Håkan Malmrot - Mirakelsimmaren

Mirakelsimmaren – Ende dubbelsegraren vid Olympiaden i Antwerpen 1920. Håkan Malmrot föddes år 1900. ”Kacka” som han populärt kallades i simmarkretsar, började sin tävlingsbana, som 11-åring i skolungdomens tävlingar i Stockholm 1911. Utöver fem SM-tecken i simning blev den mångsidige ”Kacka” distriktsmästare i idrotterna gymnastik, löpning, skidor och orientering samt var framträdande inom bollsporterna. Håkans skolgång gick från folkskolan till Karolinska Läroverket och sedan Tekniska Gymnasiet i Örebro, där han tog ingenjörsexamen 1920 - Olympiaåret. Han utvandrade, efter OS, till USA på inbjudan av en simförening, där han tränade och tävlade tillsammans med legendariske sim kompisen Arne Borg. Men han trivdes inte särskilt bra där och återkom till Sverige 1931 och blev chef för Gasverket i Karlskrona dit han också flyttade något senare. Håkan valdes in i F.I.N.A:s Swimming Hall of Fame 1980, då 60-årsjubileet av olympiska spelen i Antwerpen firades. ”Kacka” var engagerad inom simningen under hela sitt liv och var en mycket uppskattad hedersgäst vid Närkes Simförbunds jubileum 1982. I nedanstående text beskriver Håkan själv litet om ”Kallis” utebadet som var beläget i Svartån, nära Konserthuset samt deltagandet i OS. En olympiasegrares minnen. Sommaren 1911 skickade min far, redaktör Karl Malmrot, på Nerikes Allehanda, sin förhoppningsfulla son i simskola. På den tiden var ”Kallis” en samlingsplats för alla stadens ungdomar och där vi hängde hela sommaren. Stadens prominenta borgare kom vanligtvis ner till ”Kallis” efter dagens arbete och tog sig ett solbad och ett dopp. Bland dem minns jag särskilt ordförande i badhusstyrelsen Mats Kihlmark. En annan spänstig simentusiast var Konrad Littorin, som bar en förnämlig simkappa. Den var helt vit och försedd med en svensk flagga på bröstet. Badkappan hade han en gång burit vid en olympiad 1906, då representerande Sverige i simhopp, på hans äldre dagar fick jag överta denna kappa av honom. Så inföll olympiaåret 1920 och under vintern fick jag på olympiska kommitténs bekostnad resa till Västerås och simma i den stadens lilla simhall. Olympiaden ägde rum i Antwerpens Simstadion med sin 50 m bassäng, som var förlagd i en lergrop i stadens utkant. Här kände jag mig som hemma, det var ungefär som kära gamla Svartån. Det gick ju också förträffligt, då jag vann båden 200- och 400 m bröstsim. Efteråt retar det mig en aning att jag ej fräst på lite bättre, utan taktiksam för att hemföra guldmedaljen. Jag hade då kunnat slå olympiarekordet, som endast var några futtiga tiondelar bättre. Jag flanerade på Antwerpens huvudgata i väntan på prisutdelningen, då min gamla beskyddare, stadionchefen Erik Bergvall, dök upp i bil och bjöd den ganska slitne värnpliktiga soldaten, som jag var, på en drömmiddag. Efter denna var den lille soldaten i olympisk form vad humöret anbelangade, när han begav sig till prisutdelningen. Bernt Porsander Håkan Malmrot, berättat i Örebro Simsällskaps 100-årsskrift. Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 63, år 2018. FAKTA Håkan Malmrot Född: 29 november år 1900 i Örebro, avled 10 januari 1987 i Karlskrona. Ende dubbelsegraren vid olympiaden Mirakelsimmaren i Antwerpen 1920. 5 SM-tecken i simning. Vann ”Stora Holmen runt”. Distriktsmästare i gymnastik, 1500 m löpning, skidor 30 km och budkavle samt i en del bollsporter. Digitala Museet

