Det finns en glassgubbe i klubben. En som tar livet med den nypa salt som vi andra skulle behöva för att inte halka på de isiga gatorna. Han heter Rolf ”Roffe” Bengtsson. Denne piggelin har valt att vända oss andra ryggen varje vinter. Då ligger han på en strand i Miami och längtar hem. Stackar’n. Han boooooor där på vintern. Va? Maken till glidare har man väl aldrig skådat!? Rolf ”Roffe” Bengtsson ville f ö vara med på årsmötet via Skype, vilket högljutt röstades ner och följdes av ”Vill han vara med på mötet får han fan komma dit!”. Sen skrockade vi gubbar och tyckte att det var roligt. En liten stund.

Det som är bra med att Rolf ”Roffe” Bengtsson bor där borta är att när han kommer hem framåt grästräningen, är han full av iver att hjälpa till i klubben. Vi måste således lära oss att utnyttja Rolf ”Roffe” Bengtsson till max när han behagar vara hemma. Han kan beta på C-planen, stryka matchdräkter på söndagar efter gudstjänsten och måla linjer med tavelkrita. The sky is the limit, som de där borta där han ligger och solar, brukar säga.

Vi spelade tillsammans, jag och Rolf ”Roffe” Bengtsson. Hans skrek på mig. Jag tjurade på honom. Vi var som ler och långhalm, förutom just själva leran och halmen. Men det gick bra ändå. Man behöver ju inte ”hänga” mellan matcherna. Då hade jag Dalton och de andra. Dalton ja... Jag var långsam, men Dalton, eller Dålton som Stefan ”Bokis” Bokström alltid sa(vilket retade oss unga, fräscha pojkar) var långsammast. På cykelvägen bredvid C-planen virvlade tanter förbi honom med sina rullatorer och vi andra undrade när R-et i rutan skulle sluta blinka.(Ni som är yngre kan fråga nån äldre vad jag menar med detta). Idag är jag och Rolf ”Roffe” Bengtsson de goaste av vänner. Även om han glassar i Miami och jag letar broddar på Blocket.

Men jag e’ int’ bitter. För jag är med i Alets IK. Och vi släpper inte en jävel över bron.

Tillbaka