Vad hände med min kärlek?

Året var 1985. Jag minns det som igår. Jag fick frågan av A-lagstränaren om jag ville vara med på matchen i helgen. Jag växte flera centimeter. Mognade säkerligen 2 år den kvällen i omklädningsrummet. Det ögonblicket slår alla medaljerna. Nu går det inte att göra en sån resa längre. Det går heller inte att göra en Magnus Augustsson (15 år gammal i landslaget).

Vad är det som händer med sporten?

Jag lider med 15 åringen i Borås. Hans kanske roligaste innebandy upplevelse blev en sorglig historia. Jag kan tänka mig att han njöt av matchen på bänken. Kände sig stolt över att tränaren visade sin uppskattning för honom. Det blev inte en enda matchminut. Men förmodligen en underbar uppvärmning som gav mersmak.

Nu till det beska. Det hemska. Det brutala. Tränaren kunde inte Svenskas regler. Reglerna som säger typ att ledare med hur många års erfarenhet som helst inte får ta tillvara på en talangs tjänster. Talanger är något som folket på förbundet verkligen glömt bort. Där snackas det enbart olika färg system. Spelar ingen roll om det skiljer 3 år mellan ungdomarna i matcherna. Där får ledarna göra sina analyser.

Jag har som sagt varit aktiv i sporten som jag älskar/älskade. Jag tar denna regel som ett stort hån. Jag har varit ledare sen 1999. På allra högsta nivån i både Herr och Dam. Men jag kan/får inte avgöra när en spelare är mogen att representera A-laget.

Att Stenungsund lämnar in en protest i en match dom inte ens medverkat i. Samt att spelaren inte ens spelat en enda sekund bevisar ju bara hur dålig denna soppan är.

Nej det är mycket som jag inte förstår numera.

Dubbellicensen? Hallå, hur tänkte ni? Inte på Fairplay iallafall. Samt knappast att vi skulle få mera licenserade spelare till sporten. Fast grattis till ca 300.000 till förbundet. Spelare som lirar i flera lag tar ju platsen för någon annan. Det är väl inte så Förbundet brukar tänka?

NIU reglerna? Här kan klubbarna bara hämta spelare när som helst. Inget utbildningsbidrag till klubbarna som fostrat. Att Junior Allsvenskan ställer till det gör ju inte saken bättre. Man kan toppa sitt lag till slutspelet. Alltså dammsuga upp lagen som inte gått till slutspel. Bara ta deras bästa spelare till nollpris.

Jag har kollat runt lite med just lärarna på dessa skolor. Även där verkar inte reglerna för hur man jobbar var speciellt samkört. Vissa tror att det bara är att skicka några mail till föreningar så är det fritt fram och helt enligt reglementet att spelaren kan byta förening. Frågan jag ställer mig till dom ledarna är. Hur vet ni hur föreningarna jobbar? Har ni varit ute i föreningarna och pratat med dom? Hur gör ni bedömningen? En annan lärare mailar enbart när inte spelaren får speltid i sin nuvarande klubb. På det sättet hjälper han spelaren att få speltid i en annan klubb. Vilket låter rätt i Era öron? Jag ställer frågan till Er ledare. Vilka kommer i fortsättningen att rekommendera sina spelare att gå NIU? Inte jag iallafall.

GIBF försöker att rekrytera ledare till sina Distriktslag genom att hitta ledare som inte har någon laganknytning. Stort plus för det. Ett tips till en annan verksamhet kanske?

Tydligen olika regler angående B-licenser med ute i distrikten. I vissa så kan du få dispens att spela divisionsspel.
Men i det flesta fallen ställs kravet att spelaren då icke får spela med sina jämngamla samtidigt! Hur är det möjligt? Vad är skillnaden mellan Dubbellicensen? Där kan du ju lira i 3 divisionslag. Plus Junior Allsvenskan plus Junior serierna.

Visst är jag gammal när jag säger att det var bättre förr. Men då tävlade alla på samma villkor. Klara enkla regler. Känslan var god när man på helgerna åkte från hall till hall. Klubbkänslan var enorm hos alla. Nu börjar det likna fotbollens klubbkänsla. Man kan lira i tre lag på en säsong. Just klubbkänslan spelar nog in lite när publiken skall raggas. Nu ekar det ju i Hallarna. Klubbarna får inte ens dit sina egna medlemmar. Vad tror ni det beror på?

I staden där jag bor pratat dom fortfarande om 1982. Då IFK Göteborg på enkla medel straffade proffsen i Hamburg.
Det var med känsla, finess, hjärta till klubben och idrotten. Det är omöjligt att göra samma resa för ett fotbollslag idag.
Så låt inte Innebandyn tappa den känslan. Känslan där små föreningar kan uppnå sina mål. Låt breddföreningarna få fostra i fred. Låt dom få använda sina talanger. Låt breddföreningarna få chansen till fina resor.

Men slutligen. Låt lagen få göra upp på planen igen. Inte i nån trött korridor vid ett ändo tröttare skrivbord.
/Koppen