Sperlingsholms idrottsplats och torsk med 4-1

Någon rolig tjomme med laserskrivare hade klistrat upp lappen med orden "norra Europas minst charmiga idrottsplats" på dörren till vårt omklädningsrum då deppiga YBK:are vandrade av planen efter en blytung torsk. Ger man en gliring får man tåla en gliring och att bli citerad är ju i sig en ära... Skadad och därmed placerad på sidlinjen såg jag hur YBK och Sperlingsholm försökte bemästra den gropiga planen vars hårda yta fick bollen att studsa såväl högt som oberäkneligt. Det var inte mycket till fotboll egentligen. Bollen spenderades främst utan ägare. Hade man som på TV mätt possession hade det totalt sett varit svårt att nå 100 procent bollinnehav. Matchen påminde om en lek med en laddad handgranat. Alla gjorde allt för att undvika bollen. Bollens studs var sjukt hög. Det var som att släppa en studsboll från Empire State Building. Bolldjävulen slutade aldrig studsa. En back i Sperling höll på att göra mål från 70 meter och Ysbys målvakt Ljungberg satte sånär en utspark rätt i mål. Chanserna avlöste varandra och det var Ysby som hade flest. Otto sköt i ribban, Pålsson blev fri två gånger om och Nisse höll på att lobba in bollen. Hemmalaget hade inte lika mycket målchanser men var desto mer effektiva. Pang och pang och plötsligt var det 2-0 till hemmalaget efter bland annat en klassfrispark. I paus ändrade vi om och försökte gå framåt. Ett mål och det vore match igen. En något överentusiastisk hemmasupporter häcklade med frasen "hur ska du nu bortförklara det här" samtidigt som jag lufsade mot bänken. När Nisse missade bra läge efter 7 sekunder funderade jag på att skylla på otur. När Sperling gjorde 3-0 efter 17 sekunder funderade jag på att skylla på åkerhelvetet vi spelade på. Efter trean repade sig Ysby inte. Spelring började spela ut och var såväl skickliga som tunga att möta. YBK uppträdde håglöst. Fyran kom med kvarten kvar och inga undanflykter i världen fanns att finna. Otto tröstmålade med 10 kvar. En tröst lika skön som en nytecknad bilförsäkring när huset brunnit ner. Matchen var en plåga. Egentligen jämn ute på planen men ojämn där det räknas som mest - i straffområdena. YBK försvarade sig sämre sista 30 meterna och YBK var sämre på att skjuta in bollen i mål. Inte hjärnkirurgi men ack så viktigt. Så inget att skylla på. Bara att ta nya tag. Rättvis hemmaseger. Kul dock med de nya skyltarna på Sperlings IP. Har dessutom fått in ett PM om att i en Litauisk stad kallad Fichinaujsi finns en idrottsplats som faktiskt är norra Europas minst charmiga. Väl värd ett besök. Kämpa Ysby Herrlaget 0kommentarer

