laget.se - Nyheter från Digitala Museet

Sven-Gunnar Larsson-Intervju

Tue, 11 Nov 2025 17:51:00 GMT

Sven-Gunnar Larsson - Målvakt
Spelår 1962-1975
Allsvenska matcher: 273 st i ÖSK
A-landskamper: 27 st
VM-turneringar: 1970 Mexico, 1974 Tyskland
Intervjun hittar du HÄR

Publicerad: 2025-11-11 18:51

Thomas Nordahl - Skyttekungen

Tue, 18 Feb 2025 09:19:00 GMT

Skyttekungen - som förde arvet vidare.

Han har under hela sitt liv fått stå i skuggan av sin berömda pappa Gunnar, kanonjären.
Nu väljs Thomas Nordahl, 78, in i Örebro läns idrotts Wall of Fame – för alla sina egna mål.
– Jag känner mig naturligtvis hedrad och glad, säger han med stor tacksamhet.

Thomas Nordahl blir den tredje bollspelaren från Örebro SK att väljas in i Wall of Fame – efter Orvar Bergmark, Olle Sääw och Rune Åhrling.

Thomas spelade en match i VM-slutspelet 1970 (mot Israel) och var proffs i belgiska storklubben Anderlecht 1968–71 sedan han stoppats från spel i Juventus efter ett importstopp i den italienska fotbollen.
– Jag var ordinarie i Anderlecht, som var en av Europas tio bästa klubbar på den tiden, i tre och ett halvt år och jag blev korad till ”månadens spelare” några gånger.
Thomas fick även spela Uefa-cupfinal (Mässcupen) mot Arsenal 1970. Men 3–1-seger hemma räckte inte då Arsenal vände på steken i returen och vann med 3–0 i London.

Men framför allt är Thomas ÖSK:s främste målskytt i allsvenskan genom tiderna. 106 mål blev det på 252 matcher. Ett snitt på 0,42 mål per match.
– Jag är stolt över mina 106 mål, inte minst med tanke på att jag var borta från ÖSK under mina tre och ett halvt bästa år.
Nordahl är Örebrofotbollens okrönte skyttekung.

– Men alla rekord är till för att slås. Bob Beamons rekord slogs. Min pappas rekord i Italien slogs efter 56 år, säger han.

Samtidigt är Thomas noga med att understryka:
– Jag är nöjd med min karriär. En stor sak för mig är att jag blev Stor grabb i svensk fotboll.
Det var först efter pappa Gunnars sagolika proffskarriär i Italien som Thomas kom att satsa på fotbollen. Han fick chansen i Degerfors IF:s A-lag som 17-åring och gjorde allsvensk debut 1964 med pappa Gunnar som tränare.

Ett känslofyllt samtal mellan far och son Nordahl hemma på Sandgatan i Degerfors hösten 1964 kom att bli avgörande för Thomas fortsatta karriär.
– Vi grät båda två och kom fram till att våra vägar skulle skiljas. Det var smärtsamt, men jag tänkte sluta med fotbollen ett tag för jag hade det rätt jobbigt i Degerfors. När jag var bra var allt bra, men när jag var dålig blev det att jag var med för att jag var "pappas pöjk".

Istället ringde Gunnar till Orvar Bergmark i ÖSK där Thomas fortsatte karriären. Dörren till IFK Norrköping, det kanske mest naturliga steget, var stängd eftersom Gunnar blev tränare där.
– ÖSK kom till Degerfors och hämtade mig och så fick jag ett rum med kokvrå på Rudbecksgatan 65, mitt emot Eyravallen.
Thomas är evigt tacksam mot Orvar Bergmark och Gösta Lindh som tog hand om den lite vilsne tonåringen.
– Det jag har i dag, och det jag gjorde i karriären har jag mycket Örebro Sportklubb att tacka för.

Varför valde du att stanna i ÖSK under nästan hela din svenska karriär?
– De trodde på mig. Och så gick jag handelsgymnasiet, och träffade ”Gittan”, säger han och syftar på sin livskamrat genom hela livet.

Hur mycket lade sig Gunnar i din karriär?
– Ingenting. Han valde det, och jag ville nog det också.

Känner du att du trots din fina karriär ändå stått i skuggan av din världsberömda pappa?
– Jag förstår hur du menar. Det var väl därför jag kom till Örebro. Alla som säger att det är en gräddfil…de vet inte vad de talar om. Det är ett helvete ibland.

Efter karriären har Thomas, i rollen som tv-profil och expert under 17 år, blivit något av en ambassadör för Örebro.
– Klubben betyder oerhört mycket för mig – och jag tycker att det är en fantastisk stad, säger Thomas och blickar ut över Nikolaikyrkan och Rådhuset från balkongen.

Henrik Brändh
Foto: Stig Nyström/NA

Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 77, år 2025.

FAKTA
Thomas Nordahl
Född: 24 maj 1946 i Norrköping.
Bor: I Örebro och sommarhus vid Norasjön.
Familj: Hustrun Gittan, sönerna Stefan och Kristoffer samt barnbarnen Johan, Olle, Leona och Matteo.
Bakgrund: Son till Sveriges förste fotbollsproffs Gunnar Nordahl. Själv fotbollsspelare på elit- och professionell nivå. Tränare och expertkommentator. ”Stor grabb” inom svensk fotboll.
Spelarkarriär: Degerfors IF 1961–64, Örebro SK 1965–68, 1971–78, Anderlecht (Belgien) 1968–71, BK Forward 1979–80.
Landskamper: 15 (5 mål). 1967–75. Spelade en match för Sverige i VM-slutspelet i Mexiko 1970 (Israel 1–1). 10 U-landskamper och 17 J-landskamper.
Antal ÖSK-matcher: 252 allsvenska matcher (106 mål).
Antal Degerforsmatcher: 14 allsvenska matcher (4 mål). Allsvensk debut hemma mot Örgryte 1964 (0–3).
Tränarkarriär: Sandvikens IF 1981–84, Grand Bodö (Norge) 1985, Ålösund (Norge) 1986–88, Motala AIF 1989–91, IFK Norrköping 1993–95.

Publicerad: 2025-02-18 10:19

Rolf Pettersson - Skogskarl

Tue, 18 Feb 2025 08:59:00 GMT

Skogskarl - och mästerlig stigfinnare.

Rolf Pettersson var en av Sveriges bästa orienterare under stora delar av 1970-talet.
Ja, under några år var han bäst.

Som 1976. Aldrig tidigare hade en svensk orienterare presterat maken till resultatsvit.
Eller vad sägs om VM-silver individuellt, VM-guld i stafett, tre SM-guld av tre möjliga på hemmaplan samt ankare i Örebroklubben Hagabys andra raka seger i Tiomilabudkaveln.

- Men jag var besviken när jag missade VM-guldet i Skottland. Jag var i så bra form att jag skulle kunna konkurrera om VM-guldet. Löpningen och psyket var min styrka i skogen, men jag kunde inte hantera min nervositet i början av det här loppet.
- Efter halva loppet var jag fyra minuter efter ettan, norrmannen Egil Johanssen. I mål var jag knappt två minuter från VM-guldet.

Men Rolf och det svenska laget skulle få sin revansch i VM-budkavlen. Sverige försvarade sitt VM-guld från Danmark 1974. Det hjälpte inte att norrmännen hade världsmästaren Egil Johanssen på slutsträckan.

Rolf Pettersson hade två minuters ledning till Norge när han gick ut på sista sträckan. Och efter ett praktlopp blev segermarginalen nio minuter
- Loppet var 95-procentigt, förklarade en lycklig Rolf när han hissades i mål. Det innebar perfekt med Hagabylöparens blygsamma vokabulär, skrev NA.
Rolfs rekordår gav honom Nerikes Allehandas Guldklocka för andra gången. Första "klockan", som årligen delas ut till Örebrolänets främste idrottsman/kvinna, fick han 1973.
- Första gången funderade jag själv på om jag var värd Guldklockan. Nu tog jag emot den med desto större glädje. Det gick bara inte att jämföra mina framgångar 1976 med 1973, sa Rolf

När han fick Guldklockan för andra gången bad han om ett damarmbandsur, som han skänkte till fru Inger.
- Hon var väl värd det, för all den hjälp och service jag erhållit från henne under alla mina tävlingsår.

Men det fanns frågetecken inför säsongen 1976.
Rolf drabbades av en svår knäskada under senhösten 1975, efter ett intensivt och framgångsrikt år med bland annat seger i Tiomila, med Rolf som ankare och slutman i Hagabys budkavlelag,
- Jag skadade mig på jobbet i skogen. Det var ett ledband i knäet som hade lossnat, så jag blev sjukskriven i tre månader den vintern. Jag hoppade omkring på ett ben och kunde inte träna.

Ändå blev 1976 ditt bästa år?
- Ja, det låter lite motsägelsefullt. Jag visste inte vad som skulle hända, men jag konstaterade själv i efterhand att skadan var bra för min fortsatta karriär.
- Jag, som hade börjat träna hårt på allvar när jag kom till Hagaby från OK Tor 1973 med sikte på VM i Skottland tre år senare, var ganska slutkörd hösten 1975.
- Den ofrivilliga konvalescenttiden och vilan från träning under vintern och tävlingar under våren var bra för min återhämtning.

De dystra tongångarna lättades upp i årsdebuten vid femmannakavlen, Närkeklubbarnas stora vårmönstring. Rolf vann sin sträcka i överlägsen stil och var förstås jätteglad att hans skadade knä höll för påfrestningarna.

Några veckor senare segrade Hagaby för andra året i rad i Tiomilabudkaveln och Rolf gjorde en storstilad insats. Och så fortsatte framgångarna, se ovan.

1977 vann Rolf bland annat långdistans-SM och blev den förste orienterare som vunnit den sträckan tre gånger.

1978 skulle han trappa ned. Rolf flyttade till Nora och OK Milan och drog ner på sin hårdträning. Men han fick en plats i Sveriges VM-trupp, som kom tvåa 1978 och blev världsmästare ett år senare i stafett.

Rolf avslutade alltså karriären i världstoppen med VM-guldet i Finland. Han ingick i den svenska kvartett som utklassade allt motstånd i VM-orienteringens budkavle.

Efter elitkarriären blev Rolf förbundskapten för herrlandslaget under ett år, 1985-1986.
- Jag insåg inte att uppdraget innebar så mycket administration. Det tog för mycket tid och var svårt att kombinera med min firma i kartritarbranschen, säger han idag.

