Här samlar vi en del av det som skrivs om laget i olika sammanhang

= = = O = = =
Mitt i Huddinge 9 mars 2010

Huddinge IK:s tjejer tog silver
========================
Huddinge IK:s flickor 15 tog sig till final i Newbody Cup, SM-slutspelet i innebandy för flickor och pojkar mellan 13 och 15 år. Där blev det förlust mot Täby med 1-2. Huddinge hamnade i tidigt 0-2 underläge och låg sedan på och pressade i den andra och sista perioden.
Therese jensen reducerade, men närmare kom aldrig laget.
- Om det hade varit en period till så hade de fått det tufft, säger tränaren Mats Johansson

= = = O = = =
Svensk idrott nr 5 2009

Med glädjen som vapen
====================
(läs hela artikeln och titta på de fina bilderna - du hittar artikeln i PDF-format under "Dokument" i menyn till vänster!

Mitt I Huddinge 5 maj 2009

Förlust för historiska tjejer
=====================

I jakten på bra motstånd spelar Huddinge IK:s 94:or mot killar. Som enda lag i världen. Men i Mitt i-cupens final blev det förlust - trots att motståndarna var tjejer.

Finaldramat mellan Huddinge IKs och Täby IS F94:or är över. Täbytjejerna ligger i en jublande hög på golvet, Huddinge konstaterar resignerat att två stolpskott i straffläggningen var skillnaden mellan lagen den här gången.

Men stunden av besvikelse är snabbt över, det är verkligen inga knäckta Huddingetjejer som tar emot silvermedaljerna.

- Lite tråkigt att vi förlorade, men vi har vunnit allt annat, säger Terese Collin.

- Båda är Sveriges bästa lag, vi slog dem förra året i Mitt i-cupen, säger Angelica Wilhelmsen.

Förutom seriespelet mot andra F94:or tillhör de båda Huddingetjejerna en skara i laget som också spelar i en pojklagsserie. I tre år har de dubblerat. Oftast med förrlust som resultat.

- Det är roligt fast vi förlorar. Ibland spelar vi bättre än killarna men de har bättre skytte och så börjar de bli så stora, kommenterar Terese och Angelica.

Spelet mot killar har framför allt utvecklat deras försvarsarbete, men nu har de gjort sin sista sääsong i pojklagsserien. I höst väntar i stället en ny rolig utmaning.

- Nu ska vi spela i en juniorserie. Det är också bra för oss, och det finns lite mer framtid i det, säger Terese Collin.

Huvudtränaren Mats Johansson förklarar hur Huddinge resonerar när det gäller F94:orna.

- Det här laget har alltid varit väldigt bra. Därför har vi försökt matcha dem mot svårt motstånd så att de inte bara vinner. De har lärt sig att också förlora och få resspekt för motståndarna, säger han.

= = = O = = =

Mitt I Huddinge 3 mars 2009

Huddingeflickor bäst i Sverige
======================
För ett år sedan vann Huddinges flickor födda 1994 Mitt i-cupen. Nu är laget bäst i Sverige.
Lunarstorm Cup, kallat inofficiella SM, avgjordes i Falun den gångna helgen. HIK-tjejerna inledde med 1-0 i kvartsfinal mot Lindås IBK. I semifinalen mot Lockerud vann HIK med 3-1.
I finalen mötte Huddinge ständiga antagonisterna Täby IS. Täby hade revansch att utkräva för utgången i Mitt i-finalen i fjol och kopplade grepp med ett tidigt ledningsmål.
Därefter tog Huddinges lagstyrka och Malin Södermakr över huvudrollerna. HIK vann med 5-3 och Malin, som dittills inte haft lyckan med sig framför mål, svarade för fyra fullträffar.
- Vi har fantastiskt bra tjejer, så helt oväntad var inte slutsegern. Vi är kanonglada, säger Mats Johansson.

