Sala FF 2016 Nr 33 Rasmus Liljebäck

Mittfältsstrategen Rasmus "Ralle" Liljebäck fortsätter sin fotbollskarriär i Sala FF trots att han numera bor och pluggar i Örebro. Så här säger vår tränare Henrik Alriksson Skönt att Rasmus fortsätter ett år till och vi får hoppas att han håller sig skadefri denna säsong. Han är är en mittfältsmotor som är svår att ersätta! Ralle, du fick förra säsongen till stora delar spolierad av en fotskada, är allt ok nu? Det är mycket bättre men helt återställd är jag inte, ska på 1års kontroll den 9 maj då jag hoppas få svar på varför den inte är helt återställd. Studier i Örebro håller du på med, vad pluggar du och vad ska du bli när du blir stor? Jag läser idrott och ekonomi, jag vet faktiskt inte än men jag har lite idéer men det kanske jag avslöjar en annan gång. Kommer du hem till alla träningar i veckorna eller blir det egen träning ibland? Jag försöker komma hem så ofta jag kan, men har fått bra kontakt med Adolfsberg IK i Örebro som jag får träna med när jag är i Örebro Har du som kapten några kommentarer om de nya spelarna som kommit till truppen? Jag är nyfiken på alla nyförvärven, jag tror de kommer ta stora steg i sin fotbollsutveckling. Är det dags i år att ta steget upp i tvåan? Vi kommer att sätta upp en målsättning inom laget, men det är ingen match jag har planerat att förlora! Mindre än en månad till seriepremiären och vi är glada att Ralle är spelklar och inom kort kommer ytterligare en spelarpresentation. Herrseniorer 0kommentarer

Åsa Johansson - Jag hejar på åttan

Dagens krönikör har en man som tycker till en gång i veckan i SA sportfredag. Nu tyckte vi det var dags att Åsa får tycka till. Svärmor till vår mittfältare Filip Norgren räcker bra som connect till Sala FF men det är och har varit mycket fotboll i Åsas liv förstår vi efter att ha läst hennes fotbollstankar. Här kommer Åsa Johansson krönika Det kanske kommer att förvåna en och annan när jag säger att fotboll alltid varit en stor del av mitt liv. Jag tror faktiskt jag har det i blodet, eller det vet jag förresten, eftersom jag sett min farmor på bild i SA när hon spelade tillsammans med en massa andra damer från bygden i Varmsätra redan någon gång på 30-talet. Jag hade kunnat få en lysande karriär själv, det är jag övertygad om. Om jag bara hade fått chansen. Bolle testade intresset på några av oss tjejer i basketlaget när vi var i yngre tonåren. Vi provtränade där ishallen står idag och året efter drog det första flicklaget för SFF igång. För flickor födda -72 och det kände jag mig för gammal för då, tyvärr. Men det gjorde inget. Jag hittade mina framgångar på andra håll. Några år senare när jag närmade 20 så drog frissorna på mitt jobb ihop ett korpgäng och vi anmälde oss till damserien ett par år i rad. Laget kallade vi lite fyndigt för Kamma Rent och kanske framstod vi med överdrivet självförtroende när vi i pausen satt och rökte alla färger och former av Blend. Möjligen borde vi döpt om oss till Kamma Noll, det hade legat närmare sanningen. Men kul hade vi och fotbollsintresset bestod även efter dessa förluster. Bor man många år tillsammans med någon som slår över till fotbollskanaler så fort man vänder ryggen till så tvingas man till det. Men fotboll på tv har aldrig varit min grej riktigt. En gång hejade jag med liv och lust på Sverige i 90 minuter innan någon var vänlig nog att förklara för mig att det gulblå laget var Ukraina. En annan gång var det sommar, en riktigt varm sådan och jag gick troget upp mitt i nätterna och följde Sveriges alla matcher som spelades i USA. Min sambo tvivlade som vanligt på mitt genuina intresse och ville testa mina kunskaper i laguppställningen, vilket jag snällt ställde upp på. Jag började rabbla: Håkan Svart, Stefan Brolin och längre hann jag inte innan han kiknade ur där i soffan. Jag hann inte ens säga att jag tyckte Magnus Dahlin var bäst. Ändå var det jag som kom med förslaget att åka och ta emot guldgrävarna när de kom hem igen till Rålambshovsparken. Ingen av oss var sugen på att ge sig in i den centrala Stockholmstrafiken så vi parkerade i en förort och tog tunnelbanan in. Tänkte att vi nog kanske kunde fråga oss fram eftersom ingen av oss hittade. Vilket var ett säkert tecken på vår orutin eftersom tåget snart nog var fullproppat och när det var dags att kliva av hade vi i stort sett igen annat val än att följa med strömmen. Jag glömmer aldrig när vi befann oss i detta oändliga folkhav och såg veteranbilarna rulla igenom massan av människor, det är sånt jag uppskattar mest med fotboll. När det händer på riktigt. Jag har alltid beundrat Henke Larsson och det visste en vän till mig mycket väl. Som alltid knackade han på frisersalongsfönstret och vinkade till mig på lördagarna. Det var en vana vi hade. Där inne stod jag och klippte och varje gång jag hörde knacket tittade jag upp och vinkade tillbaka. Utom en gång. Jag vet inte varför, förmodligen hade jag bråttom att sopa upp efter mig mellan kunderna men jag vet bestämt att jag just då var alldeles själv inne på den lilla salongen. Och jag vet att jag bara sträckte upp handen till en hälsning utan att titta upp. Det är löjligt egentligen, att en sådan liten sak kan få en att ångra sig för resten av livet. För när jag några dagar senare träffade min vän så sa han: ”Synd att du inte tittade ut i lördags”. Jag fattade ingenting. ”Varför det, jag visste ju att det var du?” Då log han lurigt och sa: ”Ja, men den här gången hade jag Henke med mig.” Det finns givetvis fler fotbollspelare jag beundrar. Mina egna barn förstås som båda är skolade i SFF. Jag fick tidigt stränga order att inte skrika och heja för högt, det är inte för att de skäms över mig som de säger så. Det har de kommit över, nej, de påstår att jag ropar BRA om saker som inte alls är bra. De tycker inte att det är någon mening med att förklara mer än så. Och jag lyder. Som fotbollsmorsa blir man luttrad och i min bil finns fortfarande det viktigaste man måste ha med sig överallt: campingstol, paraply och filt. I väskan alltid en bok. Jag kan inte nog ofta upprepa mitt mantra: det blåser ALLTID på fotbollsplaner. Värst blåser det nog på Lärkan. En sommar i juli tog priset. Jag hade toppluva och vinterjacka och vi stod fyra föräldrar och höll partytältets alla stödpinnar och försökte förhindra att det skulle flyga iväg. Och regnvattnet rann in genom taket och blötte ner allt fikabröd. Det kanske låter eländigt men det är faktiskt ett kärt minne det där. Fotboll ska upplevas live, som sagt. Därför uppskattar jag varje besök på Lärkan nuförtiden när det finns läktare och kioskverksamhet med fasta väggar och tak. Jag hejar extra mycket på nr 8 i SFFs herrlag men jag skriker inte det högt för det har jag ju lärt mig att jag inte får. Och jag tror att han uppskattar det. Han är inte de stora mimikernas, eller för den delen gesternas man, denne sagolikt talangfulle mittfältslirare. Snarare är det just det som är hans styrka, om jag får ge mitt utlåtande. En gång tittade vi på fotboll på tv bara han och jag och som jag nämnt är jag inte typen som gärna tittar på fotboll på tv. Det brukar vara för stimmigt i soffan tycker jag, högt ljud och livliga kommentarer som: JAAA. NÄEJ!, MÄH, VAFAN, det DÄR va INTE HANDS, FÖRHELVETEDOMARJÄVELÄRDUHEEEEELTBLIND?, osv, osv, osv. Jag satt med tv:n i vinkel och pratade lite om annat och denne exemplariske och välartade gosse följde min konversation med samma intresse som hann visade matchen. Såklart höll jag ett getöga på matchen också då och då, tyckte jag, men det hände ju inget av värde vad det verkade. Till slut undrade jag hur det stod till i matchen, ”blir det några mål?” ”Tja”, fick jag veta, ”de har hunnit göra 6 mål faktiskt”. Som sagt. Lugnt och sansat. Så tittar en riktig svärmorsdröm på tv-fotboll. Om du frågar mig. PS/ Bilden är tagen under en lärare-elevmatch. Det ni ser är inte en gest sådan där som man gör när man visar uppgivenhet mot ett domslut, som man kanske kan tro. Tvärtom. Jag har nyss gjort mål och är lika chockad själv. Iklädd Benny Törnqvists guldfotsskor. Åsa Johansson Herrseniorer 0kommentarer

Fotboll eller snöbollskrig

Förlust även i dagens träningsmatch mot Strömsbergs IF som spelar i division 2. Ett snöoväder över norra Uppland gjorde att matchen blev chansartad och svårspelad. Hemmalaget hade ledningen efter första halvlek med 1-0 och så här säger tränare Henrik Alriksson Första halvlek är året bästa och andra halvlek blev parodi... Vi tar ett stort steg i rätt riktning men vi har fortfarande en bit kvar tills vi ska vara nöjda. Vi skapar några målchanser som vi måste göra mål på men det kommer nog när vi får fortsätta träna fotboll. Det snöade under hela matchen. Domarna bröt matchen efter 65 minuter när man inte längre såg linjerna. Då hade Strömsberg gjort ytterligare 2 mål under de chansartade förhållandena. Nu är det slut på bortamatcherna och tre hemmamatcher på Lärkan innan premiären mot Ytterhogdal Det blir tufft mot Franke på fredag men det går åt rätt håll säger Henrik Alriksson. Herrseniorer 0kommentarer

Visa fler nyheter