Karin Rabe - Stigfinnaren

Stigfinnaren - En sagolik karriär i de djupa skogarna. Karin Rabe, affischnamn i Örebroklubbarna Almby IK och Hagaby GoIF under 1980-talet, var en av dåtidens mesta och bästa orienterare - i världen! I VM-skogarna utanför Tidaholm i Västergötland satte hon i augusti 1989 punkt för en sagolik internationell karriär. Inför uppskattningsvis 10 000 åskådare och massor av tv-tittare vann de svenska tjejerna en rafflande stafett, 15 sekunder före Tjeckoslovakien, sedan storfavoriten Norge sprungit bort sig på andra sträckan. Och Karin Rabe blev världsmästare för fjärde gången under det gyllene 1980-talet. - Ett härligt slut på en lång landslagskarriär, sa Karin där och då. Men det blev en säsong till i Örebroklubben Hagabys blåa dress. - Jag sprang ett år till bara för att passera Ulla Lindkvist som tidernas bästa SM-löpare. Jag behövde bli sämst sexa och kom femma. - Men det ångrade jag efteråt, trots att jag nådde målet. Jag tog slut mentalt med symptom på utbrändhet. Det tog över tio år att reparera. Först 16 år senare började jag orientera igen till husbehov, helt utan krav på resultat. Karin Rabe tog totalt 51 mästerskapsmedaljer under sin karriär, nio i VM, åtta i NM och 34 i SM, varav 13 guld. Men det blev inget individuellt VM-guld under en 14 år lång landslagskarriär? - Nej, men jag vara bara 16 sekunder från världsmästartiteln i Frankrike 1987. Jag fastnade i ett buskage som jag skulle runda. Där sprack den drömmen. Varför gick det så bra i stafett, nio guld totalt i VM, NM och SM? - Det viktigaste för mig var att gå rätt, att alltid försöka göra en bra prestation, inte att i första hand springa fort. Det är nog därför jag varit så jämn i stora mästerskap. Jag var bäst när det gällde. Det svenska stafettlaget i början av 1980-talet kallades de fyras gäng. Kvartetten Annichen Kringstad, Kerstin Månsson, Marita Skogum och Karin Rabe vann nästan allt som gick att vinna. - Det känns så otroligt bra att jag fick vara med om damidrottens och orienteringens utveckling. Från att jag tränade fyra-fem gånger i veckan i början av min karriär till tio pass i veckan de sista åren. Orienteringen låg verkligen i framkant både bland oss utövare och bland ledarna. Annichen (Kringstad) drog upp nivån på eliten. Skulle man hänga med fick man träna mycket. Det fanns inga genvägar till toppen. Håkan Bågenvik Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 63, år 2018. FAKTA Karin Rabe Född 17 februari 1954 i Öxnevalla, en liten by mellan Borås och Varberg. Fick 1979 Lidman-pressens guldur i Dalarna och 1986 Nerikes Allehandas guldklocka. Klubbar: Elitkarriär mellan 1974–1990 i Fjärås AIK, IK Jarl Rättvik, Almby IK och Hagaby GoIF Örebro. I landslaget 1976–1989 VM 4 guld stafett 2 silver stafett 1 silver individuellt 1 brons individuellt 1 brons stafett NM 1 guld stafett 2 silver stafett 3 brons stafett 2 brons individuellt SM 13 guld, varav 4 i stafett 21 silver, brons Övrigt Världscupseger i orientering och i draghund, nordisk stil. Digitala Museet

