På lektion hos Lindeskolans IF

Det här blir ingen bjässe till referat, det går liksom inte att motivera, men låt oss ändå reflektera en stund. Att åka till Lindesberg Arena, en förhållandevis kall söndagkväll i november är väl inte alltid det mest lockande man kan komma på. Men att göra det med vetskapen att man ska spela mot ett till stora delar mycket kompetent handbollslag gör det lite lättare. Med namn som bland andra Joakim och Johan Bååk, Ricky Nordahl, Mikael Gerlström och Jonatan Jepsson för att nämna några, så vet man att det finns både kvalité och kapacitet i motståndarlaget, och sådant är alltid inspirerande att möta. Vi hade absolut inte gett upp matchen när vi klev in i hallen, och hängde med upp till 6 - 6 vid ca 15 minuter spelat. Men sen tog trötthet och viss uddlöshet över, i kombination med att Linde spelade ett mycket bra försvarsspel. Vi saknade lite folk pga sjukdomar och skador och även om vi kom igång igen i andra halvlek och tog igen glappet som uppstått gav vi dem aldrig någon riktig utmaning. Ärligt talat tror jag vi hade haft svårt att egentligen få ett särskilt annorlunda resultat, vi hade absolut kunnat ge dem en större utmaning, men det kändes hela tiden som att de hade en växel till att lägga i. Slutresultatet skrivs till 33 - 22 till Lindes favör och vi kan bara tacka för en trevlig match och bitvis lite uppvisning i hur handboll kan spelas om man har rätt antal träningstimmar i kroppen över tid. Nu laddar vi om inför Katrineholm hemma den 1/12 kl 17 och hoppas att skador, skavanker och snorbusar är som bortblåsta till dess. A-lag herr 0kommentarer

En inte oväntad seger, men en oväntat go' sådan.

Inför matchen mot Malmslätt hade vi förväntat oss en mindre tuff drabbning, vi ska inte ljuga. De har haft en tuff inledning av säsongen med få eller inga avbytare på bänken många matcher. Under de förutsättningarna är det väldigt tufft, både fysiskt och psykiskt att genomföra matcher, speciellt på bortaplan. Malmslätt ska dock ha kudos för att de krigar på matchen igenom och egentligen aldrig viker ner sig. De inleder matchen bra och rycket vi har förväntat oss att ta kommer inte riktigt, även om vi aldrig ligger efter. Med ca 20 minuter spelat har vi 10 - 8 och det är här deras energi börjar tryta. Vi känner av deras trötthet och återhållna frustration och vid den TO de tar runt 20' strecket pratar vi just om att springa, springa, springa, och på så vis döda matchen genom att göra det resultatmässiga ryck vi alla var så sugna på. Vi gör det vi ska och drygar ut ledningen, vid halvtidsvilan har vi resultatet 20 - 11 och vi kliver in i omklädninsrummet med en bra känsla. Vi är dock eniga att förra helgens fadäs (milt uttryckt) inte ska få återupprepa sig pch att vi inte får slappna av. Vi vet alla att i den här sporten svänger det fort om motståndaren ges utrymmet. Andra halvlek snurrar igång och under de första tio minutrarna följs vi åt, vi drar inte ifrån, men de knappar inte heller in. Under den här tiden drar Felix på sig en utvisning och Malmslätt tilldöms dessutom två straffar. När vi dock stänger igen bakåt trots undertal, och Kammarbo i målet stänger för båda straffarna känns det som att luften går ur Malmslätt en aning. Deras chans till moment och en vändning rinner dem lite ur händerna och vi får upp farten igen. Malmslätt drar på sig två utvisningar tätt ihop och spelar under en kort stund med endast fyra man. Av de tolv kommande målen gör vi tio, vilket speglar mycket av matchens slutskede. Under de sista 5-10 minutrarna slappnar vi av onödigt mycket och släpper igenom ett Malmslätt som matchen igenom ändå sliter för varandra. Slutresultatet skrivs till 42 - 24. Positivt för vår del är att nästan alla nätar och att vi är farliga över hela planen. Att Kammarbo som haft lite snålare med tid i målet bakom Samme får komma in och göra en kanonmatch. Att Simma inte bara ser ut som 17 i kroppen, han löpte även som det. Att vårt nyförvärv från Lysekil (som egentligen vill spela på kant), Arvid, kliver in på nio meter och vispar in 7 bollar. Han gör det dessutom lika avslappnat som en mormor vispar ihop en pannkakssmet. Ni vet, utan recept osv. Mest positivt är att vi inte faller in i förra helgens nonchalans och kollektiva slarv bara för att vi leder, utan att alla gör vad de ska och fullföljer matchen hela vägen. Sen vinner vi ju egentligen bara eftersom Pontus var med. Då har vi chans, det är sen gammalt. Mesta målskytt är Westberg med 9 pickalurer och protokollet finner ni här: http://protokoll.svenskhandboll.se/2018/1832104041_m.pdf A-lag herr 0kommentarer

En go' känsla, masspsykos utan motstycke, en bitter hemresa

När vi kom till Vadstena var vi på det klara med vad vi både ville, och skulle göra. Vår bänk var full och deras saknade några man och vi skulle springa på allt. Initialt går det lite trögt och vi tar ledningen med 3 - 4 först runt 9 minuter spelad tid. Sen rullar det på ganska smärtfritt. Vi drar inte ifrån riktigt som vi vill men håller ändå lite distans, och spelar förhållandevis komfortabelt och avslappnat. I halvtid har vi ställningen 9 - 12. I halvtid diskuterar vi att vi ska fortsätta löpa som skållade skinn, för att fortsätta dra nytta av vårt övertal och försöka trötta ut dem. Tanken är att på så vis slå ner den berömda spiken i kistan. I början av första rullar det på bra och vi utökar ledningen till att ha 5 bollar upp. Vadstena tar en TO och jag skulle bra gärna vilja höra vad som sades i deras trupp, för på något magiskt vis fick det oss att totalt sluta spela handboll. Vadstena ska ha en eloge som krigar sig tillbaka in i matchen och får till ett bra moment och övertag. Samtidigt gör vi det alldeles för lätt för dem. Framåt gör vi 2-3 bollar under de sista 20 minutrarna och bakåt kliver vårt tidigare rätt aggressiva försvar ner i komfortläge, och Samme och Kammarbo får en oerhört otacksam uppgift i buren. Slutresultatet skrivs till 26 - 21 och vi kan bara gratulera Vadstena till en väl genomförd match. Nu väntar en bitter genomklappningshemfärd i novembermörkret. Skjut mig. A-lag herr 0kommentarer

Visa fler nyheter