Eländes elände

Hönö/Björkö – IK Rössö 0-0 i fotbollsmatchen, 1-2 i efterföljande lottdragningen

Den som med rent samvete kan stå och säga efter den här matchen att fotboll är rättvist för att det är den som gör mest mål som vinner - den personen har antingen inte förstått något av fotboll, eller så vill man inte se saken som den verkligen är (”ding an sich”). Kan vi fastslå en gång för alla att straffläggning inte är fotboll? Fotboll spelas över X antal minuter med X antal spelare i vardera laget där X>1. Det som sedan tas till för att avgöra matcher som inte kan avgöras med fotboll är något helt annat!

För knappt ett år sedan var vi överlyckliga när Sveriges landslag i fotboll på damsidan tog sig till OS-final via ett defensivt spel där man ”parkerade bussen” framför sitt straffområde, kontrade på de lägen som man fick, klarade 0-0 under ordinarie tid och förlängning, och sedan drog vinstlotten i den efterföljande strafftombolan.

Visst var vi glada då, och visst är det en underbar känsla att vinna på straffar, men att påstå att det var rättvist skulle aldrig falla mig in. Och då vill jag ändå hävda att Sverige i matcherna mot USA och Brasilien i OS förra året hade betydligt mer spel än vad Rössö hade mot oss idag.

Under 60 minuters fotboll så har tjejerna från Uddevalla inte ett enda riktigt skott mot mål. Bollen parkerar på deras planhalva 90% av tiden och vi har säkert ett 80%-igt bollinnehav. Lägg därtill ständiga maskningar där målvakt, utespelare och t.o.m. coacher tar oooooäääääändligt lång tid på sig att försöka sätta igång spelet igen när bollen är död, visar bara att man inte hade kommit dit för att spela fotboll idag, utan att game-planen var att ta det hela till strafflotteri. Att domaren sedan tillåter maskningarna och inte agerar som en matchledare för att se till att fotboll ska få spelas är också anmärkningsvärt.

Jag inser mycket väl att detta reff låter bittert, och det blir det ju lätt när man gärna hade önskat att H/B-tjejerna hade fått visa sin fulla potential. I spelet idag tycker jag att vi gjorde det. Rössö centrerade sina elva spelare på sin planhalva, vi höll i bollen, spelade runt och kom till avslut från alla möjliga vinklar och vrår, men idag ville verkligen bolluslingen inte in. Det som i gruppspelsmatcherna har varit en så blixtrande ketchupeffekt kom aldrig idag.

Tjejerna ska ha en stor eloge för sitt slit, sin vilja och sin energi som de går in i matchen med. Alla vill verkligen ge järnet, och jag har svårt att se att vi underskattade motståndet. Matchbilden blev också densamma som i de förra matcherna, med det enda undantaget att ett tidigt mål aldrig kom.

Fortfarande i halvlek så kändes det inte som att tjejerna var stressade, utan att vi hade det under kontroll och målet skulle komma när som helst. Men ju längre andra halvlek gick så kryper givetvis stressen på. Ju närmare slutsignalen vi kommer desto mer av bortrensade bollar och tveksamma offside-avblåsningar blir det. Vi försöker göra justeringar i uppställningen och sätter in det vi har av offensiva krafter och spelar i princip med en tvåbackslinje, men 20 juli 2017 på Kviberg är det inte mycket som hjälper.

När strafflotteriet sedan ska starta så känns det ändå som vi har den starkaste och mest rutinerade uppställningen för det också. Jag vill helst inte referera den pinan, men kan säga så mycket att Hilda var värd att få bli straffhjälte idag. De klockrena räddningar hon gör på tredje och fjärde straffen är klart i paritet med Ravelli 1994 i USA-VM. Johanna sätter sin straff stensäkert och sedan har vi bollar som smiter tätt, tätt utanför målburen, förutom den sista straffen, som är den enda som Rössö-målvakten egentligen räddar. Små marginaler som i vilken tombola som helst på en kyrkbazar.

Men det här äventyret vill vi verkligen inte ska sluta i moll. Tjejerna var också stöttande mot varandra efter slutsignalen. Självklart var det massor med tårar och hängande huvuden. Det är det absolut grymmaste och tuffaste sättet att bli utslagna ur en turnering på. Men det kom också massor med positiva kommentarer om att vi har haft en kanonvecka, vi har fått minnen för livet och vi har visat så mycket glädje som har smittat av sig på flera människor i en vidare krets. Det kan ingen ta ifrån oss!

Johnny illustrerade det på ett träffsäkert sätt när han visade oss att vi denna veckan ligger i topp bland mest besökta hemsidor på laget.se i Västsverige och på åttonde plats i hela Sverige. Många har varit nyfikna på det vi gjort och när vi fått lite tid på oss att smälta den här karamellen som smakar som en blandning av hostmedicin, smörblomma och sur mjölk så tror jag att vi alla kommer se tillbaka på de positiva minnena.

För det är ändå så som livets berg- och dalbana ser ut. Man får lära sig att ta vara på och spara de positiva minnena. Det är det som bär genom de tunga perioderna. Och som en vis man en gång sa så har inte de gladaste människorna det bästa av allt, utan de gör bara det bästa de kan av allt som kommer i deras väg.

Jag har redan sagt det direkt till er tjejer ansikte-mot-ansikte och i vår cyber-dialog, men jag är oändligt stolt över att få ha varit en del av detta lag under denna sommar. Ni har alla en särskild plats i mitt hjärta. Den största vinsten är ändå den att ni har hittat varandra och skapat band mellan er som kan bli väldigt nyttiga i ett längre perspektiv. Ni är helt enkelt bäst!

En stor gruppkram även till alla föräldrar, släktingar och vänner som har stöttat oss i vått och torrt under hela den här resan. Ni är ovärderliga!

Obesegrade i fotboll lämnar vi nu över scenen till några andra så att de också får chansen att glänsa lite... ;-)

Frid vare med er alla!