Karin Lindén - Energiknippet

Energiknippet - OS-medaljös och frontfigur under Örebrogymnastikens storhetstid. – Det arbete jag lagt ned på träning under de tio år jag hållit på med tävlandet har jag fått igen tiofalt i form av trevliga minnen, gott kamratskap och i någon form av idrottsliga framgångar. Det säger Karin Lindén det gyllene året 1952 då hon vinner sitt första individuella SM, blir guldmedaljör i Gruppgymnastik i Helsingfors-OS och föräras både titeln Årets Idrottskvinna och Stockholm-Tidningens guldklocka. SM-segern beskrev Svenska Dagbladet som ”en triumf för iskalla nerver” och ”skönhet, grace, elegans och behärskning.” Karin Lindén deltog i tre OS: 1948 i London, 1952 i Helsingfors och 1956 i Melbourne och tog egentligen en medaljplats i alla tre. Men i London – där Sverige kom fyra och där Karin segrade i hopp – delades det bara ut medaljer i själva lagtävlingen. "Karin Lindberg, Sveriges blonda tonåring korades till olympiadens bästa gymnastikflicka. Kan man tänka sig en mera strålande reklam för det unga Sverige av idag”, skrev den legendariske sportjournalisten Bengt Ahlbom i Stockholms-Tidningen. Den kvinnliga idrottarens utseende stod ständigt i för den tidens sportjournalister. En del ogillade kvinnoidrotten. En känd sportjournalist störde sig under Helsingfors-OS på kvinnliga ”tupplår”, ”baktunga negerbönor” och på ”idrottsfruntimrens pjattande och rultande.” Karin Lindén har gjort en pionjärinsats för tävlingsgymnastiken och inte minst för Örebrogymnastiken. Hon är född i Kalix men flyttade tidigt till Stockholm. Som tolvåring tränade hon friidrott. Tanig men stark, enligt egen utsago. Men slumpen såg till att löpartalangen sökte sig till gymnastiken. En skolidrottsledare uppmanade henne att börja med gymnastik. Då var hon femton. Sedan gick det fort. Hon vann skol-DM, var med i SM 1947 och blev samma år uttagen till en landskamp mot Belgien. Det var början till en hel rad landslagsuppdrag och stora succéturnéer med gymnastiklandslaget internationellt. Till Sovjet 1951 som första idrottare från Väst och till USA två gånger. På hösten 1950 flyttade hon till Örebro för att praktisera som farmaceut. Hon började träna med AGF:s kvinnliga och manliga gymnaster. Men örebroarna tränade inte tillräckligt hårt, tyckte hon. – Vad kostar träningen? frågade en ung, skön blond dam här om dagen chefen för Örebro Idrottshus. – Det blir 125 kronor, här är kvittot varsågod. Det var Karin Lindberg, ett av Sveriges allra främsta olympiska hopp, som ur egen portmonnä, betalade för sina träningstimmar under höstterminen. Episoden återges i en tidning. Den vittnar om hennes disciplin, viljestyrka och träningsflit. Dixie Ericson Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 59, år 2016 FAKTA Karin Lindén (tidigare Lindberg) Född 6 oktober 1929 i Kalix avled 2 december 2020 i Örebro. Utsågs till Årets Idrottskvinna i Sverige år 1952 och erhöll Stockholms-Tidningens guldklocka. Klubbar: GF Stockholmsflickorna, AGF Örebro, Stockholms Studenters IF Meriter OS London 1948: 4:a i lag (Karin vann hoppgrenen) Helsingfors 1952: Guld i Gruppgymnastik med redskap, 4:a i Mångkamp lag och individuellt, Fristående, Hopp, Barr, Bom. Melbourne 1956: Silver i Gruppgymnastik handredskap, Mångkamp lag och individuellt, Fristående Hopp, Barr och Bom Meriter VM 1950 Guld i grupp Handredskap och guld i laggymnastik 1954 Brons i Laggymnastik Meriter SM 1952 och 1953 Guld sammanlagt i den internationella formen. Övrigt Ordförande i Örebro läns gymnastikförbund 1983–91. Tävlingsdomare med internationella uppdrag 1945–1979 Medverkade i SR:s Morronpasset som en av programledarna i sjutton år. Digitala Museet