Henrik ”Henka” Gustafsson - Publikfavoriten

Publikfavoriten - Indianernas främste över ett kvarts sekel. I brittisk fackpress framställdes Henrik Gustafsson i slutet av 80-talet som den största talangen som sporten någonsin skådas. Med sitt långa och lockiga hår, som fladdrade i vinden under hjälmen, tog Sköllerstasonen en hel speedwayvärld med storm. På ovalen i Sannahed var Henka den självklara publikfavoriten och ledde Indianerna till två raka SM-guld 1990-91, de hittills enda, under sina 28 säsonger i klubben. Henka kunde ensam dra tusen åskådare extra till hemmamatcherna. Men den individuella VM-titeln gick han bet på trots att den fanns inom räckhåll flera gånger. Som bäst blev han fyra. Kanske var det bohemen i honom som var hans största motståndare. För Henka var det viktigare att ha roligt än att vinna och på så sätt var han ett unikum i elitidrotten där nästan allt handlar om pengar och titlar. Det var kanske också därför Henka blev så omåttligt populär, både bland supportar och förarkollegor. Och så kom Tony Rickardsson, den tre dagar yngre dalmasen, och svepte förbi. Samme Tony som Henka kört i åttor kring i junioråldern. -Jag såg det som en säker poäng när jag åkte mot Tony. Det var först ett par år senare, i början av 90-talet, som han fick sitt genombrott och vi började fajtas på allvar, konstaterar Henka. I samma veva vinklades motorerna ner på speedwaycyklarna, från stående till liggande, och det blev början till slutet för förare vars känsla satt i gashandtaget. Henka var mästare på det området. Nu var det plötsligt full gas som gällde. Något som passade Rickardsson perfekt. Kanske hade karriären blivit annorlunda om Henka blivit världsmästare i sin VM-debut i England 1990 när han kom in som reserv i sista stund. Henka ledde finalen i halvtid och på Odsal Stadiums läktare i Bradford rådde Henka-feber. Publiken letade i sina programblad efter information om den ”okände” svensken i ledning. Men en ödesdiger punktering förstörde allt och Henka slutade sexa. Nåväl, nu gick inte Henka lottlös från sin långa karriär. Tre gånger blev han världsmästare, två gånger i lag och en gång i par. Men känslomässigt slår nog det individuella SM-guldet inför hemmapubliken i Sannahed 1995 det mesta. 1997 åkte Henka på sin första svåra skada, ett benbrott i en seriematch i Visby, och i samma veva rakade han av sig håret. Efter det var det lite som om magin försvann. -Jag var som Simson, bäst långhårig, säger Henka med sitt kluckande skratt. Han har numera lämnat sporten, egna restaurangen i Kumla upptar all tid. Och nostalgi ligger inte för honom. Om att bli invald i Wall of fame säger Indianernas främste genom tiderna: - Det är alltid roligt att bli uppskattad för det man gjort. Så är det ju. Henrik Brändh Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 63, år 2018. FAKTA Henrik ”Henka” Gustafsson Namn: Henrik Gustafsson, men alla säger Henka. Född 14 augusti 1970 i Sköllersta. Erhöll Nerikes Allehandas Guldklocka 1993. Karriär: Började köra knattespeedway i Indianerna1982 och gick upp på stor cykel 1985. Körde in 3 166 poäng på 347 matcher, inklusive slutspel, under 24 elitseriesäsonger i Indianerna. Det ger ett snitt på drygt nio poäng per match. Särklassigt bäst i Indianernas historia. Slutade tävla 2011. VM-meriter: Individuell VM-fyra 1993, VM-femma 1992 och 1996, VM-sexa 1990, VM-sjua 1994, VM-åtta 1995. Lagvärldsmästare 1994 och 2000, lag- VM-silver 1991 och 1992, lag-VMbrons 1988 och 1993, par-VM-guld 1993, par-VM-silver 1991, par-VMbrons 1992, junior-VM-silver 1988, JVM-fyra 1989. SM-meriter: Riksmästare för knattar 1983 och 1985, svensk juniormästare 1986, 1987, 1988 och 1989, svensk mästare 1995 och 2000, SM-silver 1994 och 1997, SM-brons 1993 och 1996, par-SM-silver 1987 och 1999, par-SM-brons 1988, svensk mästare i lag med Indianerna 1990 och 1991. Digitala Museet

Harry Stenquist - Tågmästaren

Tågmästaren - Stoppades av bommarna men kom ändå i tid. För över hundra år sedan, den 13 augusti 1920, blev Örebrocyklisten Harry Stenquist Sveriges första olympiska guldmedaljör på cykel. Men bakom guldet i belgiska Antwerpen låg en otrolig dramatik - och vild palaver. När Harry Stenquist rullade i mål i det 158,8 kilometer långa tempoloppet hade han bara tredje bästa tid och en bronsmedalj. Halvvägs in i loppet fick nämligen Stenquist stanna i över fyra minuter vid en fälld järnvägsbom. Det fanns kontrollanter, så Harry räknade med att få den tiden avdragen. När Stenquist nådde målet firades redan guldet av sydafrikanen Henry Gustavus Kaltenbrunn och silvret av fransmannen Fernand Canteloube. Men när kontrollanten kom in blev det full diskussion. Belgarna var en aning avogt inställda mot svenskar efter första världskriget. Det franska legationsrådet Peters, som var mer välvilligt inställd till svenskarna, lyssnade med spänt intresse på diskussionen. Han förstod flamländska perfekt och när han fick klart för sig att de belgiska funktionärerna tänkte ”glömma” Stenqvist tidsavdrag, lade sig Peters i diskussionen. ”Jag har hört ert resonemang. Det handlar ju om idrott och då skall det gå rätt till”, sade Peters enligt boken, Århundradets största sportprofiler. Ett par minuter senare åkte Kaltenbrunn på en kalldusch. Stenquist fick nämligen ett tidsavdrag med fyra minuter och 15 sekunder och tog det olympiska guldet med en marginal av en minut och 21 sekunder. Av bara farten tog de svenska cyklisterna också silver i lagtävlingen, så det blev dubbla medaljer till Stenquist. Harry Stenquist föddes 1893 i Chicago. Harrys föräldrar var utvandrare från Örebro som kom att bli kvar i Amerika under sin livstid. Men unge Harry kände sig vilsen på andra sidan Atlanten och flyttade hem till mormor i Örebro i tonåren. I Örebro tog cykelintresset fart på allvar och Harry anslöt sig till IF Start, där karriären inleddes. Bara något år därefter upphörde cykelsektionen i klubben och Harry fortsatte karriären i IFK Örebro som på den tiden var en av de stora cykelklubbarna i Sverige. Under åren i IFK Örebro erövrade Harry bland annat tre SM-guld i lag. Totalt under sin fantastiska karriär tog Harry hem tio SM-guld, tre individuellt och sju i lag. När det var dags för pension drog åter Närke och Örebro efter att Harry bott 47 år i Bärby utanför Uppsala I december 1968 avled han, strax före sin 75-årsdag, och vilar nu på Olaus Petris kyrkogård tillsammans med sin maka Anni som avled tidigare samma år. Henrik Brändh Anders Adamson Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 72, år 2022. FAKTA Harry Stenquist Född 25 december 1893 i Chicago, USA avled 9 december 1968 i Örebro. Klubbar: IF Start, IFK Örebro, CK Uni (Uppsala) och Uppsala CK. Främsta meriter: OS-guld individuellt och silver i lag 1920 (samma lopp) SM-guld 10 km 1915 och 1920, 100 km 1915 samt SM-guld i lag sju gånger 1912-15. Digitala Museet

Cecilia Ferm - Banbrytaren

Banbrytaren - Världens bästa i det tysta. När Cecilia Ferm som 15-åring klev av tåget från Stockholm i Örebro sommaren 1991, var det början på en makalös idrottskarriär. 2016 la Cissi basketskorna på hyllan där det då bland annat även fanns OS-guld och VM-guld för döva, två år utsedd till världens bästa dövidrottare alla kategorier, åtta SM-guld för hörande och 40 A-landskamper för hörande. Det var i Örebro och KFUM som det började. Cissi skulle studera på gymnasiet, hade spelat lite basket i IK Hephata i Stockholm och tog kontakt med KFUM-coachen Kent Lindahl. - Kent såg mig, såg min talang oavsett hörselskadan, trodde på mig och gav mig möjligheten att träna med ett elitlag, berättar Cissi. - Jag minns hans starka ord som motiverade mig mycket: "du kan bli en landslagsspelare, du kan platsa i hörandes landslag". Så kom det sig att Cissi Ferm blev den mest bestående delen i KFUM Örebros under 1990-talet så framgångsrika lagbygge. Hon var med och tog upp laget i elitserien 1993. Hon var med om KFUM:s - då under "artistnamnen" Bro Basket respektive Nerike Basket - fyra SM-guld -95, -96, -98 och -99, SM-silvret 2000, SM-bronset -97 samt USM-guldet -95. - Första SM-guldet var det häftigaste. Inte minst tack vare allt nytt och roligt efteråt - guldfester, middag hos landshövdingen på Slottet och sånt, minns Cissi. - Cissi blommade ut under vårt första guldår. Hon var grymt stark, en riktig fighter och hade en fantastisk förmåga att läsa spelet, att vara på rätt ställe på rätt sätt, minns Kent Lindahl. Detta som döv i en sport där väldigt mycket handlar om kommunikation. Med coacher, med medspelare, med domare. Varför inte välja en sport där man kan "sköta sig själv"? - Som riktigt ung var jag bra även på andra bollsporter, som innebandy och fotboll. Men basket var roligast, snabba poäng, mycket teknik och mycket taktik. Jag ville så gärna visa att jag kunde fixa kommunikationen. Många i laget tyckte det var kul att lära sig teckenspråk så efter några år hade jag flera som kunde hjälpa mig med översättning av det coachen sa. Jag var också riktigt bra på läppavläsning, berättar Cissi. Många var vi som förundrades över att Cissi Ferms handikapp aldrig märktes i spelet. Och som smålog när motståndarnas supportrar försökte störa med oväsen när hon sköt straffkast... År 2000 lämnade Cissi Ferm Örebro och återvände till Stockholm, men karriären var långt ifrån över. Hon hann bland annat med fyra SM-guld och två SM-silver med Solna. 2002 tog hon emot pris som Årets dövidrottare på den tv-sända Idrottsgalan. 2009 tog hon OS-guld för döva efter två silver tidigare. 2011 tog hon VM-guld, blott tre månader efter att ha fött sin äldste son. Per Gustafson Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 63, år 2018. FAKTA Cecilia Ferm Född 9 oktober 1975 i Stockholm. Prisad som världens bästa dövidrottare alla kategorier 2002 och 2004. Årets dövidrottare i Sverige 2002. Aktiv som spelare 1988–2016 Position: Forward Klubbar: IK Hephata......................1988–1991 KFUM Örebro.................1991–2000 Solna Vikings..................2000–2009 Akropol..........................2013–2015 AIK................................2015–2016 Meriter Ett OS-guld och tre OS-silver för döva. Ett VM-guld för döva. Åtta SM-guld och tre SM-silver bland hörande. 40 A-landskamper bland hörande. Digitala Museet

Bengt-Åke Gustafsson - Ryssdödaren

Ryssdödaren - Tre kronors kapten när Sovjets röda maskin detroniserades. "Det snyggaste och mest avgörande hockeymål som Tre Kronor någonsin gjort!" Så beskriver TV-sportlegendaren Arne Hegerfors det klassiska 2-2-målet mot Sovjetunionen i Wien 1987 som lade grunden till Sveriges första VM-guld i ishockey på 25 år. Bengt-Åke Gustafsson var regissören bakom målet. "Oslagbara" Sovjet hade sin berömda superfemma på isen: Kasatonov och Fetisov som backar, Krutov, Makarov och Larionov som forwards. De fick se sig uppsnurrade av en division 1-spelare från Bofors IK. "Bengt-Åke Gustafsson, åh, vad stark han är där igen", kommenterade Arne Hegerfors i tv när Karlskogasonen fick pucken i mittzonen, drog en motståndare för att sedan - omringad av tre andra supersovjeter - transportera in pucken i motståndarnas zon. Resten är hockeyhistoria. Pucken på snöre från Bengt-Åke bakåt till Tommy Albelin, vidare till Håkan Loob, bakom ryggen, vidare till Tomas Sandström, framför mål, och det var kvitterat. Ryskt klapp-klapp-lir men fast i svensk tappning. Kasatonovs förtvivlade ansiktsuttryck sammanfattade allra bäst de sovjetiska känslorna medan målvakten Belosjejkin kastade både klubban och stöten i frustration. 81 sekunder återstod av matchen. The Big Red Machine hade kapitulerat. Efter 9-0 på Kanada i sista matchen, och en sen sovjetisk vändning mot Tjeckoslovakien, fick Bengt-Åke lyfta VM-bucklan i Wiener Stadthalle som mästare i gräslig blårutig kavaj. "Gus" var inte bara lagkapten, han var dessutom poängbäst i det svenska laget med tre mål och åtta assist. Och då fick han ändå inte ens en assist för sitt urstarka förspel till kvitteringsmålet mot Sovjet. Vid hemkomsten hyllades de svenska hockeyhjältarna storlaget i Kungsträdgården i Stockholm - något som sedan dess blivit en tradition vid svenska lagidrottsbragder - och hemma i Karlskoga väntade nya hyllningar när stadens hockeykung drogs i hästförspänd landå genom stan. Tre Kronor belönades dessutom med Svenska Dagbladets bragdmedalj. - Allt är egentligen en fantastisk dröm, kommenterade Bengt-Åke. Bengt-Åke tog sitt andra VM-guld som spelare 1991 och efter den aktiva karriären, som bland annat kom att innehålla 117 A-landskamper och nio NHL-säsonger med Washington Capitals, skrev han historia som svensk förbundskapten genom att bli förste tränare någonsin att föra ett ishockeylag till både OS- och VM-guld samma år, 2006. Henrik Brändh Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 59, år 2016 FAKTA Bengt-Åke Gustafsson Född 23 mars 1958 i Karlskoga. Aktiv som spelare 1973–1999. Position: Center Skjuter: Vänster Svenska Dagbladets Guldmedalj 1997, Nerikes Allehandas Guldklocka 1955. Konungens medalj 8:e storleken för sitt deltagande i Tre Kronor 2006, TT:s idrottsledarpris 2007, Invald i Svensk ishockeys ”Hockey Hall of Fame” 2013. Klubbar Sverige KB Karlskoga 1973–1977 Färjestad BK 1977–1979, 1989–1989 Bofors IK 1986–1987 Klubbar Kanada Edmonton Oilers 1978–1979 Washington Capitals 1979–86, 1987–1989 Klubbar Österrike VEU Feldkirch 1993–1999 Meriter Matcher i seriespel och slutspel 1217 (bl.a. 647 NHL). Landskamper för Sverige A 117. Representerat Sverige i åtta stora turneringar, ett OS, fem VM och två Canada Cup. Världsmästare 1987 och 1991. Österrikisk mästare fem gånger med VEU Feldkirch, och med samma lag vann han också EHL 1998. Övrigt Sedan 1997 arbetar han som tränare, bl.a. för Tre Kronor 2005–2010, 2006 blev han som tränare den förste som fört ett ishockeylag till guld i både OS och VM samma säsong. 2002 ledde han Färjestad till SM-guld. Förutom tränare i Tre Kronor och Färjestad har han tränat Schweiz landslag, samt klubbarna VEU Feldkirch, SC Langnau Tigers, Atlant Mytisjtji, Thomas Salo Ice Tigers, SCL Tigers. Digitala Museet

Visa fler nyheter