Referat Malmö FF - AIF Barrikaden första halvlek

Det här referatet riskerar nog att till innehålla en del saker såsom känsloyttringar, inramning och anekdoter vilket verkligen inte betyder att jag nedväderar vår fotbollsinsats som jag tycker var mycket bra eller tycker att matchen som var ointressant för det tycker jag verkligen inte.

Till att börja med var det ju närmast overkligt att komma in som ledare på den här arenan där oändligt många världsstjärnor spelat (och där den legendariske stavhopparen Serjej Bubka – den tidens Duplantis – en gång satte ett av sina många världsrekord även om jag missade det eftersom jag var på väg hem med min trötta dotter och hennes kompis och bara hörde jublet…). Otroligt trevligt att få se alla våra banderoller uppsatta; förutom den med bara emblemet också vår blinkning till Max Wiman i Sydsvenskan där han vid ett tillfälle uttryckte att vi kommit ”tvärsist” i serien förra året och vårt slagord ”Barrikaden – bäst i staden”. Fotbollsvädret var ju också optimalt; en ljummen sensommarkväll och i princip vindstilla.

Det kändes faktiskt ganska högtidligt när man satt där och väntade på att matchen skulle komma igång, och bland annat den vackra MFF-hymnen spelades, innan lagen trädde in samtidigt medan laguppställningarna lästes upp i högtalarna. Vid det här laget borde väl alla i laget ha hunnit bli rejält nervösa men utåt sett verkade det inte vara så farligt med det eller att det åtminstone gick över efter bara 5-10 minuter. Visst är det jättetråkigt att de 50 på läktarna på grund av sitt ringa antal och på att man på denna arena sitter ganska långt från planen, hur de än försökte, inte på något avgörande sätt kunde bidra särskilt mycket till inramningen. Det var dock trevligt att se inte bara MFF-halsdukar utan också en hel del Barrikadendito på läktarna (jag hoppas verkligen att en av de största MFF-fantasterna i staden som befann sig på läktaren ändå höll på rätt lag även om det inte syntes) och visst hade det på väldigt många sätt varit häftigare om vi fått spela vår planerade hemmamatch mot MFF i våras med fyllda läktare på Heleneholms IP men när det gäller nervositeten hos våra spelare kan jag tänka mig att den i så fall varit avsevärt större.

Vi började med laguppställningen (enl. modellen 4-1-4-1) Linnea – Saga, Ebba, Josefin B, Lisa – Eva – Ellinor, Fanny, Malin, Sofia – Andrea E. Övriga spelare var Maja L som mest spelade på mittfältet, ibland i den där länken mellan backlinje och mittfält, och väl också lite i backlinjen, Felicia som mest spelade yttermittfältare, Emma som som jag minns det också mest spelade yttermittfältare, Disa som även hon spelade yttermittfältare men om jag minns rätt också spelade såväl ytterback som innermittfältare och sist men inte minst Maja S som mest spelade mittfältare men väl också bytte av Andrea på topp vid några tillfällen

För mig, och tror jag de flesta, var den viktigaste resultatmässiga målsättningen att underskrida Backarnas förlustsiffror 0-24. Efter en inledning där vi redan efter 3 minuter tog oss in en bit på MFFs planhalva och så långt försvarat oss hyfsat väl såg det lovande ut. De sköt ju under hela matchen väldigt mycket och hade enligt mina anteckningar hela 61 avslut varav 35 på mål och 4 av dessa avslut kom redan under dessa inledande minuter. Känslorna då var lite dubbla. Å ena sidan fick man från sekund ett bekräftat hur väldigt bra våra motståndare var på alla händer och fr.a. hur löpsnabba och löpvilliga de var på kanterna och vilken speluppfattning de hade. Å andra sidan märkte man direkt att Linnea i målet inte räddes motståndet utan utstrålade ett lugn redan från början i all ammunition som riktades mot henne och gjorde ett par fina räddningar och att vi inte uppträdde ängsligt utan krympte ytorna i vårt försvar och inte var rädda att gå in i nödvändiga närkamper.

När sedan det första och andra målet kom inom loppet av en minut (det andra såg ut som en klar offside) tappade den inledande optimismen lite kraft och som den siffernörd jag är började jag redan vid ställningen 2-0 efter knappa 6 minuters spel räkna på hur vi låg till jämfört med Backarnas genomsnittstid per baklängesmål 3 minuter och 45 sekunder och kunde alltså konstatera att vi nu tidigt kommit på efterkälken. Spelarna lät sig dock inte alls nedslås eller tappa självförtroende eller spelglädje. När det gäller det sistnämnda så var det första tecknet att de som blivit utbytta – vi körde redan från start med täta byten vilket ju är extra nödvändigt mot ett lag av MFFs kaliber – när de satte sig på bänken sade var hur fruktansvärt roligt det var att spela trots det otroligt tuffa motståndet.

Optimismen kom sedan tillbaka med råge när vi därefter hade en period där vi inte släppte in något mål på elva minuter, inte minst på grund av Linneas insats i målet, och plötsligt låg vi väldigt bra till i den där jämförelsen med Backarna. Visserligen inte som en följd av något avslut från oss, för några sådana hade vi inte, men väl däremot lite som en följd av att vi pressade på lite på deras planhalva några gånger så fick även deras målvakt vara med i spelet hela 3 gånger innan det gått en kvart att jämföra med när de mötte Las Presidentas där jag inte uppfattade att målvakten rörde bollen förrän efter 52 minuter (förlåt Las P om jag har fel).

I den 20:e min fick vi till ett riktigt fint anfall där en boll från mittfältet nådde Andrea (väl?) som spelade vidare till en på högerkanten ständigt löpande och vid det här tillfället fri Ellinor som dock berövades bollen innan det hann bli någon farlighet. Direkt efter detta såg MFF ut att göra ett fjärde mål och det lyckades de också snart med men först sedan Josefin räddat ett skott på mållinjen precis innan. Målen trillade sedan trots Linneas storartade insats in med en någotsånär regelbundenhet men vi höll oss hela tiden med god marginal på rätt sida i jämförelsen med Backarna. Retfullt bara att det nionde och sista målet denna halvlek var det sista som hände under de två övertidsminuter som orsakats av en tidigare skada på Josefin som förtjänar ett speciellt omnämnande eftersom det så väldigt väl speglar inställningen hos hela laget. Om jag förstod saken rätt så var det väl en nackskada som gjorde så ont att Josefin fick ledas av planen gråtande av smärta och kanske också av en oro och sorg över att kanske inte kunna fullfölja matchen. När hon suttit en stund och torkat tårarna frågade någon av tränarna hur hon mådde. Som jag fattade var det mer av omtänksamhet än en fråga om hon till äventyrs skulle kunna spela mer varefter hon svarade ett kort och gott ”bra”, studsade upp från bänken och omedelbart bytte av någon för att fortsätta spela med sedvanlig entusiasm och kämpaglöd.

FORTSÄTTNING FÖLJER (maxlängden uppnådd, någon förvånad?:) )

Bengt Månsson Administrationsansv.