Idrottsgrenar som förekommit i Domsjö IF
Text hämtad i ”Domsjö IF 80 år 1917-1997”
Orientering: var det några som började med, med de villade bort sig uti i domsjöterrängen och när det upprepades några gånger, vågade man inte fler gånger.
Gymnastik: var ett tag en omhuldad gren, men brist på ledare och lämpliga lokaler gjorde att intresset tröt med tiden.
Bandy: redan på 20-talet, snörde några entusiaster på sig skridskorna, för att leka med det ”röda nystanet”. Man höll till nere Domsjöfjärden, men eftersom vintrarna var hårda och mycket jobb erfordrades för att hålla en större yta öppen och åkduglig, blev denna gren bara en parantes.
Skidor: i mitten av 20-talet började några själar ägna sig åt längdskidåkning i tävlingsform. Bröderna Arnold och Raul Domeij kunde ta upp konkurrensen med Gustav Jonsson och Nils Nordgren, Husum, som nationellt var mycket duktiga.
Ett tiotal år förekom DIF:s namn i längdskidåkningens resultatlistor. De som representerade DIF övergick sedermera till Vårby IK som satsade på denna vintersport. Uno Lundström, Axel Wågberg figurerade i juniorsammanhang i prislistorna för DIF under 40-talet.
Ingegerd Sellin ”Niskas” syster, spåddes en lysande framgång på damsidan, och nådde några bra placeringar i större tävlingar. Vad vi då yngre domsjöbor minns och uppskattade var de ”gubbtävlingar” som ägde rum, företrädesvis under 30-talet.
Namn som Nisse Lindahl, Kalle Söderholm, Klas Westman. Johansson från ”mon” kommer säkert äldre domsjöbor ihåg med ett leende på läpparna.
Nordisk kombination: är den gren som givit Domsjö IF största genklangen nationellt och internationellt. Detta genom de insatser Gustav-Adolf ”Niska” Sellin och Holger Lundgren utfört i skidspår och backar. Största bedriften svarade ”Niska” för genom att knipa silvermedaljen vid VM i Zakopane 1939, där han också belade en femteplats i enskild backe.
”Niska” fick även representera tillsammans med Holger Lundgren vid tävlingarna i Holmenkollen och Lahtis. Holger Lundgren fick förtroendet representera fosterlandet i OS 1936 i Garmisch med fullt godkänd framgång.
Vid SM-tävlingarna i Örnsköldsvik 1937 slog DIF igenom på allvar, lagmässigt, i den kombinerade grenen, då ett SM-tecken erövrades, vilken bedrift upprepades året därpå i Sollefteå. Ett stort antal DM-tecken erövrades under denna epok, med ”Niska” och Holger som ankare, kompletterade av bröderna Sven och Folke Kallin och några andra, som provade på denna krävande sport.
I enskild backhoppning, placerade sig dessa gentlemän högt upp i prislistorna vid tävlingar runt om i Sverige, tillsammans med Axel ”Fimpen” Lindahl, Lennart Genberg. Arne Wallgren var den som närmade sig eliten länge fram i tiden och fick representera Sverige vid den s.k. Schweiz-veckan i Örnsköldsvik 1944, där även junioren Karl-Gustav ”Gorrman” Svedin fick en framskjuten placering.
Som juniorer var Lennart och Lasse Nordin, Sune Lindahl lovande, backåkare, men fotbollen var den gren som lockade mest.
Boxning: 1927 upptogs boxning på DIF-programmet. Några större framgångar nåddes inte, men att grenen var populär bevisades av att ett 20-30-tal boxarämnen, pucklade på varandra av hjärtans lust.
Några förmågor som nämns i ”the noble art of self-defence”: Hilding Karlsson, Folke Näsström, Sven ”Slampen” Lövgren, Gustav ”Kuba” Öberg. Utbyte förekom i första hand mot ÖSK och man deltog i tävlingar som ÖSK anordnade med boxare bl.a. från Sundsvall.
Brottning: brottning har också varit en populär gren i föreningen och de nu något äldre årgångarna, minns med beundran Gustav ”Dala” Dahlström järnhårda nacksvingar, bröderna Sven ”Tjala” och Nils ”Vilma” Näsström, något senare Nils Westerlund, Edvin Öberg för att nämna några.
Gustaf Dyner, får på bild representera de ”mattnötare”, som också tillhörde de mera framgångsrika. Allt eftersom tynade denna sport bort från DIF-programmet.
Ishockey: hockeyn har bedrivit verksamheten nere på ”Vika”, på en rink vid ”pråmkajen”, nedre sidan av ”Vika”, som när Domsjövägen byggdes om flyttades till IP, vid ”Brodinska” gården, som var föreningens klubbhus.
Gustav ”Kebbe” Näsström, som var den störste entusiasten gällande hockey, lade ner många ideella arbetstimmar för snöröjning, spolning, tillsammans med bl.a. Stig Norlund, Lennart Byström samt alla spelarna, vilket nog dagens spelare inte skulle tolerera. Bästa prestationen utfördes 1954, då 2:a plats belades i Div. 3 efter Järveds IF.
”Kebbe” vet berätta om en match i Köpmanholmen detta år. DIF ledde med 5-1, men efter en del utvisningar, reducerade Köpmanholmen till 5-4. Med ca 2-3 minuter kvar, blev Jan ”Grommen” Sjölund utvisad och vips så var kvitteringen där. När så ”Holmen” pressade som värst och Jannes utvisning närmade sig slutet, kom vi på den geniala idén, han skulle ställa sig innanför sargen och avvakta tillfälle för en passning. Per-Johan Wiklund, fick hand om pucken och vi ropade med flera munnar: ”Per-Johan”, passa ”Janne”. Pelle uppfattade situationen och slog en ”smörpassning” till Janne, som ensam åkte mot målvakten och satte dit pucken. Sällan har väl Janne varit med om en sådan omkramning i sitt ”långa liv”.
1955 erövrade juniorlaget 2:a plats i DM, efter seger över ÖSK, Järved och Alfredshem, men förlorade finalen mot IFK Nyland. Flera duktiga spelare som Karl-Erik ”Charlie” Sundström, Helge Pettersson, Per-Johan Wiklund, Sture Pettersson (senare Skagius), målvakterna Bengt Genberg, Sture Norberg m.fl. var med när det inte bara var att kliva in på rinken, utan före matcher, träningar, göra isovalen spelduglig. DIF hockeyn kan man säga var en plantskola för ishockey i större sammanhang.
Bordtennis: under eldsjälen Erik Lönnqvist:s ledning startades en bordtennissektion. Några framgångar av större format har dock inte inhöstats. När bl.a. bröderna Östensson, Per och Dan och bröderna Eriksson, Gunnar och Kjell-Olof, fick andra intressen, tynade intresset och sektionen upphörde så småningom.
Friidrott: på den tiden då fotbollsplanen var enda samlingspunkten, var det rätt bra fart. Kastgrenar gjordes på planen medan löpgrenarna gjorde på allmänna vägen eller i Domsjö-terrängen. En tränare vid namn Conrad Andersson engagerades, och fann en del förmågor. Den s.k. ”Karlsson i Viken” fick tjänstgöra som friidrottsarena när planen var upptagen.
Några 50-meters män i spjutkastning trollades fram och i diskus och kula gjordes många hyggliga resultat. Löpningarna som förekom, företrädesvis torsdagskvällar, vid vilka Olle Lundgren var den snabbaste och mest uthållige. När nya IP kom till fick den också sitt ändamål tillgodosett för friidrottsutövningar.
Det var väl främst på sprinterdistanserna där Arne Domeij och Assar Boberg lyckades bäste i dåtidens ungdomsserier. Ett Kretsmästerskap med Ångermanlandseliten arrangerades 1946. Nils Gidlund ställde oförberedd upp en söndag på 1500 m och blev klubbmästare, så alla förstår nog att konkurrensen inte var så stor. Nisses insats skall därmed inte föraktas.
Rune Melander DIF:are ut i fingerspetsarna var den verklige ivraren för denna gren och om han varit kvar i trakten, kanske IP haft kvar löparbanor mm även efter restaureringen av IP 1956/57.
Handboll: 1961 kompletterades DIF-trädet med ytterligare en verksamhetsgren i och med att handboll upptogs på programmet. En livlig förespråkare för att ge fotbollsspelarna chansen till sysselsättning under vinterhalvåret var Holger Lundgren. Edvin Öberg och Olle Bågenholm, var de första ledarna som engagerade sig mest i denna sport. Sektionen utvecklade ett ungdomsarbete, som så småningom ledde till att juniorerna hemförde DM två gånger, bl.a. 1966.
SENIORERNA har med växlande framgång deltagit i seriespel. Den mest noterbara framgången är serieseger i Div. 3 Ångermanland 1965t/66. Under slutet av 60- och början av 70-talet gjorde Allan Åberg ett idogt arbete. DM vanns av pojklaget 1971. Under 70-talet uppstod en generationsväxling och utan Hasse Johanssons och Rolf Sahlins insatser samt Kjell Strömberg och Arne Söderström som knöts till sektionen. Dessa herrar lade ner ett enormt arbete, både ekonomiskt och sportsligt för att få sektionen på fötter igen.
