JOHAN T LINDWALL: ANDERS VAR PÅ MÅNGA SÄTT EN FÖREBILD

Anders Fallenius, som bland annat gjorde en uppmärksammad utredning om "Vad Vetlanda är mest känt för"? Svaret blev som bekant, bandyn.
I begravningsannonsen står det; Tänk gärna på VBK:s ungdomsverksamhet. Om du vill göra det genom en gåva är klubbens bankgiro 268-2102.
Johan T Lindwall, av många ansedd som den främste inom sin genre, skriver här ett finstämt minnesord om sin vän och kollega.

Det var med stor sorg jag tog emot beskedet om Anders alltför tidiga bortgång. Han somnade in i vår gemensamma hemstad Vetlanda för drygt en vecka sedan och det var naturligtvis alldeles för tidigt. Jag hade under många år Anders som min förebild.

Anders var på många sätt en förebild för mig och jag följde i hans fotspår. När jag började på Vetlanda-Posten hade han sedan länge gjort sig ett namn på tidningen. Han hade dessutom gått vidare till Värnpliksnytt - något jag också drömde om. Så den dagen även jag lyckades få göra min militärtjänstgöring på Värnpliksnytt blev jag extra stolt då jag visste att även Anders hade varit där.

Det var med stolthet i rösten alla på Vetlanda-Posten pratade när Anders började på Expressen. Alla kanske inte sa det rent ut, men det var som att bygdens son hade lyckats göra karriär i stora staden på den stora kvällstidningen Expressen.

Det var stort och i mina ögon växte Anders naturligtvis bara ännu mer. En dag skulle jag också ta chansen och försöka få drömjobbet på den stora kvällstidningen. Efter Anders kom vi att bli många från Vetlanda-Posten som lyckades få arbeta på någon av de två kvällstidningarna i Stockholm. Det var som att Anders hade banat en väg för oss andra och det var vi alla naturligtvis oerhört tacksamma för.

För mig var Anders under många år en god vän och kamrat. Vi hade vansinnigt roligt tillsammans när jag hade lyckats komma in på Värnpliktsnytt och han var på väg att bli stor stjärna på Expressen. Vi reste runt i Sverige och Anders drivkraft var fantastisk.

Jag har nog aldrig varit i en sådan välstädad lägenhet som den Anders hade under många år på Östermalm. De Expressen som han hade medverkat i låg prydligt uppradade på en bokhylla - han var stolt, med rätta, över det han hade åstadkommit.

En gång råkade jag ställa mitt glas utan ett underlägg på hans välputsade glasbord. Genast var han där och påtalade att "i Stockholm har vi underlägg för glasen". Jag gjorde aldrig om det misstaget och kan än i dag skratta åt hur han med sin breda Vetlandadialekt tillrättavisade kusinen från landet.

Jag var faktiskt med den gången Anders träffade modern till sin son. Kort efter blev jag och Anders uppbjudna till hennes föräldrars ställe vid Höga Kusten för att fira midsommar. Sent på midsommarafton var vi alla nere och badade. Det hade redan blivit ljust och jag tror aldrig att jag har sett Anders så lycklig som då och det är den bilden jag i dag bär med mig av Anders. Bilden från den tidiga morgonen vid brygga uppe vid Höga Kusten. En glad, självsäker och lycklig Anders som tyckte att livet var alldeles underbart.

Jag och Anders gled senare ifrån varandra och på senare år hade vi tyvärr ingen kontakt. Jag flyttade en period från Stockholm - till skillnad från Anders hade jag inte den talangen att jag fick fast anställning direkt på Expressen.

Efter ett vikariat på drömjobbet i Stockholm var jag tvungen att ge mig ut i landet för att skaffa mig mer erfarenhet innan jag kunde komma tillbaka till det stora tidningshuset i Stockholm. Det behövde aldrig Anders. De ville ha honom direkt och det var ingen slump. Anders var inte en av de bästa kriminaljournalisterna i Sverige. Han var den bäste. När han var som bäst var han den i särklass bäste journalisten på sitt område. Han är värd all respekt och vi ska alla komma ihåg honom i hans ljusa stunder.

Sista gången jag träffade Anders var av en slump utanför Cecil hemma i Vetlanda. Jag och min familj var hemma för att fira jul med min mamma och min numera framlidne far. Vi stod och pratade en stund och när vi skildes åt gav jag Anders en kram. Vet inte varför, men just då och där kändes det rätt. Jag är glad för det i dag.
Jag lider med hans anhöriga, men hoppas att de i allt det mörka kan se samma bild som jag:
Anders på badbryggan. Ni skulle sett hur lycklig han var.

Jag är övertygad om att han nu har fått frid och vem vet, kanske han är tillbaka vid badbryggan och det är midsommarafton igen. Jag hoppas det.

//Johan T Lindwall

Henrik Åhlund