Håkan Bågenvik
Foto: Stig Nyström/NA
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 77, år 2025.

FAKTA
Rolf Pettersson
Född: 11 december 1944
Aktiva elitår:1971-1979

Främsta meriter: VM-silver individuellt 1976, VM-guld stafett 1974, 1976, 1979,

Utmärkelser: Nerikes Allehandas Guldklocka 1973, 1976, utsedd till Sveriges bästa orienterare 1976, 1977, Skogskarlarnas Mästarjacka 1979, 5 SM-guld, 2 Tiomilasegrar med Hagaby 1975, 1976

Familj: Fru Inger, barnen Camilla, Henrik, barnbarn
Bor: Getingedalen, Blankhult i Kilsbergen
Yrke: Pensionär

Klubbar: OK Tor, Torshälla, Hagaby GoIF, Örebro, OK Milan, Nora.

Publicerad: 2025-02-18 09:59

Lisa Dahlkvist - Straffhjälten

Tue, 18 Feb 2025 08:58:00 GMT

Lisa Dahlkvist - StraffhjältenStraffhjälten - Handskades solo med straffarna.

Med två iskalla och direkt dödande sparkar från elva meter kickades stormakterna USA och Brasilien ur OS 2016 – av en tjej från Adolfsberg.
22 meter som gjorde Lisa Dahlkvist odödlig i den svenska fotbollshistorien.

Nu väljs hon in i i länsidrottens Wall of Fame.
– Det är kul och ärofyllt att bli utvald. Man blir ofta uttagen som lag men att som enskild gjort avtryck som många tycker är speciellt känns jätteroligt, säger Lisa.

Lisa Dahlkvist spelade 134 A-landskamper, tog VM-brons, EM-brons, fyra SM-guld (tre med Umeå och ett med Tyresö) samt var proffs i franska storklubben PSG.
Men det var straffarna i OS i Brasilien 2016 som gjorde henne historisk – på riktigt.
– De har betytt ganska mycket när man summerar karriären. Vägen fram till OS var inte spikrak, men jag hade så bra självförtroende när jag var där och hade jobbat så hårt för det. Straffarna symboliserar det jag lärt mig i min karriär att hantera stress och press, att älska fotbollen på ett sunt sätt, säger hon.

USA:s skandalomsusade målvakt Hope Solo försökte psyka sönder Lisa inför den avgörande straffen i kvartsfinalen mot USA på Estádio Mané Garrincha i Brasilia.
Solo fejkade att hennes målvaktshandskar plötsligt gått sönder inför den sista straffen i straffsparksläggningen. Handskbytet kändes som en hel evighet men Lisa bara flinade innan hon enkelt placerade in bollen till höger om den extremt dåliga förloraren Solo som efteråt kallade svenskorna för "ett gäng fegisar". Stjärnmålvakten stängdes av från landslaget i ett halvår – och fick sitt klubblagskontrakt avslutat.

Lisas iskalla leende har etsat sig fast på näthinnan på samma sätt som Thomas Ravellis räddningar mot Rumänien i VM 1994.
– Det var så himla kul att stå där. Hope var en av världens bästa målvakter och jag vet hennes sätt att vara. Det passade mig ganska bra. Jag var ingen superstjärna i Sverige men när jag ler kände jag att ”du har inte en chans mot mig” och ”jag älskar det här”.

Men var du verkligen så iskall inombords?
– Jag var ju det. Det är ju det som är så sjukt. I efterhand när jag tittar på de här straffarna kan jag inte förstå hur jag kunde få ihop allting och försätta mig i det läget.

Det ögonblicket borde inte kunna gå att slå, men Lisa gjorde det bara fyra dagar senare.
Hela det svenska laget stod på ett långt led och höll om varandra när Lisa lade upp bollen på straffpunkten för att – återigen – slå den sista och avgörande straffen.
Nu inför 75 000 åskådare på Maracanã i Rio, mot självaste Brasilien i semifinalen.
Större än så blir det inte i fotbollsvärlden.
En snabb blick åt vänster och sedan bollen iskallt placerad till höger om målvakten Barbara som inte nådde fram och som förtvivlad dunkade näven i marken medan en backande Lisa jagades av euforiska lagkompisar.
– Den straffen var på nåt sätt värre. Det var mer press på mig. Dagarna efter straffen mot USA var det mycket media och så sjukt mycket glädje. Klart man tyckte det var kul men jag började också få tankar om jag bara hade tur.

Känslan när straffen gick in och ni slagit ut Brasilien?
– Det blev knäpptyst. Det var ju bara supportrar till Brasilien där. Man hörde bara hur vi skriker.

Att ni förlorade finalen mot Tyskland med 2–1 – förstör det helhetskänslan?
– Jo, det var ju tufft. Vi gjorde ju en sjukt bra match och om matchen varit längre tror jag att vi orkat vända. För vi hade dem mentalt. Finalen var egentligen en av våra bättre matcher i OS.
Lisa reflekterar:
– Hade vi vunnit hade vi haft trippel tur så det gick ändå att glädjas åt silvret.

Henrik Brändh
Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

FAKTA
Lisa Dahlkvist
Född: 6 februari 1987 i Järfälla.
Familj: Gift med Jessica Dahlkvist, döttrarna Penny, 9 och Kajsa, 5, pappa Sven, mamma Kerstin, bror Svante, syster Elsa.
Bor: I Sävar utanför Umeå.
Yrke: Polis.
Moderklubb: Adolfsbergs IK.
Övriga klubbar: Karlslunds IF som sedan blev Kif Örebro (2003–2005, 2015 och 2017), Umeå (2006–2009 och 2020–2022), Kopparbergs/Göteborg (2010–2011), Tyresö (2012–2014), Avaldsnes (2014), Eskilstuna United (2018–2019). Håller igång i division 3-laget Gimonäs Umeå IF (Guif) där hon är spelande tränare.
Landskamper: 134 A-landskamper (11 mål), 7 U23-kamper, 26 U19-kamper (10 mål), 9 U17-kamper (4 mål).
Meriter i urval: Fyra SM-guld (tre med Umeå och ett med Tyresö). VM-brons 2011, EM-brons 2013 och OS-silver 2016. Vann NA:s guldklocka 2016 efter framgångarna med landslaget.

Publicerad: 2025-02-18 09:58

Agneta Baron Mårtensson - Fjärilen

Tue, 18 Feb 2025 08:56:00 GMT

Fjärilen - som blev en stark länk i silverkedjan.

Fjärilsimspecialisten Agneta Baron Mårtensson tog medalj i ”fel gren” vid OS i Moskva 1980 och blev bästa poängplockaren i hela svenska OS-truppen.

Men biljetten till OS i Moskva satt långt inne. Agneta drabbades av förkylningar och axelproblem under vintern och hoppade av simgymnasiet i Klippan.
- Jag kände inte att träningen fungerade och var orolig för att missa OS, så jag tog en paus från studierna och flyttade till Västerås för att få rätt träning och sparring med full fokus på OS.

Det var tuffa krav för att få en biljett till Moskva. Agneta var tvungen att slå sina egna svenska rekord i fjärilsim.
- Jag slog svenskt rekord på 100 meter fjäril men missade OS-kvaltiden både på 100 och 200 meter fjäril.

Men hon knep en OS-biljett och väl på plats i Moskva blev det alltså svenskt silver på 4x100 meter frisim. Men Agneta var inte med i laget på försöken.
- Nej, men förbundskapten Sven von Holst sa till mig att om någon av simmarna i försöken inte presterade så kunde de "slänga" in mig i finalen.
Så blev det.

- Jag blev jätteglad för chansen, men samtidigt väldigt nervös för jag kände att jag var tvungen att prestera bättre än de gjort på morgonen.
Agneta simmade tredje sträckan i finalen och växlade som trea.
- Det blev spännande på sista sträckan. Agneta Eriksson simmade väldigt bra och gick förbi Holland och kom in på en silverplats. Jag, Tina (Gustafsson) och Carina (Ljungdahl) stod och skrek allt vad vi orkade.

Hur kändes det på prispallen?
- En fantastisk känsla. Det har man drömt om, men knappast vågat hoppas på. Delad glädje är ju också dubbel glädje.

- Men östtyskorna var omänskliga i sin framfart i bassängen. DDR tog 24 av 33 medaljer i elva individuella simgrenar.
- Senare har det framkommit att DDR sysslade med systematisk dopning, som vi misstänkte.

Hur gick det i fjärilsim?
- Jag slog svenskt rekord både på 100 och 200 fjäril, och det räckte till en sjätte och sjunde plats i finalen. Jag var väldigt nöjd med mina lopp och mitt svenska rekord på 200 fjäril stod sig i 17 år, vilket säger lite om prestationen.

Agneta simmade även 4x100 medley där svenskarna blev fyra i finalen. Det räckte för att den 19-åriga Örebrotjejen skulle bli bästa poängplockaren i hela svenska OS-truppen.
- Det känns stort, faktiskt, säger hon idag.

1980 blev Agnetas bästa säsong, men redan året innan hade hon fått Nerikes Allehandas guldklocka och 1978 hade hon utsetts till Årets Talang av Sportjournalisternas Klubb i Örebro län.
- Min talang var att kunna pressa mig och träna hårt. När jag hade tydliga mål så var jag otroligt målinriktad. NA:s Guldklocka ett år senare var en stor ära och en sporre inför min OS-satsning.

Vad hände efter OS i Moskva?
- Flytten till USA 1981 var ett sätt att förlänga karriären med fyra år över OS i Los Angeles. Studierna var viktiga för mig.
Agneta och hennes blivande man, simstjärnan Bengt Baron, flyttade från Sverige till Kalifornien. Samtidigt bytte hon klubb från Örebro Simallians till SK Korrugal i Finspång, Bengts klubb.
- Vi stannade i USA i 6,5 år. Jag läste internationell ekonomi på University of California Berkeley, ett av världens bästa universitet. Studierna var tuffa, men då allt är uppbyggt kring idrotten så gick det att kombinera.

1984 kvalade Agneta in till sitt andra OS - nu i Los Angeles.
- Jag simmade 100 fjäril, missade B-finalen med liten marginal och kom på 17:e plats.

När la du av?
- Två år senare 1986. Jag hade avslutat studierna i USA och kände mig nöjd med min karriär.

