• The Grande Finale - Tiebreak: Äldre VS Yngre-26

    Våren kan vara ombytlig, tögumman ineffektiv. Det är därför inte alltid enkelt att avgöra om ett vårtecken faktiskt är just det. Fågelkvitter och knoppar som brister. Hundbajs lite varstans. Kåta katter som stryker bland fasaderna? Indicier. Det är bara indicier, gott folk. Det är först när det vankas slutspelshockey, riktig sport som betyder något, som man vet säkert; våren nalkas och vi har överlevt ännu ett helvete till vinter. Veteranerna går förstås även på den här punkten sin egen väg. Med 10 pass kvar nollställs allt som har varit, för det har nämligen blivit dags för TIEBREAK, veteranernas take på the final countdown. Utöver evig ära och körtillstånd på bussfiler vid vårdcentralen blir vinnarna också först inbjudna till Slangens årliga lagfest (resten i mån av plats). Därtill så kommer det inte finnas några krav på individuell sommarträning för dom som går segrande. Insatserna är således höga vilket motiverar de eftertraktade priserna ovan. Och givet att vi bevisligen är det bästa veteranlaget i hela huvudstadsregionen sedan flera år, finns det en del prestige att hämta i faktumet att vi behöver en internmatchserie för avgöra vilka som är de allra viktigaste komponenterna i vårt mästarlag, vilka som faktiskt kan göra anspråk på att vara Sveriges absolut bästa veteranhockeyspelare. Vi önskar gammal som ung lycka till. Vänligen Mediakuben Ps. Naturligtvis kommer vi också i finalserien föra statistik i form av poängliga. Vi behöver endast hitta en pålitlig och räknekunnig individ i respektive falang för fuskare, vilket nog inte är svårare än att hitta Palme-vapnet. Ds. IFK Mariefred Vets Ishockey 3 mar 0kommentarer
  • Referat: IFK Österåker Vikings Hockey - IFK Mariefred Vets

    Matchkåseriet Visst gör det ont när knoppar brister? Varför skulle våren annars tveka? Vi tackar K Boye för dom raderna och konstaterar att dikten går fint att appelera till slutspelshockey på veterannivå. Otaliga storylines, var börjar vi? En övning i logik förstås: 1. Tre kronor åkte ut i kvartfinalen i OS mot USA 2. Vi vann vår DM-kvartsfinal ett dygn senare 3. Alltså är vi bättre än Tre kronor Tröttsamt att prata om segrar igen, men en fråga som kom upp: Tänk om vi aldrig kommer att förlora igen? Alltså ALDRIG. Nästan lite existentialism i det. Att aldrig förlora överhuvudtaget. Vi måste vara försiktiga här, för jag tror det kan finnas en risk att det stiger i huvudet på oss (och mitt är stort), att vi blir odrägliga människor på grund av att vi är sådana jävla vinnare, att vi tappar fotfästet för att vi inte känner till något annat än ett evigt vinnande. Att våra gravstenar pryds med ”Vinnare” i guld. Jag måste ta upp detta med min psykolog. Österåker Vikings serieledande +45-lag hade vässat skridskorna, täljt nya träklubbor och tuggat taggtråd. Det var övertydligt att DM var deras stora mål, kanske sista mål överhuvudtaget innan evigheten, för jösses, vilket övertaggad gäng sura gubbar Östertälje Misfits visade sig vara. Kanske läge att ge upp fastan, försöka motverka en ofrivillig celibattillvaro och skruva igen korken? För naturen har sin gång och time waits for nobody, inte ens Östberga Woodchoppers. Verkar som dom tagit detta med vikingahistoriken för allvarligt, det är bara ett namn på tröjan gubbar. Och ett f.d. dansband. Och så dansade vi in, veteranhockeyns Benjamin Buttons, den ena yngre än den andra. Alla goda ting är tre, precis som våra mål för aftonen. Eller blev det fyra? Det blev tydligt snabbt att vi hade segernycklarna i vår hand om vi vara kunde ta till vara på åldershandikappet och åka skridskor. Det gjorde vi. Rättelse: Inte jag, men dom andra. Det skapades mycket som resultat av spelarövertaget. Östrogen Hockeyförening låg mest på kontring, spelade fult, grinskrek och betedde sig på ett sätt som inte ens mamma hade kunnat försvara, än mindre älska. ”Tönne” på gott spelhumör hade några goda försök innan baljan var ett faktum. 