Jenni Asserholt - Isbrytaren

Isbrytaren - Banade väg för sig själv och andra. Jenni Asserholt var inte bara med om att skriva OS-historia. Hon har även utvecklat en hel idrott på damsidan. Jenni från Fanthyttan började spela hockey vid sex års ålder när hon hakade på storebror Janne till Guldsmedshytte SK. Där spelade hon länge med killar, något flicklag fanns inte. Hösten 2003 blev Jenni den tredje tjejen någonsin att spela i TV-pucken då hon blev uttagen i Örebro läns lag. Under några år kombinerades spel i moderklubben med spel i Örebros damlag där den unga backen var med om att bärga SM-brons 2006 efter att ha gjort mål i bronsmatchen mot Brynäs. Då hade Jenni några år tidigare genomgått behandling för astma symptom som orsakade andnöd. Känsligheten för kall luft, särskilt i kalla ishallar, fick hon brottas med genom hela karriären. Det hindrade inte Jenni från att göra en storslagen internationell resa med tre OS (det sista som lagkapten), tio VM och 235 landskamper. Men ännu viktigare är kanske att hon varit med och lyft den så starkt mansdominerade idrotten på damsidan. - Det finns nog några pionjärer innan min tid men absolut har det varit en resa där sporten utvecklats väldigt mycket under de åren som jag var aktiv, säger hon. Den sportsliga höjdpunkten i karriären var när Jenni och Damkronorna tog sig ända till OS-final i Turin 2006. Där blev det dock förlust med 4-1 mot Kanada. - Minns att jag var ganska sur efter OS-finalen eftersom vi hade "nos" på guldet fast vi inte var supernöjda med vår prestation. Då rankar Jenni semifinalen mot USA högre. Matchen skrev damhockeyhistoria. Damkronorna hämtade upp ett 0-2-underläge till 2-2 mot de regerande världsmästarna och vann efter en gastkramande straffläggning. En jättebragd. Det var första gången någon av de två giganterna Kanada och USA förlorade mot en tredje part. - Sverige har inte vunnit över USA efter den matchen, konstaterar hon. Jenni gjorde även en resa som spelare när hon gick från att vara back till att bli damligans bästa forward, en position hon även fick i landslaget. - Annars brukar det nästan vara tvärtom, att ju äldre man blir desto längre bak hamnar man. Efter OS 2010 kände jag att jag behövde en ny utmaning i karriären och vi hade även lite brist på forwards i Linköping, förklarar hon. Med Linköping blev det två SM-guld innan Jenni, 30 år fyllda och nybliven mamma till dottern Zoe, avslutade den aktiva karriären i mars 2019. Hon skrev då på Instagram: ”Jag har alltid gått min egen väg och sökt efter nya utmaningar och känslan att vinna, viljan att utvecklas, revanschlust och skinn på näsan har varit mina drivande faktorer att hålla elden vid liv. Brunnit för sporten - det har jag verkligen gjort!” Efter den aktiva karriären blev Jenni sportchef för HV71:s SDHL-lag med ansvar för klubbens hela damorganisation ända ner till flicklagen. Men nu är ishockeykarriären över. Nyligen meddelade Jenni att hon lämnar tjänsten och sporten för en civil karriär som fysioterapeut. Henrik Brändh Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 72, år 2022. FAKTA Jenni Asserholt Född 8 april 1988 i Storå. Moderklubb: Guldsmedshytte SK. Övriga klubbar: Örebro HK, Linköping HC. University av Minnesota-Duluth, HV 71. Antal landskamper: 235. Meriter: 3 OS (silver 2006, fyra 2010, fyra 2014). 10 VM. 2 brons (2005 och 2007). 2 fjärdeplatser, 5 femteplatser och en sjundeplats. SM-guld 2014 och 2015 med Linköping. Årets spelare i Sverige 2013/14. Digitala Museet