Vad gjorde du efter karriären?
- Jag var aktiv som tränare i Järfälla SS i över 20 år, när mina döttrar var aktiva i klubben. Fantastiskt kul att ge tillbaka något till simningen.

Håkan Bågenvik
FOTO: Håkan Ekebacke/NA

Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 77, år 2025.

FAKTA
Agneta Baron Mårtensson
Född: 1961
Aktiva år: 1971-1986 (1971 började jag i KIF men då var det 1 gång per vecka)
Främsta meriter: OS 1980 i Moskva, 4 OS-finaler och en silvermedalj i lagkapp, svensk rekordhållare på 100 och 200 fjärilsim (svenska rekordet på 200 fjärilsim stod sig i 17 år från 1980). 10 SM-guld.
Utmärkelser: Nerikes Allehandas Guldklocka 1979
Familj: Sambo Pelle och barnen Cecilia och Linda och ett barnbarn.
Bor: Sundbyberg
Yrke: Processcoach
Klubbar: Karlslunds IF, Örebro Simallians, SK Korrugal (Finspång) som aktiv. Tränade Järfälla SS under 20 år.

Publicerad: 2025-02-18 09:56

Karin Rabe - Stigfinnaren

Fri, 07 Feb 2025 15:58:00 GMT

Stigfinnaren - En sagolik karriär i de djupa skogarna.

Karin Rabe, affischnamn i Örebroklubbarna Almby IK och Hagaby GoIF under 1980-talet, var en av dåtidens mesta och bästa orienterare - i världen!

I VM-skogarna utanför Tidaholm i Västergötland satte hon i augusti 1989 punkt för en sagolik internationell karriär.
Inför uppskattningsvis 10 000 åskådare och massor av tv-tittare vann de svenska tjejerna en rafflande stafett, 15 sekunder före Tjeckoslovakien, sedan storfavoriten Norge sprungit bort sig på andra sträckan.
Och Karin Rabe blev världsmästare för fjärde gången under det gyllene 1980-talet.
- Ett härligt slut på en lång landslagskarriär, sa Karin där och då.

Men det blev en säsong till i Örebroklubben Hagabys blåa dress.
- Jag sprang ett år till bara för att passera Ulla Lindkvist som tidernas bästa SM-löpare. Jag behövde bli sämst sexa och kom femma.
- Men det ångrade jag efteråt, trots att jag nådde målet. Jag tog slut mentalt med symptom på utbrändhet. Det tog över tio år att reparera. Först 16 år senare började jag orientera igen till husbehov, helt utan krav på resultat.

Karin Rabe tog totalt 51 mästerskapsmedaljer under sin karriär, nio i VM, åtta i NM och 34 i SM, varav 13 guld.

Men det blev inget individuellt VM-guld under en 14 år lång landslagskarriär?
- Nej, men jag vara bara 16 sekunder från världsmästartiteln i Frankrike 1987. Jag fastnade i ett buskage som jag skulle runda. Där sprack den drömmen.

Varför gick det så bra i stafett, nio guld totalt i VM, NM och SM?
- Det viktigaste för mig var att gå rätt, att alltid försöka göra en bra prestation, inte att i första hand springa fort. Det är nog därför jag varit så jämn i stora mästerskap. Jag var bäst när det gällde.
Det svenska stafettlaget i början av 1980-talet kallades de fyras gäng. Kvartetten Annichen Kringstad, Kerstin Månsson, Marita Skogum och Karin Rabe vann nästan allt som gick att vinna.

- Det känns så otroligt bra att jag fick vara med om damidrottens och orienteringens utveckling. Från att jag tränade fyra-fem gånger i veckan i början av min karriär till tio pass i veckan de sista åren. Orienteringen låg verkligen i framkant både bland oss utövare och bland ledarna. Annichen (Kringstad) drog upp nivån på eliten. Skulle man hänga med fick man träna mycket. Det fanns inga genvägar till toppen.

Håkan Bågenvik
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 63, år 2018.

FAKTA
Karin Rabe
Född 17 februari 1954 i Öxnevalla, en liten by mellan Borås och Varberg.

Fick 1979 Lidman-pressens guldur i Dalarna och 1986 Nerikes Allehandas guldklocka.

Klubbar: Elitkarriär mellan 1974–1990 i Fjärås AIK, IK Jarl Rättvik, Almby IK och Hagaby GoIF Örebro. I landslaget 1976–1989

VM
4 guld stafett
2 silver stafett
1 silver individuellt
1 brons individuellt
1 brons stafett

NM
1 guld stafett
2 silver stafett
3 brons stafett
2 brons individuellt

SM
13 guld, varav 4 i stafett
21 silver, brons

Övrigt
Världscupseger i orientering och i draghund, nordisk stil.

Publicerad: 2025-02-07 16:58

Karin Lindén - Energiknippet

Fri, 07 Feb 2025 15:56:00 GMT

Energiknippet - OS-medaljös och frontfigur under Örebrogymnastikens storhetstid.

– Det arbete jag lagt ned på träning under de tio år jag hållit på med tävlandet har jag fått igen tiofalt i form av trevliga minnen, gott kamratskap och i någon form av idrottsliga framgångar.

Det säger Karin Lindén det gyllene året 1952 då hon vinner sitt första individuella SM, blir guldmedaljör i
Gruppgymnastik i Helsingfors-OS och föräras både titeln Årets Idrottskvinna och Stockholm-Tidningens guldklocka.
SM-segern beskrev Svenska Dagbladet som ”en triumf för iskalla nerver” och ”skönhet, grace, elegans och behärskning.”

Karin Lindén deltog i tre OS: 1948 i London, 1952 i Helsingfors och 1956 i Melbourne och tog egentligen en medaljplats i alla tre. Men i London – där Sverige kom fyra och där Karin segrade i hopp – delades det bara ut medaljer i själva lagtävlingen.

"Karin Lindberg, Sveriges blonda tonåring korades till olympiadens bästa gymnastikflicka. Kan man tänka sig en mera strålande reklam för det unga Sverige av idag”, skrev den legendariske sportjournalisten Bengt Ahlbom i Stockholms-Tidningen.

Den kvinnliga idrottarens utseende stod ständigt i för den tidens sportjournalister. En del ogillade kvinnoidrotten. En känd sportjournalist störde sig under Helsingfors-OS på kvinnliga ”tupplår”, ”baktunga negerbönor” och på ”idrottsfruntimrens pjattande och rultande.”

Karin Lindén har gjort en pionjärinsats för tävlingsgymnastiken och inte minst för Örebrogymnastiken. Hon är född i Kalix men flyttade tidigt till Stockholm. Som tolvåring tränade hon friidrott. Tanig men stark, enligt egen utsago. Men slumpen såg till att löpartalangen sökte sig till gymnastiken. En skolidrottsledare uppmanade henne att börja med gymnastik. Då var hon femton.
Sedan gick det fort. Hon vann skol-DM, var med i SM 1947 och blev samma år uttagen till en landskamp mot Belgien. Det var början till en hel rad landslagsuppdrag och stora succéturnéer med gymnastiklandslaget internationellt. Till Sovjet 1951 som första idrottare från Väst och till USA två gånger.

På hösten 1950 flyttade hon till Örebro för att praktisera som farmaceut. Hon började träna med AGF:s kvinnliga och manliga gymnaster.
Men örebroarna tränade inte tillräckligt hårt, tyckte hon.
– Vad kostar träningen? frågade en ung, skön blond dam här om dagen chefen för Örebro Idrottshus.
– Det blir 125 kronor, här är kvittot varsågod.
Det var Karin Lindberg, ett av Sveriges allra främsta olympiska hopp, som ur egen portmonnä, betalade för sina träningstimmar under höstterminen.
Episoden återges i en tidning.

Den vittnar om hennes disciplin, viljestyrka och träningsflit.

Dixie Ericson
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 59, år 2016

FAKTA
Karin Lindén
(tidigare Lindberg)
Född 6 oktober 1929 i Kalix avled 2 december 2020 i Örebro.

Utsågs till Årets Idrottskvinna i Sverige år 1952 och erhöll Stockholms-Tidningens guldklocka.

Klubbar: GF Stockholmsflickorna, AGF Örebro, Stockholms Studenters IF

Meriter OS
London 1948: 4:a i lag
(Karin vann hoppgrenen)
Helsingfors 1952: Guld i Gruppgymnastik med redskap, 4:a i Mångkamp lag och individuellt, Fristående, Hopp, Barr, Bom.
Melbourne 1956: Silver i Gruppgymnastik handredskap, Mångkamp lag
och individuellt, Fristående Hopp, Barr och Bom

Meriter VM
1950 Guld i grupp Handredskap och guld i laggymnastik
1954 Brons i Laggymnastik

Meriter SM
1952 och 1953 Guld sammanlagt i den internationella formen.

Övrigt
Ordförande i Örebro läns gymnastikförbund 1983–91.
Tävlingsdomare med internationella uppdrag 1945–1979
Medverkade i SR:s Morronpasset som en av programledarna i sjutton år.

Publicerad: 2025-02-07 16:56

Jenni Asserholt - Isbrytaren

Fri, 07 Feb 2025 15:55:00 GMT

Isbrytaren - Banade väg för sig själv och andra.

Jenni Asserholt var inte bara med om att skriva OS-historia. Hon har även utvecklat en hel idrott på damsidan.

Jenni från Fanthyttan började spela hockey vid sex års ålder när hon hakade på storebror Janne till Guldsmedshytte SK. Där spelade hon länge med killar, något flicklag fanns inte.
Hösten 2003 blev Jenni den tredje tjejen någonsin att spela i TV-pucken då hon blev uttagen i Örebro läns lag.

Under några år kombinerades spel i moderklubben med spel i Örebros damlag där den unga backen var med om att bärga SM-brons 2006 efter att ha gjort mål i bronsmatchen mot Brynäs.
Då hade Jenni några år tidigare genomgått behandling för astma symptom som orsakade andnöd. Känsligheten för kall luft, särskilt i kalla ishallar, fick hon brottas med genom hela karriären.

Det hindrade inte Jenni från att göra en storslagen internationell resa med tre OS (det sista som lagkapten), tio VM och 235 landskamper. Men ännu viktigare är kanske att hon varit med och lyft den så starkt mansdominerade idrotten på damsidan.

