Torsk mot Mjölkalaget

Torsk mot Mjölkalaget Vapnö - YBK 3-0 (1-0) Vi hade chansen att ta ikapp poäng på Vapnö. Förvisso inte livsavgörande men att sluta topp 5 vore ju trevligt. Tyvärr saknades Oscar. Noak var halvskadad. Filip mer än halvskadad. Undertecknad halvskadad och 38 år gammal. En dålig kombination. Vi chansade och spelade allihop. Vi kunde lika gärna låtit bli. Dessutom glömde vi en spelare i Laholm som vi då fick klara oss utan… 90 minuters helt meningslös tillställning och 0-3 i arslet. Matchen var ungefär lika upphetsande en dubbad pakistansk dokumentär om påfåglar. Vi började förvisso okej men snart stod det klart att vi minst sagt inte var riktigt på gång. Vapnö var absolut inte jättebra. De spelade långa bollar mot sina forwards och hoppades att dessa skulle hugga i boxen. Ysby spelade knappt alls. En fin kombination av Otto, Kalle och Noak var det bästa vi åstadkom på 45 minuter. Det sämsta var när vi helt passiva lät en anstormande motståndare helt ensam nicka in ledningsmålet på hörna. Tre man runt en motståndare som allena gick på bollen. Det var inte att vi inte försökte. Snarare var det kraften som inte fanns där. Noak haltade. Filip haltade. Axelsson försökte tackla igång laget, Olsen försökte fylla på och Otto dribblade men det hände liksom inget. Alla försök viftades undan av Vapnö som dock inte heller skapade mycket. Coach Karlsson täckte väck tre skott i samma sekvens, fick bollen på pungen och skällde ut Ivarsson med orden ”gör något då för fan, sparka ner någon jävel eller vad fan som helst”. Mycket kreativt och moget av tränaren… Kort därefter löd paussignalen. Vi ville sätta igång matchen snabbt men domaren lät oss vänta med beskedet att Vapnö väntade på en spelare som skulle komma först i paus. Helt sjukt! Jag kontrade med att vi hade en som var tvungen att åka hem snart men domaren uppfattade nog inte skämtet som just ett skämt… I paus var vi mest glada över att vi ännu hade chansen. Noak kunde inte fortsätta. Tre minuter senare stod det 2-0 till Vapnö. Strul i eget straffområde och en anfallare sköt mot Westesson som räddade men bollen hamnade bakom honom och slank på något mystiskt sätt in. Man ska såklart kämpa till bittra slutet och aldrig ge upp. Men i ärlighetens namn – där dog vi. Kraften, orken och motivationen fanns inte. När dessutom Filip kort därefter linkade av med sin skadade fot blev vi ännu mer less på skiten. Att även Otto fick bäras av bara två minuter senare förbättrade inte läget. Axelsson gjorde allt för att väcka oss men vi sov skönt vidare och hoppades mest att bollen inte skulle komma mot oss. Trean kom efter att kapten Olsen och inbytte Persson missförstod varandra och nu var matchen helt meningslös. Det återstod en halvtimme men ingen ville egentligen spela vidare. Vapnö rullade runt bollen och Ysby anföll sporadiskt. Kalle jobbade fram ett friläge som missades och Axelsson försökte lobba in bollen från 60 meter men det var för lite och för sent. När matchhelvetet tog slut var det total tomhet. Tre spelare skadade. Jag vågade inte ens byta ut mig själv trots att låret värkte som om någon tryckt en kniv i det. Skulle säkert bara få höra av någon jävel att jag inte ville spela när vi låg under. Vi lufsade ungefär 200 meter tillbaka till omklädningsrummet. Väl där insåg jag att snuset låg kvar i avbytarbåset. Fick gå tillbaka. Mötte glada Vapnöiter som kramades, skrattade och njöt av livet. Funderade på att rispa deras bilar. Matchen var en av de sämsta i år. Det var närmre 6-0 än 3-3. Hade som vanligt glömt handduk. Hittade en i omklädningsrummet. Den hade Messi som tema. Kändes ungefär lika passande som att i kyrkan torka sig med en handduk föreställande Usama bin Ladin. Imorgon är det reservlagsmatch mot Skottorp. Det är söndag. Det innebär att det snart är måndag igen. Då skall man jobba. Känns lockande just nu. Hoppas jag får feber. Nästa lördag är det jippomatch. VI hoppas det kommer mycket folk. Vi hoppas också att vi får ihop folk. Med alla skador ser det något tungt ut. Men kom igen nu – det är sista hemmamatchen för året. Kom och stötta oss! Vi behöver det… Herrlaget 0kommentarer