0-1 och ett järngrepp om Ödsliga Gubbar IF:s avancemangschanser. Efter ytterligare ”hetta” framför deras mål och ”Qukens” vackra, avlösande för en dubbelledning i krysset, borde kepsen rimligtvis åkt ner något för East End Oldtimers. Om inte annat så för risken för höjd blodtryck, vilket visst ska vara farligt på äldre dagar, men ja, dödsryckningarna fortsatte - jag har aldrig sett dem förut så jag vet inte hur länge sådana pågår. När domaren för solidaritetens skull jämnat ut visningsligan något, så fick Östgren Det är Över för Oss IK några halvchanser, innan Zeb ”The Body” (glad som en speleman över all istid) mest för jävlas, körde en klassisk coast to coast bara för demonstrera skillnaden i mobilitet. 0-3. Jobbet gjort och Uber bokat? Nej, Gud straffade honom genast för högmodet, varpå han i nästa byte lade upp ett free pass för kvällens största syndare (i dubbelbemärkelse) i Östersjö Death Fishes, som tackade genom att limma den i krysset. Thomas i målet tungkysste inte #22 direkt efter som tack för kaffet. Eftersom det endast återstod 17 sekunder (ett genomsnittssamlag i tonåren) så kan vi säga att ”Iceberg T-Rex” ändå höll nollan igen. Han krönte sedan vinnarinsatsen med att assistera ”Tönne” för ett sista i tom kasse. Assist eller nollan? Ingen kan få allt, inte ens stjärnmålvakter för sådant är livet konstruerad, eller hur kändiseliten i Epstein-files? Vad tar vi med oss mer från kvällen? ”Qukens” matchstraff för tre utvisningar som domarna missade. Zebrorna var för övrigt mycket bra, och det är kul att det är domarbasen själv som dömmer oss varje gång numera. Undrar om det finns något skäl till det? Bortaföljet förstås! Otroligt att vi kan ha six seven personer i publiken borta i fucking Österlen. Inte ett öga är torrt. Vi tackar och bugar. Kvällens comic relief inför det annalkande dödsdramat på isen stod ”Slangen” aka Mr Bean för när han, ackompanjerad av hemmalagets ( Öst-Berlin Weaping Pillows) oklara matchstartstid, helt på egenhand genomförde en pantomim/springa i dörrar-fars-föreställning. Ibland var han inne i omklädningsrummet en kortis för att sedan försvinna genom någon dörr bara för att dyka upp genom en annan. Grejerna fanns där ena sekunden, borta nästa och sen vise versa med hans egna funny bones till kroppshydda. GM var nära att genomföra en efterlysning i sportcentrumets högtalarsystem via någon receptionist med finsk brytning, sådär som man gjorde med kompisarna på kryssningarna i tjugoårsålder: ”Lilla-Slangen till receptionen, mamma väntar vid bollhavet.” Vad var det han egentligen ville? Det är väl en av dom frågorna som man får ta med sig i graven. Kanske var det samma frågor som han själv funderade på när han på nattkvisten ensam någonstans i Mellansverige laddade elbilen för fortsatt färd hem till vardagen. Att det bor en oförlöst showman därinne råder det inga tvivel om. Nästa vecka spelar vi hemma mot Tyresö/Hanviken i serien på torsdag 21:00, om någon vill lämna hemmet lika mycket som ”Doggelito” och gänget. Eventuella volontärer kan anmäla sig via gästboken så återkommer vi vid behov. Kafeterian kommer emellertid inte vara öppen, för varför skulle den? Fram till dess: Finlands sak är vår! Mediakuben IFK Mariefred Vets Ishockey 20 feb 0kommentarer
  • Referat: Sollentuna HC - IFK Mariefred Vets

    Matchkåseriet Ett av världens största idrottsevenemang var återigen aktuellt, de ädlaste medaljerna ska delas ut och till råga på allt medverkar alla världens bästa spelare, vilket inte hör till vanligheterna. Onsdag och premiär, puckar ska släppas. OS-ishockey med NHL-spelare? Nej, det var förstås vår bortamatch mot Sollentuna, i någon B-hall till lada om inte ens djur hade accepterat, som världens blickar riktades emot. I alla fall i vårat och våra mammors inre. En smärre överdrift, men ett mycket bra lackmustest på vilka i laget som tar sitt idrottande på allvar - för man har bara ett hockeyliv! - och vilka som stannade hemma för att se ett ljummet Tre kronor mot Quattro Stagioni, eller vad dom heter, från Milano. Spelarna med stora egon utan hjärta, givetvis. Hur ska man annars tolka det? Sådan är manssläktet också, och många förstår sig inte på solidaritet längre, men skit i det nu, referera till matchen nu din jävla moralist och spara något till dagboken! Okej, sorry. My bad. ”Gurgel” spräckte nollan halvvägs in i första med ett snap i klykan. Utan assist. Det var välkommet för det dröjde och även om vi var bättre så gick högmod nära före fall i egenzon initialt, när vi agerade forcerat och hade svårt att få ut trissan, varpå Sollentuna fick mer anfallstid än dom förtjänade. ”Quken” löste tids nog 0-2 och anspänningen släppte. ”Hej gubbar! Vi kan ju spela!” Ironiskt nog var det våra två halta och lytta som inledde slakten, för om man tittade noga så hade man trott de namngivna ovan deltog i gikt-SM med sina påtagliga knäbekymmer. Rörligheten var ungefär i paritet med Gilbert Grapes mamma eller mitt eget skadefri. Ej vackert. Eventuellt var det någon som passade dem båda också, men protokollet försvann som The Pentagon Papers, så jag harvar i blindo här. Vi utökade till 3-0 efter ett fult av CCM på passning av, det kommer jag ihåg, mig själv! Sen blev det sjukt på riktigt. ”Obelix”-Jönsson förvandlades plötsligt till en prime-Bobby Orr när han inom loppet av typ fem friska dammade in två pyts och hann dessutom assa ingen annan än, just det, me, myself and I; två av kvällens absoluta huvudkaraktärer, riktiga aurafarmers in action. Vad fan hände? Ingen vet, men det var i alla fall inte ens spelbart hos Svenska spel, för en liten kaffepeng på det hade vält hela nationen! ”Trötter” fick sedan avsluta med att avsluta mot tomt mål, i mål, med ett avslut som gick in som avslutning. Detta efter fint klappklapp av förstaline (Tönne och Psyket), som fram tills det varit ovanligt intetsägande och mest nött botbänken. Kul för dem, men lite synd för oss andra som hade haft mer ammunitionen till att häckla om de gått mållösa. 0-7 summerades och det var väl det. Kanske lite orättvist förvisso att inte nämna Iceberg T-Rex alls, givet en ny nolla, vilket är ju egentligen standarden för honom då han släppt in typ 10 kassar på tre säsonger (det är ganska lite i hockey), men kanske var några av oss fortfarande lite förgrymmade på honom för att han tyvärr var mänsklig på träningen i måndags. Vi kan ju åtminstone få låtsas att det inte är på grund av honom som vi inte förlorat sedan Moses gick i kortbyxor. Men nej, målvakterna får mycket kredd som det är, så det ska vi inte unna honom. Övrigt då? Jovars. Ett tvåman starkt bortafölje anslöt. ”Doggelito” stod där bandagerad och öppnade båset istället för att sköta sin rehab. Vilket föredöme! Som Robin Williams i ”Döda poeters sällskap": ”Oh Capten, my capten” och allt det där. Magnus Höglund begick säsongspremiär. Kul med en rightare till back för dynamikens skull. Berne och Dammer (låter som tecknad tidningsserie för hipsters) dammades av i laguppställningen igen. Kan hända att det är Österåker borta nästa vecka som är deras verkliga målsättning? Sen är det svårt att bortse från min egen insats, för jag var fan otrolig och kliniken jag på egenhand satte upp påminde närmast om Gretzkys 80-tal. Eller kanske höll jag bara i pucken för jag inte hann passa, kanske nuddade min fösare till skott backens klubba och kanske snackade jag till mig den är assisten för jag stod närmast domaren när lampan bakom mål tändes … men säkert är, att hårnålarna var många och dessutom så långsamma, att om man inte visste bättre så skulle man tro att dom pågick ännu … Peace out Mediamanager IFK Mariefred Vets Ishockey 12 feb 3kommentarer
  • Visa fler nyheter