- Det finns nog några pionjärer innan min tid men absolut har det varit en resa där sporten utvecklats väldigt mycket under de åren som jag var aktiv, säger hon.

Den sportsliga höjdpunkten i karriären var när Jenni och Damkronorna tog sig ända till OS-final i Turin 2006. Där blev det dock förlust med 4-1 mot Kanada.
- Minns att jag var ganska sur efter OS-finalen eftersom vi hade "nos" på guldet fast vi inte var supernöjda med vår prestation.

Då rankar Jenni semifinalen mot USA högre. Matchen skrev damhockeyhistoria. Damkronorna hämtade upp ett 0-2-underläge till 2-2 mot de regerande världsmästarna och vann efter en gastkramande straffläggning. En jättebragd. Det var första gången någon av de två giganterna Kanada och USA förlorade mot en tredje part.
- Sverige har inte vunnit över USA efter den matchen, konstaterar hon.

Jenni gjorde även en resa som spelare när hon gick från att vara back till att bli damligans bästa forward, en position hon även fick i landslaget.
- Annars brukar det nästan vara tvärtom, att ju äldre man blir desto längre bak hamnar man. Efter OS 2010 kände jag att jag behövde en ny utmaning i karriären och vi hade även lite brist på forwards i Linköping, förklarar hon.

Med Linköping blev det två SM-guld innan Jenni, 30 år fyllda och nybliven mamma till dottern Zoe, avslutade den aktiva karriären i mars 2019.

Hon skrev då på Instagram:

”Jag har alltid gått min egen väg och sökt efter nya utmaningar och känslan att vinna, viljan att utvecklas, revanschlust och skinn på näsan har varit mina drivande faktorer att hålla elden vid liv. Brunnit för sporten - det har jag verkligen gjort!”

Efter den aktiva karriären blev Jenni sportchef för HV71:s SDHL-lag med ansvar för klubbens hela damorganisation ända ner till flicklagen. Men nu är ishockeykarriären över. Nyligen meddelade Jenni att hon lämnar tjänsten och sporten för en civil karriär som fysioterapeut.

Henrik Brändh
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 72, år 2022.

FAKTA
Jenni Asserholt
Född 8 april 1988 i Storå.

Moderklubb: Guldsmedshytte SK.
Övriga klubbar: Örebro HK, Linköping HC. University av Minnesota-Duluth, HV 71.
Antal landskamper: 235.

Meriter: 3 OS (silver 2006, fyra 2010, fyra 2014).
10 VM. 2 brons (2005 och 2007). 2 fjärdeplatser, 5 femteplatser och en sjundeplats.
SM-guld 2014 och 2015 med Linköping.
Årets spelare i Sverige 2013/14.

Publicerad: 2025-02-07 16:55

Ingrid Andersell - Lagspelaren

Fri, 07 Feb 2025 15:53:00 GMT

Lagspelaren - Att vinna tillsammans är stort.
Ingrid Andersell - en av länets främsta idrottare genom tiderna.

Hennes meritlista i flera sporter med VM-, EM-, NM- och SM-guld i bowling, samt NM-guld i basket, talar för sig självt.
Hon är dessutom Stor Grabb både i bowling och basket, samt var nyckelspelare i fotboll under IFK Hallsbergs framgångsrika 1970-tal. Det var då i damfotbollens linda som klubben gjorde en rad säsonger i högsta serien. Det blev sju DM-tecken som bäst. Och segern över ÖSK i DM-finalen skattat hon högst.

- Lagspel har alltid fascinerat mig. Att vinna tillsammans är mycket större än att vinna på egen hand, säger Ingrid Andersell.
- Prestationer som man gjort tillsammans kan man ju prata med sina lagkamrater om. Att gå omkring och skryta om min egen bedrift ligger inte för mig. Berömma får andra göra.

Järnvägsknuten Hallsberg hade på 1970-talet lag i högsta serien i basket, både för herrar och damer.

Och i fotboll var klubben på damsidan alltså en av pionjärerna i länet med spel i högsta serien. Ingrid (Sellgren på den tiden) var en lysande stjärna.

Men störst var hon i bowling, där hon mest tävlade för Kumlaklubben BK Merci - och det svenska landslaget och vann ett individuellt EM-guld 1981.

Största framgången kom när bowling-VM avgjordes i Venezuelas huvudstad Caracas hösten 1983.

-Jag fick vara med om att följa upp VM-bronset i 3-mannalag på Filippinerna 1979 med att bli världsmästare i 5-mannalag i Caracas 1983, berättar Ingrid.

Då hade hon mer eller mindre varit bofast i det svenska landslaget sedan 1972, trots att hon 1983 var den enda i det svenska laget som spelade seriebowling i division 2.

-Utan tidigare meriter är det nog tveksamt om jag blivit uttagen, konstaterade hon i en intervju i Nerikes Allehanda inför avfärden.

Nu blev det en gyllene slutpunkt på en framgångsrik aktiv karriär i landslaget.
Mellan åren 1983-1987 var Ingrid Andersell framgångsrik landslagscoach. Bland annat när Annette Johannesson vann VM-guld i Helsingfors 1987 och Åsa Larsson säkrade EM-guldet 1985.

Ingrid Andersell tillhör en generation kvinnliga idrottare med erfarenhet av den manliga dominansen och ledarbristen inom damidrotten när hon inledde karriären på 1970-talet. Hon är också en av 41 idrottskvinnor i länet som berättar om sitt idrottsliv i boken "Pionjärerna".

- Vi fick vara med i föreningen om vi inte gick back ekonomiskt. När vi gick upp i högsta divisionen 1974 var det dåligt med ledare. Och sponsorer. Vi spelare fick ta hand om mycket själva.

- Jag spelade nästan hela min basketkarriär i IFK Hallsberg. Vi gick alltså upp i allsvenskan som det hette då 1974. Det var stort i lilla Hallsberg. Grabbarna spelade ju redan där.

- Jag spelade ett år i Västerås och fick vara med om att vinna SM-silver och på en USA-turné, som var stort på 1970-talet. Och så spelade vi en EM-turnering i La Coruna i nordvästra Spanien. Totalt gjorde jag 18 landskamper och blev Stor Grabb i mitten av 1970-talet!

Din styrka i laget?
- Jag hatade att förlora, så jag peppade mina lagkamrater till stordåd.

- Och lagspelet har ju i alla fall lett mig till landslagsspel i två olika sporter, och det är ju ganska bra, sammanfattar Ingrid Andersell.

Håkan Bågenvik
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 72, år 2022.

FAKTA
Ingrid Andersell
Född 12 oktober 1953

År som aktiv:
1972–1983
Moderklubb:
IFK Hallsberg
Övriga klubbar:
Merci från Kumla i bowling, Västerås i basket.
Meriter:
Bowling; Individuellt EM-guld 1981, VM-guld i 5-manna 1983, VM-brons i 3-manna 1979, NM-guld individuellt och i lag.
Basket: NM-guld, SM-silver, 18 landskamper. 7 DM-guld i fotboll.
Övrigt:
Förbundskapten i bowling 1983–1987.
Utmärkelser:
Stor Grabb i bowling och basket. Årets bowlare 1976.
År som aktiv:
1972–1983
Moderklubb:
IFK Hallsberg
Övriga klubbar:
Merci från Kumla i bowling, Västerås i basket.
Meriter:
Bowling; Individuellt EM-guld 1981, VM-guld i 5-manna 1983, VM-brons i 3-manna 1979, NM-guld individuellt och i lag.
Basket: NM-guld, SM-silver, 18 landskamper. 7 DM-guld i fotboll.
Övrigt:
Förbundskapten i bowling 1983–1987.
Utmärkelser:
Stor Grabb i bowling och basket. Årets bowlare 1976.

Publicerad: 2025-02-07 16:53

Håkan Malmrot - Mirakelsimmaren

Fri, 07 Feb 2025 15:48:00 GMT

Mirakelsimmaren – Ende dubbelsegraren vid Olympiaden i Antwerpen 1920.

Håkan Malmrot föddes år 1900. ”Kacka” som han populärt kallades i simmarkretsar, började sin tävlingsbana, som 11-åring i skolungdomens tävlingar i Stockholm 1911. Utöver fem SM-tecken i simning blev den mångsidige ”Kacka” distriktsmästare i idrotterna gymnastik, löpning, skidor och orientering samt var framträdande inom bollsporterna.

Håkans skolgång gick från folkskolan till Karolinska Läroverket och sedan Tekniska Gymnasiet i Örebro, där han tog ingenjörsexamen 1920 - Olympiaåret.

Han utvandrade, efter OS, till USA på inbjudan av en simförening, där han tränade och tävlade tillsammans med legendariske sim kompisen Arne Borg. Men han trivdes inte särskilt bra där och återkom till Sverige 1931 och blev chef för Gasverket i
Karlskrona dit han också flyttade något senare.

Håkan valdes in i F.I.N.A:s Swimming Hall of Fame 1980, då 60-årsjubileet av olympiska spelen i Antwerpen firades. ”Kacka” var engagerad inom simningen under hela sitt liv och var en mycket uppskattad hedersgäst vid Närkes Simförbunds jubileum 1982.

I nedanstående text beskriver Håkan själv litet om ”Kallis” utebadet som var beläget i Svartån, nära Konserthuset samt deltagandet i OS.

En olympiasegrares minnen.
Sommaren 1911 skickade min far, redaktör Karl Malmrot, på Nerikes Allehanda, sin förhoppningsfulla son i simskola. På den tiden var ”Kallis” en samlingsplats för alla stadens ungdomar och där vi hängde hela sommaren. Stadens prominenta borgare kom vanligtvis ner till ”Kallis” efter dagens arbete och tog sig ett solbad och ett dopp. Bland dem minns jag särskilt ordförande i badhusstyrelsen Mats Kihlmark. En annan spänstig simentusiast var Konrad Littorin, som bar en förnämlig simkappa. Den var helt vit och försedd med en svensk flagga på bröstet. Badkappan hade han en gång burit vid en olympiad 1906, då representerande Sverige i simhopp, på hans äldre dagar fick jag överta denna kappa av honom.

Så inföll olympiaåret 1920 och under vintern fick jag på olympiska kommitténs bekostnad resa till Västerås och simma i den stadens lilla simhall. Olympiaden ägde rum i Antwerpens Simstadion med sin 50 m bassäng, som var förlagd i en lergrop i stadens utkant. Här kände jag mig som hemma, det var ungefär som kära gamla Svartån. Det gick ju också förträffligt, då jag vann båden 200- och 400 m bröstsim. Efteråt retar det mig en aning att jag ej fräst på lite bättre, utan taktiksam för att hemföra guldmedaljen. Jag hade då kunnat slå olympiarekordet, som endast var några futtiga tiondelar bättre.
Jag flanerade på Antwerpens huvudgata i väntan på prisutdelningen, då min gamla beskyddare, stadionchefen Erik Bergvall, dök upp i bil och bjöd den ganska slitne värnpliktiga soldaten, som jag var, på en drömmiddag. Efter denna var den lille soldaten i olympisk form vad humöret anbelangade, när han begav sig till prisutdelningen.

Bernt Porsander
Håkan Malmrot, berättat i Örebro Simsällskaps 100-årsskrift.
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 63, år 2018.

FAKTA
Håkan Malmrot
Född: 29 november år 1900 i Örebro, avled 10 januari 1987 i Karlskrona.
Ende dubbelsegraren vid olympiaden Mirakelsimmaren i Antwerpen 1920.

5 SM-tecken i simning. Vann ”Stora Holmen runt”.
Distriktsmästare i gymnastik, 1500 m löpning, skidor 30 km och budkavle samt i en del bollsporter.

Publicerad: 2025-02-07 16:48

Henrik ”Henka” Gustafsson - Publikfavoriten

Fri, 07 Feb 2025 15:44:00 GMT

Publikfavoriten - Indianernas främste över ett kvarts sekel.

I brittisk fackpress framställdes Henrik Gustafsson i slutet av 80-talet som den största talangen som sporten någonsin skådas. Med sitt långa och lockiga hår, som fladdrade i vinden under hjälmen, tog Sköllerstasonen en hel speedwayvärld med storm.

På ovalen i Sannahed var Henka den självklara publikfavoriten och ledde Indianerna till två raka SM-guld 1990-91, de hittills enda, under sina 28 säsonger i klubben. Henka kunde ensam dra tusen åskådare extra till hemmamatcherna.
Men den individuella VM-titeln gick han bet på trots att den fanns inom räckhåll flera gånger. Som bäst blev han fyra. Kanske var det bohemen i honom som var hans största motståndare.

För Henka var det viktigare att ha roligt än att vinna och på så sätt var han ett unikum i elitidrotten där nästan allt handlar om pengar och titlar. Det var kanske också därför Henka blev så omåttligt populär, både bland supportar och förarkollegor.
Och så kom Tony Rickardsson, den tre dagar yngre dalmasen, och svepte förbi. Samme Tony som Henka kört i åttor kring i junioråldern.
-Jag såg det som en säker poäng när jag åkte mot Tony. Det var först ett par år senare, i början av 90-talet, som han fick sitt genombrott och vi började fajtas på allvar, konstaterar Henka.
I samma veva vinklades motorerna ner på speedwaycyklarna, från stående till liggande, och det blev början till slutet för förare vars känsla satt i gashandtaget. Henka var mästare på det området. Nu var det plötsligt full gas som gällde. Något som passade Rickardsson perfekt.

Kanske hade karriären blivit annorlunda om Henka blivit världsmästare i sin VM-debut i England 1990 när han kom in som reserv i sista stund. Henka ledde finalen i halvtid och på Odsal Stadiums läktare i Bradford rådde Henka-feber. Publiken letade i sina programblad efter information om den ”okände” svensken i ledning. Men en ödesdiger punktering förstörde allt och Henka slutade sexa.
Nåväl, nu gick inte Henka lottlös från sin långa karriär. Tre gånger blev han världsmästare, två gånger i lag och en gång i par.

Men känslomässigt slår nog det individuella SM-guldet inför hemmapubliken i Sannahed 1995 det mesta. 1997 åkte Henka på sin första svåra skada, ett benbrott i en seriematch i Visby, och i samma veva rakade han av sig håret. Efter det var det lite som om magin försvann.
-Jag var som Simson, bäst långhårig, säger Henka med sitt kluckande skratt.

Han har numera lämnat sporten, egna restaurangen i Kumla upptar all tid. Och nostalgi ligger inte för honom. Om att bli invald i Wall of fame säger Indianernas främste genom tiderna:
- Det är alltid roligt att bli uppskattad för det man gjort. Så är det ju.

Henrik Brändh
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 63, år 2018.

FAKTA
Henrik ”Henka” Gustafsson
Namn: Henrik Gustafsson, men alla säger Henka.
Född 14 augusti 1970 i Sköllersta.

Erhöll Nerikes Allehandas Guldklocka 1993.

Karriär:
Började köra knattespeedway i Indianerna1982 och gick upp på stor
cykel 1985. Körde in 3 166 poäng på 347 matcher, inklusive slutspel, under 24 elitseriesäsonger i Indianerna. Det ger ett snitt på drygt nio poäng per match. Särklassigt bäst i Indianernas historia. Slutade tävla 2011.

VM-meriter:
Individuell VM-fyra 1993, VM-femma 1992 och 1996, VM-sexa 1990,
VM-sjua 1994, VM-åtta 1995. Lagvärldsmästare 1994 och 2000, lag-
VM-silver 1991 och 1992, lag-VMbrons 1988 och 1993, par-VM-guld
1993, par-VM-silver 1991, par-VMbrons 1992, junior-VM-silver 1988,
JVM-fyra 1989.

SM-meriter:
Riksmästare för knattar 1983 och 1985, svensk juniormästare 1986,
1987, 1988 och 1989, svensk mästare 1995 och 2000, SM-silver 1994 och 1997, SM-brons 1993 och 1996, par-SM-silver 1987 och 1999, par-SM-brons 1988, svensk mästare i lag med Indianerna 1990 och 1991.

Publicerad: 2025-02-07 16:44

Harry Stenquist - Tågmästaren

Fri, 07 Feb 2025 15:43:00 GMT

Tågmästaren - Stoppades av bommarna men kom ändå i tid.

För över hundra år sedan, den 13 augusti 1920, blev Örebrocyklisten Harry Stenquist Sveriges första olympiska guldmedaljör på cykel. Men bakom guldet i belgiska Antwerpen låg en otrolig dramatik - och vild palaver.

När Harry Stenquist rullade i mål i det 158,8 kilometer långa tempoloppet hade han bara tredje bästa tid och en bronsmedalj.

Halvvägs in i loppet fick nämligen Stenquist stanna i över fyra minuter vid en fälld järnvägsbom. Det fanns kontrollanter, så Harry räknade med att få den tiden avdragen.

När Stenquist nådde målet firades redan guldet av sydafrikanen Henry Gustavus Kaltenbrunn och silvret av fransmannen Fernand Canteloube.
Men när kontrollanten kom in blev det full diskussion. Belgarna var en aning avogt inställda mot svenskar efter första världskriget. Det franska legationsrådet Peters, som var mer välvilligt inställd till svenskarna, lyssnade med spänt intresse på diskussionen. Han förstod flamländska perfekt och när han fick klart för sig att de belgiska funktionärerna tänkte ”glömma” Stenqvist tidsavdrag, lade sig Peters i diskussionen.

”Jag har hört ert resonemang. Det handlar ju om idrott och då skall det gå rätt till”, sade Peters enligt boken, Århundradets största sportprofiler.

Ett par minuter senare åkte Kaltenbrunn på en kalldusch. Stenquist fick nämligen ett tidsavdrag med fyra minuter och 15 sekunder och tog det olympiska guldet med en marginal av en minut och 21 sekunder. Av bara farten tog de svenska cyklisterna också silver i lagtävlingen, så det blev dubbla medaljer till Stenquist.

Harry Stenquist föddes 1893 i Chicago. Harrys föräldrar var utvandrare från Örebro som kom att bli kvar i Amerika under sin livstid. Men unge Harry kände sig vilsen på andra sidan Atlanten och flyttade hem till mormor i Örebro i tonåren.

I Örebro tog cykelintresset fart på allvar och Harry anslöt sig till IF Start, där karriären inleddes. Bara något år därefter upphörde cykelsektionen i klubben och Harry fortsatte karriären i IFK Örebro som på den tiden var en av de stora cykelklubbarna i Sverige. Under åren i IFK Örebro erövrade Harry bland annat tre SM-guld i lag.

Totalt under sin fantastiska karriär tog Harry hem tio SM-guld, tre individuellt och sju i lag.

När det var dags för pension drog åter Närke och Örebro efter att Harry bott 47 år i Bärby utanför Uppsala
I december 1968 avled han, strax före sin 75-årsdag, och vilar nu på Olaus Petris kyrkogård tillsammans med sin maka Anni som avled tidigare samma år.

Henrik Brändh
Anders Adamson
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 72, år 2022.

FAKTA
Harry Stenquist
Född 25 december 1893 i Chicago, USA avled 9 december 1968 i Örebro.

Klubbar: IF Start, IFK Örebro, CK Uni (Uppsala) och Uppsala CK.

Främsta meriter:
OS-guld individuellt och silver i lag 1920 (samma lopp)
SM-guld 10 km 1915 och 1920, 100 km 1915 samt SM-guld i lag sju gånger 1912-15.

Publicerad: 2025-02-07 16:43

Cecilia Ferm - Banbrytaren

Fri, 07 Feb 2025 15:41:00 GMT

Banbrytaren - Världens bästa i det tysta.

När Cecilia Ferm som 15-åring klev av tåget från Stockholm i Örebro sommaren 1991, var det början på en makalös idrottskarriär.
2016 la Cissi basketskorna på hyllan där det då bland annat även fanns OS-guld och VM-guld för döva, två år utsedd till världens bästa dövidrottare alla kategorier, åtta SM-guld för hörande och 40 A-landskamper för hörande.

Det var i Örebro och KFUM som det började. Cissi skulle studera på gymnasiet, hade spelat lite basket i IK Hephata i Stockholm och tog kontakt med KFUM-coachen Kent Lindahl.
- Kent såg mig, såg min talang oavsett hörselskadan, trodde på mig och gav mig möjligheten att träna med ett elitlag, berättar Cissi.
- Jag minns hans starka ord som motiverade mig mycket: "du kan bli en landslagsspelare, du kan platsa i hörandes landslag".

Så kom det sig att Cissi Ferm blev den mest bestående delen i KFUM Örebros under 1990-talet så framgångsrika lagbygge. Hon var med och tog upp laget i elitserien 1993. Hon var med om KFUM:s - då under "artistnamnen" Bro Basket respektive Nerike Basket - fyra SM-guld -95, -96, -98 och -99, SM-silvret 2000, SM-bronset -97 samt USM-guldet -95.
- Första SM-guldet var det häftigaste. Inte minst tack vare allt nytt och roligt efteråt - guldfester, middag hos landshövdingen på Slottet och sånt, minns Cissi.
- Cissi blommade ut under vårt första guldår. Hon var grymt stark, en riktig fighter och hade en fantastisk förmåga att läsa spelet, att vara på rätt ställe på rätt sätt, minns Kent Lindahl.
Detta som döv i en sport där väldigt mycket handlar om kommunikation. Med coacher, med medspelare, med domare. Varför inte välja en sport där man kan "sköta sig själv"?
- Som riktigt ung var jag bra även på andra bollsporter, som innebandy och fotboll. Men basket var roligast, snabba poäng, mycket teknik och mycket taktik. Jag ville så gärna visa att jag kunde fixa kommunikationen. Många i laget tyckte det var kul att lära sig teckenspråk så efter några år hade jag flera som kunde hjälpa mig med översättning av det coachen sa. Jag var också riktigt bra på läppavläsning, berättar Cissi.
Många var vi som förundrades över att Cissi Ferms handikapp aldrig märktes i spelet. Och som smålog när motståndarnas supportrar försökte störa med oväsen när hon sköt straffkast...

År 2000 lämnade Cissi Ferm Örebro och återvände till Stockholm, men karriären var långt ifrån över. Hon hann bland annat med fyra SM-guld och två SM-silver med Solna. 2002 tog hon emot pris som Årets dövidrottare på den tv-sända Idrottsgalan. 2009 tog hon OS-guld för döva efter två silver tidigare. 2011 tog hon VM-guld, blott tre månader efter att ha fött sin äldste son.

Per Gustafson
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 63, år 2018.

FAKTA
Cecilia Ferm
Född 9 oktober 1975 i Stockholm.

Prisad som världens bästa dövidrottare alla kategorier 2002 och 2004. Årets dövidrottare i Sverige 2002.

Aktiv som spelare 1988–2016
Position: Forward

Klubbar:
IK Hephata......................1988–1991
KFUM Örebro.................1991–2000
Solna Vikings..................2000–2009
Akropol..........................2013–2015
AIK................................2015–2016

Meriter
Ett OS-guld och tre OS-silver för döva. Ett VM-guld för döva.
Åtta SM-guld och tre SM-silver bland hörande.
40 A-landskamper bland hörande.

Publicerad: 2025-02-07 16:41

Bengt-Åke Gustafsson - Ryssdödaren

Fri, 07 Feb 2025 15:37:00 GMT

Ryssdödaren - Tre kronors kapten när Sovjets röda maskin detroniserades.

"Det snyggaste och mest avgörande hockeymål som Tre Kronor någonsin gjort!"
Så beskriver TV-sportlegendaren Arne Hegerfors det klassiska 2-2-målet mot Sovjetunionen i Wien 1987 som lade grunden till Sveriges första VM-guld i ishockey på 25 år.
Bengt-Åke Gustafsson var regissören bakom målet.
"Oslagbara" Sovjet hade sin berömda superfemma på isen: Kasatonov och Fetisov som backar, Krutov, Makarov och Larionov som forwards.
De fick se sig uppsnurrade av en division 1-spelare från Bofors IK.
"Bengt-Åke Gustafsson, åh, vad stark han är där igen", kommenterade Arne Hegerfors i tv när Karlskogasonen fick pucken i mittzonen, drog en motståndare för att sedan - omringad av tre andra supersovjeter - transportera in pucken i motståndarnas zon.
Resten är hockeyhistoria.
Pucken på snöre från Bengt-Åke bakåt till Tommy Albelin, vidare till Håkan Loob, bakom ryggen, vidare till Tomas Sandström, framför mål, och det var kvitterat.
Ryskt klapp-klapp-lir men fast i svensk tappning.
Kasatonovs förtvivlade ansiktsuttryck sammanfattade allra bäst de sovjetiska känslorna medan målvakten Belosjejkin kastade både klubban och stöten i frustration. 81 sekunder återstod av matchen. The Big Red Machine hade kapitulerat.
Efter 9-0 på Kanada i sista matchen, och en sen sovjetisk vändning mot Tjeckoslovakien, fick Bengt-Åke lyfta VM-bucklan i Wiener Stadthalle som mästare i gräslig blårutig kavaj.
"Gus" var inte bara lagkapten, han var dessutom poängbäst i det svenska laget med tre mål och åtta assist. Och då fick han ändå inte ens en assist för sitt urstarka förspel till kvitteringsmålet mot Sovjet.
Vid hemkomsten hyllades de svenska hockeyhjältarna storlaget i Kungsträdgården i Stockholm - något som sedan dess blivit en tradition vid svenska lagidrottsbragder - och hemma i Karlskoga väntade nya hyllningar när stadens hockeykung drogs i hästförspänd landå genom stan.
Tre Kronor belönades dessutom med Svenska Dagbladets bragdmedalj.
- Allt är egentligen en fantastisk dröm, kommenterade Bengt-Åke.
Bengt-Åke tog sitt andra VM-guld som spelare 1991 och efter den aktiva karriären, som bland annat kom att innehålla 117 A-landskamper och nio NHL-säsonger med Washington Capitals, skrev han historia som svensk förbundskapten genom att bli förste tränare någonsin att föra ett ishockeylag till både OS- och VM-guld samma år, 2006.

Henrik Brändh
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 59, år 2016

FAKTA
Bengt-Åke Gustafsson
Född 23 mars 1958 i Karlskoga. Aktiv som spelare 1973–1999.
Position: Center Skjuter: Vänster

Svenska Dagbladets Guldmedalj 1997, Nerikes Allehandas Guldklocka 1955. Konungens medalj 8:e storleken för sitt deltagande i Tre Kronor 2006, TT:s idrottsledarpris 2007, Invald i Svensk ishockeys ”Hockey Hall of Fame” 2013.

Klubbar Sverige
KB Karlskoga 1973–1977
Färjestad BK 1977–1979, 1989–1989
Bofors IK 1986–1987

Klubbar Kanada
Edmonton Oilers 1978–1979
Washington Capitals 1979–86, 1987–1989

Klubbar Österrike
VEU Feldkirch 1993–1999

Meriter
Matcher i seriespel och slutspel 1217 (bl.a. 647 NHL). Landskamper för Sverige A 117.
Representerat Sverige i åtta stora turneringar, ett OS, fem VM och två Canada Cup. Världsmästare 1987
och 1991. Österrikisk mästare fem gånger med VEU Feldkirch, och med samma lag vann han också EHL 1998.

Övrigt
Sedan 1997 arbetar han som tränare, bl.a. för Tre Kronor 2005–2010, 2006 blev han som tränare den förste som fört ett ishockeylag till guld i både OS och VM samma säsong. 2002 ledde han Färjestad till SM-guld. Förutom tränare i Tre Kronor och Färjestad har han tränat Schweiz landslag, samt klubbarna VEU Feldkirch, SC Langnau Tigers, Atlant
Mytisjtji, Thomas Salo Ice Tigers, SCL Tigers.

Publicerad: 2025-02-07 16:37

Anna Lindberg - Perfektionisten

Fri, 07 Feb 2025 15:35:00 GMT

Perfektionisten - Luftakrobatik under fem raka olympiska spel

Hon dök upp första gången för den breda allmänheten vid OS i Atlanta 1996 när hon tog sig till final på 3-meterssvikten. Sedan dess har Anna Lindberg dykt upp ungefär vart fjärde år fram till 2012 när en imponerande karriär avslutades vid OS i London.
Det skiljer 5.849 dagar mellan dom båda finalerna och närmare 300.000 träningshopp, dom allra flesta under tidiga morgnar på Strandbadet i Karlskoga dit hon till och med hade egen nyckel.
Ett simhopp innebär knappa två sekunder i luften. Det är den tiden man har från att man lämnar svikten, når högsta höjden innan jordens dragningskraft gör allt för att slita kroppen ner mot vattnet i en accelererande hastighet av 9,8 meter i sekunden.
Det är den tid man har på sig att göra sina volter och skruvar och hinna sträcka ut kroppen, inklusive vristerna, innan man bryter i vattenytan.
När Anna tog emot journalisterna ett par dagar före försöken i Atlanta så var hon 14 år. Mycket fokus låg då på mamma Ulrika Knape-Lindberg som tagit både OS-guld och OS-silver. Anna låg tvåa efter både försök och final i Atlanta men slutade åtta.

Med målmedveten träning och en perfektionism som visade sig på många sätt – t ex sättet att ställa badskor, lägga handduken eller formera ryggsäck och maskotar nedanför hopptornet – tog hon steg för steg mot att bli en etablerad världsstjärna. I stort sett hela tiden med mamma Ulrika vid sin sida.
Vid bassängkanten satt Ulrika och studerade varje träningshopp och visade med armen och handen sträckt framför sig hur hoppet varit genom att vinkla handleden. På en direkt fråga om hur många träningshopp som var perfekta under ett år var svaret samma hand. Alltså en handfull…

År 2000 i Sydney slutade Anna Lindberg femma i OS och framtiden så väldigt ljus ut. Det var då hon råkade ut för en cykelolycka, en otäck knäskada 2002, som höll på att ända karriären.

Men med samma envishet som vanligt tog hon sig tillbaka och fanns med i Aten 2004, kanske hennes värsta minne i karriären. Hon var otröstlig efter att ha missat att ta sig vidare från försöken när hon slutade på 19:e plats.

Men det hann bli ytterligare två OS. Och i takt med att åren gick så blev Anna Lindberg just Anna Lindberg och inte Anna Lindberg, Ulrika Knapes och Mathz Lindbergs dotter.

Efter sjätteplatsen vid Peking-OS 2008 tvekade hon om sin framtid. Men efter att ha blivit mamma så bestämde hon sig för en sista satsning mot London 2012 där hon blev tia.
Sjutton år i den absoluta världseliten i en sport där mäktiga länder som Kina, Ryssland, USA och Kanada satsar hårt är stort!

Mats Dahlberg
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 59, år 2016

FAKTA
Anna Lindberg
Född 16 november 1981 i Karlskoga.

Erhöll Nerikes Allehandas Guldklocka 1997 och 2006.

Avslutade sin aktiva karriär 2012. Klubbar: Karlskoga SHK, Bofors SHK.

Meriter OS
Atlanta 1996 – 8:a
Sydney 2000 – 5:a
Aten 2004 – 19:e
Peking 2008 – 6:a
London 2012 – 10:a

Meriter VM
1998 - 4:a 3m
2001 - 5.a 3m
2003 - 6:a 1 m
2005 - 4:a 1m, 4:a 3m
2007 - 4:a 1m, 4:a 3m, 5:a Syncro

Meriter EM
1997 – Brons 3m
2000 – Brons 3m
2006 – Guld 1m och 3m
2010 – Silver 1m, 2008 – Guld 1m
2011 – Guld 3m och Brons 1m
2012 – Guld 1m och 3m

Svenska Mästerskap
73 st

Publicerad: 2025-02-07 16:35

Agneta Andersson - Vinnarskallen

Fri, 07 Feb 2025 15:24:00 GMT

Vinnarskallen - Vår medaljmässigt största olympier på damsidan.

En olympier med idrottslig tyngd och hög kändisfaktor. Guld-Agneta erövrade 3 guld, 2 silver och 2 brons i mjölksyrastålbad i fem olympiader. I Seoul 1988 var hon svensk fanbärare.
Agneta är Sveriges mest framgångsrika kvinnliga olympier genom tiderna. Så kommer det säkert att förbli under överskådlig tid.

I hennes andra Olympiad, Los Angeles 1984, bar talang och alla målmedvetna träningstimmar frukt.
- Jag paddlade hem segern i K-1 och vi vann i K-2 och tog ett silver i K-4.
Hon har beskrivit upplevelsen att bestiga prispallen som en stund av lättnad som övergår i ett stort lyckorus. Lättnad därför att det allt överskuggande målet är nått.
Det tredje guldet erövrat i K-2 tillsammans med Susanne Gunnarsson i Atalanta 1996 är en bedrift på flera plan. Agneta och Susanne hade från att ha varit kompisar utvecklat en stark antipati som kvällspressen frossade i.
- Vi var två° oerhört målmedvetna tjejer med mycket starka viljor, det var inte så konstigt om det skar sig i relationen ibland. Men vi ville verkligen vinna båda två°.
Lägg därtill ett brons i K-4 samma OS.
Agneta och Susanne tilldelades 1996 Svenska Dagbladets bragdguld för årets bästa svenska idrottsprestation.

Året därpå°, 1997, fick Agneta motta Victoriastipendiet. Hon tillhör också° det fåtal svenskar som livs levande måste förhålla sig till sig själv som staty. År 2009 invigdes den norska konstnären Unni Brekkes porträttlika bronsstaty vid Näset i Karlskoga. En hyllning från kommunen.
- En stor ära. Jag är mycket stolt över det. Jag vet vilken bild som konstnären använt som inspiration. Jag minns precis hur det kändes i det ögonblicket när bilden togs. Det är mycket bra gjort att få med det i en bronsstaty.

Konst och verklighet sammanfaller. Agneta verkar vältränad och är lika laddad med energi som statyn.

Dixie Ericson
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 59, år 2016

FAKTA
Agneta Andersson
Född 25 april 1961, avled 8 oktober 2023, i Karlskoga.

Sveriges mest framgångsrika kvinnliga olympier. Deltog i fem olympiska spel och tog tre guld, två silver och två brons.
Erhöll Svenska Dagbladets bragdmedalj tillsammans med Susanne Gunnarsson 1996.
Fick Victoriastipendiet 1997.
Erhöll NA:s Guldklocka 1981, 1984 och 1996.

Klubb: Bofors Kanotklubb

Meriter OS
1980 Moskva:
5:a K-2 500 m
6:a K-1 500 m

1984 Los Angeles:
1:a K-1 500 m
1:a K-2 500 m
2:a K-4 500 m

1988 Seoul:
6:a K-2 500 m
6:a K-2 500 m
8:a K-1 500 m

1992 Barcelona:
2:a K-2 500 m
3:a K-4 500 m

1996 Atlanta:
1:a K-2 500 m
3:a K-4 500 m

Lagkamrater
K-2: Anna Olsson och Susanne Gunnarsson;
K-4: Anna Olsson, Susanne Rosenqvist, Maria
Haglund och Ingela Ericsson

Meriter VM
1981 2:a K-2 500 m
3:a K-1 500 m
3:a K-4 500 m

1982 2:a K-1 500 m
3:a K-2 500 m

1983 3:a K-2 500 m

1985 3:a K-1 500 m

1987 3:a K-1 500 m

1991 3:a K-2 500 m

1993 1:a K-2 500 m
2:a K-4 500 m

Publicerad: 2025-02-07 16:24

Torgny Mogren - Festfixaren

Fri, 07 Feb 2025 15:20:00 GMT

Festfixaren - Skapade glädjekaos på Lugnet.

Hälleforssonen Torgny Mogren var under åren runt 1990 en av världens mest framgångsrika skidåkare med ett OS- och fyra VM-guld.

Men frågan är om inte hans andra raka VM-guld på femmilen "hemma" i Falun 1993 tar priset?

- De två VM-gulden på femmilen är mina största framgångar och svåra att rangordna, tycker Torgny själv.

- Men det är klart att VM-guldet på hemmaplan som kom i elfte timmen är ett av de starkaste minnena under min långa karriär, fortsätter han.

- Hela VM i Falun hade varit tungt för oss svenskar. Inför det sista loppet stod vi helt utan medalj, vilket var ett riktigt fiasko. Då fick jag äntligen till det i den mest prestigefyllda sträckan av alla.

När Torgny körde in på upploppet på Lugnets Skidstadion, gjorde den knappast skäl för sitt namn.
- Stämningen var helt euforisk. Tiotusentals människor skrek rakt ut och hejade på mig fram till jag passerade mållinjen. Den känslan slår allt annat jag upplevt inom skidåkningen, även om mitt första VM-guld på 50 km 1991, då jag äntligen fick slå Gunde Svan i ett mästerskap, självklart också tillhör topparna.

Vad är du mest stolt över?
- Att jag lyckats med min dröm att bli världens bästa skidåkare. Och det i en tid när det fanns så många stora skidstjärnor.

En av dem var ju skidkungen Gunde Svan, en annan klubbkamraten Thomas Wassberg i Åsarna.

- Ja, det var tuff konkurrens i laget på den tiden och självklart sporrades jag av det. Jag kunde dessutom ta efter en del av deras träning som jag kände passade för att jag skulle bli bättre.

Under uppväxten i Hällefors testade Torgny en massa olika idrotter. Så småningom blev det skidåkning för hela slanten. När han fyllt 16 flyttade han till Järpen för att gå på skidgymnasiet. Men han fortsatte att tävla för Hällefors SK.
- Efter ett år blev det klubbyte. Jag hade fått mycket hjälp av Åsarnas ledare vid tävlingar under första året, så bytet till Åsarna blev naturligt.

När SM avgjordes Ånnaboda 1986 tog Torgny tog en imponerande trippel.

-Ja, det var stort att vinna alla tre distanserna och skriva in sig i historieböckerna.

Nio individuella guld och nio i stafett blev ändå Torgnys SM-facit under karriären.

Din styrka?
- Det var tekniken och att jag kunde åka fort i uppförsbackarna. Svagheten var stakningen som jag aldrig blev riktigt vass i. Men när fristilen kom in i bilden så var jag väldigt stark på platta banor, där min förmåga att använda olika växlar för bästa fart var en styrka, även i uppförspartier. Så med den fria stilen blev jag en mer komplett skidåkare.

Efter OS 1998 la Torgny tävlingsskidorna på hyllan. Då hade han en längre tid haft ryggproblem och dragits med köldastma/ansträningsastma.
- Det var ett jobbigt beslut att ta. Viljan för hård träning och att tävla fanns kvar, men kroppen sa ifrån.

Istället blev han en uppskattad expert hos Radiosporten.
- Jag blev Assar Rönnlunds arvtagare 2003. Och jag fortsätter väl tills de ber mig sluta för att jag blivit gammal och gaggig, säger Torgny som fortfarande har kontakt med sina barndomstrakter. Ett fritidshus finns vid Saxhyttan, där han varvar ner och fyller på energidepåerna.

58-årige Mogren genomgick i mars år 2021 en omfattande hjärtoperation.

– Idag mår jag ganska bra, men orkar inte så mycket. Man börjar bli gammal, det kan vara det också, tillägger han.

Håkan Bågenvik
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 72, år 2022.

FAKTA
Torgny Mogren
Född 26 juli 1963 i Hällefors.
Erhöll Jerringpriset 1993, Svenska Dagbladets guldmedalj 1993 samt Victoriapriset 1993.

Moderklubb:
Hällefors SK.
Övriga klubbar
Åsarna IK.
Aktiva år:
1983–1998.
Meriter:
Ett OS-guld, fyra VM-guld, tre VM-silver, två VM-brons, 13 segrar i Världscupen, nio individuella SM-guld, 9 SM-guld i stafett för Åsarna.

Publicerad: 2025-02-07 16:20

Stig Blomqvist - Mäster

Fri, 07 Feb 2025 15:17:00 GMT

Mäster - Svårslagen rattvirtuos i rallyskogen.

Stig Blomqvist är inte de stora ordens man. När han öppnar munnen kommer det ofta nåt närkingskt knastrande i stil med "de ä bara att gasa på".

Medan många andra idrottsmän snackar låter Stig resultaten och gaspedalen tala. Det där med att framhäva sig själv har liksom aldrig varit hans grej. Ändå är Stig en ikon i motorsportkretsar världen över. Det är inte för inte som han fått smeknamnet Mäster.
- Jag kunde, och kan fortfarande, kliva in i vilken bil som helst och ha full kontroll efter några testrundor. Det är få förunnat, säger han.

Stig har en medfödd bilkontroll men så fick han också känna på bilratten för första gången som treåring när han stod i farbror Folke Blomqvists knä och styrde en Fiat 600. Att pappa Lennart var bilskollärare gjorde förstås inte saken sämre. Redan i rallydebuten i Storfors 1964 blev Stig tvåa, med pappa Lennart som kartläsare.
Sen har det rullat på i över 50 år.
69 år gammal vann Stig i november 2015, för första gången, det klassiska Safarirallyt som brukar benämnas som världens tuffaste rallytävling. Den korta nyhetsartikeln på na.se delades över 3500 gånger och blev - som det numera heter i den digitala världen - en viral succé trots att Stig inte ens uttalade sig om sin seger. Förmodligen tyckte han inte att det var så mycket att orda om.

Världsmästare
Stig vann Svenska rallyt hela sju gånger på 40 starter och höjdpunkten i karriären är givetvis VM-guldet 1984 som försteförare hos Audi. Stig tog fem segrar det året och hade redan avgjort VM när två tävlingar återstod. Endast två svenska förare har lyckats lägga beslag på världsmästartiteln, Björn Waldegård var den förste 1979.
Det var packat med folk på Stortorget, och julhandeln stannade upp, när folk gick man ur huse för att gratulera stadens världsmästare på fyra hjul. Stig åkte kortege genom Örebro ackompanjerad av marschmusik och bilarna fick köra med millimeterprecision för att komma fram utan att köra på någon. En baggis för Stig Blomqvist om han fått bravera med sina världsmästartalanger.
Lennart Hyland intervjuade Stig och rattvirtuosen fick den här gången använda sina flinka händer till att skriva autografer i massor upptryckt mot en rallybil.
Landshövding Elvy Olsson gav bilkungen en rejäl kram och sammanfattade globetrottern Blomqvists popularitet kanske allra bäst:
- Kära Stig, vad roligt att du är här och det är ingen diva som kommer hem till oss.

Henrik Brändh
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 59, år 2016

FAKTA
Stig Blomgvist
Född 29 juli 1946 i Örebro.

Erhöll Nerikes Allehandas Guldklocka 1955.

Stall: Saab, Lancia, Talbot, Audi, Ford, Opel, Peugeot, Volkswagen, Nissan, Mitsubishi, Subaru och Skoda.

Meriter i urval
Segrar i Svenska Rallyt – 1971, 1972, 1973, 1977, 1979, 1982, 1984.
Segrar i RAC-rallyt 1971 och 1983.
SM-guld i rally 1971, 1973, 1974, 1975, 1976, 1978, 1980, 1982, 1994.
SM-guld i rallycross 1983.
SM-guld i backtävling 1982, 1983, 1987, 1988, 1989, 1993.
VM-guld i rally 1984.
Segrar i Race of Champions 1989, 1990.
Svensk mästare i standardvagnsracing 1990.
Första VM-tävling Svenska rallyt 1973 sista VM-tävling Svenska rallyt 2006.

Publicerad: 2025-02-07 16:17

Rune Åhrling - Kanonskytten

Fri, 07 Feb 2025 15:14:00 GMT

Kanonskytten - Världsklass när ÖSK-handbollen var bäst i landet.

Han utstrålade kraft, optimism och ägde en otrolig segervilja. Rune Åhrling var som ledande målskytt och ledargestalt i landslaget och i Örebro SK en given rubrikernas man under storhetstiden. I mitten av 50-talet var Rune en av världens bästa handbollsspelare med VM-guldet 1958 som höjdpunkten.

När Sverige utklassade Tjeckoslovakien med 22-12 i VM-finalen den 8 mars i Berlin, bidrog Rune till triumfen med fyra mål och blev bäste svenske målskytt under turneringen med 23 fullträffar. Själv höll Rune en landskamp mot Tjeckoslovakien 1956, då han gjorde tolv mål, som sitt livs match. Bronsmatchen i VM 1961, då Sverige slog värdnationen Västtyskland, ansåg han vara den roligaste upplevelsen som spelare. Det slog till och med ut VM-guldet.

Det var härliga idrottstider i Örebro på 50-talet. Det gick lämmeltåg av folk, först till bandy på Eyravallen och sedan till handboll i Idrottshuset. Alla gick på handboll för att se Rune. Han var enorm, ingen annan kunde sätta fart som han. Han var stor och stark och kunde tänja sig i trängda lägen. "Rune-kedjan" med Lindqvist, Åhrling och Bruce var en attraktion i Idrottshuset som hade en snittpublik på över 2 000 åskådare.
1956 vann ÖSK allsvenskan för första gången och han satte skytterekord i högsta serien med 112 mål.

För Rune fanns inga hinder. När han bröt högerarmen i en match så började han omedelbart att träna upp sin vänster. Genom armbrottet missade Rune VM-guldet 1954, men blev motståndarnas skräck i ännu högre grad när han kunde ladda med vänstern också. Rune spelade 57 landskamper. Fyra gånger vann han allsvenska skytteligan. I svartvita tröjan spelade Rune 220 matcher och gjorde 1 045 mål.

Rune föddes i Örebro, men växte upp i Uppsala. Han var duktig friidrottare i yngre år med DM-titlar på korta häcken, i fem- och tiokamp. Han sprang 100 meter på 11,2. Handbollskarriären inleddes i Uppsala IF. Till Örebro kom Rune 1944. Han var 19 år och spelade först för Start.

Två år senare gick han över till ÖSK som var på väg att bygga det storlag som tog tre allsvenska seriesegrar och ett ute-SM under det glada 50-talet. 1948 tog ÖSK steget upp i högsta serien efter kvalseger över Sandviken. Andra allsvenska segern säkrades efter en oförglömlig avslutningsmatch i Idrottshuset 1957. Rune var i kanonform och satte individuellt allsvenskt målrekord med 17 fullträffar. ÖSK vann med 34-15 och tog guldet. 1962 åkte ÖSK ur allsvenskan. Rune var 36 år men still going strong som trea i skytteligan. Det var början till slutet för ÖSK-handbollen som sedan lades ner.

Rune tyckte själv att han var född till handbollsspelare. Men han var ingen artist eller elegant. Han levde på sin fysik, snabbhet och skottstyrka.

Krister Linner
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 59, år 2016

FAKTA
Rune Åhrling
Född 31 oktober 1925, avled 3 mars 1997 i Örebro.

Utsågs 1956 till världens bästa handbollsspelare. Fick samma år
Nerikes Allehandas guldplakett.

Aktiv som spelare i Örebro 1944–1965. Sköt både med höger och vänster arm.

Klubbar: Uppsala IF, Start, Örebro SK

Matcher för ÖSK: 220
Mål för ÖSK: 1 063 , vann skytteligan i allsvenskan fyra gånger
Svensk mästare med ÖSK fyra gånger, tre inomhus och ett utomhus
Landskamper för Sverige: 57
Världsmästare 1958,
bronsmedaljör i VM 1961

Övrigt
Sex DM-titlar i friidrott, fem- och tiokamp, 1948–1950
Vann skytteligan 1958–59 med 143 fullträffar på 18 matcher, alltså ett snitt på 7,94 mål per match.
Sköt 17 mål i en och samma match (mot Kristianstad)

Publicerad: 2025-02-07 16:14

Ronnie Peterson – Super-Swede

Fri, 07 Feb 2025 15:12:00 GMT

Super-Swede - Örebros största idrottsnamn internationellt.

Människor i Amazonas regnskogar, Johannesburgs gruvor och Nordamerikas klippiga berg vet vem han var. Ronnie Peterson. Eller Superswede kort och gott. Örebros internationellt mest kända idrottsman.

Ronnie och hans fru Barbro var en del av den svenska 70-talsglamouren, vid sidan av Abba, Björn Borg och Ingemar Stenmark, under en tid när överdrivet mode i form av överdimensionerade skjortkragar och buskiga polisonger dominerade.
Men framför allt var han en racerförare av guds nåde.
I början av karriären körde bagarsonen och hissmontören nästan lika mycket i sidled som framåt. Ingen kunde som Ronnie köra likt en rallyförare med bredsladd genom kurvorna, fast med en F1-bil. Som på Silverstone när han rattade sin Lotus genom Woodcotekurvan med fullt uppställ och fick publiken i extas. Något liknande hade aldrig tidigare skådats. Körstilen var unik och för detta hyllades Ronnie världen över.
Ronnies racingkarriär saknar än i dag motstycke i svensk motorsporthistoria. Mellan åren 1970 till 1978 körde Ronnie 123 formel 1-lopp och vann tio gånger. Han blev VM-tvåa två gånger, 1971 och 1978, men fick aldrig bli världsmästare. Skriver fick eftersom han 1978 satt fast i ett träligt kontrakt, som Ronnie säkert själv uttryckt saken på sin släpande närkingska. Ronnie förband sig att stötta stallkompisen Mario Andretti på amerikanens väg mot världsmästartiteln.
Ronnie höll sitt avtal med Lotusstallet även om det hände att han åkte upp jämsides med Andretti ute på banan för att sedan backa tillbaka. Bara för att visa att han minsann kunde köra förbi om han så ville.
Ronnies liv släcktes i ett eldhav på Monza i Italien 1978 och som den internationella superstar han var gjorde han det i direktsändning i tv världen över. Ronnie blev 34 år gammal och hans begravning var den mest uppmärksammade i Örebro någonsin. 5000 personer väntande utanför S:t Nicolai kyrka för att följa stadens store son till den sista vilan på Almby kyrkogård.
2003 blev Ronnie staty i Örebro och samma år vallfärdade 21 000 personer till Örebro för att se en utställning om hans liv och karriär.
Utställningens namn? Superswede, förstås.

Henrik Brändh
Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 59, år 2016

FAKTA
Ronnie Peterson
Född 14 februari 1944 i Örebro, avled 11 september 1978 i Milano.

Ronnie Peterson tilldelades postumt den 19 december 1987 Svenska
Bilsportförbundets utmärkelse ”Största bilsportprestation genom tiderna”.

Racingkarriär 1962–1978.
Meriter Formel 1
Antal säsonger: 9
Antal körda lopp: 123
Antal VM-poäng 206
Antal vinster: 10
Antal 2:a platser: 10
Antal 3:e platser 6
Antal Pol Position: 14
Stall: March, Lotus, Tyrell.

VM: Formel 1 VM 2:a 1971 och postumt 1978. 3:a 1973.
Meriter Formel 2 EM mästare 1971.
Meriter Formel 3 Svensk mästare 1968 & 1969
Meriter Sportvagnar Ferrari: VM för tillverkare 1972.

Publicerad: 2025-02-07 16:12