Möten - En reflektionstext från Gerhard

Två intensiva och fantastiska SBTK-dagar är till ända. I söndags var det
Öppet hus och dörren till klubbhuset öppnades verkligen. Gamla och nya
SBTK-are blandades med andra Skepplanda- och Alebor i en mängd som vi bara
kunde ha drömt om. Människor som inte träffats på hur många år som helst
kunde samspråka om både flydda och nya tider. Tre spelare ur föreningens allra första fotbollslag 1959 dök upp. Det skapades helt enkelt möten av olika slag.

På måndagen var det dags för nya möten när klubbveteraner, ledare, ett stort antal spelare från våra representationslag och många övriga medlemmar samlades för att först minnas händelser ur föreningens historia och uppvakta
några av de personer som har gjort SBTK:s idrottsföreningsresa möjlig för att sedan övergå till att granska om föreningen har skötts under det gångna året och därefter besluta hur den ska skötas under det innevarande året.

Jag som omvald ordförande (jag tackar för förtroendet) hade ytterligare ett möte eller egentligen två möten som jag här vill redogöra för:

När jag kom till Forsvallen igår vid femtiden stod en liten pojke i 12-årsåldern utanför klubbhuset. Han kom fram till mig och frågade mycket
artigt om jag jobbade här. Jag svarade att det kan man väl säga på sätt och vis. Då frågade han om jag visste vem Hakan var. Jag bekräftade att så var fallet och då ville han ha telefonnumret till "Hakan". Jag bad honom följa
med in i klubbhuset, men han hejdade sig och frågade i stället vad klockan var. "Den är 5 minuter över 5", sa jag. Svaret blev: "Då behöver jag inte ringa Hakan. Han kommer och hämtar mig halv 6." Samtalet avslutades med att
jag frågade om han skulle träna och ögonen lyste när han berättade att han skulle åka till Lödöse och träna. Jag undrade i mitt stilla sinne, dvs. i min tanke, om Håkan G. verkligen hade anordnat träning när det var årsmöte,
men jag förstod omedelbart att Håkan naturligtvis skulle köra upp pojkarna
till samträningen med LNIK för att sedan komma på årsmötet. Ett bra exempel på hur vi kan utnyttja det samarbete med LNIK som vi kommer att ha under innevarande år i flera av våra ungdomsgrupper. Ledaren kan utöva sin
demokratiska rättighet att närvara på årsmötet samtidigt som inte barnen förvägras sin träning.

Och nu till dagens (tisdagens) möte. På väg ner till klubbhuset på min dagliga motionsrunda och för att stämma av årsmötet med personalen mötte jag den lille pojken från måndagen. Han såg mig från långt håll och ropade hej redan på nästan 10 meters avstånd. Jag stannade till och frågade om det hade varit roligt på träningen. Med samma lyster i ögonen som dagen före svarade han att det hade varit jätteroligt. Han berättade också att han hette
Muntander, att familjen kom från Irak, att han gick i sexan och att fotboll var det roligaste han visste. Han avslutade vårt samtal med att han nu måste gå vidare för att komma i tid till skolan och att det var roligt att träffa mig igen.

Jag berättar om mina två möten med Muntander för att de så tydligt beskriver vår förenings uppdrag när vi nu verkar i en helt annan kontext än vad vi gjorde för bara tio år sedan. Det är den kontext som tar sin utgångspunkt i
Svenska Fotbollförbundets deviser om "Fotboll för alla överallt" och "Alla
är olika - olika är bra". Och den kontexten ska vi samordna och sammanfoga med föreningens stolta historia och traditioner, där unga och gamla kan finna sammanhang, möten och glädje i vår fotbollsverksamhet samtidigt som de
som lille Muntander har förtroende för och känner sig trygga med dem som är
satta att leda verksamheten. Muntander var helt säker: "Hakan kommer och hämtar mig halv 6."

Förresten: Delar av styrelsen beslutade igår på stående fot att vi kommer att bjuda in SBTK-veteraner till ett s.k. gubbdagis om någon månad. Också ett sätt att mötas!

Gerhard Sager, ordförande