Det fulländat ofullkomliga (part IV)

Det finns oerhört många minnen med de här tjejerna som kommer att bevaras i mitt hjärta för alltid. Väldigt många är positiva, men det finns också givetvis tillfällen när man känner att man som ledare har varit just ofullkomlig. Beslut har tagits som vi ledare har tyckt varit välmotiverade när de fattades, men de har drabbat en del tjejer hårt. Jag kan konstatera att vi inte alltid lyckats få varje tjej att känna sig delaktiga och att de har en viktig roll i laget. Vi H/B-ledare har också fått utstå kritik under åren. Tyvärr har den oftast kommit på omvägar och när den väl nått fram har det för det mesta varit för sent att göra korrigeringar. Ibland har kritiken baserats på andra- och tredjehandsinformation, som istället leder till ryktesspridning och mytbildning. Det har skapats historier om att vi har haft en elitsatsning där vi utesluter tjejer som inte följer vårt detaljerade kostprogram, att vi betalar övergångssummor till spelare som börjar i vårt lag och att vi inte har någon glädje i gruppen, utan bara är ute efter att vinna till varje pris. Många av historierna kan man skratta åt så här i efterhand. Att lag som man möter skapar historier och myter får man leva med. Det ligger i sakens natur att de ibland letar fel hos motståndarna för att göra sitt eget liv enklare, och det känns alltid bättre att kunna använda Jante-lagen för att komma till rätta med sin egen avundsjuka. Det är mänskligt! Det som sårar mest är snarare när personer (vuxna) i den egna föreningen inte har förmåga att glädjas med tjejer som når framgångar och visar en fantastisk utveckling, utan väljer att enbart fokusera på det negativa. Det ska vara högt i tak i diskussionen mellan oss vuxna, men den få ALDRIG gå ut över de tjejer och killar som är det VIKTIGASTE i vår verksamhet. Jag är fullständigt med på att man inte ska sätta vinster och pokaler före gemenskapen och den individuella utvecklingen. Däremot måste man få lov att fira en framgång, man måste få lov att bli glad över en vinst och man måste få lova att visa upp sin stolthet för omvärlden. Att vara slätstruken och oengagerad ligger inte för mig. Till alla er som har åsikter om hur ett lag eller en förening sköts har jag två råd: 1)Tala direkt med de personer det gäller I TID, eller ännu hellre 2) Engagera dig själv som ledare och förändra inifrån. Trots det negativa finns det inte en chans att jag skulle bli bitter! Det är vågskålen med de positiva kommentarerna och bemötandena från personer nära eller långt ifrån Hönö/Björkö-laget som väger absolut tyngst. Den föräldragrupp som har funnits till förfogande är absolut FANTASTISK! Där har jag hittat vänner för livet som jag aldrig skulle upptäckt annars. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det har varit en ära att få ta hand om era barn och var och en av tjejerna finns MYCKET nära mitt hjärta, nästan lika nära som mina egna barn… (nu lipar jag igen…) Om upplösningen av Hönö/Björkö kan man också skriva spaltmeter. Jag inser att det kommer gå historier på bygden om att Hönö/Björkö upplöstes för att vi bara satsade på de bästa och när de valde att gå till andra klubbar så fanns det inget lag kvar. Den typen av omdömen kommer från personer som inte har förstått vilka diskussioner som förts och hur vi har försökt jobba för att hitta en lösning för alla tjejer där de fortsätter att spela fotboll även under äldre tonåren. Projektet med Skärgården FC hade vi förberett under 5 års tid, d.v.s. under hela Hönö/Björkös livstid, och var den naturliga fortsättningen på Hönö/Björkö-sagan. Tyvärr var inte alla ö-föreningar mogna att ta steget när det väl var dags, och jag kan villigt erkänna att jag var naiv när jag trodde att man kunde överkomma starka föreningskänslor med förnuftets makt (Note to myself: Försök inte förändra ett sekels historik inom loppet av några år…). Själv är jag fullkomligt övertygad om att kampen inte har varit förgäves. Förr eller senare, när vi vuxna har slutat att krångla till det, kommer vi få se en lösning där alla tjejer får möjlighet att spela och träna tillsammans oavsett vilken ö-förening man tillhör. Jag kan också villigt erkänna att jag blev lite ledsen och förvånad när jag insåg att flera tjejer valde att söka sig till föreningar på andra sidan färjan framför en lösning på öarna. Men jag inser nu att tjejerna var mer klarsynta än en gammal gubbe på 41 vårar. De förstod att det inte skulle bli någon gemensam juniorlösning där de kunde ta sina nästa kliv på utvecklingsstegen, och med facit i hand kan jag konstatera att alla H/B-tjejer som gjort ett val av nytt lag att spela i med stor sannolikhet också gjort ett rätt sådant. På avslutningsmiddagen med tjejerna i söndags så tog jag fram en av Huldas böcker – ”Regnbågsfisken” och frågade om de visste vad den handlade om. Några kände igen den från sagostunden vid läggdags när de var mindre. Den handlar om en fisk som är den vackraste fisken i havet och har hundratals glittrande fjäll som alla de andra fiskarna är avundsjuka på. En dag simmar en liten grå fisk förbi Regnbågsfisken och undrar om han kan få ett av alla hans fjäll, men han vill inte alls dela med sig, utan skrämmer bara bort den stackars grå fisken. När Regnbågsfisken inser att alla de andra fiskarna blivit rädda för honom så känner han också hur ensam han är. Han frågar den allvetande bläckfisken om hjälp och får rådet att ge ett glittrande fjäll till var och en av de andra fiskarna. Bläckfisken säger att då kommer han kanske inte längre att vara den vackraste fisken i havet, men får i gengäld känna hur det är att vara glad. Sagt och gjort. Regnbågsfisken delar ut alla sina fjäll till de andra fiskarna, och plötsligt vill alla vara kompis med honom. För mig är var och en av tjejerna som varit med i Hönö/Björkö genom åren ett glittrande fjäll och de kommer nu sitta på olika ställen runt om i Göteborg och göra sin omgivning vackra. Detta alldeles oavsett om de kommer fortsätta med fotbollen eller redan har bestämt sig för att avsluta sin karriär med lädertrasan. Några av tjejerna är jag alldeles övertygad om att vi kommer hitta i stora fotbollssammanhang framöver. Det finns ett stort värde i att dela med sig av det vackraste man har och förr eller senare kommer man tvingas släppa taget om det som man håller kärt och tycker är värdefullt. Lycklig blir man inte av att begränsa, hålla tillbaka och stänga inne, utan av att vara öppen, dela med sig och visa vilja och förmåga till samarbete. Därför kommer jag nu ägna lite tid de närmaste åren åt att simma omkring bland Göteborgs fotbollsresor och andra arenor, titta på mina glittrande små fjäll och belåtet le åt minnet av att jag låg i samma hög som alla de där tjejerna en söndag förmiddag, den 1 mars 2015, när vi hade gått till SM-final. KÄRLEK TILL ER ALLA I HÖNÖ/BJÖRKÖ-FAMILJEN! …over and out… Hönö/Björkö Dam A-lag 0kommentarer

Det fulländat ofullkomliga (part III)

Ganska snart inser jag att man inte kommer att fatta att det hänt på flera dagar, och att det inte är någon större anledning att grubbla över det, utan försöka ladda om så snabbt som möjligt. Tjejerna behöver käk och mellantiden går också åt till att kolla in P15-finalen. När finalen börjar närma sig så förstår jag också att oavsett hur matchen kommer att sluta så kommer det hela sluta i en kollektiv gråtattack när det går upp för oss alla att det här var den sista matchen vi spelade tillsammans! MEN, bort med de tankarna nu och fokus på matchen. FINAL mot Eskilstuna. Revansch att utkräva och vi känner att vi hade korn på dem förra gången. Med vetskapen om att vi kan stoppa anfallen genom att ligga mer rätt i positionerna och sätta den höga press som varken Eskilstuna- eller Norrlandslagen verkade ha varit beredda på så skulle vi också skapa farliga chanser. Inmarsch á la landskamp, nationalsång med uppställda lag och pampigt så det räcker och blir över. Gåshud! Matchen börjar trevande och båda lagen jobbar sig in i matchen. Eskilstunas ledning kommer dock lite för tidigt för att det ska kännas riktigt bra. En blåtröjad tjej skjuter ett skott utifrån som ser ut att gå utanför, men tar på en annan Etuna-brud, studsar sedan på Hilda och in i mål. Ett skitmål helt enkelt… Resten av första halvlek försöker vi skapa lägen, men kommer aldrig riktigt inpå deras målis. Eskilstuna har också någon farlig kontring som tar i stolpen bakom Hilda. In i andra avdelningen av matchen kommer vi med vittring på kvittering, men tungt nog så kontrar istället Eskilstuna snyggt in 2-0. I det läget känns det riktigt tungt. Hade vi spelat samma match för två år sedan så är jag nästan säker på att hälften av tjejerna hade vikt ner sig och sagt att de inte vill spela mer. Men nu visar de vilken mental styrka de skaffat sig de senaste åren. Bara minuten senare så kombinerar vi oss fram till ett fantastiskt vackert avslut av Wilma (13 år var det ja…). Efter en time-out så skapar vi ytterligare ett par bra lägen där det ena går utanför och det andra får Eskilstuna-målisen en tå på i allra sista stund. Precis när vi börjar förbereda att ta ut målvakten och sätta in en extra anfallare så spelar Lisa fram Vickan på kanten. Vicky tänker inte, utan sätter bara till en höger insida som går i en båge mellan målvakten och stolpen och in i nät. Det är 2-2 och kvitterat! I det här läget skulle vi kunnat deffa och satsa på att ta hem det på straffar, men tjejerna och vi alla vill mer. Vi vill avgöra under full tid! Vi trycker på för ett vinstmål och har också ett kanonläge som tar i stolpen och är millimetrar från att gå in. I den spelvändning som kommer blir det en tilltrasslad situation framför mål där en Eskilstuna-tjej får loss bollen en halvmeter in i straffområdet och faller över ett utsträckt ben. Med 52 sekunder kvar av matchen blåser domaren straff till Eskilstuna… Hallen håller andan! Ska Hilda rädda oss ytterligare en gång? Men tyvärr är det inte Spielberg som regisserar nu, utan mer Roy Andersson. Hilda är inte långt från att få en hand på bollen, men den sitter i nät och 3-2 är ett faktum. Slutsignalen blir startskottet på en stor, STOR tomhet. Vi är vid resans mål och inser att det var vägen som var målet! Tjejerna har gjort det som ingen annan trodde var möjligt, inte ens vi själva för 5 år sedan. Några skärgårdstjejer ville visa att de kunde spela den bästa fotbollen i Göteborg och nu är de en insida på en stolpe från att kunna titulera sig bäst i Sverige! DET FULLÄNDAT OFULLKOMLIGA! Sagan om Hönö/Björkö slutar i en utrymd korridor på Lundbystrand i Göteborg, med tjejer som sitter på ett golv med tom blick och med gråten i halsen, inte så mycket för själva finalförlusten, utan för att de inser att de aldrig mer (?) kommer att spela tillsammans. En av tjejerna fäller kommentaren ”Man borde göra en film om oss” och en annan säger ”Kan vi inte bara fortsätta ett år till…”, och då kan inte jag heller hålla tårarna tillbaka. Vi förenas alla i en konstig blandning av känslor där de mest framträdande är en STOR stolthet för vad vi har åstadkommit under 6 år tillsammans och en sorg över att resan nu är över. Men slutscenen är bara kärlek när alla kramas och tackar varandra för att vi fått vara tillsammans under så lång tid. Och NU kommer min uppgörelse med de 6 år av mitt liv när jag har levt i och bland Hönö/Björkös tjejer, ledare och familjer. Efter höstens avslutningsgala försökte jag mig på en typ av sammanfattning, men det krävs nästan att man får lite ytterligare distans för att landa alla känslor. Jag är inte säker på att jag lyckats göra det än. Fortfarande sitter jag här och får tårar i ögonen när jag skriver dessa rader och minnena kommer säkert ”hemsöka” mig under lång tid framöver… Om jag ska börja med det positiva så kan jag inte annat än konstatera att tjejerna har gjort något som inget annat lag i Skärgården någonsin gjort och förmodligen kanske inte heller komma göra i framtiden. Man har satt de pyttesmå öarna Hönö och Björkö på kartan, marknadsfört föreningarna Hönö IS och IFK Björkö i Göteborg och i Sverige och utvecklat sin talang till en nivå som ingen trodde var möjlig. DET är jag mäkta STOLT över och INGEN kan NÅGONSIN ta ifrån mig den känslan! Alla de värmande och positiva ord och omdömen som vi fått om tjejerna från både egna och andras supportrar, från motståndarledare och domare och från personer som aldrig någonsin skulle ägna ett litet tjejlag från yttre skärgården i Göteborg en tanke – det är något som kommer finnas kvar för alltid. Men det som har betytt allra mest är att ha fått följa dessa tjejer på sin väg från små knattar till nästan fullvuxna kvinnor på väg ut i livet. De är inte längre de vilsna kroppar och själar som fick sin första skolning i vad det innebär att spela fotboll och jobba tillsammans som ett lag. De har skaffat sig färdigheter med boll, men också utvecklat sin mentala styrka så att de kan hantera motgång och medgång och komma än starkare ur det. Hönö/Björkö Dam A-lag 0kommentarer

Det fulländat ofullkomliga (part II)

Inställningen inför matchen mot Gimonäs är dock att vi ska göra vår bästa match hittills och höja spelkvaliteten och tempot ytterligare en nivå. In till den matchen kommer tjejerna med ett självförtroende som är uppumpat av Anton (”Ni tillhör just nu den 0,0000001 procent av Sveriges befolkning som har chans att ta en SM-medalj”). Vi är tillbaka i A-hallen igen, visserligen som bortalag, men det känns ändå som det är ”vår” hall. Gimonäs har också något att spela för och skulle teoretiskt kunna gå vidare vid vinst, men sanningen att säga ger tjejerna aldrig dem en chans att få upp hoppet. Alla fyra målen kommer till som spelmål där vi kombinerar oss fram efter Julles styrspel. Något mål kommer till på kontring, men alla gånger så är det ett äkta futsalspel som används (har för mig att det är 2 mål från Lisa, 1 från Andborn och 1 från Johanna, men jag kan också ha fel…). Bakåt släpper vi inte till många chanser och de få bollar som rinner igenom plockar Hilda med ett lugn och ett mod som är enormt. Hela laget firar triumfer med sitt passningsspel och vi är bara en Emma-stortå, en Vickan-felträff och även någon Gimonäs-rumpa ifrån att fylla på i målprotokollet. Andra delen av matchen handlar mest om att hålla ställningarna och spela av den och vi coacher räknar och räknar i huvudet för att försöka förstå om det finns någon teoretisk chans att vi kan missa semifinal om Södra Sandby nu skulle slå Eskilstuna (de ledde med 2-1 en bit in i andra halvlek). Etuna vänder dock matchen och vi blir klar tvåa i gruppen och kan ställa in oss på en sista dags spel också. Redan nu känner vi att tjejerna har gjort en makalös bedrift. Att mot genomgående äldre (1-3 år) tjejer hitta ett så effektivt och vackert futsalspel trots att man inte längre tränar ihop som ett lag och framförallt inte futsal är rätt och slätt IMPONERANDE. En SM-medalj är bärgad och det är mer än man kan begära och det känns just där och då som man lever i en saga. Men det skulle inte vara färdigt med det… Inför söndagens semi laddar tjejerna med ”High School Musical”, ”Snart skiner Poseidon” och ”Göteborg, Göteborg” i omklädningsrummet. Själv får jag gå ut ur omklädningsrummet en stund, eftersom ögonen tåras när jag tänker på att det är sista dagen som jag står i ett omklädningsrum tillsammans med de här fantastiskt härliga tjejerna. Jag var tvungen att gå ut och samla mig för att över huvud taget kunna hålla i ett matchsnack. Till semin kommer också Jagge, Ragge och Ronja i ilfart från Lidingö (uppstigning 04:10) och ansluter till ligan. Johnny och Richard är de sista hörnstenarna i ledargänget som ser till att alla detaljer finns på plats inför slutdrabbningarna. Vi vet att Umeå IK, våra semifinalmotståndare, ställer upp med ett gäng F98-landslagstjejer och en tjej, Sara Mellouk, som tidigare tillhört svenska mästarna FC Rosengård, gjort mål i damallsvenskan förra året och nu utsetts till den största värvningen inför 2015 (se mer info här). Men det säger vi givetvis inte till tjejerna innan match... Själva matchen kommer jag nästan inte längre ihåg. Jag vet att det är mycket ställningskrig. Umeå IK backar hem i sin box och täpper till ytorna. Det är inte svårt att förstå att de i gruppen har färst insläppta mål av alla lag (endast ett). Därför kommer det förlösande 1-0 som en gåva. Julle lägger ett smörpass mot mål där jag inte kommer ihåg vem det är som dyker upp (Andborn?), men skarven resulterar i alla fall i ett klockrent mål. Vild glädje utbryter och jag håller på att spräcka domarens och sekretariatets trumhinnor. Resten av matchen kommer jag som sagt inte ihåg, mer än att Sara Mellouk får en varning i ren frustration över att hon inte kommer loss från sin bevakning och skäller ut domaren. Hilda och försvarsspelet firar nya triumfer, Julle äger på plan som vanligt och våra yttrar jobbar stenhårt för att täppa till kantspelet för allsvenska Umeå. Uppenbarligen släpper vi in ett mål, men jag kan omöjligt komma ihåg hur det gick till. Jag vet dock att vi har en farlig chans i slutet som resulterar i en Umeå-kontring åt andra hållet och ett friläge som Hilda räddar maklöst snyggt. Där och då är Hilda redan matchhjälte… Men det som sitter fastetsat i minnet är istället det som följer efter full tid. 1-1 innebär straffläggning med futsalregler, d.v.s. 3 straffar var. Ganska snart kommer vi fram till att Lisa, Johanna och Elinjoh ska lägga våra straffar. Det är fruktansvärt nervöst på plan och på läktaren. Bara vetskapen om att man inom några minuter kommer vara antingen i den högsta av alla himlar eller nere i det djupaste helvetet gör att man nog aldrig kommer närmare en hjärtattack som frisk människa. Vi börjar straffläggningen genom att Elinjoh sätter den supersäkert stolpe in. Umeås efterföljande straff går i stolpen, men tar olyckligt på Hildas rygg och går in. Efterföljande straffar är en uppvisning i kyla. Lisa sätter den, Umeå sätter den, Johanna sätter den, Umeå sätter den. Nu börjar psykkriget. Vi får vädja till nästa tjej, Andborn, att ta sin straff. Umeås ledare gör det inte heller enklare när han påstår att vi skickar ut en av de spelare som lagt straff tidigare. Efter lite palaver och en ursäkt från Umeå så stegar Julia fram och dunkar in den. Mentalt starkt! Umeå sätter även nästa straff och återigen får vi nästan dra ut Fille till straffpunkten i nosring och med kättingar. Men även Filles straff sitter som en sked ostkaka med hjortronsylt i en smålännings gom. Nu får Umeå tvinga ut en av sina tjejer. Hilda studsar fram och tillbaka på linjen, nummer 18 i Umeå stegar fram mot straffpunkten och det som nu följer kommer jag nog minnas resten av mitt liv. Varenda tiondel, varenda liten rörelse från Umeå-tjejen och Hilda är förevigad i minnesbanken. Hilda viker ut foten och bollen går i en liten, ljuvlig båge runt stolpen. VI ÄR I FINAL! Anton filmar det hela med sin mobil, jag är fullständigt vild och får en blackout som varar åtminstone i 10-15 sekunder. 11 tjejer och 3 ledare lägger sig i en TV-puckshög vid straffpunkten och bara skriker ut sin eufori och jag känner att det här inte kan hända. Det KAN INTE vara så att någon sitter och regisserar ett slut på Hönö/Björkö-sagan som innebär att vi är i SM-FINAL som sista matchen med gänget! När jag till slut lyckas kravla mig upp ur högen, vänder jag mig mot publiken och får se ett gäng föräldrar som nästan varenda en är nervösa men lyckliga vrak. Anna gråter av glädje och försöker ta kort på oss samtidigt (nästan en livsfarlig kombo!). Övriga föräldrar ser ut som de svävar två meter över marken och jag känner att det här kan vara det största idrottsögonblicket man någonsin kan få uppleva. VM-brons 1994 up my ass! Hönö/Björkö Dam A-lag 0kommentarer

Det fulländat ofullkomliga (part I)

Noël Coward var en engelsk författare, kompositör, skådespelare och sångare som dog samma år som undertecknad föddes (1973). Sitt efternamn till trots så var han tillräckligt modig att mynta följande citat: ”En kvinna är fullkomlig om hon bara tillåter sin man att vara ofullkomlig”. Jag tror själv att ofullkomlighetsprincipen gäller för alla människor, d.v.s. att vi alla har brister och fel som leder till både medvetna och omedvetna misstag och felaktiga handlingar. Däremot tror jag på att vi alla har möjligheten att göra det goda och att vi förtjänar en andra chans om vi har gjort fel. Innan jag börjar detta mitt sista Hönö/Björkö-referat så vill jag varna alla känsliga läsare att det här förmodligen kommer bli det längsta ref jag någonsin skrivit. Jag kommer inte bara redogöra för den fantastiska helg vi alla i H/B-gänget (tjejer, ledare, föräldrar, supporters) varit med om, utan också försöka sammanfatta 6 år av mycket glädje, svett och slit, men också en del tårar och besvikelse. Det har varit en riktig ”roller coaster ride”, som nu utmynnat i det som rubriken säger: ”Det Fulländat Ofullkomliga”. Läs bara om ni har lite tid över… Men vi börjar väl med det som ligger närmast i tiden: Futsal-SM 2015. Vi gick in i slutspelsmatcherna lite vingklippta, då våra mesta målskyttar, Tilda och Maja, befann sig på läger med F16-landslaget på Bosön. Då var det säkert många som trodde att vi inte skulle ha mycket att sätta emot de bästa F98-lagen från resten av landet. In i laget kommer en totalt orädd Super-Wilma Olsson, som antar utmaningen att spela SM mot tre (3!) år äldre tjejer utan att blinka. Tillbaka i laget kommer också Vicky som efter några matchers bortavaro suger tag i uppgiften. Match nummer 1 går mot Södra Sandby, som fått ett wild card in i slutspelet, då Halmia IS avstått sin plats. Halmia hade också ett antal tjejer på landslagsläger och ansåg att de inte kunde ställa upp med fullt lag. Skånskorna har ju en Gothia-titel i bagaget sedan ett par år tillbaka och vi visste att det kunde bli en tuff öppningsmatch. När den väl sätter igång så är det ganska uppenbart att de flesta tjejerna vid den här tiden på året har vaggats in i utomhusspelet igen och frågorna innan match (”Kan vi ta det där med futsal-reglerna en gång till?) bekräftar den misstanken. Framåt så skapar vi fina chanser mest hela matchen och tar också ledningen genom Lisa på ett skott som jag missar, eftersom jag just då snackar med någon på bänken. Försvarsmässigt är det något mer förvirrat. Vi släpper in Södra Sandby i planen lite för ofta och glömmer den farliga ytan framför Julle några gånger. Positionsspelet är sannerligen inte fulländat. Å andra sidan är inte skånskorna mycket bättre. Möjligtvis har vi vår lyckliga stjärna att tacka att vi möter en motståndare som har en tidigare start på utomhussäsongen än vi själva. Efter lite nervöst ställningskrig och ett par missade chanser så kommer så 2:an via ett långskott från Johanna. Det letar sig in mellan benen på målisen när hon väntar sig en touch på den tjej (Elinjoh?) som står parkerad framför mål. Retfullt, men samtidigt så skönt! Tjejerna fortsätter att trumma på och några minuter senare kommer matchens delikatess där Wilma (13-åringen ni vet…) vinner boll på mittplan, har Lisa med sig i ett två-mot-ett-läge och kombinerar sig fram sick-sack från sida till sida i hög fart och där både back och målvakt är uppe på läktaren och köper korv när Wilma kan raka in den i öppen kasse. Makalöst anfall av en 00:a och en 01:a, och nästan en brusten hälsena från en coach som tar ett gigantiskt språng från avbytarbänken. I den här matchen måste jag också lyfta fram Hilda, som räddar oss flera gånger när Södra Sandby kommer i kontringar och 2-mot-1-lägen där hon får rädda med benparader eller styra ut med händerna. Det enda målet hon släpper in är på ett friläge där det inte är mycket att göra. Fredagen är därmed till ända och vi har en 3-1-seger med mersmak i bagaget inför nästa dag. Lördagens första motståndare heter Eskilstuna United. Det vi vet om dem är att de vann första matchen mot Gimonäs Umeå, har en vass högerkant och var Gothia-finalister förra året. En relativt hård nöt att knäcka alltså. Men vi visste också att om vi kunde täppa till farliga ytor vid sidorna om och framför Julle och lyckas blockera deras farliga långskott så skulle det kunna gå vägen. Matchen börjar lite trevande och lagen känner på varandra, utan att komma till några riktigt farliga chanser. Precis när jag säger till Anton (som ska ha ett eget hedersomnämnande – maken till kille att kunna prata med tjejerna och peppa dem innan och under match har jag aldrig träffat – den gudagåvan hoppas jag att du fortsätter utveckla och använda i framtiden som coach, Anton!) att ”Nu känns det som vi har koll på dem!”, så får Etuna-tjejerna en inspark på kanten, och en sekund senare smäller det till i krysset bakom Hilda. Det känns ändå som vi har alla möjligheter att vända matchen och bara någon minut efter målet från Gnällbältets Stolthet så kommer kvitteringen från Fille, som sätter den stensäkert stolpe in, fäller upp kragen och gör en ”Cantona-målgest” mot publiken. Nu känns det som vi är på gång igen, och långa stunder har vi verkligen koll på de blå tjejerna. Vi rullar från sida till sida, vänder på Julle och försöker hitta in mellan deras två backar till Lisa eller Johanna. Men Eskilstuna har som sagt ett par duktiga tjejer som kan det där med att utnyttja misstag och när vi tappar boll på mittplan så vänder de oroväckande snabbt och precis innan halvlek så kommer de rätt i en kontring där bollen når fram till deras nummer 10 som stänker upp den i nättaket otagbart för Hilda. Matchen lever ändå i allra högsta grad och vi intalar oss själva att det finns stora chanser att vända detta om vi bara kommer till mer avslut. I andra halvlek sätter vi oftare in en spelare framför målvakten som kan skarva, plocka ner bollen eller hitta andra lämpliga lösningar mot en något osäker målvakt. Vi tar över initiativet mer och mer och det är säkert en kombination av att vi hittar bättre in i futsalspelet, samtidigt som Eskilstuna backar hem och försvarar ledningen. När halva andra halvlek har gått känns det som kvitteringsbollen ska komma förr eller senare. Vi har ett par riktigt heta chanser och lika många halvdana sådana. Men när det bara är minuter kvar av matchen så åker vi återigen på en kontring där Hilda parerar första skottet alldeles förträffligt, men returen rakas i mål av en rätt placerad blåtröjad tjej. Förlust 1-3, men efter peptalk med tjejerna (”Ni kan vara besvikna på resultatet, men ska vara MYCKET nöjda med er insats – betydligt bättre spel än igår!”) så inser vi att det finns starka chanser att gå till semifinal ändå. Vi ser Södra Sandby vinna mot Gimonäs Umeå med 2-1 och det innebär att vi t.o.m. skulle kunna förlora med 0-1 mot Gimonäs och ändå gå vidare om Eskilstuna bara gjorde sitt jobb mot Södra Sandby. Hönö/Björkö Dam A-lag 0kommentarer

Visa fler nyheter