Nästan men inte riktigt nära!

Lidult – Ysby 6-2 (2-1)

Det är söndag. Du är 37 år gammal. Du skall åka till Lidhult för att spela match mot just Lidhult. Förra gången ni möttes förlorade ditt lag med 12-0. Det är en timmes resväg till Lidhult. Just idag bygger de om alla jävla vägar från Halmstad till Ljungby. Resan tar nästan 90 minuter. Du är spelare i laget. Du är tränare för laget. Du kan inte fly.

Väl framme noterar vi att det något övertaggade hemmalaget redan värmer upp. De spelar smålagsspel samtidigt som vi försöker tigga till oss kaffe i kiosken och kollar uppdateringarna på facebook. Tre man saknas. De har kört vilse. I matchprogrammet har jag ombetts tippa matchen. Jag sa 2-2. Kunde ju inte svara torsk med 10-2 även om det just då kändes mer rimligt.

Matchen drog igång. Det kändes bra. Vi var taktiskt förberedda och trots att Axelsson, Henriksen och Hultin saknades så hade vi bra lag. Kålle i kassen kändes stabil och vi är alltid optimister i Ysby. Matchen inleddes i furiöst tempo. Hemmaspelarna var antingen höga på steroider eller bara helt enkelt helt galna. De var överallt! Själv sänkte jag deras duktige anfallare – skrattade lite kaxigt och viskade att det inte var sista gången idag. Två minuter senare kom samme anfallare mot mig med bollen. Han lurade skiten av mig och tråcklade in ledningsmålet. Förutsägbart nog viskade han – det var inte sista gången idag…Skammen total.

Tvåan kom strax därefter. En hörna sveptes in mot första stolpen. Kålle kom inte frami trängseln och en tre meter lång Lidhultare knoppade in bollen i kassen. Det kändes som en mardröm. Det var 70 minuter kvar att spela av matchen. Lika långt att köra hem. Jag ville bara dö.

Men på något sätt repade sig YBK och lyfte upp spelet trots att vi i stort sett inte vann en nickduell på offensiv planhalva på hela matchen. Oscar rev sig fri och kapades brutalt av siste Lidhultare. Straffen lika självklar som kaffet i termosen. Frilägesutvisningen lika klar den. Otto tryckte in reduceringen och nu hände något märkligt. YBK bytte identitet helt och hållet. Från lama och rädda till aggressiva och hungriga. Dessutom hamnade Lidhult i någon form av chock. De var helt paralyserade. Det var inte att de försvarade sig dåligt. De försvarade sig inte alls. Vi fick fyra frilägen på fem minuter. Varje gång tokräddade målvakten som var den ende med sinnet i behåll under denna period.

Tyvärr för YBK kom halvtidsvilan till undsättning för hemmalaget utan att vi kvitterat. I pausen pratade vi om att gå framåt men med måtta – lägena skulle komma. Om vi bara var med i matchen med 10 minuter kvar så fanns ju chansen att nå minst en poäng. När tio minuter faktiskt var kvar av matchen – stod det 6-1 till hemmalaget!
Vi brände ytterligare två strålande lägen i början av halvleken och då tog Lidhult över totalt trots decimerat manskap. Trean kom på straff sedan Mattsson tydligen ruffat en motståndare i eget straffområde. Fyran, femma och sexan var alla granna mål men fy för den lede vad surt det var. Förmodligen samma känsla som om någon berättat att du i TV4-studion kan vinna en miljon på trisslotten och så drar du fram en årsförbrukning kaffe istället. Vi såg verkligen möjligheten att skrälla och av detta blev det inget.

Otto reducerade snyggt men det var inget snack. Lidhult krossade oss i andra halvlek. Bilresan hem var lika tråkig som efterfesten på en begravning. Jag orkade knappt andas. Hade fyra snus inne samtidigt. Hade jag haft heroin hade jag tagit det också. Jag hatar Lidhult. Ligger inte det i Småland? Imorgon är det måndag. Då skall man jobba. Möten och lektioner hela dagen. Hoppas jag får feber så att jag kan vara hemma.