Tredje raka segern

Missar kan vara mycket. En Miss Universum kan vara förbluffande vacker (det kanske man inte får skriva utan att kränka någon så för säkerhets skull - en mr Universum är också vacker) och en Mrs Marple kan vara genialisk (måste vara född 78 eller tidigare för att förstå). Andra missar kan vara sköna. Som t.ex. när chefen på jobbet missar att man vabbat tre dagar i månaden och därmed inte dragit ifrån lön. En miss kan också vara jävligt onödig. Som t.ex. att missa nyårsfyrverkeriet för att man druckit för mycket bubbel. Sen kan missar också vara fruktansvärda. Som de i Ysby. Vi spelade i 90 minuter och i 87 av dessa anföll vi mot Knäreds tappra målvakt. Vi hade ungefär 500 avancerade målchanser men missade på alla möjliga och omöjliga sätt. Öppet mål från en meter och bollen skjuten fyrtio meter över. Nick från två meter av undertecknad och en insats lika svag som kunskaperna i geometri hos en grävling. Ordet ineffektiva passar inte. Ineffektiv är om man bara använder ena handen när man ska bre en macka. Vi är sjukt mycket mer ineffektiva. Istället höll vi på att åka dit ordentligt när Knäred sköt i stolpen och hade drömläge i matchens inledning. Jag hade tokångest. Men såklart skulle målen komma till sist. Otto spräckte nollan och en kollektiv suck av lättnad drogs över Munkavallen. Med några minuter kvar av halvleken satte vi också tvåan när Nisse Carlsson petade in bollen i öppen kasse. Under pausen pratade vi om att döda matchjävulen. Att gå för trean. Nu hade vi dessutom medvind och skulle bara framåt. För en gångs skull funkade snacket. Vi anföll med allt vi hade och Knäred parkerade på egen planhalva. Men missarna fortsatte. Nisse sköt utanför. Otto kom fri och missade. Alsbjer pricksköt och brände och våra tre miljoner hörnor skapade lika mycket oreda som en två milimeter bred dammtuss i Globen. I backlinjen blev vi oroliga när Dorlind drog sin baksida och bollarna inte ville in. Till sist kom dock dödsstöten. Nisse drogs ner och Otto förvaltade straffen. Knäred tappade allt intresse trots den ihärdiga bortapubliken som stöttade i vått och torrt. Nisse fick enkelt placera in fyran och segern komfortabel. Knäred stred mycket tappert. Ställde offside hela tiden och lyckades ungefär hälften av gångerna. 75 % av gångerna blåste domaren av anfallet (du som läser, läser säkert om meningen för att förstå). När matchen var slut slogs den obligatoriska kullebyttan mot publiken och Ysby masade sig mot omklädningsrummet för att fira segern. Tre raka segrar och ett i alla fall litet hopp uppåt i tabellen efter lagets fiaskostart. Ysby spelade fyndigt och rörligt matchen igenom och kan vara nöjda med insatsen. Lite vässad skärpa och det kan bli en kul säsong. Nu väntar Spelringsholm på Norra Europas minst charmiga idrottsplats. Den tiden - den sorgen. Herrlaget 0kommentarer

Tre poäng mot Våxtorp

