TACK för 3 otroligt roliga år som coach för IFK Hjo's damer!

Att bli huvudtränarrollen för IFK Hjo’s damlag är utan tvekan det bästa beslutet jag någonsin har tagit! Vilka resa och vilka 3 otroligt fina och roliga år det har varit.

Resultat:
Första året slogs juniorer och damer ihop och fokus var att krossa ”dem” och ”vi”. Vi blev ett lag och började åstadkomma saker tillsammans. Mot säsongens slut var flera tidigare juniorer solklara startspelare. Vi hamnade i mitten i div. 4. Andra året fick vi några nyförvärv med rutin. Rutin blandat med pigga, yngre krigare var en grym kombo. Vi kände på hur det var att vara ett lag som utklassade och fick höra av domaren i Jula efter vinst med 12-0 att vi var det bästa damlaget han hade dömt. Det var vi och Mariestad som låg i toppen och slogs mot varandra i form av målskillnad. Trots att vi vann många matcher rätt stort är jag stolt över att laget ändå kunde vara så nöjda efter ha förlorat med 5-3 borta mot Mariestad. Vi låg under med 5-0 och var så frustrerade. När Stina spräckte nollan och Nordh började skrika upp hela laget i hög press i varenda läge i slutet sätter vi 3 och tar över matchen. Vi kunde ju?! I returmötet var det kamp igen. Sista minuterna låg tre av oss med kramp vid sidan och säkert minst lika många på planen, samtidigt som Mariestad var placerade i vårt straffområde och hotade. Domaren blåste av och det blev vinst med 3-1! Vilken jävla grej. Mariestad tog dock hem guldet i slutändan och vi fick silvret i serien. Det gjorde att vi fick vara med när IFK Hjo’s damlag klev upp till div.3 för första gången. I år i div.3 har vi fått slåss om varenda poäng. Vissa matcher har det inte varit något snack om att motståndarlaget skulle vinna men några matcher var det varit stolpe ut som avgjorde saken. Den som såg vår sista hemmamatch vet vad jag menar. Vi har gjort ett bra år och hamnade på placering 7 av 10 lag. Seriesystemet görs om på damsidan till nästa år och 4 lag från alla div.3-serier ryker ner och skapar "nya" div.4 som kommer att vara tuffare än tidigare div 4 eftersom mer än nedre halvan av nuvarande div 4 åker ner och bildar nya div 5! Lite oturligt att hamna i div 3 just det året, men samtidigt bra att man gör om systemet så att det förhoppningsvis blir jämnare serier och höjer kvalitén i de högre serierna inom damfotbollen.

NOG OM RESULTAT! Det handlar om så jäkla mycket mer än det, jaa vissa är ju faktiskt mest med för att det är jäkligt kul med fest, och det är rätt okej det med.

Det skaver ibland:
Att inte vara alla till lags gör att man får dödsblickar ibland, tex. när Erika Lagerroth blir placerad på ytterback och hamnar i någon duell som leder till mål bak. Blicken dödade mig den gången och sen behövde hon inte vara back längre… Men det är magiskt med spelare som henne och även Miriam Madestam som man kan plocka in precis var som helst (inte målvakt..) och man vet att man blir nöjd. Tänk om de själva förstod vilken fördel det är 😊 Det är lite skavigt när man står och skriker för fulla muggar från sidan av planen men BD och Stina skiter fan it och tar egna beslut på mitten, samma personer vill mentalt strypa mig när jag skriker att det är dags att börja springa lite drygt från sidan. Kul att vi är vänner efteråt i alla fall.. I samma läge som de blir förbannade finns de sådana som Emma, Miriam och Ida som faktiskt börjar springa och blir taggade medan resterande kanske inte ens hörde vad man sa. Spänning gavs i tillvaron när en dotter inte orkar med sin far (ass. coach) och hamnar i kollusion. Beslut behöver tas att han inte får coacha henne längre (Moa, jag fattar att det är rätt jobbigt :D ). Tidaholm är inte vår stad. Där går alltid något åt helvete. Antingen är shortsen glömda, fel matchställ är med och sen är det ALLTID motvind oavsett planhalva. Där har man gråtit, skrikit och varit förbannad men sällan glad. Ena året grät jag och drog. Andra året stormade jag in i omkl.rummet och uttryckte mitt missnöje till några enligt mig opassande kommentarer, humöret håller inte där. Det är väl så att det finns platser där det bara inte ska funka, där verkar vara min plats. (Tidaholm: notera att detta inte är ett personligt påhopp, bara min allmänna otur i staden).

Men det har också varit rätt kul:
Det var magiskt att efter ett år höra hur bänken satt och pratade om hur bra vi hade blivit, hur bra vi spelade. Vilken jäkla gäng på planen och vilket jäkla gäng på bänken som höjer de som spelar just då. Det är också rät kul när man försöker coacha men spelarna motbevisar en. Tex. när man säger till Nordh ”ta ett kliv ner på hörnan, vi gör aldrig mål på kontringen på ändå”. Sen får hon bollen långt ner i plan, gör en, två , tre spelare och springer i högre hastighet än motståndarnas backar tillsammans för att slutligen näta. Man lär sig av spelarena. Hon gjorde 86(!!) mål den säsongen. DÄR har vi ett läge där det är okej att skryta med antal mål man gjort. Ett minne jag sent kommer glömma är målvakten Maria som utespelare på träning. Då skrattar vi inte med Maria, utan åt Maria. Ett gott skratt förlänger livet och för den som vill göra just det kan man se en real på vår instagram där hon briljerar, men framför allt bjuder på sig själv. Åke är äldst och kanske mest hängiven av oss alla. Under åren har jag petat honom från att stå i mål på våra träningar. Men när katten är borta dansar råttorna på bordet. Så när jag var sjuk en dag passade han på att ställa sig i mål och vad hände? Jo, han skadade sig. Och varför skriver jag det under det som har varit kul? Jo, för att jag kunde säga ”ha-ha, vad var det jag sa”, med en glimt i ögat såklart. Åke mår bra idag. Förutom att vara härligt kring fotbollen bjuder vi även upp till ordentliga fester. Det finns troligen många roliga minnen därifrån men av någon anledning har ett enda etsat fast sig på näthinnan och i näsan. Tack för spyan Alice och tack för städningen Idde.

När jag satt på fotbollssymposiet pratade Svennis en hel del om viktiga värden för han som tränare och jag höll med på många plan. Det handlar inte bara om att ha de allra bästa spelarna. Det behöver vara god stämning och spelare som stöttar varandra. Jag tycker att vi fått lite av båda och det har varit ett vinnande koncept. I vissa lägen hade det säkert varit enklare om jag hade kunnat se alla registrerade och aktiva medlemmar i laget som enbart spelare. Men alltså… NI har blivit mitt LIV genom dessa år. Jag har känt mig som en del av teamet genom hela resan och fått så otroligt fint stöd från alla spelare och från mina kompanjoner i ledarstaben. Till en början var det lite svårt att gå ifrån spelarrollen till coach men det tog inte allt för lång tid innan jag började trivas i att få bestämma och köra över lite 😉 ”Jag lyssnar och hör vad du säger, men jag gör som jag vill ändå” blev en fras jag började använda rätt ofta 😉

Tack för alla skratt tillsammans och åt varandra! <3

Till högre makter i klubben: se till att ta hand om detta underbara gäng nu,
Tack för mig.

Josefin Zell-Sjölin