Summering från ringettehelg i Järna, del 1

Ringettekämpar, handpekningar och decibel en summering från en härlig ringettehelg i Järna 2013. Med blott en gemensam träning i bagaget samlades så ett gult och ett blått lag i Järna för att ta sig an två motståndarlag från landet i öst. Undertecknad fick – tillsammans med Coach Christian och Peter - äran att coacha det blå laget. Ett lag fyllt av härliga, tappra krigare skulle det visa sig och den här summeringen innehåller främst reflektioner från Team Sweden Blues insatser och äventyr. Vi tar det från början… Lördag mars 23 kl. 11.30. En heltaggad coach kommer frustande och bankar på dörren hemma hos undertecknad, som en otålig getabock med växtvärk i hornen efter vinterns inomhusvistelse. Att vara på plats 10 minuter innan avtalad tid kan väl bara tyda på att man längtar till det som komma skall å det grövsta? Svisch på med underställ och övriga värme-plagg och hopp in i fordonet som snällt fraktade oss strax söder om Södertälje. Ett tomt omklädningsrum mötte oss och efter en snabbkoll insåg vi att det var dags för gemensam lunch. Mycket riktigt, runt matbordet satt redan hela gänget och stoppade i sig kanongod pasta och köttfärssås för glatta livet. Efter kolhydratspåfyllningen samlades tjejerna pliktskyldigt i omklädningsrummet och att döma av ljudnivån så var det nog både lite pirrigt och förväntansfullt, för det behövdes inga större vrål för att överrösta det halvviskande som pågick. Den helrakade, heltaggade, halvfinska coachen presenterade sig och övriga ledare och berättade vad som gällde för den kommande turneringen. ”Vi vill se bra inställning, inte höra att man gnäller på varandra utan istället peppar varandra ordentligt, se ett stenhårt jobb med full fokus under matcherna! Vi vill se mycket skridskoåkning över hela banan och att man krigar om varje meter där ute!”. Detta ackompanjerat av en distinkt peka-med-hela-handen-gest som inte gick att misstolka. Tjejerna tittade storögt på varandra och – inte minst – på den med-hela-handen-pekande coachen och nickade medhållande till det han just sagt. Efter det storögda medhålls-nickandet lades den viktigaste frasen till: ”Och det viktigaste av allt tjejer, det är att ni ska ha j-gt roligt den här helgen!” Tre lagkaptener utsågs och Hilda blev den som fick sköta uppvärmningen för det gäng som nu låtit ögonlocken återgå till normalläge och som entusiastiskt joggade ut i solen för att få igång kropparna. Under tiden försökte vi slå våra allra klokaste skallar ihop för att formera laget och med 20 minuter kvar till matchstart var det dags att presentera truppen. Dock blev presentationen något försenad eftersom tjejerna inte snappat upp ordern om att vara klara 20 minuter innan nedsläpp. Något som justerades per omgående genom ännu en distinkt coach-handpekning och några rappa och minst lika distinkta repliker som resulterade i ytterligare ett par sekunders storögdhet. Nåväl, med alla ombytta och klara så drogs laguppställning och strategier igenom och efter en kort frågestund bland spelarna var det dags att ta sig an Turun Ringette. Ett motstånd som skulle visa sig vara något rejält att bita i. Team Sweden Blue fick sig en smärre chock när man gång efter annan tappade ringen till aggressiva motståndare och det tog inte många minuter innan vi kunde notera både 0-1 och 0-2 på resultattavlan. ”Åk mer skridskor. Ligg närmare. Dräll inte med ringen. Hjälp varandra. Prata där ute på isen!”, löd de högljudda förmaningarna från det svenska båset. Förmaningar som dock tedde sig som ynkliga viskningar jämfört med de mäktiga utropen från det finska båset där coachen visade prov på en stämma av märket duga. Var det måhända Jussi Björlings finska släkting? ”Och jag som tycker att vi brukar kunna vara ganska högljudda”, skrek Christian skrattandes till undertecknad i båset. Med de finska förmaningarna ekandes i det andra örat besvarades påståendet med ett självklart ”Vad sa du?”, från undertecknad. Nåväl, då och då letade sig informationen fram bland de konkurrerande decibelnivåerna och efter chockinledningen blev spelet sakta men säkert allt bättre och efter underläge 0-4 i första perioden så skrevs slutresultatet till 1-6 efter en klart godkänd slutrunda. Kort samling i omklädningsrummet för lite..just det..förmaningar. ”Åk mer skridskor, spela tuffare, hjälp varandra och…åk mer skridskor”, dikterades det inför läskdrickande tjejer som behövde en liten snabbkick för ny energi till nästa match. Efter att ismaskinen gjort sitt jobb var det nämligen dags för det blå laget att ta sig an nästa finska motståndare – Walapais. Nu var man varma i kläderna och visade upp ett helt annat spel jämfört med premiärmatchen. Det svenska laget ägde spelet på isen och ledarstaben ägde decibelnivån under hela matchen, som ändå slutade… med förlust?! Efter att ha haft ledningen med 3-2 och radat upp målchans på målchans så visade motståndarna hur man tar tillvara lite slarv och kombinerar det med lite tur och när 30 minuter spelats konstaterade vi en ytterst sur förlust med 3-4. Fortsättning följer... Minior/Ungdom 0kommentarer

Visa fler nyheter