Ingrid Andersell - Lagspelaren

Lagspelaren - Att vinna tillsammans är stort. Ingrid Andersell - en av länets främsta idrottare genom tiderna. Hennes meritlista i flera sporter med VM-, EM-, NM- och SM-guld i bowling, samt NM-guld i basket, talar för sig självt. Hon är dessutom Stor Grabb både i bowling och basket, samt var nyckelspelare i fotboll under IFK Hallsbergs framgångsrika 1970-tal. Det var då i damfotbollens linda som klubben gjorde en rad säsonger i högsta serien. Det blev sju DM-tecken som bäst. Och segern över ÖSK i DM-finalen skattat hon högst. - Lagspel har alltid fascinerat mig. Att vinna tillsammans är mycket större än att vinna på egen hand, säger Ingrid Andersell. - Prestationer som man gjort tillsammans kan man ju prata med sina lagkamrater om. Att gå omkring och skryta om min egen bedrift ligger inte för mig. Berömma får andra göra. Järnvägsknuten Hallsberg hade på 1970-talet lag i högsta serien i basket, både för herrar och damer. Och i fotboll var klubben på damsidan alltså en av pionjärerna i länet med spel i högsta serien. Ingrid (Sellgren på den tiden) var en lysande stjärna. Men störst var hon i bowling, där hon mest tävlade för Kumlaklubben BK Merci - och det svenska landslaget och vann ett individuellt EM-guld 1981. Största framgången kom när bowling-VM avgjordes i Venezuelas huvudstad Caracas hösten 1983. -Jag fick vara med om att följa upp VM-bronset i 3-mannalag på Filippinerna 1979 med att bli världsmästare i 5-mannalag i Caracas 1983, berättar Ingrid. Då hade hon mer eller mindre varit bofast i det svenska landslaget sedan 1972, trots att hon 1983 var den enda i det svenska laget som spelade seriebowling i division 2. -Utan tidigare meriter är det nog tveksamt om jag blivit uttagen, konstaterade hon i en intervju i Nerikes Allehanda inför avfärden. Nu blev det en gyllene slutpunkt på en framgångsrik aktiv karriär i landslaget. Mellan åren 1983-1987 var Ingrid Andersell framgångsrik landslagscoach. Bland annat när Annette Johannesson vann VM-guld i Helsingfors 1987 och Åsa Larsson säkrade EM-guldet 1985. Ingrid Andersell tillhör en generation kvinnliga idrottare med erfarenhet av den manliga dominansen och ledarbristen inom damidrotten när hon inledde karriären på 1970-talet. Hon är också en av 41 idrottskvinnor i länet som berättar om sitt idrottsliv i boken "Pionjärerna". - Vi fick vara med i föreningen om vi inte gick back ekonomiskt. När vi gick upp i högsta divisionen 1974 var det dåligt med ledare. Och sponsorer. Vi spelare fick ta hand om mycket själva. - Jag spelade nästan hela min basketkarriär i IFK Hallsberg. Vi gick alltså upp i allsvenskan som det hette då 1974. Det var stort i lilla Hallsberg. Grabbarna spelade ju redan där. - Jag spelade ett år i Västerås och fick vara med om att vinna SM-silver och på en USA-turné, som var stort på 1970-talet. Och så spelade vi en EM-turnering i La Coruna i nordvästra Spanien. Totalt gjorde jag 18 landskamper och blev Stor Grabb i mitten av 1970-talet! Din styrka i laget? - Jag hatade att förlora, så jag peppade mina lagkamrater till stordåd. - Och lagspelet har ju i alla fall lett mig till landslagsspel i två olika sporter, och det är ju ganska bra, sammanfattar Ingrid Andersell. Håkan Bågenvik Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 72, år 2022. FAKTA Ingrid Andersell Född 12 oktober 1953 År som aktiv: 1972–1983 Moderklubb: IFK Hallsberg Övriga klubbar: Merci från Kumla i bowling, Västerås i basket. Meriter: Bowling; Individuellt EM-guld 1981, VM-guld i 5-manna 1983, VM-brons i 3-manna 1979, NM-guld individuellt och i lag. Basket: NM-guld, SM-silver, 18 landskamper. 7 DM-guld i fotboll. Övrigt: Förbundskapten i bowling 1983–1987. Utmärkelser: Stor Grabb i bowling och basket. Årets bowlare 1976. År som aktiv: 1972–1983 Moderklubb: IFK Hallsberg Övriga klubbar: Merci från Kumla i bowling, Västerås i basket. Meriter: Bowling; Individuellt EM-guld 1981, VM-guld i 5-manna 1983, VM-brons i 3-manna 1979, NM-guld individuellt och i lag. Basket: NM-guld, SM-silver, 18 landskamper. 7 DM-guld i fotboll. Övrigt: Förbundskapten i bowling 1983–1987. Utmärkelser: Stor Grabb i bowling och basket. Årets bowlare 1976. Digitala Museet

Håkan Malmrot - Mirakelsimmaren

Mirakelsimmaren – Ende dubbelsegraren vid Olympiaden i Antwerpen 1920. Håkan Malmrot föddes år 1900. ”Kacka” som han populärt kallades i simmarkretsar, började sin tävlingsbana, som 11-åring i skolungdomens tävlingar i Stockholm 1911. Utöver fem SM-tecken i simning blev den mångsidige ”Kacka” distriktsmästare i idrotterna gymnastik, löpning, skidor och orientering samt var framträdande inom bollsporterna. Håkans skolgång gick från folkskolan till Karolinska Läroverket och sedan Tekniska Gymnasiet i Örebro, där han tog ingenjörsexamen 1920 - Olympiaåret. Han utvandrade, efter OS, till USA på inbjudan av en simförening, där han tränade och tävlade tillsammans med legendariske sim kompisen Arne Borg. Men han trivdes inte särskilt bra där och återkom till Sverige 1931 och blev chef för Gasverket i Karlskrona dit han också flyttade något senare. Håkan valdes in i F.I.N.A:s Swimming Hall of Fame 1980, då 60-årsjubileet av olympiska spelen i Antwerpen firades. ”Kacka” var engagerad inom simningen under hela sitt liv och var en mycket uppskattad hedersgäst vid Närkes Simförbunds jubileum 1982. I nedanstående text beskriver Håkan själv litet om ”Kallis” utebadet som var beläget i Svartån, nära Konserthuset samt deltagandet i OS. En olympiasegrares minnen. Sommaren 1911 skickade min far, redaktör Karl Malmrot, på Nerikes Allehanda, sin förhoppningsfulla son i simskola. På den tiden var ”Kallis” en samlingsplats för alla stadens ungdomar och där vi hängde hela sommaren. Stadens prominenta borgare kom vanligtvis ner till ”Kallis” efter dagens arbete och tog sig ett solbad och ett dopp. Bland dem minns jag särskilt ordförande i badhusstyrelsen Mats Kihlmark. En annan spänstig simentusiast var Konrad Littorin, som bar en förnämlig simkappa. Den var helt vit och försedd med en svensk flagga på bröstet. Badkappan hade han en gång burit vid en olympiad 1906, då representerande Sverige i simhopp, på hans äldre dagar fick jag överta denna kappa av honom. Så inföll olympiaåret 1920 och under vintern fick jag på olympiska kommitténs bekostnad resa till Västerås och simma i den stadens lilla simhall. Olympiaden ägde rum i Antwerpens Simstadion med sin 50 m bassäng, som var förlagd i en lergrop i stadens utkant. Här kände jag mig som hemma, det var ungefär som kära gamla Svartån. Det gick ju också förträffligt, då jag vann båden 200- och 400 m bröstsim. Efteråt retar det mig en aning att jag ej fräst på lite bättre, utan taktiksam för att hemföra guldmedaljen. Jag hade då kunnat slå olympiarekordet, som endast var några futtiga tiondelar bättre. Jag flanerade på Antwerpens huvudgata i väntan på prisutdelningen, då min gamla beskyddare, stadionchefen Erik Bergvall, dök upp i bil och bjöd den ganska slitne värnpliktiga soldaten, som jag var, på en drömmiddag. Efter denna var den lille soldaten i olympisk form vad humöret anbelangade, när han begav sig till prisutdelningen. Bernt Porsander Håkan Malmrot, berättat i Örebro Simsällskaps 100-årsskrift. Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 63, år 2018. FAKTA Håkan Malmrot Född: 29 november år 1900 i Örebro, avled 10 januari 1987 i Karlskrona. Ende dubbelsegraren vid olympiaden Mirakelsimmaren i Antwerpen 1920. 5 SM-tecken i simning. Vann ”Stora Holmen runt”. Distriktsmästare i gymnastik, 1500 m löpning, skidor 30 km och budkavle samt i en del bollsporter. Digitala Museet

Visa fler nyheter