Den svåra bortamatchen mot Våxtorp BOIS var på förhand en oviss historia. Dessutom en match som alltid omgärdas av rivalitet, känslor och tufft spel. Ysby kom till spel med Lucas Alsbjer åter från avstängning och Emil Axelsson åter från skada. Båda tog plats på bänken. Ivarsson fick fortsatt förtroende på mitten och Dorlind alltjämt kvar på högerbacken. Våxtorps spelande tränare Öhrn hade i förväg piskat upp stämningen genom att pika vissa spelares ålder i bortalaget. Detta var såklart tacksam tändvätska och 37 år unge Daniel Pålsson skulle minst sagt få sista ordet medan Örnen satt och vilade på bänken. Matchen var inledningsvis jämn och välspelad. BOIS försökte rulla runt bollen på den ojämna mattan medan YBK spelade rakare och mer i djupled. BOIS hade mer boll men YBK var farligare och radade upp målchanser. Ribbskott, markskott och en hel rad av målchanser brändes. Bästa läget fick Pålsson som från en halv meters håll klackade bollen utanför det tomma målet. Pålsson som tidigare varit spelande tränare i Våxtorp togs hårt av hemmalaget men lyckades ändå oroa. Den relativt nykomponerade backlinjen fortsatte att spela fläckfritt och på det stora hela avfärdades Våxtorps anfall lika bekvämt som att svepa ett glas lemonad i solen. I paus var det koncentrerat. Vi kände att matchen var vår. Vi skulle bara ha in bolldjävulen i mål också. En detalj som vi varit sinnessjukt svaga på under säsongens inledning. Andra halvlek inleddes med att YBK tog över spelet. Ett mål hängde i luften och Våxingarna drog sig tillbaka för att freda sin kasse. YBK fick fem hörnor i rad. På den femte hände det. Bollen studsade ut till Otto som drog till med vänstran på volley. Bollen välplacerad i bortre hörnet och vild glädje hos de svarta! Nu fick YBK än mer luft och gick till anfall för att försöka döda matchen. Ytterligare en hörna resulterade. Gamle Pålsson kom likt en albatross över havet flygande och dunkade in tvåan med skallen. Ett klassmål återigen och att stänka dit en kasse mot BOIS var säkert extra skönt för den gänglige anfallaren. YBK vägrade att backa hem och gick för trean. Kalle kom in i sitt klassiska "jag måste springa på allt annars dör jag stim" och jagade likt en hankatt som käkat viagra på allt som rörde sig. Det resulterade till sist i att han revs ner i strafformrådet och Otto dunkade in sitt andra för kvällen. Nu dog matchen. Än värre för BOIS blev det när en nyligen inbytt lirare drog på sig sitt andra gula kort och därmed tvingade hemmalaget att avsluta matchen med tio man. Spelet var något avslaget sista tio minuterna men BOIS fick in en reducering i slutet och spräckte snöpligt bortalagets efterlängtade nolla. När domaren blåste av matchen var det kollektivt glädjevrål. Att vinna är skönt. Att vinna borta mot Våxtorp är ännu skönare. Luften är full av vår, Bosse lovar varma mackor till torsdagens träning och koltrasten sjöng vackrare än någonsin då vi lommade ut mot Ferrarin på parkeringen. Livet leker och 39 är fan ingen ålder! Herrlaget 0kommentarer

