Från nöjd nedflyttningskandidat till missnöjt topplag

Del 1 i denna vårsäsongssammanfattning kommer handla om oss, VP Herrfotboll, som gått från att vara ett bottenlag med stukat självförtroende till ett svårstoppat lag med drömmar om division 4.

9/9-2011, VP Herrfotboll spelar sin viktigaste match i klubbens historia. Harg-Östhammar stod för motståndet och vinnaren skulle ta ett stort kliv mot fortsatt spel i division 5 medan förloraren kunde rikta in sig på division 6 spel. VPs självförtroende var minst sagt stukat efter blott en seger sedan midsommar. VP hade kallat in Johan Nyberg, en 37årig VP-legend som tillhört klubben sedan man stod för bragdklättringen under 90-talet från femman till tvåan, för att stabilisera upp försvaret, samt Andrés Heredia Toledo ”Sitti” som trots sin träningsfrånvaro har mer fotboll i sig än de flesta i denna serie. Just dessa två män räddade denna kväll VP från ett stort fiasko och degradering till sexan, vi vann matchen med 3-0 och Sitti med sina två mål och Nyberg med
sitt lugn bakifrån var bäst på plan.

Hur kommer det sig att i princip samma lag drygt åtta månader senare ligger på uppflyttningsplats till division 4? Små små saker kan ändra förutsättningarna. HELT. Vi fick inför säsongen in tre spelare som visade sig kunna lösa mer än vi vågat hoppats på, Francis, Joseph och Kimpi har alla klivit in i detta med ett resultat vi inte vågat hoppats på. Samtidigt har inställningen och målmevetenheten i den redan befintliga truppen ändrats radikalt. Thomas har fått hjälp av Marre och DO och har därmed kunnat fokusera mer på det han ska fokusera på samtidigt som vi inte har hand om division 6 laget heller, en ledare på två seniorlag förstår alla är en ekvation som är totalt ohållbar.

Oj vad stort steg den här gruppen tagit sen vi hurrade högt över att vi på Vargspåret i September gjorde klart det nya division-5 kontraktet till att vi i fredags inte sa ett ord efter förlusten mot Vaksala trots att vi är fem poäng från serieledning. Denna radikala förändring genom att bara ändra små små saker.

Vi har samlat ihop 21 poäng (4 fler än hela förra säsongen), vi grämer oss över vilka skitpoäng vi tappat. Den matchen vi vart längst ifrån tre poäng spelmässigt var egentligen i Karlholm när vi spelade vattenpolo och inte alls var beredda på de förutsättningarna, den matchen var vi dåliga mer eller mindre 80 min av matchen. Det var den matchen vi var längst ifrån tre poäng spelmässigt. Mot Riala är vi lika bra som det frustrerande motståndet tills att de spräcker nollan strax före paus. Att vi sen är det bollförande laget i andra halvlek och släpper in fem mål är förstås ett hugg i ryggen men efter den matchen kan ni kolla hur det gick för VP. Moral. Brynäs är den största boven till vårt poängtapp i premiären, de ställde i sista sekund in vårt genrep vilket betydde att vi två helger innan premiären (ovetande) fick ha vårt genrep mot Uppsala Inter, en match som vi hade vunnit med ögonbindel. Svävandes på moln vart vi snabbt varse att Vaksala inte riktigt var jämbördigt med Uppsala Inters reservbetonade lag. Borta i Rådmansö ledde vi rättvist en tät tillställning i paus med 1-0 men blir totalt sönderkontrade i andra halvlek. 4-1 på tavlan i en match som kunnat slutat hur som helst, precis som matchen mot Riala om det bara var vi som hade haft ”stolpe-in-lägena” med oss. Mot Rimbo hade vi ledningen två gånger om men på tilläggstid sätter de kvitteringen, förvisso rättvist. Sista matchen och sista poängtappet var mot Vaksala där bollen på något overkligt sätt inte ville in och vi återigen blev sönderkontrade med en förlust som straff.

Vart vill jag komma med dessa (bort?)förklaringar? Jo att samma små marginaler som tog oss från botten till toppen, också gjorde att vi råkade ut för några poängtapp men hade dessa marginaler studsat lite mer åt vårt håll så hade vi kunnat legat allra högst upp. Så med tålamod, disciplin och en jävla inställning så vill jag säga att säsongen 2012 bara har börjat och VPs marginaler och ökända höstform kan ge den här sagan ett väldigt lyckligt slut.