Särskolan Lyckan - FC Donkenboyz 2-3
Regnet strilade ner hela dagen men framåt eftermiddagen sprack himlen upp och lämnade bara den där omisskännliga doften av försommarregn. Fukten dröjde sig kvar i luften när det började skymma och det var perfekt fotbollsväder för den som gillar elljus, adrenalin och glidtacklingar. Så när som på en kvart var avsparken förlagd till klassisk Champions League-tid. Bara hymnen saknades. Det var upplagt för en euro-night som italienarna brukar prata om, en stor fotbollskväll.
På Utmarken blåste vindarna för en gångs skull åt rätt håll och reningsverkets odör ersattes med mygg. Och ett lag i rosa tröjor som värmde upp på gräsplanen bredvid och såg olycksbådande vitala ut. Talangfabriken Lyckan fortsätter dock att leverera och mot Donkenboyz hade ytterligare två lovande spelare grävts fram ur akademins oändliga lager för att få chansen i a-truppen, Mladen och Irffan.
Rent taktiskt lämnade premiärmatchen mycket att önska och mot Donken valde Särskolan klokt nog att gå tillbaka till rötterna, till trebackslinje och tjongfotboll, för att hitta någon slags trygghet. Matchen började trevande, de rosa tröjorna ville liksom ta reda på sin plats, var Lyckan ett gäng bollrullande benknäckare som gått ut på planen för att göra processen kort? Eller var det verkligen en Särskoleklass uppblandat med några trötta vårdare som fick ob-tillägg för att spela fotboll på arbetstid? Ganska snart stod det klart att vi låg någonstans mittemellan och då vågade Donken börja rulla. Och gjorde 1-0 distinkt i bortre burgaveln utan chans för Kock.
Lyckan, med fyra man på bänken, laborerade friskt med formationerna varav vissa kunde misstas för rena toppningar om det inte vore för den saken att de uppstod slumpmässigt. Med Going och Thomas på backen tillsammans med Mladen och Fredde på topp började maskineriet sakta men säkert knaka igång. Kryddat med en irrationell Irffan, en Crille som lämnat klackarna hemma och gått back to basics, och de stora gesternas man Johannes som har en förmåga att leva upp just under dessa magiska euro-nights, ja då började det plötsligt hända grejer framåt även för Lyckan. Men det var just Mladen och Fredde som stod för kvitteringen sedan den sistnämnde tog emot en väladresserad stickare som han rutinerat stänkte in i mål.
Ett mål vardera i halvtid och Lyckan ägnade pausen åt finjusteringar, korta order och uppmuntrande ord för att ändra de små detaljerna som särskiljer ett bolltryggt kollektiv från en vinnare. Men i andra halvlek var det som om ivern blev för stor. Backlinjen drogs isär och lagdelarna splittrades samtidigt som boll efter boll förlöpte över kortlinjen. Martin och Påse gjorde sitt bästa för att oroa i varsin korridor likt två moderna laterais samtidigt som de fick täppa igen ytor när mittbacken tjuvade. Chanserna fanns men aggressiviteten och effektiviteten i den sista tredjedelen var inte tillräcklig. Istället rann Donkenboyz igenom och gjorde både 2-1 och 3-1.
Det fanns dock dryga tio kvar att bolla med för Lyckan och intensiteten ökade gradvis mot slutet. Thomas och Going växelspelade i försvaret och turades om att plocka ner de allt mer stressade Donkarnas långbollar. Framåt försökte fyra offensiva Särskoleadepter kortpassa sig fram till lägen men utan att få till den sista touchen framför mål. Men med 8 minuter kvar kom äntligen reduceringen efter en dubbelhörna slagen av Fredde. Första försöket slogs från straffområdeslinjen och rensades ut men när den andra hörnan slogs från rätt ställe blev bågen bättre och otippat nog kunde undertecknad slita sig fri från den två huvuden kortare försvararen och slänga fram pannan mot bollen. Jag hann se hela min fotbollskarriär passera revy under den stunden bollen klöv luften på väg in i målet. Jag såg det viktiga 6-2 målet på Ölands Sommarcup 92. Jag såg domarens gula kort när jag kapade en spelare på Victoriavallens sjumannaplan något år senare. Och jag såg bollen röra vid nätmaskorna innan jag förstod att det var jag som var sist på bollen.
Det hittills snyggaste målet i min karriär.
Tyvärr blir målet bara en parentes i historieböckerna då kvitteringen uteblev och därmed också poängen. Även euro-nights måste ha förlorare. Och att förlora på en euro-night är så mycket grymmare än en vanlig serielunkstorsk en solig eftermiddag. Det som skulle ha varit en kväll där fotbollskören på läktaren aldrig ville sluta sjunga på Go West och andra gamla tipsextra-anthems förbyttes tvärt i en ödslig tystnad. De enda livstecknen en domare som letade efter flaggan och urdruckna vattenflaskor som samlades ihop av förlorare med ostretchade vader.
På onsdag väntar Motionsligan 1979 i en vanlig 18:30 match. Man får inte många chanser att vinna en euro-night.
/Jakob
