dock att dra sig ur tvåan och vi blev erbjudna friplatsen. Vi valde efter visst funderande att tacka ja till platsen och acceptera utmaningen. För en utmaning, det var det! Ett par veckor före seriepremiären samlade vi ryggraden i laget för ett avgörande möte. Vi hade då en trupp på två målvakter och två femmor i princip, kanske någon enstaka reserv. Det är extremt tunt såklart och inget vidare att hålla i när det blåser snålt. Vi skulle nu för första gången på många år spela 22 matcher dessutom, senaste säsongerna hade bestått av 16 matcher efter att lag dragit sig ur. Vi valde trots detta att köra på och försöka få in några gubbar till. En fredag några veckor före seriepremiären lastade jag in en smörgåstårta i bilen och åkte upp till Jönköping och lyckades övertyga Strand att köra en säsong till. Den gode Strand har en viss svaghet vid förhandlingsbordet när godsakerna kommer fram, därom råder inga tvivel. Även Jesper Henningsson körde vidare vilket såklart var väldigt viktigt. ...Fortsättning följer i inlägg 2... A-lag Div 2 0kommentarer

Gustavs funderingar under "Corona-uppehållet"

Vi träffar Gnosjö IBK:s tränare Gustav Söderlund på behörigt "Corona-avstånd" för en kort intervju. Nu när serien pausas efter lite knappt en fjärdedel spelat så huserar ni på plats 7 av 14, är det en placering som du är nöjd med? Det känns som vi har startat relativt bra i alla fall. Jag ska erkänna att jag inte har järnkoll på tabellen men jag tror det är olika antal spelade matcher och en knapp fjärdedel är trots allt bara början. Det finns saker vi definitivt är nöjda med men även saker att slipa på så en mittenplacering för tillfället känns väl fullt rimlig. Malcolm Kvarnvik toppar den interna poängligan hittills, ”Malle” känns het i år? Malle känns het, precis som flera andra! Han har fått en bra start på säsongen och tidigt fått sätta några kassar. Sånt ger självklart självförtroende och det är alltid bra. Malle är en viktig spelare för oss med sitt fina målsinne samt styrka, både fysiskt och mentalt. Det finns således potential för fler poäng framöver. Självklart pausar Gnosjö IBK sin träning nu i enlighet med FHM men hur passar uppehållet er? Som sagt känns det som vi har fått en bra start och tuggat igång så egentligen kanske uppehållet passar oss dåligt. Samtidigt så har det varit fler matcher än vi är vana vid med både cupspel och extra matcher i serien så ur den synvinkeln kan det vara bra med vila. Just det här uppehållet kan vi inte påverka så vi accepterar vad som ställs framför oss och anpassar oss efter det. Oavsett ska vi se till att vara redo när det börjar spelas matcher igen! Nu är det individuell träning som gäller ett par veckor, vem i laget kommer träna hårdast i elljusspåret? Det är självklart så i ett lag att visa har svårare att springa när det inte finns någon boll att jaga, samtidigt så jagar en del bättre utan boll :) Svår fråga att svara på men Jakke Björnell är alltid stark i spåret. Gustaf Kvarnvik brukar också vara en träningsmyra så jag skulle sätta mina slantar på de två herrarna. Någonstans finns ju risken att någon blir aningen försoffad i en tid då mycket ansvar hamnar på individen, men eftersom du har stor rutin så undrar jag vilken den mest kreativa ursäkten att inte komma på en träning varit genom åren? Haha! Jag skulle kunna skriva ett flertal böcker i detta ämnet. Jag nämner inga namn men några hyfsat aktuella exempel är "jag är inte på hugget idag", "min rygg är inte den fräschaste av ryggar idag", "blir sen pga sinnessjukt mycket is på rutan". Annars är det ju en klassiker när en spelare lät meddela att han inte kan komma och träna men tyvärr absolut inte kunde berätta varför. Det visade sig att han skulle på Disney on ice med familjen... Det absolut roligaste skälet till utebliven kommer dock från en spelare under en tid han representerade en annan förening. Han lät då meddela sin tränare där att han inte kunde komma pga att han hade blivit biten av en ko! Förutom Jakob Björnells helt underbara comeback då han förmodligen täckte 20 skott själv under sin första match, vad är årets hittills bästa prestation tycker du? Oj ytterligare en svår fråga! Jag får nog säga laginsatsen mot Gränna borta. Att åka upp dit med ett gäng gubbar borta och göra den insatsen tillsammans som lag är svårslaget. Ska man ta ned det till individuell nivå från den matchen måste Gustafs förarbete till Malles 5-2-mål nämnas samt givetvis även Gabbes målvaktsspel. Att sia om framtiden känns onödigt då vi alla är passagerare i en ny värld men hur gör ni för att hålla kontakten i laget? Med tanke på hur det ser ut i omklädningsrum och på bussresor med mobilaktiviteter så är jag inte orolig. Den unga generationen är ständigt uppkopplad så de lär inte tappa kontakten. Jag och Rille får bidra med några visdomsord på vägen emellanåt också. Skulle uppehållet bli längre får vi väl fundera på andra kontaktformer eventuellt. Tack för din tid, vi hoppas kunna fortsätta följa lagets resa inom ett par veckor. Stort tack själv! Det hoppas vi verkligen på. A-lag Div 2 0kommentarer

