I Begynnelsen
Jag, Bertil, har talat med en del personer, som var med om Lings första dagar och och år. Och själv minns jag en del. Här små spån från gången tid.

I begynnelsen var leklynnet, tävlingslusten och kampandan. Långt före både Per Henrik och GoIF. Man lekte och dansade i stugor och vägskäl. Man tävlade med lyftstenar och i fingerkrok. Och man kämpade med livtag, knytnävar och snusdosor. Så småningom kom en rörelse som samordnade lusten att leka, tävla och kämpa: IDROTTEN.

I Södra Ljunga började man i löst organiserade former att spela fotboll och väl lite bandy när isarna låg på sjön. Fotboll spelade man vid Koaljung och vid Mjäryd kullar: Gunnar Jonsson minns och kan räkna upp en del som var med: Hjalmar och Valter Blomqvist, Hugo Sköld, Martin Davidsson, Ortvin Olsson, Gunnar själv och hans bröder algot och John. I mera organiserade former spelade många av ljunga-pojkarna för Hamndea och Trekanten (Agunnaryd).

-Men det inte så noga på den tiden, säger Gunnar. Varannan helg spelade vi kanske i Hamnedas lag och varannan i Trekantens. Och lite emellanåt här hemma.

Men Ling-bygden utan en egen riktig idrottsförening ?.?. Tanken gnagde. 1940 kom Gunnar Byhmer till Ljunga som kyrkoherde, och han sköt nog på en del. Han kom ju från Hamneda. Och 1942 bildades alltså GoIF Ling.

Två av dem som var med om det historika ögonblicket mötte jag vid kaffebordet hos Gunnar Jonsson. Det var förutom Gunnar själv även Gunnar Nordh. Och minnena klarnade: Gunnnar blev ordförande i den första styrelsenoch Gunnar Byhmer blev sekreterare, jaa, så var det nog. Och så var det Sven-Erik Waurén, Arvid Davidsson och Rune Nordh. Det blev genast en ganska stor och bred verksamhet. Kanske alldeled för mycket på en gång. Båda "gubbarna skrattar.

-Vi kom med i en massa specialförbund.

Det spelades fotboll men inte i något seriesystem. Det var svårt att samla folk när det inte fanns några privatbilar mitt under brinnande krig.

Man cyklade förstås, men det gick ju inte på långa avstånd.

-Men minns du att din bror John cyklade upp från Skåne för att vara med och spela boll, säger Rune.

-Vilka var med och spelade? Det blev en uppräkning: Anton och Hugo Svensson, Gunnar och John Jonsson, Arvid Davidsson, Rune Nordh, Ivar Johansson…

-Fortfarande spelade vi en del för hamneda, säger Gunnar.
Själv minns jag en gång när det skulle vara match på Lingvallen, hur hela laget kom cyklande från Hamneda och en match där. Och Ling lånade bl.a. hamnedamålvakten Birger Bengtsson. Vänskapsmatcher i friidrott var också en populär aktivitet. Anton Pedersén var sprinter och längdhoppare. Simon Andersson var en god löpare och bröderna Anton och Hugo samt Gunnar hävdade sig ofta i kast.

Gymnastiken var nog som sig bör den främsta sporten i lingbygden. Thure Snygg ledde den manliga truppen och Wivi Byhmer den kvinnliga. Anton Pedersén var stark och vig.

-Den enda jag sett som kunnat hålla med höger hand i vänsterstortå och hoppa igenom med högerbenet, säger Gunnar.

Själv gick han inte av för hackor. Så var det Rune Gustavsson, Bertil Hårenberg, Roland och Hilding Barkow. Jag minns truppens uppvisningar med stor respekt. 40-talet var riksmarschernas årtionde. Svenska folket skulle hålla sig i trim under bistra tider. Ling ordnade märkesprov väl nästan varje kväll en vår. Det var folklandskamp mot Finland och det gällde att skrapa ihop poäng.

Den lokala eldsjälen var Sven-Erik Waurén och han var också den som hade bäst tid tills…ja en kväll kom Roland Barkow och ställde upp och gick ifrån alla. Han gick flera kvällar och förbättrade sin tid varje gång.

Ja, så minns vi vid det jonnsonska kaffebordet. Det nämndes en hel del namn och en del har kommit med här. En del som borde varit med glömdes väl bort. De trörde sig ju om prat runt ett kaffebord och inte en exakt historik.

Lite senare träffade jag Roland på en gata i Ljungby.

-Minns du när du gick riksmarschen? Du fick bättre och bättre tid.

-Ja, när jag gjorde milen på en timma blankt så slutade jag. Jag brukar säga att det inte är någon konst att gå en mil. Det gör man ju på en timma.

Roland minns också när han sprang 400 m i en tävling mot Pjätteryd. Man sprang på landsvägen förbi Ling-hemmet.

-Jag satsade för fullt och ledde, men så kom det en pjätterydslöpare och bara rann förbi. Jag var långt efter i mål och där ramlade jag i vägdiket och trodde att jag skulle dö.
Det var hårda tag.

Hårda tag ja …Bertil Hårenberg berättar om gymnastiken.
-Det var gymnastik i lingsk anda. Vi hoppade dykhopp över plinten så man var rädd att bryta nacken. Och bygdegården var oeldad så där var nära köldgrader ibland. Anton Pedersén var en armstark baddare. Han hävde sig upp på bommen med en hand när vi andra hade fullt sjå med att ta oss upp med två.
Så minskade aktiviteten så småningom. Svårt med ekonomin och som nämnts svårt att samla folk utan bilar. Och folk började flytta på sig när kriget var slut. Eldsjälar flyttade från orten eller blev upptagna av annat. Eftersom protokollen kommit bort är det lite oklart vilka som kom med i styrelsen. Själv tror jag mig minnas att bl.a. Sven Andersson kom med i styrelsen (ordf. ?) och när han flyttade bort gick föreningen i dvala för en tid för att komma igång igen 1949. Men det är en annan historia.

Återuppvaknande 1949
En "ny generation" idrottsintresserade växte fram. Det diskuterades och pratades. Lite idrott på hemmaplan skulle inte vara dumt. Man tränade en del på gårdarna runt om i byarna. Så ringde någon till Gunnar Byhmer, som varit med förr, och bad honom sammankalla till ett möte.

Så samlades vi åtta stycken "eldsjälar" på gräsmattan framför Linghemmet. Det var en solig dag i maj 1949 som vi åtta skakade liv i föreningen. Det finns inga protokoll från den tiden, men jag minns att Byhmer ledde det lite improviserade mötet. Vi valde också honom till ordförande i föreningen. Vice ordf. blev Bertil Hårenberg, sekreterare blev Erik Hallberg och jag själv blev kassör. Den femte mannen blev Rune Nordh eller Hilding Barkow, tror jag. Vi skulle bl.a. ägna oss åt gymnastik, och den detaljen skulle Hilding svara för. Men det var nog fotboll, som lekte pojkarna i hågen.

Snart kom det från Ryssby bud om att man var i färd med att starta en icke officiell fotbollsserie – Ryssbyserien, och Ling anmälde sig.
Det blev en verkligen rivstart med serieseger för föreningen. Eftersom vi vann, var vi kvocka att nästa år inbjuda till en liknande serie; vi ville nämligen att den skulle heta Ling-serien. Och den levde kvar långt in på 50-talet.

Jag skall försöka minnas spelarna 1949 och tidigt 50-tal, väl medveten om att listan inte blir komplett. Det var Arvid Gustavsson, John Jonsson, Bertil Hårenberg, Bertil Lund, Oskar Larsson, Rune Nordh, Allan Nilsson, Filip och Sigge Johansson, Hilmer Andersson, Arne Karlsson, Gösta Johansson. Göstas bror Bertil stod i mål ibland, vill jag minnas. Så småningom kom en kille från Ljungby som hette Ståhl att stå i mål och lite senare Rune Larsson.

Här är några så minnen, som blinkar fram:
Arvid Gustavsson spelar back. Stor och stark och med en lite framåtlutad löpstil såg han farlig ut när han mötte ett anfall . För säkerhets skull började motspelaren gnälla i god tid, varför Arvid brukade säga: "Varför gråter du here lelle, ja ä ju hos de".

Han brukade också lägga straffar, och det med hela sin själ, tyngd och fotkraft. Arvid berättar själv: "En gång la jag en straff så målvakten åkte med in i mål. Det blev ytterligare en straff, men då sa målvakten att han inte ville vara med längre."

Oskar Larsson var en snabbstartad center. På tio meter ryckte han ifrån nästan alla med ett par meter. John Jonsson i de bakre leden brukade skjuta "långa bollar" på Oskar och många gånger blev det mål.

Rätt snart började man spela lite bordtennis i föreningen, kanske till att börja med i samband med gymnastiken. Från Angelstad kom inbjudan till den sk Angelstads-serien. Bertil Hårenberg och jag åkte dit på hans mc och pratade regler för serien. Resultatet blev att Ling anmälde ett A- och ett B-lag.

Nu har vi försökt att minnas, Bertil och jag, vilka spelare vi hade: Ingvar Davidsson, Arne Karlsson, Henrik Karlsson, Bertil Hårenberg, Uno Karlsson, någon från Bräkentorp som hette Eriksson, Hilmer Andersson och Bertil Johansson.

Det blev sena kvällar när motståndarna också hade två lag, eftersom det var bestämt att alla skulle möta alla.

-Minns du "skruven", säger Bertil, "Herman Ljungberg från Annerstad" ?

Det var så att skruvade bollar visste vi i Ling inget om. Så kom Annerstad hit och Herman skruvade, Bollarna gick mot taket eller golvet, åt höger eller vänster, allt efter som Herman skruvade.
Hela den kommande veckan slog Ling-spelarna bara skruvar på fritid och träning och nästa match kom Ling med ett "nytt" lag, med "skruvare".
Från den 20 maj 1951 finns det protokollböcker med årsberättelser, så nu kommer jag i stort sett att hämta minnen ur dem.

Nämnda år började man anlägga simbassäng där renings-verket nu ligger. Det var väl en satsning, som blev mer eller mindre misslyckad, men enligt protkollet kostade det inte föreningen något.

Man köpte aktier i S Ljunga Bastuförening inför hotet att bastun skulle läggas ner. 300 kr kostade det, men så fungerade bastun ytterligare i många år.

En god affär blev ett motorcykellotteri trots att inte alla lotter blev sålda. Vinsten blev nämligen inte avhämtad utan såldes tillbaka till Ture Wendel.

Fotbollslaget blev femma i Lingserien och vid klubbmästerskapet i friidrott tog Bertil Hårenberg Karin Lings vandringspokal som bäste allround-idrottsman.

1952: Livlig verksamhet, fotbollslaget kom trea i Lingserien. Två lag spelade i Angelstads BTS-serie och ett friidrottslag hade varit med i Smålandsserien div. 2.

1953: "Året har ur idrottslig synpunkt varit ganska livligt, föreningen har deltagit i serier inom fotboll, bordtennis och friidrott"… "Två fester har under året hållits i Bygdegården".

Hösten –53 flyttade jag från Södra Ljunga och får nu därför helt lita till protokollboken.

1954: Fotbollslaget blev tvåa i Lingserien och pojklaget hade storsegrat i en triangelturnering. I övrigt gick idrotten på sparlåga. Det var problem med planen som borde rustas upp, och i ett långt styrelseprotkoll från augusti framskymtar önskan om en idrottsplats med löpar- kast- och hoppbanor.

1955: I ett odaterat mötesprotokoll nämns att det fanns förslag om att lägga ner verksamheten. Men man beslutade att kämpa vidare. Det gick bra för laget i Lingserien och pojklaget hade blivit fyra i sin serie.

I årsberättelsen för 1956 konstaterades lite sorgset att: "Verksamheten har under året varit ganska svag. "Av fem vänskapsmatcher har A-laget vunnit en och förlorat fyra. Men redan nästa år – 1957 – var tonläget ett annat. Då berättas det att "Föreningens verksamhet … varit mycket god".
Nu hade man börjat spela fotboll i Smålandsserien div III och låg fyra. Det viktigaste det året var väl att föreningen fått en lokal av pastoratet och denna lokal hade man gjort i ordning. Stora förhoppningar knöts tydligen till den.

1958 talas det om att föreningslokalen invigdes med en fest i november. Inbjudna var bl.a. de som arbetat med iordningställandet och "även Smålands Idrottsförbund hade skickat en representant". Lokalen hade under året bl.a. använts för bordtennisspel.

Fotbollslaget hamnade slutligen femma i Smålandsserien div III. Föreningen hade bjudit på fotbollsresa till Helsingborg.
Som avslutning konstaterar man att "intresset inom föreningen har under det gångna året varit mycket bra".

1959 hölls årsmötet den 1 februari och sedan blev det "ett stort gap" i tiden eller precis två år till nästa protokoll. Det finns inga årsberättelser för 1959 och 1960.

Man hade dock sammankallat till ett årsmöte den 1 februari 1961 och i § 3 står det: "Mötet beslutade att den gamla styrelsen skall sitta kvar till hösten för att då sammankalla ett nytt möte för att besluta om föreningens fortsatta verksamhet". Så slutade den andra eran i Lings historia. Den tredje – den nuvarande – inleddes i mars 1963 och även det är en annan historia.
Tredje gången gillt

Den 19 mars 1963 inleddes tredje eran i den lingska historien. En era med tidvis bred verksamhet och idrottsliga framgångar. Fotboll, bordtennis, sockenmästerskap i olika grenar, motion, midsommarfester och bingokvällar, som inte enbarts anordnats som inkomstförstärkning utan även för den allmänna trevnaden.

1963 var det alltså då det började på nytt. Mitt i den allmänna 50-års yran kan vi ju nära på också fira 30-års jubileum. När man nu ser tillbaka och tittar i protokoll-böckerna förefaller det som om allt hänt under dessa 30 år. Stora framgångar i bordtennis och ett damfotbollslag som hörjade vilt i Småland. En ungdomsverksamhet som bl.a. innebär att vi nu har ett serielag i flera olika åldersklasser. Det har byggts en trivsam klubblokal, som varit och är till stor nytta och nöje. Och på tal om nöje; var det någon annanstans det anordnades misommarfester med kanske över 2000 besökande? Glada och trivsamma familjefester.

Allt har sin tid och så hade också bingot. Det började lite smått i Össjö skola. Allt var primitivt. När det var kallt måste Kenneth eller någon annan åka dit tidigt på eftermiddagen så att inte spelarnas fingrar skulle blåna.
- En av de första bingokvällarna hade vi över 500 kronor i vinst och det tyckte vi var enastående, sa Kenneth häromdagen. Och en av häradets bingoveteraner sa en gång till mig:
Det trivsammaste bingot av alla har i alla fall varit det som Ling hade i Össjö, ni gick omkring och
såg till att vi spelare trivdes och kände oss välkomna.

Av förtåeliga skäl kan jag inte dokumentera vart och ett av de 30 åren för sig. Det skulle bli en uppräkning som enbart skulle vara till glädje för den som lider av sömnlöshet. Jag har därför försökt få olika personer, som varit mera i hetluften än jag, att berätta lite personligt om sitt förhållande till föreningen.
Men det är givet, att jag också gått igenom protokollen och funnit en del namn som ofta dyker upp: Ingemar Hallberg, Rune Nilsson, Gunnar och Sven-Ove Jonsson, Kenneth Karlsson, Torsten Lindow och Leif Oskarsson. Den senare har lämnat ytterligare ett spår i protokollboken: de prydligaste präntade protokoll jag någonsin sett.

Jag är medveten om att jag inte gjort alla rättvisa i min uppräkning. Många fler borde kommit med, men sidantalet är begränsat.
Man ryckte igång med pojklagsfotboll, lite bordtennis och t.o.m. ishockey. Bordtennisen växte snabbast och redan 1964 hade man två lag i seriespel.

Jag kan istället berätta, att man det här året ordnade naturstig med omkring 200 deltagare. Jag tror att det också var 1964 som man hade korvgrillning vid soldattorpet i Össjö.

Något som kom igång bra var sk sockenmästerskapet i olika grenar. Det var skidor, terränglöpning, friidrott, orientering, bilorientering och bordtennis. 60-talet deltagare gjorde 260 starter.
1965 började man spela fotboll i de nationella serier och året efter blev ett märkesår; då gick laget till final i S-cupen.

I slutet av 60-talet startade också motionsgymnastiken för damer och herrar. Denna verksamhet har varit igång i stort sett alla år sedan dess, även om det något år varit lite klent med intresset bland herrarna. Ledare i många år var Gudrun och Bengt Gustafsson.
1972 satte man nytt rekord i deltagande i seriespel; totalt tio lag, om man räknar samman fotboll och bordtennis.

Från att ha varit ett spexlag som tagit sig an gubbarna blev Lings damlag "seriöst". De tog hem seriesegrar och vann Smålandspostens Dam-cup. Vid sidan av BT-gänget har väl damlaget stått för de främsta prestationerna i föreningen. Nåja, pojklaget var inte dåligt det heller; serieseger 1975. 1976 sattes en milstolpe då man startade bygget av klubbstugan. Personligen ser jag det som ett av föreningens storverk. Visst fick man en del bidrag, med det är dock de tusentals frivilliga arbetstimmar som "reste kåken". Det var invigning den 15 okt. 1978. Allt var dock inte riktigt klart: bastun saknades, men även det ordnades senare, och den 19 dec. 1980 var det premiärbad.

I slutet av 70-talet står det lite vemodigt i årsberättelsen, att fotbollslaget inte haft några större framgångar. Men 1988 var det betydligt gladare tongångar. A-laget hamnade på andra plats i serien, "det bästa på länge", står det i årsberättelsen.

1983 tog F-69 laget hem en turnering i inomhusfotboll i Ljungby. Detta efter att i tur och ordning tagit skalpen av Hamneda, Agunnaryd, Strömsnäsbruk, Lagan och Eneryda.

Det där med socken-, kommun- och klubbmästerskap har följt föreningen genom åren. Främst kanske det varit skidmästerskap när snötillgången medgett. Och Kenneth berättar livfullt hur han samlade snö med skottkärra för att få ett åkbart spår. Inom Ling har man aldrig backat för lite arbete!

1981 startades det barngymnastik. Överhuvudtaget tycks det mig, när jag läser årsberättelser och protokol, att man mer och mer breddar sig mot ungdomsarbete bland de lägra åldrarna. En berömdvärd utveckling. De som var med och såg "jubileumsgalan" på Lingvallen nu på sensommaren såg ju själva hur engagerade och frimodiga deltagarna i barngymnastiken-gruppen var. Ett bevis på gott ledarskap.
De senare årens händelser ligger så nära i tiden att jag tycker att det är onödigt att skriva så mycket om det i en trång jubileumsskrift. Det får den göra som skriver till 75-års jubileet.

Men jag måste tillägga, att när jag nu bläddrat igenom protokollet och årsberättelser, har jag gripits av beundran över vad som utvecklats och uträttats under de 25 åren som jag stått utanför verksamheten. Här bara ett par jämförelse-siffror: År 1966 var kassaomslutningen 20.085:41 och 1991 var den 163.981 :- !

Källa: "GoIF LING 50-år 1942-1992", författare Bertil Salomonsson.