Säsongen 2017 - årskrönikan!

Fotbollssäsongen i Halland inleds i januari på Glänninge. Det är alltid nollgradigt och eftersom man som icke professionell spelare på fotbollsvärldens botten får låna omklädningsrum och plan av andra, tvingas man fylla bilen med flaskor, bollar, blöta västar och koner. I vanliga fall sköter gamle Åkesson den här biten men inför året tog ikonen det stora beslutet att INTE följa varje enskild försäsongsträning. Alltså föll lotten på mig och coach Axelsson som samåkte till konstgräset.
I Ysby var förhoppningarna stora. Lukas Alsbjer hade signat från Laholm och var ett klassförvärv. Dessutom hade Nisse gjort efterlängtad comeback och Filip Bergström anslöt precis som stockholmaren Allard. Ytterligare boost fick truppen när skyttekungen Daniel Pålsson signade. Det såg mumma ut. Dessutom var Babic het och Frankland såg vass ut.
Vintern rullade på och Ysby tränade på. Närvaron var blandad. Vissa dagar var vi sex idioter som körde intervall på gångvägen utanför Glänninge och andra dagar var vi 18 stabila killar som lirade tvåmål.
Två problem uppdagade sig. Vi hade ingen målvakt och vi var inte nog med folk till ett reservlag. Något som skulle förbli problem över hela säsongen. Otto tvingades operera bort sina stortånaglar, Pålsson var segstartad som en björn efter fem månader i ide och efter en månads träning hade vi ännu inte haft målvakt på en enda träning. Svensson provade nya mediciner och Kasper flyttade till Laholm.
Allianscupen var startskottet för matchspelet. Vi sög värre än någonsin. Frankland hade redan avbrutit sin comeback och Ysbys spelare var spridda över världen. Kalle, Noak, Olsen m.fl. saknades. Vi förlorade allt. Mot Veinge fick vi inte låna bollen. Mot Våxtorp släppte vi in åtta bollar och när vi till sist lyckades vinna en match var det mot Knäred med tolvåringar i anfallet. Pålsson funderade på att lägga ner och ta över målvaktsplatsen. Han var förmodligen världens mest deprimerade. Allard undrade var fan han hamnat och Alsbjer krängde skidor istället för att dominera. Bästa träningarna hade vi hemma i Skummeslöv. Löpning i kolmörkret på stranden och sen korv och halloumi på det, höjde humöret.
När gräset och Munkavallen blev hemma fattade vi beslutet att skippa reservlag och målvaktsfrågan var ännu inte löst. Ljungberg, Allard och en inlånad kille från Skogaby hade turats om och Westeson var fortfarande illa skadad. Genrepet mot Båstad GIF var katastrofalt. Giffen var inte bra men vi var sämre än någonsin. Utvecklingen i laget var lika negativ som utvecklingen på Zimbabwes valuta. Under matchen som förlorades med 6-0 hann Axelsson få känning i baksida lår och Otto vrålade att ”det här är fan den sista jävla säsongen jag gör i det här jävla skitlaget”. Pålsson provades på kanten och var inte helt lyckad.
Premiärdags. Skuggan. Hatmatch efter slagsmålet för några år sen. Vi var toktaggade. Bortamatch på vidriga Sperlingsholms IP. Vi tippade i topp och kände att nu jävlar vänder det. Som favoriter skulle vi ut och köra över Skuggan. Allt gick fel. Vi var helt misslyckade. Axelsson drog av baksida lår och missade fyra matcher, Pålsson byttes ut och Westeson tillbaka i kassen orsakade en sjukt tveksam straff. Vi torskade med 3-0. Topplag? Inte ens nära. Snarare bottenlag. Stämningen var lika dålig som den kan bli när man bokar semester och med småbarn tvingas vänta på ett försenat flygplan på en flygplats i åtta timmar. Jag ville dö. Hatade allt och ångrade så bisarrt mycket att jag inte hoppat av som tränare efter fjolåret. Axelsson var självmordsbenägen och Pålsson led i tysthet. Matchen efter var mot tippade seriesegraren Skottorp och vi spelade förvisso bättre men lyckades inte vinna. 1-1 efter en tam insats gav oss en poäng. När vi sen torskade mot Skogaby var fiaskot ett faktum. En poäng på tre matcher och hade det varit Premier League hade tränaren sparkats omedelbart.