Framgångarna lät inte vänta på sig. DIF vann Mellersta Norrländska Div. 4-serien och hösten -73 återfanns man i Div. 3 och hade även ett ungdomslag i Div. 4. Sektionens stora dag var våren -83 då laget kvalificerade sig till Div. 1-spel, genom att besegra Sundsvalls FHK. Två år senare och med stor minuspost genom Div. 1-spelet fick man ta steget ner i Div. 2.
Vissa, ledare och andra spelare, var de som genom framförallt revyverksamhet bidrog till bl.a. bildandet av en fond, och vid DIF:s 60-årsjubileum överlämnades en check på 20 000 kr. Tanken var att vid föreningens årsmöten dela ut ett pris och en liten penninggåva till förtjänta ledare inom föreningen.
Vi tycker det är på sin plats att räkna upp dessa gentlemän: Arne och Ulf Söderström, Kjell Strömberg, Rolf Sahlin, Janne Hägglöf, Anders Öberg, Anders Norberg och Allan Åberg. Sedan början och mitten av 80-talet hade Jörgen Ericsson, som även varit ordförande i huvudföreningen, tillsammans med sin hustru Vivan och sonen Göran och Jan Östman dragit ett stort lass för att handbollen skulle leva vidare i DIF och Nolaskogs.
De har arbetat på att få ekonomisk stabilitet och satsat på ungdomsverksamhet för både pojkar och flickor som deltagit i olika cup-sammanhang. Man fick bl.a. fram ett ungt seniorlag som deltog i seriespel med växlande framgångar.
Bowling: 1970 hade en bowlinghall inrymts i den nybyggda Sporthallen i Örnsköldsvik. Några intresserade domsjöbor med Pelle Åkerlund i spetsen besökte hallen. De tyckte att ”klotrullandet” såg spännande ut. Bollsinne fanns och efter litet provspel, såg sektionen dagens ljus. De första medlemmarna i sektionen, förutom Pelle var Axel Wallgren, Lennart Wallgren, Sverker Rosengren, Erik Törnqvist, Gösta ”Lucky” Berglund och Uno Söderström.
Intresset och sektionen växte. Det blev till att börja med spel i korpserien med 3-4 lag. 1971 blev man mästare i korpserien. Sporrade av den framgången, var tiden mogen för inträde i Allsvenska seriesystemet. Efter en del nytillskott, fanns tillräckligt med ”rullare” för spel i Div. 3 Övre Norrland. Skiftande framgångar noterades då 2:a och 3:e placeringar kunde erövras.
1985 deltog sektionen efter serieomläggning i Div. 2 med representationslaget och två 4-mannalag i lokalserien i Ångermanland. Till -86 är Stig Eriksson, som varit med nästan sedan starten den ”meste” klubbmästaren med fem segrar. Eftersom hallens kondition försämrades och för få banor fanns, avtog intresset markant under några år. Men med den envishet som sektionen visat, har den kommit tillbaka som ”Nacka” sjön i visan.
Flera års framställningar om nya, mer ändamålsenliga lokaler och banor för träning och matcher av bowlarna i Ö-viksområdet gav till slut resultat. 1994 beslutades om byggandet av ny bowlinghall och 1995 var drömmen verklighet. Vi skrev i 1994-årsberättelse att DIF-Bowlarna hyser förhoppningar att detta skall leda till att allt fler ser tjusningen, få käglorna att falla och därigenom bli bättre och kunna slå fler ”strike”.
Detta kan leda till att Domsjö IF:s namn syns högt upp i serietabellerna framöver. Detta är ju idag hoppet i och med att man tagit upp kampen om bästa klubben gentemot Nolia. Deltagandet sker med representationslag i seriespel och även B- och C-lag i lokalserien. Man har även i år varit med om kvalspel för högre division. Den som envist på sistone kämpat för bowlingen och en ny anläggning som DIF-representant är oförtröttlige, Rune Abrahamsson som tillsammans med Stig Eriksson gav DIF-bowling stadga och tyngd.
Texten är sammanställd av Bertil Eurenius.
Notering! Eftersom det Bertil skrev till föreningens 80 årsjubileumsmagasin, var för 11 år sedan, har jag anpassat texten något utifrån att varken Handboll eller Bowling längre tillhör huvudföreningen utan har skilts från huvudföreningen sedan några år tillbaka. Stefan Dahl, webbmaster. 2008-08-01.
