Dessa makalösa tjejer.

För ett år sedan stod vi där som segrare efter en fantastisk bortamatch mot Fröjered. Den vinsten tog oss vidare , från Röd nivå 4 till Röd nivå 2. Ett stort kliv, och vi visste direkt vad som väntade. När serien presenterades såg vi lag fyllda med spelare födda 2010 och 2011, och till och med 2008 och 2009. Fysiskt skulle det bli en utmaning , kanske större än någon av oss tidigare upplevt.

Men vi bestämde oss tidigt. Vi skulle inte vinna på fysik , vi skulle vinna med hjärta, fart och skicklighet. Vi lade ner timmar på vårt passningsspel, på tempot, på att våga spela vårt spel. Redan under försäsongen anade vi att vi var något på spåren.

Premiären kom , 5–1 mot Stöpen. Och känslan… ja, den var svår att beskriva. Det var något som tändes där.

Men säsonger är aldrig raka. Veckan därpå kom ett tungt fall hemma mot Lidköping. Vi nådde inte upp till vår nivå, och det gjorde ont. Ändå reste vi oss. Match efter match blandades med toppar och dalar, men när vi gick på julledighet var vi med i toppen , precis där vi ville vara.

Sedan kom Gothia Cup. Och plötsligt… var målen borta. Vi skapade chanser i överflöd, men bollen ville inte in. Stolpar, ribbor, hjälmar, fötter , allt stod i vägen. Den frustrationen följde med oss även tillbaka till seriespelet. Det kändes som att vi gjorde allt rätt , utom just det där avgörande.

Men så kom Habo.

Där släppte det. 7–2. En islossning. Och efter det spelade vi en innebandy som var något alldeles extra. Vinsterna radades upp, självförtroendet växte, och vi började tro igen.

Fram till matchen mot WIBK. Trots en stark insats föll vi , och med det kändes det som att seriesegern gled oss ur händerna. Plötsligt var vi beroende av andra resultat. Vi var tvungna att vinna mot Fristad , och hoppas.

Och vilken match vi gör i Fristad. Årets prestation. Vi äger matchen från start till slut, sätter tempot, styr spelet, och vinner rättvist med 3–1. Där och då gjorde vi allt vi kunde.

Sedan återstod bara väntan.

I Lenahallen följde vi dramatiken. Fristad tog ledningen, och det kändes tungt. Blickar möttes , det här skulle bli svårt. Men WIBK gav aldrig upp. De kämpade som lejon, sprang för varandra, vägrade vika ner sig. Och till slut vände de matchen och vann med 5–4.

Fyra mål av Stina Tingbratt. Fyra mål som förändrade allt.

När slutsignalen gick stod det klart , vi hade vunnit serien.

På målskillnad. I en serie där varje match, varje mål, varje detalj har räknats. Och ändå känns det så rätt. För över en hel säsong har vi visat vilka vi är. Modiga, skickliga, lagspelare , ett lag i ordets starkaste bemärkelse.

Vi är värdiga vinnare.

Nu väntar Mölndals Ungdomscup den 17–19 april innan vi tar en välförtjänt paus. Men det här… det här tar vi med oss länge.

Tack för allt ni gett den här säsongen. För kämpaglöd, skratt, tårar och magiska stunder.

Vi är så stolta över det vi har åstadkommit tillsammans.

/Rille, Bosse och Ida

Richard Andersson Tränare