Likt en fågelfenix reser sig ESK ur askan
Så länge jag varit inblandad på seniornivå har Ervalla SK varit ett framgångståg. Från egentligen ingenstans gick avancemanget från skuggan i division sju till fyran på rekordtid. Spelare kom och gick men föreningen fortsatte att med sjumilasteg marschera framåt. Placeringarna blev bättre och bättre samtidigt som framgångarna i Futsal duggade tätt.
Sedan rasade allt.
Efter en säsong med spelarbrist och dåliga resultat var degraderingen till slut oundviklig. Spelarflykten har fortsatt och den stolta, ståtliga borg som byggts upp under den andra halvan av 2000-talet föll ihop med ett ljudligt brak.
För några dagar sedan, närmare bestämt den sjätte februari, hedrades minnet av en av de sorgligaste händelserna i brittisk fotboll. Efter att precis säkrat avancemang till semifinalen i Europacupen mellanlandade Manchester Uniteds fotbollslag i München för att fylla på med bränsle. Flygplanet som bar på ett av Europas mest talangfulla fotbollslag skulle dock aldrig lämna München-Riems flygplats. AS-57-planet sladdade av den snötäckta startbanan och kraschade in i det omringande stängslet. 23 av de 38 passagerarna förolyckades.
Sir Matthew Busby, den legendariske managern som byggt upp laget skadades allvarligt och tilldelades den sista smörjelsen inte mindre än två gånger. Först veckor efter olyckan ansågs han stark nog att få veta vad som hänt med hans älskade "Busby Babes".
Att dra paralleller till hur ett helt fotbollslag nästan upphörde att existera är förstås att överdriva. Men det finns en poäng att hämta här. I matchen efter katastrofen besegrade Manchester United Sheffield United med 3-0. Bara ett par år senare hade Matt Busby byggt upp en ny generation av Busby Babes, med spelare som Bobby Charlton, Denis Law och George Best. Resten är, som det brukar heta, historia.
Det må hänga ett tungt svart moln över landsortsfotbollen i den norra länsdelen år 2012, likt det gjorde i Manchester 1958. Men i stoftet av det gamla måste nytt byggas upp. Stommen finns där. Bygdepojkar som sedan barnsben burit Ervallas färger och som hundratals och åter hundratals gånger beträtt Lyckevallens gröna matta sluter nu upp för att rädda klubben.
Det skulle smärta mig oerhört om 2012 visar sig bli året då hammarslaget faller över klubben jag älskat så länge jag kan minnas och där jag spenderat mina lyckligaste stunder i livet. Jag tror dock inte vi har kommit till vägs ände. Inte riktigt än. Ervalla SK har fortfarande en roll kvar att spela. Men vi behöver hjälp för att nå dit. / Jimmy Ewertsson






























