Face up generationen

Igår tog jag en liten löprunda genom samhället. Oftast går jag omkring. Tar in alla intryck, lyssnar och betraktar. Slappnar av, laddar batterier eller bara tar in ny musik i lurarna. Igår löpte jag . Blir alltid lockad in mot Salthällsområdet. Det är en magnet i mig. Där finns en puls och energi som jag älskar att känna.

I mångas ögon ett bespottat område. En skamfläck. Ett sargat område. Ja det är slitet. Nedgånget. Men att cykla eller gå där igenom är för mig att andas in livet. Att se hur många har det. Det bästa, mesta intrycken står barnen för. Dessa underbara glada, livfulla knippen av allt. De är härliga att prata med. De brinner och lever. Här leker verkligen barnen. Fritt med enkla medel. Som slitna fotbollar. Cyklar som skramlar omkring. Gungor som gnisslar. Det är en puls som smittar.

Jag känner igen många från fotbollen. De stannar mig, vill prata. Tar i hand, ger high five. Undrar vad jag ska, vad jag ska göra. Jo jag tycker så mycket om området. Människorna där. Har stor sympati för dem. Tänker ofta på att tvingas bort från mitt hus, min familj. Ut och bort från allt jag vuxit upp med. Jag ryser av obehag att tänka på allas våndor och oro. I krig och elände. Hur vår politik i detta landet hanterar allt tänker jag inte gå in på. Jag ser vad jag ser.

Barnen och deras glädje att kunna leka och leva här i frihet. Utan att behöva vara rädda. Så ja jag tycker om att höra på deras frågor, deras historier. Jag springer vidare och kommer in i samhället. Var är alla andra barn? Ytorna av gräs är tomma. Liksom den fina lekplatsen de nyss byggt vid promenadenområdet. Var är de? Möter man några är det inte inte samtal eller high five som gäller. Det är som Kalmar FFs tränare Nanne Bergstrand hade sagt face down generationen som möter upp. Ögon i mobilskärmar. Fokus på det som rör sig där.

Maryam heter en tjej i min dotters lag. Hon ska nu flytta. Laget blev förtvivlat. Maja min dotter skrev en egenkomponerad lapp med ord från henne och laget. Anastasia i laget fick läsa upp den för Maryam på hennes sista cup med laget. De samlades i en ring efter och kramades allihop. Några tårar kom, man hörde skratt. Tätt, tätt ihop var de. Olika barn. Längd och kilo. Hår och hudfärg. Men samma ärliga skratt. Tillsammans i en vacker stund. När man får se såna initiativ då finns det hopp om en framtid. För det är ju barnen som är den. Framtiden.

Jag tränade idag våra seniorer med min gode kollega Anders Larsson. Vi var inte löpande som spelarna men vi svettades i det kvava idag. Guidade, manade på. Vi hade en fantastisk träning. Senaste veckorna har laget svetsats ihop. I fotbollen kan man verkligen praktisera det jag tror på. Hårt, hårt jobb tillsammans. Det ger individuella möjligheter att få blomma kreativt. Alla måste underkasta sig jobbet för att få glädjen i friheten med bollen. Bollen är leksaken, den man vill skapa något med. Tillsammans med sina lagkamrater. Otroligt lyckliga att få träna dessa unga män på väg. Få dem att växa som spelare och framförallt som människor. Jag och Anders växer med dem, inte ikapp Anders dock som är ett par huvuden längre än mig. Seniorerna visar stora kliv i år som spelare och personer. Vi tar motgångar på ett sätt som gör mig stolt. De brinner ihop, vinner och faller ihop. Reser sig och ligger någon kvar på eller utanför planen hjälper de den upp. Tillbaka in. Face up generationen, där vi möts och lever. Där är vi och det är den jag tror på.