Örnarna fick flyga hem tomhänta

Ysby Örnia 2-1 Kaoset i Ysby nådde under fredagen någon form av klimax. Topptippade YBK har skramlat ihop en poäng på tre matcher och toppstrid är lika avlägset för Ysby som veckohandling på Liedl är för kungafamiljen. I stort sett alla saknades. Axelsson haltar runt med sin baksida, Kasper tittade på Kiss (ett rockband, inte urin ifall man nu är född å 00 - talet), Färe var sjuk, Lucas avstängd och en handfull till saknades. I kaos kommer oftast de sämsta och bästa ideerna. Vi bestämde oss för att ändra det som ändras kunde och det blev till det bästa! In med gamle Pålsson på topp, Kalle som släpande, Dorlind som ytterback, Noak som vänsterback och Bergström på kanten. De som är vana vid att se Ysbys matcher blängde förmodligen skeptiskt ut mot laguttagningen när domaren blåste igång matchen. Men vi var taggade. Styrelseproffset Persson var uppe på taktiktavlan och flyttade figurer. Alla nickade instämmande, hällde upp mer kaffe och vi körde igång. Det började trevande. Det var två lag som kände på varandra. Vi var livrädda för nummer 21, seriens coolaste frisyr och seriens bästa bollsinne. Ivarsson och Svensson hade i uppgift att hänga, hasa, sparka och störa honom och gjorde så med bravur. Efter tio minuter började vi ta över. Dorlind spelade högerback som om han aldrig gjort något annat och Svensson hade förmodligen bloddopat sig före match eftersom han på femton minuter sprungit mer än en normal mittfältare gör på 90. Vi radade upp chanser. Pålsson var elak och lurig. Otto sköt, Kalle jagade och Bergström fick drömläge när Pålsson på Messimaner lirkade fram bollen till honom. Ledningsmålet kom förlösande. Pålsson som månne sedan glansdagarna tappat några procent i snabbhet är fortfarande farlig som en kobra inne i boxen och stångade in bollen i mål. Stort jubel. Vi öste på för mer. Bergström kom om möjligt ännu närmre men det ville sig inte och Otto hade ett par fina lägen. I paus pratade Snoddas om att fortsätta ligga tätt på 21:an, spela samlat men inte fegt. Själv hade jag andnöd. Tejpade fötter, tår, vader och baksida lår för att hålla ihop. Kan lika gärna mumifiera mig. Dessutom var Hallandspostens reporter inne i omklädningsrummet för att ta bilder. Allt snurrade. Jag gick ut före alla andra. Hade jag suttit ner i två minuter till hade jag inte kommit upp... Mina döttrar påstod att de vinkat till mig. Jag hade inte känt igen dem under pistolhot. Fokuserad eller sinnessjuk - gränsen är vag. Andra halvlek var en rafflande tillställning. Örnia gick såklart framåt men YBK kontrade. Bortalaget kvitterade efter att YBK gått bort sig och matchen stod och vägde. Vi ville dock mest och gick framåt. Otto dribblade av halva laget men missade sista dragningen, Pålsson nickade och Kalle slog världsrekord på 17 meter löpning när han hann ifatt en boll och lirade snett bakåt. Vi hade 400 hörnor men bollen ville inte in. Jag tänkte alla mörka tankar i hela världen och såg framför mig hur Örnia skulle sätta tvåan på ett sketet individuellt misstag i slutet. Men så plötsligt hände det. Klockan tickade upp på 89 minuter. Pålsson var döende av trötthet men en boll flög mot backlinjen och på något mirakulöst sätt lyckades Pålsson besegra sin egen kropp och fick upp farten. Han nådde bollen först, touchades i hasorna av jagande mittback och straffen var given. Jag vågade inte titta. Lovade Dorlind gratis pizza om Otto gjorde mål. Det gjorde han såklart! 2-1 och hemmaseger! Vi jublade som om vi vunnit VM - guld. Publiken klappade fram oss, kullerbytta och segerkramar. Äntligen seger. Segersången ekade på Munkavallen, Kalle skickade morsan efter öl eftersom bastun var igång och Pålsson fick ringa färdtjänst för att komma hem. Själv orkade jag knappt fira. Lika fysiskt utpumpad som efter en boxningsmatch mot Mike Tyson och lika mentalt slut som efter ett tredagars seminarium om arbetsmiljö. Ysbys moral enorm. Segern helt rättvis. Dorlind hjälte på backen, Pålsson en gladiator på topp och Svensson lika speedad som Lance Armstrong. En lagseger. Tre poäng och någonting att tro på. Kämpa Ysby! Herrlaget 1kommentar

Torsk igen

Vi satte som mål att komma topp tre i serien. Skogaby hade tagit 9 poäng på hela förra året. Vi kom dit med bra lag. Endast Axelsson skadad men stark elva och bra bänk. Allt var perfekt. Skottorpsmatchen var ett steg i rätt riktning och nu jävlar skulle tre pinnar plockas. Matchen inleddes med total Ysbydominans. I medvinden sköljde vi över ett defensivt Skogaby och skapade mängder med klara och halvklara målchanser. Undertecknad nickade, Otto sköt, Nisse sköt, Oscar sköt. Inget ville in. Till sist tilldömdes vi straff och Otto satte ledningsmålet. Välförtjänt. Ysbys förmåga att omsätta spelövertaget till någonting positivt var dock lika svag som en treårings förmåga att lära algebra. I paus känndes det illavarslande. Allt övertag men bara ett mål. Vi bestämde oss för att gå framåt och höll på att göra tväan direkt. Det sket sig. Det sket sig ännu mer tre minuter in i halvleken. Lucas Alsbjer fick två gula kort inom två sekunder och Ysby var decimerat till tio man. Paniken inföll sig. Plötsligt tog Skogaby över. Nummer tio hade lekstuga. Arnon sprang sönder allt och alla. Bollarna trillade in. YBK gick på motattack men var fortsatt impotenta. YBK satte allt på ett kot och spelade med sju anfallare. Inget mål. Ett poäng på tre matcher. Inget att skylla på. Vi är i skiten. Skogaby vann med 3-1. Kan vi resa oss? Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter