Ett ögonblick värt att dö för

Folk pratar ofta om den där matchen som anses vara tidernas bästa och/eller tidernas mest sevärda. Är du född på 60 eller 70 talet så vill du kanske gärna prata om när Italien slog ut Brasilien med 3-2 och Rossi gjorde hattrick. Lite senare vill du kanske berätta att du faktiskt såg Argentina slå ut England 1986 efter två ikoniska mål av Maradona. Den yngre generationen kanske tar upp Messis efterlängtade finalvinst i VM 2022. Glöm. Allt. Det där. Inget av ovanstående kan mäta sig med det som utspelade sig på Tranevallen söndag 17/9 i division sex södra Halland. En match ingen kommer glömma. Ett ögonblick värt att dö för. Förutsättningarna var enkla. Hemmalaget HGH var tvungna att vinna för att kunna nå division fem. Bortalaget YBK behövde en poäng för att fortsätta rusa mot samma division fem. Förlust vore illa. Riktigt illa. Men för HGH vore förlust slutet. Ett drama väntade. HGH började bäst. Vi såg så pass förvirrade ut att vi hade kunnat gå vilse inne i vårt eget pojkrum. Tempot furiöst. Alldeles för högt för divisionen. Men ack så intensivt. Tacklingarna haglade och kämpaglöden var som röd glöd i botten på en välsvarvad Webergrill. Det stod och vägde. Halva Ysbys befolkning hade köpt biljett till matchen och hemmalaget fyllde på med entusiastiska supportrar. Plötsligt och lika oväntat som om Jimmy Åkesson konverterat till Islam kom ledningsmålet för hemmalaget. Miss i kommunikationen. Davidsson på mellis. Hemmaledning och gamnacke. Westesson var arg, Liedman junior var ännu argare och Otto som tvingats utgå med vridet knä gnydde på bänken. Resten av halvleken var kamp och YBK-offensiv mot ett kompakt hemmalag. Total förvirring uppstår när Westesson blir sparkad i huvudet inne i straffområdet och domaren dömer straff. Men inte tydligen. Indirekt frispark!? Bisarr situation. Resultatlös dock och våra protester lönade sig inte. Pausvila. Korta order. Gör ett mål. Skitsamma om det är i minut 46 eller 96. Bara det kommer ett mål. Men som det sket sig. YBK gick framåt. Klart bättre än hemmalaget men så hände det igen. Davidsson skulle gå ut och ta emot en boll utanför straffområdet. Lugnt. Davidsson faller som om han blivit skjuten av en sniper. Davidsson upp snabbt som attan. Alltjämt lugnt. Davidsson tar sats mot bollen igen. Davidsson faller igen. Som om marken var riggad med landminor stupade Davidsson och kunde bara liggandes och hjälplös se på när tvåan enkelt rullades in. Vi suckade på bänken. Men skam den som ger sig. Snabb replik. Reducering. Adam såklart. Vårt ljus i mörkret, livboj när båten förlist och sista slurk i en snart tom vattenflaska, under en vandring i Sahara. Nu då. Nu skulle det väl lossna. Men nej. Hög jävla boll in i vårt straffområde. Bollen studsar. Ysbys försvar misstar bollen för en rabiessmittad vildhund och vägrar unisont att gå nära den. 3-1 till hemmalaget. Dags att dö? Nejdå. Absolut inte. HGH:s målvakt bryter ett inspel. Faller till marken lika tungt som en douglasgran i Canada under avverkningsperioden. Liedman junior fläker sig. Lobbstöter bollen mot mål från 30 meter och ser bollen vackert och långsamt studsa in. Hopp och liv! Nu då? Aldrig tänkte HGH. Fast situation. YBK:s försvarsspel lika obefintligt som självkritik hos socialdemokrater. 4-2 till HGH. Ridå. De hade haft fyra avslut mot mål och gjort fyra mål. Tungt var förnamnet. Bara att vika in handduken och lägga sig ner för att dö? Aldrig i livet tänkte Ysby. Full fart framåt. Vi bytte, vi roterade, vi körde på. Alla bollar mot mål. Kvart kvar. Plötsligt rabalder i straffområdet. Bollen som en flipperkula med alla bokstavskombinationer i världen. William Hjelm med en klack och bollen i nät. Underläge bara med ett mål. 12 minuter kvar. Framåt Ysby. Allt på ett kort! Vi jagade som hungriga vargar. Sprang, tacklade och sköt. Adam sprang en mil bara sista kvarten och Simon Svanberg spelade vänsterytter, mittback och anfallare samtidigt. Totalt kaos på planen. Matchminut 94. Det borde vara slut men YBK får frispark. Jag älskar Rasmus Liedmans vänsterfot. Kan tänka mig att gifta mig med den. Rasmus slår frisparken i muren. Jag hatar Rasmus Liedmans vänsterfot. Kan tänka mig att amputera den. Det borde vara slut. Klockan tickar upp på 95 minuter men HGH har maskat, haft skador och gjort allt för att inte hämta bollar som skickats iväg runtom i Harplinge. YBK hämtar bollen i eget straffområde. Alla andra väntar uppe i HGH:s motsvarighet. Bollen skickas in men iväg. På något sätt ett inkast till oss. Adam kastar långt sina smala armar till trots. Kaos igen. Bollen ut. Bollen in igen. Alla väntar att domaren ska blåsa av. Bollen i luften. William nickar in den i högen. 20 man kampar om en och samma boll. Och vem är där såklart? Adam Thoren. En sekund kvar. Föser till bollen med någon kroppsdel. Bollen dalar in i hemmalagets mål. 4-4. Kvitterat! En sekund kvar! Sista bollberöringen i matchen och vi har kvitterat. Galet jubel. Ledarna in på plan. TV-puckshög. Publiken i extas. Motståndarna i total chock. Vi jublade! Otto grät i smyg och Gabriel Svanberg såg lika tagen ut som om hans hustru vunnit 12 miljoner på lotto. Den största matchen i fotbollens historia var slut. Episk match. Galaktiskt avgörande. Adam Thoren! En gud bland gudar. En poäng som ser till att momentum behålls. Vi behöver en seger till. Ingenting är klart men det som var en ynka poäng för oss, var samtidigt ett gigantiskt kliv för oss. Ibland är ett glas vin mer än bara ett glas vin och ibland är ett leende mer än bara ett leende. Och ibland, bara ibland, är en poäng så mycket mer än bara en poäng! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Seger mot pågarna från åsen

Derby. Ysby mot Hasslöv. Toppen mot botten. YBK behövde tre poäng för att närma sig avancemang till division fem. Hasslövs behov lite mer basala som t.ex. att få tag i lite spelare. Avbytarbänken ungefär 140 år gammal och då var de ändå bara tre avbytare. All heder till de som ställde upp. Var övriga ungdomar runt åsen höll hus vet ingen men förmodligen finns de på Tiktok. Matchen som sådan i stort sett helt meningslös. Svårt att skriva något kul om något så tråkigt. YBK anföll och Hasslöv försvarade. Palmgren duktig i mittlåset men ensam är sällan stark. Vi återger matchen i bevingade ord ”Frankly my dear, I dont give a damn” – Rhett Butlers sista ord till Scarlett O´Hara (självklart har alla vi i Ysby sett Borta med Vinden, tveksamt gällande övriga….) Precis så kändes det före match. Skitsamma hur det ser ut. Det enda som skulle spela roll var tre poäng. Orkade inte ens bry mig om taktik, linjer, tredjedelar eller annat. Bara vinn! "Get busy living or get busy dying" – Andy Dufresne i Nyckeln till Frihet (som ju alla sett…) Till sist fick det fan räcka med missade målchanser. En halvtimme hade gått och vi var lika ineffektiva som fastlimmade klimataktivister på motorvägen. Rasmus tröttnade och skickade upp bollen i krysset och vi kunde andas ut. "Do or do not. There is no try" – Yoda i Star Wars (den måste ni väl för fan ha sett?) Simon Svanberg med halsfluss, virus och gäckande hälsa. Ut och spela bara. Känn inte efter. Och spela gjorde han såklart. Lagkaptensbindeln i YBK medför ansvar och Svanen backar aldrig. "You shall not pass" – Gandalf i Sagan om Ringen Leyth Almasri kastade sig och hindrade ett målläge med en heroisk glidtackling. "Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det" – Nalle Puh (en gul märklig björn) Leyth Almasri letade med förtvivlade och skakiga händer efter sitt nyckelben. Av med tröjan. Coach Karlsson hittade det. Hejda kräkreflex. Nyckelbenet kluvet i två delar. Behövde inte läkarexamen för att ställa den diagnosen. Stackars Leffe… "Likt en amputerad fot kommer du alltid vara saknad och haltandet kommer påminna oss om dig" – Rex Jordans minnesord till Abraham Lincoln (Lincoln var alltså president i USA) Vi tappar ännu en spelare. Leffe som gjort sin bästa säsong i karriären och varit stabil och frejdig på ytterbacken kommer bli saknad under resten av hösten. "It aint over until the fat lady sings". Rubrik i Dallas Post som levt för evigt Visst blåste domaren av matchen och visst tog vi ytterligare ett kliv mot avancemang. Men. Mycket kvar. Allt kan fortfarande gå åt helvete men imorgon är en annan dag och Rom byggdes inte på en dag. Kämpa Ysby Herrlaget 0kommentarer

Genom eld och genom vatten

Toppmöte. YBK:s kanske viktigaste match de senaste 400 åren. Enkla förutsättningar. Förlust skulle innebära att marginalen ner till trean GIF/VIF krympte till 4 poäng. Seger skulle ge 10 poängs försprång. Med tanke på att vårt resterande spelschema ser lika klurigt ut som en doktorsavhandling i praktisk kemi, behöver vi varenda poäng vi kan skaffa oss. I omklädningsrummet var det extra taggat, extra tyst och spänt. Men fokuserat. Vi var inte rädda, vi var modiga, nervösa men inte ångestfyllda och framförallt extremt fokuserade. Inställda på anstormning från hemmalaget vandrade vi ut på Veinges knutiga matta med ambitionen att ta ett kliv mot en högre division. Kryss vore som att hitta guld vid flodens mynning. Seger som att ärva en hel jävla diamantgruva i Kongo. Första halvleken var precis såsom man kunde förvänta sig. Kamp, riskminimering, nervöst och intensivt. Hemmalaget drog ett skott i ribban som om det gått en decimeter lägre gett dem ledningen och kort därpå tryckte vår älskade Adam Thoren också bollen i ribban bakom hemmakeepern. Det tacklades, kämpades och satsades men i paus var det mållöst och händelselöst förutom ovan nämnda ribbträffar. I paus var det en enda sak som gällde. Hitta det där förbannade enda målet som behövdes. Ett skott, en nick ja precis vad som helst skulle duga – vi behövde ett mål! Således – Ysby gick framåt. Om första halvlek var händelselös som ett avsnitt ur Lilla Huset på Prärien, var andra halvlek som fyra timmars strecktittande på Die Hard. Och det var YBK som gick för det och skapade chans på chans. Axelsson flög som en drake och nickade bollen två millimeter utanför, Adam sköt och sköt, Otto nickade och Simon kom nära. Hemmamålvakten storspelade och räddade ett tröttkört Veinge. Den stora publiken levde med i matchen och vid sidan av växte frustrationen. Det var mer eller mindre osannolikt att bollen inte gick in. Men nu då? Rasmus slet sig fri och kom ensam med målvakten. Mål 99 gånger av hundra men ta mej fan var det 100 jämt och fortfarande mållöst. Där och då hade jag tusen mörka tankar i mig. Helt säker på ett slumpmässigt insläppt mål efter något obegripligt schabbel. Jag hatade livet. Som tur var tappade spelarna inte vare sig humör eller mod och fortsatte mala på. Tiden började bli knapp, paniken spred sig som Covid i kroppen och jag bad till högre makter att någon skulle kliva fram, dra loss ankaret från botten och få båtjäveln i hamn. Otto – ja tack! Adam – troligtvis! Liedman junior med en nick – gärna! Liedman senior med en frispark - drömmen. Men nej. Ankaret satt fast. Och då. Otto som spelar vänsterytter tog en löpning ut på högerkanten. Bollen för hård och lång men coach Nilsson ger aldrig upp en boll. Hann den precis före kortlinjen. Trött som en alika och desperat som en orangutang på fel sida floden när monsunregnet faller. Inlägg – aldrig i livet. Otto sköt från noll vinkel rakt in i högen av spelare framför mål. Bollen rullade och studsade runt, levde sitt eget liv och slank mellan målvaktens händer. Alltjämt studsande och fipplande dansade den i målområdet. Där och då behövs bara en enda sak för att få in den. Vilja. Och ingen vill det mer än Emil Axelsson. Med risk för bestående huvudskador, brutna revben och benbrott tacklade han in boll, motståndare och hela Veinge in i målet. Tidernas fulaste mål. Tidernas viktigaste mål och tidernas största segervrål. Ledningsmålet knäckte hemmalaget. Någon anstormning kom aldrig och någon jakt på kvittering ägde aldrig rum. Axelssons tackling räckte. Vi var bättre, starkare och hungrigare. Liedmans högklassiga, Otto ett monster, backlinjen stabil som Kinesiska muren och Adam oberäknelig som Sir Väs på Skansen. Glädjen obeskrivlig i omklädningsrummet. Krasst räknat. Fem matcher kvar. 10 poängs avstånd. Sista dansen med Ysby kanske kan bli en dans att minnas. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Ett skott. En dröm

Mycket kan vara skönt. En sval bris en stekhet sommardag, en toktjock dunjacka en iskall natt, en upphittad nyckel och en sent hemkommen nykter tonårsdotter med glatt humör och hälsan i behåll. Allt det kan vara skönt. Mycket kan vara förlösande. En två centimeter lång spink som man till sist får ut ur foten, ett lyckat skämt på en stel parmiddag, två liter Gin & Tonic på en familjefest, en långdragen förkylning som till sist ger med sig. Allt det kan vara förlösande. Men. Ingenting kan vara lika skönt och lika förlösande samtidigt som när Otto Nilsson guidar en hel by, en hel idrottsplats och ett helt fotbollslag till himmelriket. Ledning 1-0. Men darrigt. KHFF trycker på. Det är kaos. Vi kämpar. Vi sliter. Vi försöker. Men likt en för klen fiskebåt i en för kraftig storm fick vi inte rätt på sakerna. Vi hängde i repen för att överleva. Allt vi ville var att matchen skulle ta slut. Så kom det då. Förlösandet. Njutningen. Livets goda. Adam Thoren nedflyttad på vänsterbacken under sista kvarten för att hålla rent, fick bollen av Olek som likt en björn i en soptunna grävt fram den. Adam slog en crossboll mot nyinbytte Josef som med en touch skarvade ner bollen. Liedman JR som sprungit 300 mil under kampen fick en tå på bollen. Och. Den vred sig. Mot Otto. Kliniskt. Stenhårt. Stolpe in. Eufori, lättnad, glädje, segervrål från en mörk avlägsen plats inne i det undermedvetna och segern var vår. Ett ikoniskt ögonblick på Munkavallen. Om matchen i övrigt finns inte mycket att skriva. Vi spelade bra, förde första halvlek och jagade på för fler mål men Adams kalla avslut var det enda vi fick med oss in i paus. Vi förtjänade guld och gröna skogar men satt i omklädningsrummet med bara en buske från Lantmännen. Andra halvlek som sagt en enda kamp. Davidsson räddade ett friläge och Edvin Westesson stod för ett antal fantastiska brytningar. Kasper Persson som inte spelat 90 minuter sedan tiden då svenskarna var i alla fall någotsånär normala och inte gjort det till sport att elda böcker, ville byta med motiveringen ”jag kan inte tänka längre”. Unosson bytte redan i paus och Jafar fick utgå efter att riskerat ett andra gult kort. Det var rörigt, hafsigt men väldigt passionerat. Och vem bryr sig hur det ser ut en dag som detta? Ingen jävel kommer ihåg vädret dagen då Armstrong landade på månen. Allt man bryr sig om är ett långt jävla steg för mänskligheten och allt man bryr sig om är att Otto Nilsson skjuter bollen i mål och att tre poäng rasslar in på det berömda kontot. Fem matcher kvar. Vi är med i matchen än. Ny vecka. Vi har slarvat bort nyckeln till bollrummet och föreningen saknar ungefär 5000 kr i uteblivna intäkter eftersom ingen orkar swisha för all läsk vi snor från kylen så om någon vill sponsra med bollar, koner, tejp, eller helst av läsk, så är ni varmt välkomna! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter