Fredrik Nilsson - Vasaloppet racerapport

9 mil i löparskor är långt.

Intressant hur hjärnan funkar, ingen idé att fundera på att springa ett maraton till efter att man har gått i mål efter 42 195 meter, men när man har bestämt sig för att springa två maraton (och mer) på raken, då funkar det.

Ultravasan har inte riktigt lockat mig tidigare, jag har sneglat på andra typer av långlopp. Att spring i berg har verkligen lockat. För två år sedan deltog jag i Swiss Alpine K78 med 2600 höjdmeter, förra året sprang jag Axa Fjällmaraton K44 med 2100 höjdmeter och i våras var jag i Bovallstrand och ställde upp i Soteleden maraton K45 med många höjdmeter. Men Vasaloppet var aldrig påtänkt förrän Volvo lottade mig en biljett....

Revelj kl 03:30. Kläder, skor och ryggsäck var redan förberedda så det var bara att kränga på och gå till frukost. Jag och mitt serviceteam J (Eva-Liz) bodde på Skotercenter i Transtrand. En tallrik gröt, smörgås och jos smakade överraskande bra trots att tuppen fortfarande låg och krama dun.

Det är 2 kilometer att gå till startområdet och det var planen. Det var dock inte planerat att det skulle regna småspik, men med ny taktik, där vi tog bilen till starten, gjorde att det blev en okej start på dagen. Ordet lugn brukar inte passa bra till Berga by och Vasaloppet. Men för Ultravasan så funkar det. 15 minuter före start (05:00) klev jag ur bilen och traskade in i startfållan. Jag gillar ultrafolket! Det var en jädra skön stämning och jag trampade på ända längst fram i fältet. Allt för att få en blick på löparstjärnor så som Jonas Buud, Jarle Risa (vann på 06:11) och Jasmin Nunige (vann på 06:54). Kollade en sista gång så att skorna satt på fötterna, väskan på ryggen och skärmen på huvudet. Den magiska ”nu är det snart dags att dra iväg” stämningen intensifierades och briserades när Gustav Vasa brände iväg salvan men sin startkanon fylld med krut.

Den nogsamme har nu noterat att jag har hoppat över uppvärmningen. Den tänkte jag kunde ingå i själva tävlandet istället. Ultravasan går till största delen på Vasaloppsleden, men det finns några undantag, bl a vid Hökberg och Evertsberg etc. Största undantaget är fram till Smågan, där Ultravasan istället går på asfalt och grusväg (på Cykelvasa-sträckningen). Jag rycktes med i starten och med en stigning på omkring 150 höjdmeter till Smågan insåg jag väl där att jag snittade 4:50 min/km. De ropade ut att jag låg på 79:e plats totalt, aj då – dags att sakta ner – om jag vill ta mig till Mora.

Sträckan till Mångsbodarna bestod av mycket stig, mer teknisk än jag trodde. Jag hade inte förberett mig så väl att studera i detalj hur banan var dragen, och därför vart jag något förvånad att löpningen mellan Mångsbodarna och Risberg var till stor del single track stiglöpning samt en hel del spång. Här var det tacksamt att ha Åmål och Dalsland som hemmaplan, där man kan träna teknisk stiglöpning. Det regnade rikligt och det var ganska blött hela loppet, även om det hade varit värre förutsättningar om det hade regnat hela veckan innan.

Sträckan från Mångsbodarna till Risberg var delvis helt ny för året. Man sprang ca 5km på Vasaloppsleden som var stenig stig. Stiglöpningen tog på energin och när man kom ut i bredare spår så var det inte så enkelt att öka kadensen utan det blev en liten kämpig stund att ta upp för backarna mot Risberg.

Sträckan till ”halvvägs” eller Evertsberg är relativt flack med växlande kuperingar och går på Vasaloppsstäckningen eller grusvägar. Vägarna var ganska lättsprungna, men spåret var ganska svampigt och segt. Jag passerade första maran på 3:50 och det var väl här någonstans som man började reflektera på dårskapet man höll på med. När man börjar tänka på att man skall springa omkring 50 kilometer till efter att klockan piper grattis till 42 195 meter, då infinner sig en gnutta mental slakmota. Väl framme i Evertsberg vart jag ganska sliten och tog en paus på omkring 15 minuter för att äta, dricka och samla nya krafter. (Övriga kontroller stannade jag uppskattningsvis 2-4 minuter).

Med ny energi tog jag fart i asfalterade utförsbackarna från Evertsberg. Det rullade på ganska bra och mentalt blev jag starkare igen och till och med leendet kom tillbaks. Åter igen positiva tankar och glädje kring vad man håller på med. Det varade inte så där i evigheter typ. Lundbäcksbackarna kom i antågande och in mot Oxberg var det en hel del i Vasaloppsspåret där underlaget sviktade och det var riktigt segt att löda på. I Oxberg fick jag verkligen fokusera på att dela upp resterande del i tre olika lopp. Först 9 kilometer till Hökberg sen ta en paus, 10 till Eldris och vila lite och sedan är det bara 9 kilometer till den berömda målsträckan.

Mestadelen av kvarvarande sträckning gick i Vasaloppsspåret in till mål. Biten fram till Hökberg var verkligen kämpig. För första gången började jag tänka tankar på att gå några sträckor. Jag tog sikte mot ett motlut, sprang dit, gick backen och sedan sprang utför. Det var en strategi som jag tror funkade bra, för jag återhämtade mig bra i backen så snitt-tiden blev helt okej trots att jag traskade en del. Väl framme i Hökberg så var det att samla krafter. Krafter till att fokusera att ta sig till Eldris, för på något konstigt sätt visste jag att väl framme i Eldris så kommer det att gå vägen. Från Hökberg till Eldris är det nog ingen idé att jag rapporterar något. För det första så är jag inte säker på att jag minns rätt och för det andra som tror jag mest att jag pratade med mig själv och gav mig feedback på vilken jädra idiotisk idé det var att åka hit.

Äntligen i Eldris! Alla vet ju att det går lite nerför hela vägen till Mora. Bara att trycka i sig salt och en gel och ställa in siktet på målgång. Min gameplan var att fortsätta med fokus att ta sig i mål, inge annat. Fortsätta att blanda att gå när det behövs och springa när det går. Det började bli mer och mer publik och det blev svårare att acceptera att man skall gå och inte springa så med 5 kilometer prövade jag att trycka på lite och – faktiskt – det svarade ganska bra. Jag orkade faktiskt att öka farten och säkerligen med en del frigjord dopamin insåg jag att jag närmade mig Mora parken och var bara 1,5 kilometer från målporten. Sicken jädra skön känsla att veta att man har klarat va det och samtidigt kan springa på i ganska bra fart sista biten för att sträcka upp armarna när målet är passerat. Målet som cirka nio timmar tidigare var 90 kilometer bort. Ultravasan avklarades inom medaljtid på 08:57:26. Det är en seger att springa hela vägen – grattis till alla som tog sig i mål!

Det stora tacket går till Eva-Liz som mötte mig vid alla Vasaloppskontroller och gav mig behövlig pep och hjälp med diverse prylar. Fick energi som gjorde att man tog sig något snabbare mellan kontrollerna.

…kuriosa, för tio år sedan skidade jag mellan Berga by till Mora (ganska kass skidåkare) – nu har jag lyckats med det som få andra får till – springer distansen fortare än med skidor.

I fäders spår för framtids segrar!

Christian Sörqvist Ordförande