Felet i ovanstående artikel rättades i nästa veckas tidning:
"Tyvärr skrev vi fel namn på tjejen som gjorde fyra mål i finalen. Hon heter Elin Södermark och inget annat"

= = = O = = =

Björn Forsberg, journalist och författare. Artikel "Matchen", avsedd för boken "Får jag vara med?" (artikeln valdes dock bort i sista stund):

MATCHEN
=========
Cissi, Christina, Malin och alla lagkompisar springer runt, runt i hallen. Ler och skrattar.
De röda tröjorna fladdrar runt kropparna.
Huddinge hockeys innebandytjejer värmer upp. De har bara några minuter tidigare kommit tillbaka från den seriefinal som de spelat norr om Stockholm. Resultatet blev 5-5.
Malin upptäcker plötslig att hon är hungrig och försvinner med mamma till caféterian.
Tjejerna är alla födda 1994 och har spelat ihop sedan de var sex, sju år.
Det var Malin som fick pappa Mats att starta laget, för det fanns inget lag för hennes ålder i närheten. Mats hade aldrig själv spelar innebandy, men grep sig an uppdraget.
I början förlorades i stort sett varenda match. Men alla hade roligt, och resultatet tänkte man inte ens på.
De blev också skickligare och skickligare. Mats gick tränarkurser och lärde sig alltmer om vilka kunskaper som krävs av en innebandyspelare.
Skotten viner på uppvärmningen om Kim. Det är hennes debut idag som målvakt. Hon är smidig och reaktionssnabb. Hennes lagkamrater skrattar mycket när de sätter fart på muskler som har hunnit stelna till efter den förra matchen.
Runt planen bänkar sig flickornas föräldrar. De har följt laget i vått och torrt sedan starten. Man hälsar på varandra, ler och skämtar. Åren vid sidan av planen har gjort att man lärt känna varandra, och även de vuxna har fått nya vänner.
-Gå på matcherna är min enda möjlighet att träffa familjen på helgerna, säger Ullis, som är gift med tränare Mats och mamma till Malin och Nicklas. Nicklas spelar också innebandy men i ett annat lag som Mats tränar.
Föräldrarna är åskådare, men också chaufförer, korvförsäljare och allt annat som behövs. De samsas om utrymmet på träbänkarna som står vid sidan av planen. En del har följts åt långt innan innebandyn, sedan barnen gick på dagis, och det finns mycket att prata om.
En av de två domarna blåser i sin visselpipa. Uppvärmningen avstannar och lagen får order av sina tränare om vilka som ska börja spela.
Christina och Malin har idag en speciell motståndare. De möter ett gäng killar, och är med i en killserie, vid sidan av de två andra serierna som de också spelar i. Mötet med killarna är uppskattat. Det är mer fart och fläkt, ge och ta i de matcherna.
Motståndarna har dessutom haft svårt att få ihop fullt lag, så den äldste killen är född 1991. Så det lär bli en tuff tillställning.
Det lyser om tjejerna av förväntan. Killarna, som alla har invandrarbakgrund, är lite mer reserverade. För att komma hem och ha förlorat känns nästan omöjligt.
”Och det här tjejlaget har slagit killar förut.”
Bollen rullar fram och tillbaka. Flickorna satsar på passningar, och låter bollen göra jobbet.
Killarna tar i hårt i närkamperna. En flicka dimper på ändan, och slår i bakhuvudet. Ett par tårar tränger fram i ögonen, men det är inte av smärta utan för att bollen hamnar hos motståndaren. Hon är snart uppe igen.
Tre killar är utvisade, en har förutom de två minuterna, också fått ett personligt straff på tio minuter.
Flickorna får utrymme för sina passningar. De har kul. Varje gång någon glider undan en tackling lyser ett leende upp ansiktet på den smidige.
1 – 0. Tjejlaget tar ledningen.
Killarna ser förkrossade ut. Vilken nesa. Komma till skolan nästa dag, kanske bli hånade.
”Respekt”, var tog du vägen.
Men killarna är av rätta virket. De surar inte till. Tvärtom det är som om målet får dem att respektera motståndaren. Helt plötsligt försvinner ojustheterna.
Killarna ler också.
”Det här är kul”, tycks deras blickar säga.
Den äldste och den yngste, längst och kortast, finner varandra. Snörräta, passningar. Snabba skott.
1-1.
Alla har kul. Tjejerna satsar allt och lite till. En ljus flicka kastar sig vid alla anfall in framför motståndarmålet. Krigar och vägrar att flytta på sig. Hon ler, och det gör också pojken som försöker få bort henne.
”Respekt”. Ja den lyser om alla. Blonda flickor och mörkhåriga killar kämpar mot varandra.
De ler, njuter av varje sekund, och kämpar. De ger allt för att vinna bollen och närkampen.
1-2, men det blir snabbt 2-2, och 3-2.
Åh, vilken hjälteinsats.
-De kämpar verkligen idag, säger Ullis, som har sett hundratals innebandymatcher genom åren.
Äran, viljan att vinna men mest att det är så fruktansvärt kul att spela gör att alla kämpar. Och de ler, nästan skrattar.
Varje lyckad passning, dribbling eller snabbt skott framkallar ett leende. Det ser ut som om innebandy är det roligaste som finns. Och det är det kanske också.
Pressen på tjejerna ökar. Killarna drar upp tempot och kommer till snabba avslut.
Pang
Kim, målvaktsdebutanten, gör den ena snabba reflexräddningen efter den andra.
Pang.
”Vilken räddning.”
Men även den tappraste måste ge upp till slut.
3-2 blir 3-3, och sedan ramlar målen in med jämna mellanrum.
Lång, och kort och mittemellan är de tre som har bäst fart på skottet. Killarna njuter av skotten och målen.
Tjejerna ger inte upp. De fortsätter kämpa, som om matchen kan vända ända till sista sekunden.
Det är bara så roligt att spela.
Ny attack.
”Härligt Kim”, ropar en av åskådarna.
Stödet från publiken är obrutet.
Spelarna ler.
Flickorna tar nya tag. Ett stenhårt skott visslar över motståndarmålvaktens huvud. Han duckar.
Bollen går över, flickan som skjutit slår irriterat klubban i golvet och vänder sig om.
Och ler.

= = = O = = =

Ur boken "Får jag vara med?" (Pockettidningen R, nr 1 2008)

BEHÖLL ALLA - BLEV BÄST
===================
Ingen i laget ska sluta. Det är vår absoluta ambition, säger Mats Johansson, tränare för ett gäng innebandytjejer.
Den inriktningen har lett till att laget är bland de bästa i Sverige i sin åldersgrupp.

Text: Björn Forsberg

Vi träffas i caféterian i simhallen i Huddinge. Där serveras hamburgare och pommes frites, som verkar vara den populäraste maten, tillsammans med korv i alla dess former, för unga svenska idrottare.
Två killar i 15, 16 årsåldern passerar och hejar på Mats.
-Är ni beredda inför matchen på lördag, undrar Mats.
-Självklart, svarar killarna.
-Killarna spelar i ett annat lag som jag också tränar, förklarar Mats.
Mats Johansson tränar två innebandylag. Det ena består av tjejer födda 1994, det andra av killar födda 1992. Han leder träningen fyra gånger i veckan, plus att det oftast är fyra eller fem matcher per helg.
-Jag har aldrig själv spelat innebandy, och jag började som tränare för att min dotter Malin så förtvivlat gärna ville börja spela och det inte fanns något lag i hennes åldersgrupp.
Successivt har Mats engagemang växt. Nu är han en eldsjäl som ägnar det mesta av fritiden åt sina två lag. Och det är inte bara träningar och matcher som tar tid.
Det krävs också förberedelser; träningar ska planeras, taktiken utvecklas och väskor ska packas. Försnack och eftersnack är självklara vid matcherna. Transporter ska arrangeras och alla diskussioner med föräldrar tar också tid.
-Nu tycker jag vi har världens bästa föräldragrupp men det finns ju alltid synpunkter och funderingar. Vi har också en föräldragrupp på fem personer som fattar besluten.
-Men det viktigaste för att det inte ska bli för mycket konflikter är att man vet varför man håller på och att det finns en tydlig målsättning för laget.
Den målsättningen är att ingen ska sluta. Och det är överordnat allt annat och innebär att träning och matcher alltid anpassas till tjejernas utveckling, behov och ambitioner.
-Det ska vara roligt för alla att hålla på och det ska vara lika roligt hela året. Dessutom är det inte som fjortonåringar de ska vara som bäst, och det finns inte heller någon som vet vem av tjejerna som blir bäst. Det är så mycket som spelar in.
Hittills är det bara en tjej som har slutat under de drygt sju år som laget har funnits.
-Det som är mest orättvist är att behandla alla likadant, de är alla individer som är olika även om de är med i samma lag.
Barn och ungdomar utvecklas olika. Den som ena dagen är bäst i laget kan nästa ha ben eller armar som sticker iväg i de mest omöjliga riktningar.
Den som är bäst som ung kanske inte lyckas alls när den blir äldre.
-Bland de killar som efter stenhård utslagning hamnar i Stockholms stadslag i fotboll är det nästan ingen som lyckas som senior. Det säger en hel del om hur dumt det är att bara satsa på dem som är bäst i tonåren.
Så även de idrottslag som vill bli bäst vinner på att alla är kvar så länge som möjligt.
-Dessutom behöver man inte bli bäst, eller ens särskilt bra, för att hålla på med idrott. Det viktiga är ju att röra på sig och ha roligt.
Mats tycker att en tidig elitsatsning är ett misslyckande för den idrottsförening som vill nå framgång.
För det barn som spelar och tränar i ett lag som bara lyfter fram de bästa kan det vara helt förödande.
-Ja och dessutom är det så att idrott inte blir roligt, om det bara handlar om att bli bäst och bara vinna. Man måste hela tiden se idrotten ur ungarnas synvinkel.
Mats är uppvuxen med spontanidrott. På den tiden när ishockey spelades på närmsta isplätt, när bandyklubban användes för att spela matcher på gatan, och när en fotbollsmatch inte krävde två målburar med nät och en bokad tid, utan det räckte med fyra tröjor utkastade i gräset för att spela tvåmål.
-Det spontana hade det allra viktigaste med idrotten, nämligen att det ska vara roligt. Det är ju därför man idrottar och dessutom är det så att för att lyckas inom idrotten måste det vara roligt.
Pengar och status är orsaker till att idrotten ibland hamnar fel. De bästa idrottsmännen i de största sporterna tjänar stora pengar, och det får många att satsa på en tidig karriär. Statusen för den som är duktig i idrott, är också viktig, och inte bara för killarna och tjejerna som själva håller på utan också för föräldrar och tränare.
-Jag känner en kille som lirar fotboll i liten klubb, och ishockey i en etablerad storklubb. Hockeyn håller han på med för att det är status, men det är mest en uppgift som måste lösas. Träffar man honom på fotbollen så lyser det däremot om honom av glädje.
Föräldrarna satsar mycket tid på sina barn och deras idrott: De skjutsar till matcher och träningar, tittar på matcher, säljer korv och läsk, bekostar träningsläger och utrustningar, är engagerade och vill ha inflytande.
-Det har jag stor förståelse för. Men det här intresset får inte betyda att det är föräldrarnas behov och ambitioner som tar över. Det är därför det gäller att veta varför man håller på och vara helt ärlig i det.
Många klubbar har antagit bra program om ungdomsidrotten, och det är, enligt Mats, naturligtvis positivt. Men program är bara ett steg på vägen, och verksamheten ska också ha ett innehåll som lever upp till programmet.
Ibland har dessutom föräldrar och ledare en dold agenda. De har lärt sig att utslagning och elitsatsning är fula ord. Så i diskussionerna tar de avstånd, men i verkligheten driver de på i den riktningen.
-Ja ibland är det så tyvärr. Och dåliga ledare är ett av idrottens stora problem.
Mats var under 15 år lärare. I skolan lärde han sig hur viktigt det är att se alla elever som individer, med sina starka och svaga sidor. Han lärde sig styrkan i en fungerande gruppdynamik, och han vet vad ett personligt engagemang från läraren betyder.
Och det här tog han med sig den där dagen när hans dotter Malin tjatade om att börja spela innebandy. Det fanns inget lag för hennes ålder men väl många kompisar i samma ålder som ville samma sak. Och någon tränare fanns det inte.
Så Mats som aldrig hade spelat innebandy, och aldrig hade varit tränare för något idrottslag bestämde sig för att hjälpa Malin och hennes kompisar.
I början fick tjejerna mest stryk. Men det spelade ingen roll. De hade roligt och gjorde något tillsammans.
Tränare Mats började gå kurser och lärde sig mer.
Sedan kom hans son Niklas och ville ha något att hålla med under vintern, när fotbollen låg nere. Och har man lovat det ena barnet måste det andra få samma möjlighet.
Mats var plötsligt ansvarig för två innebandylag.
-Det är för mina barn jag gör det här. Genom att jag är tränare så kan jag fortsätta att umgås med mina tonåringar och deras kamrater på ett naturligt sätt.
För att hinna med alla träningar och matcher har Mats minskat sin arbetstid och idag lägger han ner mer tid i veckan under säsongen på innebandyn än på jobbet.
-Men när säsongen är över i mars, april, så har jag all tid i världen över till allt annat. Och på vintern händer det ju inte så mycket i alla fall.
Mats gillar innebandy och hade sporten funnits när han var ung så hade valet varit självklart. Innebandyn är enkel och kräver inte någon större utrustning.
-Ja den är helt perfekt.
Pengarna är, enligt Mats, ett bekymmer, som släpper loss krafter som vill se snabba resultat och ständigt hitta nya stjärnor som ska sälja nya produkter.
Kommersialism och status leder också till utslagning. Men det krävs även pengar för att delta i dagens idrott, och det är många gånger svårt för invandrare och andra grupper med sämre ekonomi.
-Vi har en kille i innebandylaget som ofta inte kan delta på träningarna. Han har inte råd med ett eget månadskort till bussen och det är inte alltid han kan låna något.
Man ska pengar och föräldrar med tid och bil för att idrotta i dagens Sverige. Sedan ska man helst vara kille också.
-Ja så är det tyvärr fortfarande. Tjejerna har mycket svårare att få bra träningstider. Ofta har mina tjejer fått träna på dåliga tider i lokaler som ligger långt borta. Men när de började spela i en killserie blev det helt plötsligt lättare.
Tjejerna spelar nu i tre serier. Roligast har de i killserien. Det är mer fart och fläkt och ge och ta.
-Ja de har fantastiskt kul när de spelar mot killar, även om killarna ibland blir sura när de får stryk. Det blir mycket prestige för dem då.
Mats tjejer har spelat ihop i sju år och hunnit bli tretton år. Tidigare fick själva bestämma vilka matcher de skulle vara med i.
Men det senaste året har de själva börjat kräva att de för tillfället bästa spelar när motståndet är som tuffast.
-Vi anpassar laget efter motståndet, men samtidigt gäller det att se hur tjejerna utvecklas olika från månad till månad, så vem som är bäst varierar. Och det är först i tjugoårsåldern som flickorna ska bli svenska mästare, och för att bli det ska de ha roligt ända vägen fram.