Livet är underbart

Matchen som hade allt! YBK – Skogaby 3-2 (1-1) När Ysby gick ut för att värma upp inför hemmamatchen mot Skogaby BK saknades halvskadade coach Karlsson, helskadade Bolmgren, tågkörande Ivarsson och försvunne Zogaj. Ändock var det med gott humör och bra känsla som vi drog igång. Snacket hade handlat om att gå ut och dominera matchen. Visa att tabellen inte ljuger och att bottengänget från Laholms utmark inte hade något att hämta i vackra Ysby. Vi visste att vi var bättre – nu skulle vi bara visa det också. Typiskt för YBK är dock att vi alltid ställer till det när på pappret ”sämre lag” skall betvingas. Och självklart skulle matchen inte gå som planerat. Istället blev det kaos. Totalt kaos. Förmodligen det galnaste jag någonsin upplevt på en idrottsplats. Att guida en läsare genom matchen på ett rättvisande sätt är förmodligen helt omöjligt men jag gör ett försök. Hemmalaget började nervöst. Försökte trycka ner Skogaby och lyckades skapa några fina lägen. Det var inget skönspel men vi var ändå klart bättre än de rödklädda. Kasper blödde från ögonbrynet och fick smuggla ut en pappersduk i brallan för att lura domaren att blodet var borta. Vi tryckte på trots att vi på intet sätt spelade bra. Ledningsmålet kom efter ungefär 25 minuter. Anton Olsen slog ett strålande inlägg som Otto placerade in på volley. Vi andades ut på bänken och flera av oss tänkte lite i smyg att nu skulle det säkert lossna. Det gjorde det definitivt inte. Istället började vi spela allt sämre. Likt psykpatienter under tung medicinering irrade vi runt på planen. Bollen behandlades som om den bar rabiessmitta och flera spelare såg nästan paralyserade ut. Än värre blev det när YBK plötsligt gav bort en boll. Den anstormande SBK:anfallaren kom först på den och dunkade in kvitteringen. På intet sätt orättvist. Nu var Ysby plötsligt sämre än sämst. Det var som att se Oscar Pistorius köra benspark utan proteser. När paussignalen löd försökte vi snacka ihop oss. Allt kunde bara bli bättre och det stod trots allt ett lika. Vi försökte att inte skälla utan istället komma med konstruktiv kritik. Alla i omklädningsrummet förstod såklart att vi inte kunde spela lika dåligt i ytterligare 45 minuter. När andra halvlek började köpte jag mig en hamburgare och försökte se positivt på händelserna. Vi anföll sporadiskt men spelade om möjligt ännu sämre. SBK slet som djur och vi fick inte till något alls. Nijazi dominerade på mitten och Arnon på topp oroade konstant. Ledningsmålet för gästerna kom efter frispark då YBK uppträtt lika oorganiserat som bländade kaniner på E6:an. Allt var mörker. Allt var misär. Jag hann tänka att nu torskar vi mot SBK. Kommer säkert förlora mot Vapnö och självklart i publikmatchen mot Skottorp. Hela jävla säsongen i spillror. Jag var på väg att avgå i förtid. Bara skita i allt. Men då hände något. Ysbyspelarna blev helt plötsligt helt galna. Det återstod 20 minuter av matchen och YBK fick panik. Positiv panik. Axelsson jagade över hela banan. Otto dribblade, Kalle sprang. Svensson blev skadad men haltade in igen. Vi slängde allt mot mål. På 20 minuter skapade vi minst 15 bra målchanser. Kalle fri, Otto fri, Anton prickade stolpen, Färe brände öppet mål och det var helt och hållet spel inne i SBK:s straffområde. Bortamålvakten var helt sjuk. Han räddade Ottos skott uppe i krysset. Limmade Axelssons nick från två meter och störtdök när Färe laddade inne i boxen. Det var som om han spelade i trans. Har aldrig sett något bättre! YBK spelade helt huvudlöst. Inga i backlinjen. Varenda boll rakt fram mot SBK:s straffområde och konstant totalt kaos. Målchans på målchans och publiken levde sig in i matchen. Själv vrålade jag som en dåre. Var helt i extas. I 89:e minuten fick YBK straff. Otto stänkte dit den och vi rusade fram för att hämta bollen. Coach Snoddas ville säkra lite hemåt, i alla fall ha två backar. Jag vrålade att spelarna skulle satsa allt på ett kort. Skit i en poäng, bara köra på. Vi fortsatte rusa framåt. I minut 91 gjorde vi 3-2 efter att Svensson rakat in en retur från den fenomenale målvakten. Domaren dömde såklart bort målet för offside. Vi grät på bänken. Det var 30 sekunder kvar. En boll slogs in mot målet. Säkert vår femhundrade hörna. Kalle nickade bollen i ribban. Svensson haltade fram mot returen och tryckte in 3-2 med skallen. Ingen domare i världen kunde döma bort det målet. Matchen var slut. Sista sparken! Förtvivlade bortaspelare. Hemmaspelare som jublade som om det inte fanns någon morgondag. Skönaste segern någonsin. Helt värdelösa i 70 minuter. Helt galna i 20! I omklädningsrummet sjöng, vrålade och dansade vi. Skitsamma att det bara var tre poäng och en match av många andra. Matchen var episk. Ett heroiskt bortalag. Ett hemmalag som sista 20 minuterna spelade som om livet stod på spel. En avslutning av magisk karaktär. Jag älskar fotboll! Herrlaget 0kommentarer

Allt är meningslöst

Ysby - Örnia 1-2 (1-1) Noak, Kalle och Harry saknades. Babic debuterade. Dorlind lirade på topp. Sista chansen att gripa halmstrået att haka på i toppen. Hemmamatch mot Örnia. Toktaggade. Svensson fick ledigt efter att undertecknad hotat hans chef. Färe tog ledigt och kom också i tid. Allt perfekt således. Jämn inledning på matchen. Ställningskrig. Plötsligt som en blixt gör Örnia 1-0. Fattade inte vad som hände. Plötsligt var anfallaren bara fri. Offside hävdade vår avbytarbänk. Jävla helvetes skit oavsett vad. Vi slet som djur men utan flyt och utan rytm. Var också alldeles för passiva. Stod och tittade på. Men vi fick bättre geist ju längre halvleken varade. Till sist kom målet. Färe slog en ny monsterassist som Axelsson iskallt nickade in. Kvitterat precis före paus. Gott paussnack. Nu jävlar skulle vi sätta tvåan och hänga på topplagen. Vi gick framåt. Radade upp lägen. Otto kom fri men bortamålvakten drömräddade med vänsterfoten. Färe i kalasläge men brände och bollen landade på E6:an istället för i nätet. Örnia gick på knäna. Jag mådde dåligt. Ännu sämre när vi plötsligt började slarva på egen planhalva. Tog en onödig frispark. Snabbt slagen. Långskott. Bortamål. Skit. Mög. Ville slå någon på käften. Sen gick vi galet mycket framåt. En pinne skulle vi i alla fall ha. Fredrik Persson fick drömläge på volley. Nytt skott som landade på E6:an. Nytt läge för Otto. Ny drömräddning. Inget ville in. Babic som nyss bytts in fick nytt kalasläge men nådde inte bollen. Vi fick vår femhundrade hörna. Undertecknad nickade. Kryssribbans insida. Returen inte i mål. Ville dö. Sista desperat anfall. Fick bollen av Kasper. Laddade för skott. Utanför. Såklart. Lyckliga slut finns fan inte. När bollen passerade stolpen började jag nästan gråta. Domaren blåste av. Kändes som om livet tog slut där. Det var dödstyst i omklädningsrummet. Imorgon skall vi spela reservlagsmatch borta mot Kornhult. Vi har typ inga reservlagsspelare. Ingen fattar varför vi har reservlag. Någon som vill vara med? Vi är lika sugna på att åka till Kornhult som vi är på att åka till Syrien och slåss mot IS. Tittar på Fångarna på fortet. Humöret någonstans mellan suicidal och mental kollaps. Jag hatar fotboll. Herrlaget 0kommentarer

Ysby tvålade till serietvåan!

Astrio skickades hem tomhänta! YBK - Astrio 4-1 På samlingen inför hemmamötet med tabelltvåan Astrio var det något oroligt i YBK. Dorlind hade försovit sig, Oscar jobbade över och Emil Olsen var tveksam till spel. Dessutom började Antons ögon att klia och Otto var nervös som en förstföderska i nionde månaden. Jimmy hade skippat tågkörandet och tog plats på ytterbacken vilket betydde att skadade Olsen gavs chansen på högeryttern. Astrio ankom till arenan sjukt tidigt och var till och med ute och kände på planen innan de samlades i omklädningsrummet. Mycket proffsigt. Själva satt vi lite halvlojt och väntade på de som saknades samtidigt som vi sörplade kaffe ur plastmuggar. Till sist kom såväl Dorlind som Oscar men den sistnämnde så pass sent att han fick inleda på bänken. Det var inget snack. Vi var sjukt taggade. Det fanns inte en chans att vi skulle förlora trots att vi var på förhand underdogs. Förvisso gick Astrio framåt i början med kortpassningsspel och ambitiösa löpningar men de kom inte hela vägen fram till Westesson i kassen. Och som så ofta slog YBK till i djupled. Oscar Färe smekte med precision, känsla och kyla fram en riktig monstermacka till evigt löpande Kalle som stiligt rundade målvakten och satte ledningsmålet. Resten av halvleken fortsatte som den börjat. Astrio stångade sig blodiga mot hemmalagets stabila försvar och fick istället se sig straffade när Ysby sköljde över dem i rappa kontringar. Olsens fot höll, Färe stångades, Otto var lite grinig och Kalle fortsatte springa som om det inte fanns någon morgondag. Med minuten kvar fick YBK hörna och en bra slagen sådan resulterade i att Emil Olsen krigade sig förbi försvaret och målvakten för att ur knappt någon vinkel alls rulla in tvåan. Trots att vi var toknöjda i paus ville coach Snoddas se mer. Han tyckte att vi var för sega uppåt och lite för slarviga med bollen. Otto muttrade något om att han aldrig fick bolldjävulen och främst ville vi bara ut och spela igen. Direkt efter avspark satte Astrio reduceringen. Coach Karlsson klantade sig och en fristående anfallare stänkte in bollen bakom en övergiven hemmamålvakt. Nu steg nervositeten bland den stora publiken men vi på planen reagerade med ilska istället för rädsla. Vi gick framåt. Ettriga, jobbiga och fulla av energi. Målchanserna radades upp och till sist fick Otto äntligen bollen i ett bra läge. Han lurade försvararen ut över kortlinjen och smällde in trean. Nu dog Astrio. De orkade inte med fler motattacker. Istället dominerade Ysby och Otto gjorde även fyran. Axelsson skadade sig och Svensson byttes ut för att inte dra på sig sitt tredje gula kort för säsongen. In kom Anton som direkt hade problem. Han var nämligen blind. Under matchen hade ögonen svullnat till. Blivit röda och han såg minst sagt sjuk ut men eftersom vi inte hade fler avbytare var det bara att plocka fram käppen och försöka. Det spelade dock ingen roll. Noak hade också en jobbig kvart. Han försökte desperat ta ett gult kort då han ändå inte kan vara med nästa match och då såklart ville vara avstängd. Det misslyckades kapitalt. Han drog i allt och alla men allt sket sig. Än mer sket det sig när han helt plötsligt var fri med målvakten. Svensson vrålade från sidan att han skulle ta av sig tröjan och fira för att få det gula… Noak sprang rätt fram. För mycket på en gång. Friläge. Behöva ta ett gult kort. Han fortsatte springa. Rakt på målvakten som räddade. Returen till Kalle. Kalle spelade tillbaka till Noak som hade öppet mål. Helt öppet mål. Nu sket sig allt ännu mer. Bollen i ribban. Noak i personlig kris. Astrio kom aldrig nära och när domaren blåste av hade vi segrat med fyra mål mot ett. Kalle hade sprungit ett halvt maraton, Ivarsson nickat 500 gånger, Anton tappat synen helt och Emil Olsen gjort sitt andra mål för säsongen. Nu måste vi peta honom. Vi har total hybris. Tolv poäng på fyra matcher. Livet leker. Vi kräver helsidor i LT, intervjuer i radio och såklart körersättning till alla träningar och matcher resten av säsongen. Bara att punga upp Tagesson! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Inter – Ysby 2-3 (1-1)

Riktigt tråkigt men tre poäng bärgade! Det här var en riktig skittillställning. Från start till mål. Först och främst är Sannarp i Halmstad den absolut tråkigaste arenan i hela Halland att spela fotboll på. När vi dessutom förvisas till plan 13 blir det ännu värre. Plan 13 ligger nämligen bakom macken, bredvid en lastbilscentral och en halv kilometer från omklädningsrummen. Själva planen var även den en historia i sig. Hade inte blivit klippt sen midsommar och innehöll minst fyra sandbunkrar. När väl matchen började var spelet någon form av antites till fotboll. Inter spelade utan struktur. Vi spelade inte alls. Tränarparet sjabblade till det och vips stod det ett noll till hemmalaget. Kort därefter sparkades Emil Olsen brutalt ner i motståndarnas straffområde. Förmodligen med bruten fot och såklart oförmögen att spela vidare. Straff tänker du. Nejdå tänkte domaren. I tidernas mest bisarra domslut dömde han frispark till Inter. Helt sjukt. Vår spelare får bäras ut. Sparken så hård att det borde utdömas tre straffar och rött kort. Och vi får frispark mot oss. Olsen i svåra plågor bars ut och spelet fortsatte. Med kvarten kvar satte Otto kvitteringen. Inte helt orättvist men inte heller helt rättvist. Snyggt mål på volley efter hörna. I paus pratade vi om att höja oss och att inte gå i närkamp med Interspelarna då det var helt uppenbart att domaren såväl som domarkontrollanten hade som huvudsyfte att inte reta upp hemmaspelarna och mer än gärna blåste till hemmalagets favör i de mest konstiga situationer. Efter tre minuter fick Harry Bolmgren en smäll i en närkamp. Knäet hamnade på fel sida benet. Kalle som stod närmast blev magsjuk och full kalabalik utbröt. När jag ringde 112 frågade damen om man kunde se skelettet. Inte en chans att jag gick bort och tittade. Stort tack till den Interledare som lyckligtvis arbetade som läkare och som tog hand om svårt skadade Harry. Vi samlade ihop oss och lovade att spela vidare. Olsen skämdes lite ute på kanten. Hans svullna fot var som ett skrapsår i jämförelse med Harrys demolerade knä. Direkt gick vi till anfall. Otto tryckte in tvåan med ett distansskott och vi ville ha mer. Kalle som tidigare bränt ett fint friläge tryckte in trean och Anton Olsen kom toknära att göra fyran. Nu var det bara ett lag på banan. Därför var det en smärre chock när Inter kontrade in sitt andra mål med någon minut kvar att spela. Något mer hann inte hända även om domaren såklart lyckades ge Inter en sista frispark någon meter utanför straffområdet. Spelet som sådant var på ren och skön skånska mög. Det var mer eller mindre kaos på planen. Vår passningsprocent var lägre än reporäntan (googla det…) och vi undvek alla närkamper och allt annat som påminde om fotboll. Lägger man till planen bakom en jävla lastbilscentral, alla skador och att allt utspelade sig på en söndag eftermiddag kan jag slå fast att det här faktiskt var en av de minst upphetsande matcherna jag spelat i hela mitt liv. Ska vi leta positiva saker kan jag bara komma på tre stycken. Först och främst att vi vann. Vidare att inte fler än Harry och Emil blev skadade. Till sist att tre halvliters cola bara kostade 53 kronor på tidigare nämnda mack. Hemresans stora höjdpunkt var annars att samtliga spelare vägrade stötta stackars Emil Olsen som fick hoppa ut från idrottsplatsen på ett ben. Till och med Inters spelare frågade om de kunde hjälpa till men fick till svar att bara strunta i honom. Match på lördag mot Astrio. Utan Harry Bläckfisk Bolmgren och utan kapten Olsen. Dessutom säkert Svensson och Noak avstängda. Det löser sig säkert på något sätt. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter