Välkomna till Kung fotboll

Med start tisdag 1/10 kör Ysby BK Kung Fotboll på Munkavallen klockan 18.15, Vi kör på minst tre tillfällen och sen får vi se hur intresset är. Tävlingen är öppen för alla. Vill du spela, äger ett par skor och har ett glatt humör. Välkommen! Herrlaget 0kommentarer

Årskrönikan 2019

Januari 2019. Uppstart i Lagaholmshallen. Ysby BK. Undertecknad är tränare för sjunde året i rad. De tidigare sex har inte direkt fått klubbarna i högre divisioner att kasta sig på sina telefoner och bjuda in till jobbintervjuer. Namnet Karlsson var förmodligen lika hett på tränarmarknaden som Jimmy Åkesson är aktuell för Pridefestivalens hederspris. Men nu jävlar! Vintern hade medfört den ena transferbomben efter den andra och helt plötsligt var YBK laget på allas läppar. Det började med att Hallands, ja hela Sveriges, målkung skrev på för YBK. Fredrik Junefalk anställdes som ny spelande coach jämte Karlsson och senast den långe från skogen spelade i lägsta serien gjorde han över 60 mål. Definitivt den största värvningsbomben genom tiderna i södra Halland. Lite som om Neymar helt plötsligt skulle skriva på för Ipswich. Därefter vällde nyförvärven in. Från Knäred hämtades Arnon Kampuach som ger målgaranti på 15 kassar varje säsong. Dessutom kom Fransson, Svanberg och Rådahl från LFK. Tre lovande spelare som precis missat cutten till LFK:s A-lag. Jokern i leken var Adam Thoren som av den samlade expertisen utmålades som den störste talangen i Laholms kommun. Dessutom anslöt Andreas Johansson från KHFF. En back av yttersta klass. Eftersom få eller inga spelare förutom coach Axelsson lämnat det svarta laget från östra Laholm såg det alltså mumma ut. Axelsson hade dessutom lovat att spela ett antal matcher och helt plötsligt var YBK tippat i topp av serien. Tillsammans med Walldia och Andersberg skulle ett trelagsslag utspelas gällande avancemang. Altmeister Bosse Åkesson var nöjd som en löpande tik på herrkennel och gick och mös på träningarna. Den annars något pessimistiske Åkesson sågs till och med småle en sketen tisdag under februari månad. Något som senast hände 15 augusti 1969 när Åkesson besökte legendariska Woodstockfestivalen iklädd en keps från Lantmännen i Vallberga och bjöds på en Lapdance av Janis Joplin. När serien inleddes stod Knäred på menyn. YBK gick tämligen enkelt segrande ur striden och för första gången sedan 1983 vann YBK en premiärmatch. Men redan här började molnen hopa sig på himlen. Målsprutan Kampuach var missnöjd och lämnade in en transferrequest redan efter första omgången. Dessutom insjuknade Junefalk och inför mötet mot Walldia i omgång två var det darrigt. YBK:s lag som äntrade Wallevi var starkt och fyllt av självförtroende även om June låg hemma och hostade. Matchen mot förmodade toppkonkurrenten var en av årets mest rafflande. Chanserna avlöste varandra. Walldia anföll och YBK kontrade. Backlinjen med Axelsson, undertecknad, Olsen och Kasper stod pall och i kassen var Dennis en fantom. Med två minuter kvar av matchen gjorde Walldia segermålet och YBK deppade. Vi insåg dock att mellan oss och Walldia var det jämt. På hemmaplan – med June på planen – skulle vi ta dem. Därefter avfärdade vi KHFF på bortaplan med imponerande 5-0 och låg i toppen av serien. Allt såg bra ut. Abdullah imponerade. De nya från Laholm var duktiga. June vräkte in mål och löftet Thoren var het som ett strykjärn och lurade motståndare med samma självklarhet som Stefan Lövfen höjer skatten. Men så vände allt. Hemma mot Vapnö ledde vi med tio kvar. Dominerade. Plötsligt stod hemmalaget för två misstag, lika onödiga som tandtråd i livets slutskede. Förlust. Panik. Chans till revansch mot Andersberg som ledde serien. En seger ett måste. Efter fem minuter underläge 2-0. Efter 45 minuter 2-2. Vi gick framåt. Behövde en seger. Allt sket sig. Förlust igen. Och där – precis där – dog säsongen 2019. Visst försökte vi. Visst peppade vi varandra men alla insåg att just den förlusten var som en injektion med en dödlig sjukdom. Vad vi än