Lindome IBK 30 år

Lindome IBK fyller idag, 27 februari 2018, 30 år
Vi intervjuade en av grundarna, Peter Elgquist, om Lindome IBKs historia och här nedan följer hans färgstarka, innehållsrika och stundtals känslosamma beskrivning.

Under senare delen av 1980-talet brukade vi, ett kompisgäng från Göteborg, spela innebandy på hobbynivå. För att få lite mera struktur på hobbyn, och för att få spela lite matcher, föddes tanken på att bilda en klubb. Detta resulterade i att vi efter ett träningspass på Katrinelundsgymnasiet, samlades på Stadsbibliotekets cafeteria för att lägga upp strategin för en anmälan till Göteborgs Innebandyförbund. Datumet var den 27 Februari 1988 och med på mötet var förutom undertecknad, min bror Björn Elgquist, min senare i livet blivande fru Cecilia Hejnebo och de tre bröderna Bremmers (Lasse, Ingvar och Staffan). Fyllda av entusiasm satt vi och funderade på klubbnamn och gjorde förteckningar av möjliga klubbmedlemmar/spelare. Listorna fylldes av namn på kompisar, arbetskamrater och släktingar.

Flera namnförslag dryftades men vi landade till slut i det logiska Göteborg IBK, men med gammalstavning, Giötheborg. Detta då det redan fanns ett lag som hette Göteborg IBK.
Nästa steg var att välja klubbfärger. Här fick vi ta vår klubbekonomi i beaktning och då den var i det närmaste noll så föddes den tveksamt briljanta idén att hitta en dräkt i ett utförande som gjorde att vi skulle slippa att investera i ett bortaställ. Efter att ha plöjt igenom ett antal kataloger fastnade vi för ett melerat ställ i ”regnbågens alla färger”. Kanske inte det snyggaste eller coolaste stället på marknaden, men det fyllde syftet.

När vi presenterade vår anmälan av klubben för GIBF fick vi dessvärre avslag på klubbnamnet. Det fanns ju redan en klubb med det namn vi valt. Vad skulle vi göra? Nu fick vi snabbt hitta på ett namn för att få anmälan giltig.
Staffan Bremmers kom då på att, baserat på hur våraklubbdräkter såg ut, så skulle väl Regnbågens IBK vara ett passande namn? Ja, vad sjutton, det tar vi!

Vi hade nu ett entusiastiskt gäng som tränade, oftast på Katrinelund, under ledning av Lasse Bremmers.
Den första seriematchen spelades och premiärmotståndare var Billdals SK. Matchen slutade med förlust, 3-4 och vi hamnade till slut någonstans i mitten av sluttabellen.

Tiden gick och vi fick senare en fast punkt med träning i Flatåsskolan. Träningen hade nu utökats till ett par dagar i veckan. Medlemsantalet blev med tiden större och vi anmälde ett Reservlag (herr B).
Lagen kämpade på utan några större sportsliga framgångar och nästa lag att anmälas var ett Damlag. Laget bestod av en del av herrlagets flickvänner och deras kompisar. Tränarna; Jim Gustavsson och Christer Ström, båda spelare i herrlaget, gjorde ett bra jobb och skulle senare kamma hem en av klubbens första pokaler efter deltagande i Olka-resors Cup i Danmark.

Åren gick och tankarna på att starta ungdomslag kom upp till ytan, dels för att det borde vara en naturlig utveckling av klubben men också tvunget för klubbens fortlevnad.
Trots att vi vid denna tidpunkt var en ganska begränsad förening rent organisatoriskt så var klubben med och arrangerade numera klassiska turneringar i Göteborg. Vi var under ett antal år, tillsammans med Warta IF, huvudarrangörer för Göteborg Cup och vi var också medarrangörer till det första Gothia Innebandy Cup.

1992 flyttade jag till Lindome och upptäckte ganska snart att det fanns en hall (Almåshallen) som ofta stod tom på kvällarna. Möjligheterna var större i Lindome för att utveckla klubben. Detta faktum gjorde att det togs beslut på att flytta verksamheten ut till Lindome fullt ut. Nu gällde det att ragga spelare till ungdomslagen och anslag sattes upp och lappar delades ut i skolorna. Det första lagen att startas upp var P83 och F83.

Det hela gick över förväntan. Det drällde in barn och några träningspass blev det väl inte, men det kändes som ”1000” ungar som sprang omkring med boll och klubba i hallen. Kaos är väl det närmaste och bästa ord att använda om man vill beskriva tillställningen. Nu gällde det att få ordning på grupperna och att inte starta lag i för snabb takt. Intresset fanns definitivt då ryktet om vår existens spreds sig i byn.

Klubbens fortlevnad var förhoppningsvis säkrad men flytten från Göteborg hade också sina nackdelar. Avståndet ut till Lindome var för många av de boende i Göteborg lite långt. Detta resulterade i att endast några få personer hade ork och vilja att driva klubben och hela dess organisation. Att ge upp fanns inte trots att både energi och förstånd ibland dansade på avgrundens rand. Å andra sidan så utvecklades förståelsen för ett styrelsearbetes samtliga sysslor och bingolottoförsäljning av bara farten.

Det där är historia nu och ungdomslagen blev fler och fler och med tiden så belönades klubben med fler och fler personer med känsla och vilja att hjälpa till i föreningen. Av de ursprungliga grundarna fanns nu endast två kvar, båda boende i samma hushåll i Lindome. Klubben hade nu också bytt namn till det mer geografiskt tydliga Lindome IBK. Nya klubbfärger var olika konstellationer av lila-grönt-vitt (lite hängde kvar från regnbågen).

Flytten till Lindome var avgörande och ett mycket viktigt steg i klubbens historia. Åren fortsatte att rulla och arbetet med att få en långvarig stabilitet i klubben fortsatte. Många personer har gjort sin entré och sorti i klubben och historierna om dessa karaktärer är många att berätta.
Det var fortfarande väldigt svårt hitta ”rätt personer” att engagera sig i styrelsearbetet. Lasse Bremmers och Peter Elgquist hade under de första åren växlat på ordförandeposten och snart skulle fler ta på sig rollen för att styra skutan rätt. Christer Axeteg, Stefan Englund, Heinz Martini, Ralf Stålhammar, Peter Lundgren och numera Johan Fristedt har slitit med övriga styrelsemedlemmar genom åren. Ett stort antal personer har också gjort ett jättearbete som ledare och liknande genom åren. Det går inte att rabbla upp alla dessa hjältar men utan dem så hade föreningen inte varit där den är idag.

Lagom till 25 års jubiléet 2013 så infann sig känslan hos mig att nu var klubben på en nivå som gjorde att man kunde släppa taget utan att behöva oroa sig över vad som skulle komma och dessutom så var man nog ganska träig efter 25 års hallnärvaro minst 4-5 dagar i veckan. Även om hjärtat fortfarande var och ÄR stort för klubben så hade insikten om att ingen är oumbärlig och att det fanns ett liv utanför bubblan till slut nått även mig.

När man idag ser småttingar, äldre barn, ungdomar och ledare springa omkring i Lindome IBK kläder ”på stan” så värmer det hjärtat och stoltheten över att man varit en viktig del tillsammans med andra i bygget av denna fina klubb kan ingen ta ifrån mig.
Vi har gjort det löjligt bra!!

Tack Peter Elgquist för din fina beskrivning över vår historia. Du är sannerligen en av alla våra hjältar!
/Lindome IBK