Gustavs funderingar

Vi möter upp Gnosjö IBK:s legendariska tränare Gustav Söderlund i Töllstorpshallen för en kort intervju inför säsongspremiären. Förra året avslutades med att vi klarade oss kvar med 1 måls marginal! Vad pekar på att det inte ska bli samma nagelbitare i år? Haha! Sannolikheten att serien avslutas pga en pandemi med ett plusmål upp till oss måste vara oerhört liten, så förhoppningen är att vi slipper nagelbitaren i år. Skämt åsido, det känns som vi har utvecklats som lag och tagit steg i rätt riktning, vi hoppas på att det kommer ge resultat som gör att vi undviker nerver utanpå tröjan i slutomgångarna. Finns det saker eller spelmoment som kommer se annorlunda ut i år? Vi siktar fortsatt på att vara ett intensivt och jobbigt lag att möta. Förhoppningsvis kan vi även föra spelet i större utsträckningen och även bjuda på lite fler mål framåt när allt stämmer. Man kommer känna igen Gnosjö IBK men någon överraskning kan vi förhoppningsvis komma med också. Gällande Gnosjö IBK, vad har hänt i truppen efter säsongen avslutades i våras? Förluster/Nyförvärv? Vi har tappat Johan Niemi och Felix Ingvarsson. In kommer Rickard Gunnarsson på dubbellicens med Westbo IBK. Truppen ser bred ut från sidan, känner du att du har det du önskar eller vad saknas isåfall? Den känns bred när samtliga är med. Tyvärr blir Jakob Björnell borta ett tag till på grund av skada. Johan Larsson huserar för tillfället i det militära och ansluter tidigast november. Vi har ett gott gäng som driver på bra tillsammans men om man får önska fritt är det ju såklart alltid välkommet med extra spets. Jag vill dock poängtera att vi verkligen är ett gott gäng som verkligen drar åt samma håll- ett lag! Vad har ni för målsättning med säsongen? Vi har inget resultatmål att dela med oss av. En målsättning är dock att vi ska utvecklas både som innebandyspelare och som lag, på alla plan. Vilka lag tror du utan inbördes ordning slutar topp 3 i serien? Vetlanda, Gränna och Slätafly ser starka ut. Till slut lycka till med säsongen, men en sista fråga: vem eller vad kommer vi överraskas av när vi kollar på herrlaget? Stort tack! Det är alltid svårt att svara på, säsonger brukar ta sina egna vägar. Jag hoppas våra yngre spelare kan fortsätta på det inspirerade sätt de startat säsongen och att de äldre orkar hålla farten uppe. Då kan det bli kul att se oss spela i vinter! Vi önskar ju naturligtvis ett stort lycka till i premiären som alltså drar igång 20:00 på fredag i Töllstorpshallen. A-lag Div 2 0kommentarer

Visa fler nyheter