Rapport från en bragd (ja, faktiskt)!

I helgen var Oranje nere och spelade Nyköping Futsal Cup – kanske Sveriges bästa futsalcup? Hur som helst ett grymt arrangemang. Förhoppningen var att åka ner med ett riktigt starkt och brett lag, som skulle kunna utmana ordentligt i slutspelet om man nådde sin topp, men tyvärr haglade återbuden och till slut lyckades vi inte skrapa ihop mer än sju spelare sammanlagt, inklusive en inkallad George Bachrach, som inte hade spelat en futsalmatch på över ett år – sedan förra årets säsong i division 2. Dessutom fick undertecknad ställa sig i mål, trots obefintlig fysisk form och även där utan någon match på över ett år.

Truppen: Bud - Adam S, Jonas Petros, Zack, Ole, Emil S, George

Hur som helst, vi har ju försökt lägga en grund som bygger på ett sammansvetsat lag, och även om det var en del mindre uppskattande reaktioner när vi samlades vid 6.45-tiden för att åka söderut och alla fick höra hur få vi var, så var vi också alla överens om att det skulle bli kul och att det bara var att kliva in och göra vad vi kunde.

Utmaningen blev inte heller mindre av att FC Värmdö, som vi skulle möta i öppningsmatchen, hade dragit sig ur – och ersatts i gruppen av ett näst intill helt ordinarie Örebro FC, som redan inför sista omgången var klara seriesegrare i SFL Norra ... God morgon, liksom. Matchbilden blev som förväntat präglad av ÖFC-bollinnehav, defensivt slit av Oranje och kontringar när tillfälle bjöds. En bit in i andra hade vi också 2-2, men sedan rann det iväg lite och målet i sista sekunderna betydde 6-2, vilket var något eller ett par mål för mycket. Men nu var vi igång.

I andra matchen väntade våra serieantagonister IFK Nyköping, som vi slagit både på plan och vid skrivbordet hittills i år. De verkade sugna på att straffa oss och hade också överlägset bollinnehav, då vi var tvungna att spela smart för att orka hela dagen. Trots en föredömlig rörelse i Nyköping skapades inte alltför många farliga chanser, och de som skapades sköts antingen utanför eller så att jag kunde rädda dem. Och när vi pillade in en balja så räckte det till tre sköna pinnar och ännu en trepoängare mot IFK.

I match 3 väntade Kolsva, ett lokalt division 4-lag, som hade slagit IFK Nyköping med 3-0 i premiären. Tufft motstånd med andra ord. Och det visade sig stämma. Tyngd, kraft och ett distinkt spel tog oss lite på sängen och inledningen av matchen blev svettig, men vi lyckades hålla nollan tills vi växte in i matchen och vi blev allt bättre ju längre matchen led. 1-0 blev till 2-0 och en känsla av säker seger. Men Ole gillar ju spänning, så han rumpade in en boll i mål med 30 sekunder kvar. Och spännande blev det i slutet, men segern bärgades likväl.

Man ska ju inte jämföra människor med Oranje-lejon, men musklerna började ändå bli lite möra hos våra hjältar. Dock bara en match kvar i gruppen och vi var redan klara för slutspel, frågan var om vi skulle sluta tvåa eller trea i gruppen (Det fanns en minimal chans att bli etta, men då skulle Örebro klappa igenom. Inte så troligt.)

I sista matchen väntade Runtuna, som redan var avhängda. Och trots värkande kroppar spelade vi med stort självförtroende, fantasi och klass, och vi kunde rätt snabbt gå upp till 3-0. Runtuna kröp sedan lite närmare, men segern var aldrig i fara och med en 4-2-viktoria gick vi vidare som tvåa efter att bara ha förlorat mot Sveriges kanske bästa futsallag. Nu väntade åttondel mot Trosa-Vagnhärad 2, ett lag som tog hem hela cupen för två år sen ...

För att göra utmaningen ännu större var dessutom George tvungen att åka tillbaka till Stockholm, så vi var nu endast EN avbytare ... Men lyckligtvis kunde vi behålla nivån från sista gruppspelsmatchen och kunde hålla i bollen en del, och Trosa-Vagnhärad var inte alls lika starka som vi befarat. 5-0 skrevs segersiffrorna till, efter bland annat ett magiskt solomål av Jonas Petros. MEN ... Zack åkte på en rejäl lårkaka och kunde inte ens gå efter matchen. Så inför kvarten, mot gruppettan Oxelösund, så saknade vi avbytare helt. Med fem 24-minutersmatcher i benen.

Med lite energi in i kroppen, knutna nävar och en jävla lagmoral tog vi oss så an tjuren, eller oxen kanske passar bättre. Det hela kändes inte lättare av att de hade en bänk med hela 10 spelare ... När Oxelösund sedan gjorde 1-0 tidigt kändes det onekligen rätt svårt, och jag kände att "Kvartsfinal under dessa omständigheter är ändå rätt bra". Men vi gav inte upp, utan fortsatte att slita. Och det gav utdelning, som så många gånger i turneringen genom vår superpivot Emil, stark som just en oxe. 1-1 och matchen var lika igen. Och inte nog med det, vi lyckades även få in ett ledningsmål en bit in i andra (minns inte genom vem) och det kändes plötsligt möjligt. Men med två minuter kvar kom ett tungt kvitteringsmål från nära håll, när Adam hade fått skon avtrampad i situationen innan. Dessutom hade Jonas Petros fått en rejäl vadkaka, och det var lite uppförsbacke igen. Men Jonas var inte klar bara för att vaden sa ifrån, utan med drygt 30 sekunder kvar tar han bollen, trampar på i djupled förbi stenstoder till backar, vrickar läckert bollen förbi en simmande målvakt och lägger in 3-2 i öppen kasse!! Sista halvminuten blir nervös, men egentligen aldrig superfarlig.

Semifinal! Utan avbytare! Efter fem matcher med i princip nonstop spel! Varken vi själva eller domarna förstod riktigt hur det gick till, och kanske inte motståndarna heller. Tyvärr blev avslutningen lite snöplig efter detta, då vi var tvungna att lämna WO till semin, eftersom Jonas Petros efter matchen inte heller kunde mer än gå långsamt med sin blödning i vaden. Vi skulle ha mött Nyköpings BIS, till vardags i division 1 utomhus, inför en nästan fullsatt hall i Rosvalla. Troligen hade vi inte gått vinnande ur den striden, men det hade varit kul att ha haft möjligheten. Hur som helst var vi stolta över vår framfart under turneringen och kunde åka hem ungefär lika nöjda som slitna när natten började närma sig.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att jag är otroligt stolt över alla som var med. Maken till inställning, lagmoral och en vilja att ALDRIG ge upp är det sällan man får se och det är precis det här som vi ska bygga Oranje på! Ingen enda spelare gav mindre än 100 % och det gav verkligen resultat. Personligen är jag också överraskande nöjd med hur jag lyckades hålla ihop hela dagen och även rädda ett gäng bollar. :-)

Tack Adam, Jonas, Ole, Zack, Emil och George! Nästa år åker vi ner ännu fler och visar samma lagmoral, då tar vi hem hela skiten!

(Bilden är från samma cup för två år sen, men vi har tyvärr inga bilder från årets turnering.)

Niklas Fält Administrationsansv.