sade, hur vi än vände och vred på resonemang, laguppställning och spelsätt – på ett regnigt Halmstad Arena förintades allt hopp, all glöd och mycket av den glädje som inlett säsongen. VI hade sex poäng efter fem matcher och hade kalkylerat med 12. I övrigt började nu problemen visa sig allt mer. Invärvade Johansson missade resten av säsongen, Kampuach var på strejk i Skogaby och Abdullah fick kvällsjobb och kunde inte delta. Samtidigt började B-laget bli en belastning. I januari lovade minst 24 spelare – utöver A-lagsspelarna - att de var intresserade av att spela i reservlaget. I juli hade tomten, alla hans nissar, senila farmor och Stephen Hawkings varit aktuella för spel i reservlaget om de velat. Ursäkterna för att spela var fler än någonsin tidigare och lagledare Gustavsson och Persson fick båda mentala problem i paritet med hemvändarna från Vietnamkriget, när det vankades reservmatch och återbuden haglade in. Dessutom valde anfallaren Kalle Karlsson att sluta mitt i säsongen. Spelarna deppade. Förvisso vann vi ibland. Gjorde mängder av mål men släppte också in mål efter mål. Undertecknade slet av halva hälsenan i en vidrig match mot KHFF och återkom aldrig. När jag föreslog en avancerad operation som jag googlat fram att Totti fått i slutet av karriären, skrattade läkaren och rekommenderade en ergonomiskt korrekt fåtölj till arbetsplatsen och en ny – mer åldersanpassad - hobby i livet. Kasper Persson åkte på tour längs med route 66 och missade fem matcher. Det faktum att han kom hem med en ”Make America Great” keps till tränaren gjorde knappast att han blev förlåten. Dock lite roligt att sätta den på den ovetande dotterns huvud första skoldagen efter sommaren… Sista förlusten på Lomövallen i Lidhult var en symbol för hela säsongen. Vi bjöd på tre mål och det är enkelt att skylla på egna misstag men vi spelade å andra sidan emellanåt, fotboll lika illa som en berusad Gunilla Persson genomför avancerade hjärtoperationer. Och i vackra Lidhult (måste ta dit familjen någon gång) med ännu en förlust i nacken tog säsongen till sist slut. Känslan var tomhet. Allt strul hade tärt på oss. VI var trötta och uppgivna. Orkade knappt göra motstånd längre. Alla förhoppningar från januari var bortblåsta. Åkesson som tidigare under säsongen kostat på sig ett leende, log inte längre. Att undertecknad inte fått sparken är ett mirakel. Hade Bosse fått sin vilja fram hade i alla fall ett kok stryk och en tre centimeter bred repa i lacken på min bil. varit det minsta jag förtjänade. Spelarna skall ha beröm för sitt engagemang under året. Mitt i alla avhopp, allt strul och alla förluster finns det en kärna med spelare i Ysby BK som är att räkna med. Denna grupp är föreningens hopp. Undertecknad och Junefalk väljer att fortsätta som tränare och spelare såvida inte sista matchernas svaga prestationer fått styrelsen att strimla de nyss påskrivna kontrakten. Mörkret börjar lägga sig över Munkavallen. Temperaturen i bollrummet är oroväckande nära noll på nätterna och det enda livet som surrar är flugorna som stör spelarfesterna. Två saker vet man. Dels att det kommer bli ännu mörkare men viktigast av allt – vi kommer tillbaka. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Fiaskot komplett

Jaha. Då var det här vi hamnade. En timslång bilresa till Lidhult. Junefalk sjuk. Båda målvakterna bortresta. I stort sett sist i tabellen. Lidhult ligger tydligen efter oss. Vi har varit bedrövliga. Andra halvan av serien har varit som ett maratonligg med Gryningspyromanen utrustad med tändstickor. Idag skulle det i alla fall ta slut. Sista matchen för säsongen. Slut på plågan. Lidhult hälsade oss välkomna med gott kaffe och gott snack. Det var massor av publik på matchen. En av farbröderna som förmodligen sett varenda match sedan första världskriget pikade mig med frågor om varför jag inte spelade, om jag inte fattade att jag var för gammal för att spela och om jag inte fattade att Ysby var det mest överskattade laget i världen och att Junefalk inte skulle göra några mål idag den långe jäveln. Han hade helt rätt. Jag är för gammal för att spela. Ysby var säkert överskattat när vi tippades i topp på serien och det är rätt svårt för June att göra mål från sjuksängen i Hishult. Matchen inleddes med att YBK tog ledningen. Fint anfall avslutades av Fransson. Kanske skulle Ivarsson få ta fram guran. Så fan heller. Lidhult tog över. Totalt. Chanserna avlöste varandra. Ibland var det bra spel av skogslaget men allt som oftast var det YBK som var lika pigga på att skänka bort bollen som Vänsterpartiet är på att skänka bidrag till latmaskar med kroniskt påhittade smärtor. Tre mål gjorde de. Alla på hörna. Vårt försvarsspel på fasta situationer var med andra ord inte 100%. Snarare tvärtom. Dessutom hade vi oerhört svårt att inse att Lidhults anfallare var minst 45 år och inte alls snabb. Istället tog vi djup som Marianergraven och envisades med att ge utrymme. I paus försökte jag väcka liv i den döende schäfern. Snackade om att skärpa spelet på ytterbackarna, försöka få fast bollen i anfallet och försöka hitta eget spel. Det var lika lyckat som att försöka återuppliva en påkörd grävling med en cykelpump. I andra halvlek var vi om möjligt ännu sämre. Vi provade allt. Lät mittbackarna spela i anfallet. Satte Adam på mittbacken och ändrade totalt besinningslöst och helt utan struktur och eftertanke i laguppställningen. Inget funkade. Visst hade vi målchanser men det hade Lidhult också. Resultatet stod sig. Jag stod kvar en stund och tittade ut mot den fina planen. Jag hade så gärna velat spela. Jag hade så gärna velat vara i toppen av serien. Jag hade så gärna velat vinna. Istället stod jag där med en opererad häl som vägrar läka, med ett lag i botten av serien och med ytterligare en förlust på kontot. En riktig bra dag i livet med andra ord. Konstigt nog var hemresan inte kortare än ditresan. Bosse vägrade packa ner kläderna i bilen. Han tyckte vi var för dåliga för att lägga tid på. Jag fick köra om Ysby. Kasta ut kläder i klubbstugan och ungefär 300 kilometer över rekommenderad hastighet bege mig hemåt. Det här sög friskt. Inte ens roligt. Inte ens nära. Emil Olsen fick som lök på laxen hjärnskakning. Hoppas han får uppleva lyxen av att glömma matchen. Helst hela året. Jag hatar fotboll. Och all idrott. Kämpa Ysby Herrlaget 0kommentarer

Apokalypsen

Att lite halvfull skåla in det nya året i goda vänners lag är enkelt. Svårare är att dagen efter påbörja nyårslöftet om att springa en runda varje dag. Att le när solen skiner är Svensson. Att le när regnet pissar i ansiktet är allt annat än Svensson. Tro på Gud är enkelt när tretton rätt på tipset slår in men när man står där i rännstenen utan vänner, familj och skor – då är det något svårare att lita på den skäggige där uppe. Att vara fotbollsspelare eller tränare i Ysby BK funkar likadant. När segrarna trillar in, när våfflorna är nygräddade och Jimmy tar fram guran, är det enkelt. Men när spelarna byter klubb för att de blir utbytta, slutar spela för att de tappat sugen och förlusterna rasar in – då är det fan så mycket svårare att hålla humöret uppe. Vi mönstrade en stark elva i hemmamötet mot Vapnö men på intet sätt kom detta att spela någon roll. YBK:s säsong har varit en mardröm. Uddamålsförluster, tappade ledningar, missade straffar och allt mög säsongen slängt på oss har tärt på såväl spelare som ledare. Spelarna har visat massvis med moral och massvis med vilja men någon gång tar det slut. Idag tog det slut. Matchen inleddes i furiöst tempo. Båda lagen ville pressa högt och lagen löpte och pressade i alla lägen. Matchen vägde. Böljade fram och tillbaka. Det var hett, kamp och jämt. Vapnö hängde ettan och kort därefter tvåan. Inte helt rättvist men inte heller helt orättvist. YBK gick på knäna men hade kvar sin sedvanliga moral och kampvilja. William slet sig loss på kanten och skickade fram bollen till Fransson som kallt lirade hemåt till June som dunkade in reduceringen. YBK gick framåt men straffades direkt. En bortaspelare störtdök i straffområdet och domaren blåste en sjukt tveksam straff. 3-1 till Vapnö. Just domaren förtjänar idag ett omnämnande. En inte helt ödmjuk inställning till spelarna på planen kan man kanske komma undan med men om man glömmer bort att det är match och får ringas in av lagledare vilket gör att matchen kunde börja först 20 minuter senare än utsatt tid – då kanske man skall visa viss ödmjukhet. Men nejdå. Domherren blåste gladeligen för sex felaktiga inkast under första halvlek och marscherade runt med stensäkra steg och stensäkra visselblåsningar under 90 minuter. Just det här att leta felaktiga inkast är förmodligen det mest menlösa man kan göra i livet. Ungefär som att leta efter stavfel i bibeln. Även om du hittar ett så betyder det i sammanhanget inte ett skit. Nu hade domaren noll och inget med slutresultatet att göra men att faktiskt vara medveten om att man skall döma match känns som ett inte helt oöverkomligt krav att ställa på en domare. Att även vara lite ödmjuk och lite lättsam i en sådan situation kan man kanske inte kräva i division sju men klockjäveln borde väl även folk i korpen kunna? Eller så är det kanske idag. Att komma i tid och att kunna klockan kanske inte är så viktigt längre när fokus är på att prata värdegrund, inte kränka någon, dela ut gröna kort till barnen som uppfört sig bäst på planen, undvika att räkna resultat och att vara vegan. YBK satte reduceringen till 2-3 efter att William i offside kallt placerat in bollen bakom keepern. I paus pratade vi om att vinna mittfältet bättre och att gå framåt. Av detta blev det absolut ingenting. Andra halvlek var som en två timmar lång rotfyllning genomförd av Stevie Wonder samtidigt som Brad Pitt är på blinddate med ens fru. Allt som kan gå fel gick fel. Kasper Persson har varit lagets mest stabile spelare. Men inte idag. Han tappade boll och tvingades dra ner motståndaren. Gult kort. Frispark. 2-4. Kort därefter samma sak igen och Kasper fick rött kort synat. Underläge två bollar och en man kort. Spelet började haverera. Frustrationen spred sig. YBK var inte längre ett fotbollslag. YBK var tio frustrerade män och pojkar som försökte överleva. Fransson gav efter för frustrationen och satte in en något onödig tackling. Ytterligare ett rött kort. Killarna försökte. Sprang och gjorde vad de kunde men motståndet var övermäktigt och den rätta energin fanns inte där. Matchen slutade 2-8 och YBK var i spillror. Utan hopp. Utan tro. Utan glädje. Det var sista hemmamatchen för året och vi kan bara be om ursäkt. Hoppas att ni får entrépengen tillbaka. Vi har två matcher kvar. Heder att spela för. För att återknyta till början på detta inte alltför positiva referat. Att gå till träningen när vi har häng på toppen är enkelt. Att gå dit på tisdag blir allt annat än enkelt. Men sånt är livet. Och riktiga hjältar är inte de som jublar mest när man gör mål eller gråter mest när man släpper in ett. Riktiga hjältar är de som lyfter spaden och börjar gräva även när det är tjäle i marken, ryggen värker och vinden pinar ansiktet. Vi behöver en hjälte. Kämpa Ysby Ps: och om det inte finns någon hjälte så behöver vi någon som kan köra till Tyskland innan fredag. Det är nämligen spelarfest på lördag… Herrlaget 0kommentarer

Kryss i skogen

Det blir sällan som man tänkt sig. Man fantiserar om sommar och sol men möts av regn och rusk. Inför varje jul dröms det om mys vid brasan, lugn och ro och god glögg men snabbt förbyts det till kräksjuka, julklappar som inte passar och en julkalender som är så dålig att tv:s testbild vore roligare. Precis så är det med Ysby. June in som stjärna. Arnon skulle vinna skytteligan, Arne var femmans bästa back och Abdullah dominerade på försäsongen. Jomenvisst. Arne är kvar i Halmstad, Arnon spelar i Skogaby och Abdullah jobbar kvällspass varje dag i veckan. Dessutom har Kalle lagt ner säsongen, undertecknad är skadad och drömmarna om division sex är såhär i backspegeln plågsamma att tänka på. June leder förvisso skytteligan men förutom det, går inte säsongen 2019 till historien som världens roligaste. Laget som äntrade Kornhults idylliska idrottsplats var ungt och dessutom brandskattat på folk. Svensson fick spela back, Dennis är nu permanent på planen och vid sidan av satt Kasper, Simon och ett gäng till frustrerade, justerade eller avstängda spelare. I första matchen vann vi med 5-0 mot laget från skogen. Överlägsna. Några veckor senare när kaoset börjat fick vi däng och nu gick vi med hängande huvuden ut för en ny drabbning. Vi tippades i topp och KHFF i botten. I tabellen är KHFF före oss. June gör mål, vi är 20 man på träningarna och Bosse bakar våfflor. I övrigt är det inte mycket glitter i granen. Spelet började med att KHFF satte två man på June. Varje gång han fick bollen var de på honom lika intensivt som Sverigedemokrater på Greta Thunberg. KHFF var lite hetare och lite bättre men YBK kontrade väl och satte ledningsmålet – något oförtjänt – efter ett inlägg av June som Adam stötte i mål. Spelet böljade fram och tillbaka. Friskt och frejdigt säger den positive. Naivt och slarvigt den realistiske och likt dementa schimpanser på picknick säger den negative. Att KHFF skulle kvittera låg lite i luften och när YBK tappade närkamper på mitten tillkom en fin kontring för hemmalaget som förvaltades väl. Därefter hade seriens ettrigaste Jesper Öhrn femton halvchanser i straffområdet men YBK:s försvar hann emellan. Just denne Öhrn är jobbig som få. Unik i den mening att han är snabbare med bollen än utan den och att han alltid dyker upp med en fotjävel inne i straffområdet och tofflar på bollen. Precis före paus kontrade YBK. Oscar Färe hade signalerat för byte. Han hade ont i halsen. Jag sket fullständigt i honom och tur var väl det. Han vann en närkamp och drev upp bollen framåt. Thoren sprang till vänster, Fransson till höger och June lurade i mitten. Färe var iskall och satte bollen till June som smällde in ledningsmålet. Ledning. Paus. Missnöje. Jo så var det. Vi var sämre än KHFF och visste att det skulle bli tungt i andra. Inte blev det bättre av att Färe tvingade sig till ett byte pga halsont och andnöd – vilket knappt är godtagbart i division sju – och att Dennis slog axeln ur led efter fem minuter in på andra. YBK bytte runt på spelare och positioner men fick bara freda sitt eget mål. Vikarierande Svensson på mittbacken var en gigant och Emil Olsen rensade bollar med samma frenesi som bävrar bygger dammar. Det skulle dock inte hålla. Ett skott studsade fel och på något sätt hamnade kulan hos en hemmaspelare som stänkte in kvitteringen. YBK gick på knäna och skulle såklart få däng. Allt tydde på det. Men så började bortalaget hitta energi ur någon tidigare väl dold depå. Svensson manade på. June lurade och klurade och Adam Thoren sprang på allt. Färe fick nytt liv och bussades ut på planen igen. Nu var det spel i två ändar av planen. Ingen var mittfältare i något av lagen förutom Jimmy Ivarsson som något övergiven krigade på i mittcirkeln. Båda lagen skapade chanser. KHFF prickade ribban. June fick ett friläge och Adam lät bli att skjuta efter att ha lurat försvaret fyra gånger om. Publiken engagerade sig. Fransson sprang upp och ner, William skällde på allt och alla och Rusht täckte skott för glatta livet. En sista hörna höll på att föra YBK till eufori men Olsens närskott räddades. Domaren blåste av bataljen som i alla fall i slutet blev till en riktig kamp. YBK deppade, Ivarsson försökte vara positiv, Rusht påstod sig varit sämst på planen och KHFF bjöd på läsk i omklädningsrummet. Med tom och frustrerad känsla körde jag hemåt. Inte ens ett vildsvin såg jag. När jag kom till Laholm fick mobilen täckning och everysport bad om skriftlig kommentar. Min första tanke var att skicka en bajskorv men så kom jag på att jag är 40 år gammal och skrev något menlöst som säkert ingen läser. Tre matcher kvar. Alltjämt skadad. Alltjämt i botten. Pålsson i Walldia ber och bönar att vi skall slå Vapnö. Vi funderar på att lägga oss. Bara för att se vad som händer… Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter