New York Maraton 1/11-15

Av: Jonas Lindhe
Efter en uppskjuten start 2015 var det
äntligen dags att dra till New York och springa
loppet som alla vill springa.
Tränat bra i år och hade personliga rekord på
båda halvmaran och Lidingö i ryggen men eftersom
starten i NY kom lite plötsligt
så var känslan att det borde varit några mer långpass i benen.

Ordnat resan själv så flög tidigt fredag morgon till Newark via
Stockholm och alla gånger jag klagat på SAS är efter en
uppdatering till business förlåtna :-)
Landade runt halv tre och detta var samtidigt som ett Oslo flyg
anlände så mängder av svenska och norska löpare som blev
väl mottagna av Springtime och buss in till hotellet.

Bodde helt ok på Newton Hotell och säkert 80% av gästerna var svenska
eller norska deltagare så skön stämning och mycket uppladdningssnack.
Fredagskvällen handlade mest om att hålla sig vaken för att komma in i tidsskillnaden
och på lördagen blev det lite shopping och häng med några av de flera hundra
svenskar som åkte med Springtime.

På söndagen var det dags och klockan ringde 4.30 för en frukost på rummet
och allmänt fix innan bussen ut till starten på Staten Island gick 5.30.
Bussresan tog totalt 1,5 timmar efter trafikstrul på slutet och sedan väntades
inpassering i startområdet. För att komma in fick inga egna väskors tas med
och kontrollen var lika tuff som på flygplatser. Sedan blev det att käka den medhavda
maten, dricka lite kaffe och softa lite innan man släpptes in i första startfållan 8.20
där man fick vänta en timme innan man gick vidare upp på bron för att invänta starten.

Mycket tjöt med andra löpare och hade på inrådan av gamla deltagare valt bort DRT
tröjan till förmån för en svensk landslagströja vilket gjorde att många vill fram och snacka lite.
Några minuter innan var det tal av NY borgmästare och sedan nationalsången innan
startskottet gick och Frank Sinatras New York New York ekade ut från högtalarna.

Starten gick fint och självklart lite trångt och första km gick på 5.38 men redan
efter 500-600m var det inga problem att springa i egen takt.
Planen var att ta det lite lugnt och ligga runt 4.50 tempo men detta föll direkt och
drogs med av stämningen och när men kom in i Brooklyn efter några km så var
det en helt otrolig stämning med publiken. Alla, och då menar jag alla, skriker och
hejar som galningar och allt från små kids till gamla gummor vill göra high-fives,
gjorde säkert flera tusen de första två milen, och ibland var ljudnivån så hög att
det var svårt att prata med andra löpare.

Första milen passerades på en bit över 47 minuter och allt kändes perfekt, lättlöpt
och som skrivet galen publik. Efter 15km kommer man in i Williamsburg och i detta
kvarter bor i stort endast judar och blev en märklig kontrast mot tidigare.
Nästan lite ödsligt och tyst eftersom de inte får heja som följd av att det är en
söndag och detta varade i 2km.

Andra milen gick strax under 48 och i samband med 20km skylten
(var femte km var markerad i banan), sprang man in i Queens och även om
stämningen inte var lika intensiv som i Brooklyn så var det en skön kontrast mot Williamsburg.
Man springer bara 5km i Queens innan det är dags för att passera Queensboro Bridge
vilken även är den högsta punkten och sedan komma in på Manhattan.

Ljudet när man lämnar bron och vänder in på Manhattan var på nytt öronbedövande vilket gav
ny energi och efter bara någon km på Manhattan springer man förbi den nordiska hejaklacken
och på ny mer energi även om det började kännas tungt. 30km-skylten kommer efter halva
First Avenue och tredje milen gick på nytt strax under 48minuter och nu började jag inse att det
skulle bli en jobbig avslutning. Försökte trycka i mig sportdryck, bananer och godis som publiken
längs vägen bjuder på men hjälpte marginellt och fanns inte en chans att hålla farten.

Efter en kort vända i Bronx kommer man på nytt in på Manhatten och då har man ca 7,5km kvar.
Blev några stopp vid vätskestationer och även någon kortare bit där jag gick så sista
12,2km tog 74 minuter och i mål på 3,37.

Sammanfattningsvis så är det en unik upplevelse och mycket kan man säga
om amerikanarna men heja och organisera välordnade lopp det kan de.
Det är också väldigt tydligt att de är mycket stolta för sitt lopp och de betraktar
verkligen alla som klarar att springa loppet som hjältar.
För en svensk känns det lite märkligt att ha på sig medaljen när man käkar på
kvällen efter loppet men detta är standard och vi blev bjudna på både bärs och
skumpa på kvällen plus gratis taxi hem till hotellet :-)
Nu återstår bara lite shopping och sedan går flyget hem.

Lite bilder från loppet.


Från pulsklockan.

::