Vi lyckades dock samla ihop oss och efter inledningen blev det allt bättre. Segrarna började trilla in. Allt vände hemma mot Örnia. Jimmy Ivarsson gjorde sin första match från start och hävdade att det var nyckeln till segern. Pålssons uppvaknande var nog minst lika viktigt. Därefter tog vi ett gäng segrar och kom närmre toppen. Och så var det då dags…
Hemmamatch mot LFK. Vi behövde en seger för att vara med på riktigt. Det såg bra ut. 0-0 efter 30 minuter och jämn match. 60 minuter senare hade LFK:s striker skickat ut två mittbackar och en forward på läktaren skadade. Tre timmar senare satt undertecknad och Färe på akuten och mindes tillbaka på en 4-2 förlust som sved rejält.
Med bruten fot fick jag se hur YBK började spela strålande. Kan det betyda något? Bergström, Frankland, Babic och Dorlind fanns inte längre med oss men istället dominerade Allard i kassen mot Unnaryd, Axelsson gjorde comeback, Alsbjer blev nyttig som Viagra på ett ålderdomshem och Otto öste in mål. Kärlekssagan mellan Pålsson och Otto var ett faktum. Tillsammans mäktade de med över 50 mål under året. Ett lyckligt äktenskap mellan två sköna profiler. Seger med 13-3 hemma mot Walldia såklart ett minnesvärt ögonblick. 3-3 borta mot samma Walldia inte lika minnesvärt.
Hoppet om avancemang dog i den sjukt bittra bortatorsken mot LFK. Ledning med kvarten kvar. Galet domslut, ett YBK på knäna och förlusten ett faktum. Någonstans här i tiden hände mycket i YBK. Jonte Gunnarsson signade från Ränneslöv, Jimmy Ivarsson beställde en one-piece från Kina, vi spelade in norra Europas minst lyckade musikvideo och hade en spelarfest hos Ivarsson som urartade totalt. Vi blandade högt med lågt. I publikmatchen mot Skogaby tappade vi allt och festen kom av sig. Allard knep en straff i slutsekunden mot Våxtorp och stor glädje. Mot Örnia spelade vi som berusade hönor och allt tydde på en fiaskoavslutning. Men…
Näst sista omgången. Borta mot Skottorp som måste vinna för att ha chans till avancemang. Ett brandskattat YBK som spelade med pumpande hjärtan, iskalla hjärnor och fantastisk gemenskap. Inte ens underläge, Filip Svenssons begynnande skallighet eller det faktum att skottorpspubliken vrålade på allt, kunde stoppa YBK. Pålsson klackade och Alsbjer sköt. 2-1 till YBK och vild glädje. Vad kunde toppa detta? Svaret blev som vanligt Skuggan BOIS.
Sista omgången. Direkt avgörande match mot Skuggan om fjärdeplatsen. Allt annat än seger skulle ge en femteplats. Seger en fjärdeplats. Matchen var bedrövlig. Ren ångest. Ett YBK som inte kunde skapa något och ett Skuggan som inte ville anfalla. 0-0 med 20 sekunder kvar. En sista hörna. Upp med målvakten Ljungberg, kapten Olsen och allt och alla. Världens äldste avbytare Snoddas slog hörnan. Helt misslyckad. Johlin hoppade – jag älskar honom för det – och vem stod på rätt plats om inte Pålsson. Pang och fjärdeplats. TV-puckshög.
Säsongen 2017 blev inte såsom vi trodde eller hoppades men ändå – fylld av glädje, tapperhet och fantastiska ögonblick. Nu lägger sig mörkret över Munkavallen men när våren kommer – ja då är vi tillbaka.
Kämpa Ysby!

Tomas Karlsson Utespelare