Sören Häggkvist arbetar som sportreporter på Örnsköldsviks Allehanda och har en gedigen kunskap om fotboll i allmänhet och Domsjö IF i synnerhet. Sören skrev exklusivt för Domsjö IF:s A-lag under säsongen 2006, om allt ifrån svunna tider och profiler till dagens seriespel och Domsjös jakt på topplaceringar..

Domsjö IF-IFK Sundsvall 5-2 (1977)
Publicerad: 2006-04-20
Ska man plocka fram en match ur minnet i Domsjös långa och ärofyllda historia som jag själv tycker är speciell var den mot IFK Sundsvall i Svenska Cupen en varm sommardag i slutet av juli 1977. Som liten knattespelare i klubben samlades vi grabbar som alltid en bra stund innan. Det var ju inte heller vilken match som helst och man ville skaffa sig en bra plats på läktaren.

Allsvenska IFK Sundsvall var dunderfavoriter. Matchen fanns med på stryktipset och alla så kallade experter var eniga: säker tvåa. Domsjö hade året innan spelat i division II som då var landets näst högsta serie. Men man klarade inte något nytt kontrakt och var tillbaka i mellersta trean.

Domsjö inledde Svenska Cupen med tre segrar och lottades sedan mot allsvenska IFK Sundsvall. Nästan 2000 åskådare fanns på IP den här dagen och det blev en match att minnas. Domsjös anfallspar firade stora triumfer. Den store och starke Jerry Häggström och den lille och snabbe Mats-Åke Eriksson. De fungerade otroligt bra ihop. Jerry sköt fyra mål och Mats-Åke ett. Domsjö besegrade IFK med hela 5-2!

Att Domsjös cupsaga tog slut i nästa omgång, i sextondelsfinalen mot Sandviken, var naturligtvis tråkigt. Men storsegern mot IFK Sundsvall gav i alla fall i stort eko i fotbolls-Sverige och jag kommer aldrig att glömma den dagen.

Hur det gick för IFK Sundsvall i allsvenskan det året? De slutade näst sist och flyttades ner i tvåan. För Domsjö blev det en andraplats i mellersta trean.

Vi får hoppas att Stefan "Raffe Edström" Hägglund och övriga blåsvarta får en rolig säsong i år med massor av poäng. Det är dags nu. Laget ser intressant ut. Bra blandning mellan gammalt och ungt, för att ta till en sliten klyscha.

Jag vill se samma gamla Domsjöspel, bolltrillande gäng som inte håller på med det där tråkiga långbollssparkandet som man ibland tyvärr får se allt för mycket av i fyran.

Erik Nordin spelar vidare. Stort. Och ingen har väl ett större DIF-hjärta än herr Nordin. Till och med undertecknad har sparkat boll med den eviga talangen.



Ralf Engström
Publicerad: 2006-05-09
Få aktiva spelare i denna kommun har ett större register än Ralf Engström. Det skriver jag inte bara för att göra alla blåsvarta själar glada.

Det är fler än jag som uppskattar Raffes färdigheter på en fotbollsplan. Flera av de tränare som jag har pratat med under årens lopp har nämnt Ralf när vi pratat om stora talanger på dessa breddgrader.

Ralf hade kunnat bli en spelare för allsvenskan. Om han själv hade velat. Men viljan, ambitionen att satsa allt på fotbollen har dock inte funnits hos Engström.

En känd fotbollsprofil från Ö-vik, Magnus Powell, är jämnårig med Raffe. Magnus tog chansen och lämnade stan vid 16 års ålder, för att kunna utvecklas och bli en spelare på hög nivå. Anfallaren Powell var med och vann SM-guld med Helsingborg 1999. Efter sex år i norska Lilleström spelar han numera med FC Lyn från Oslo.

Ralf Engström hade också chansen i unga år. Var hos AIK och visade upp sig och Stockholmsklubben var intresserade att knyta Raffe till sig. Han blev dock Ö-vik trogen och förutom att lira boll på en lägre nivå satsade han på en utbildning, familj och så har Raffe travet som ett stort intresse.

Alla Domsjöfans hoppas givetvis att Ralf ska bli den målskytt som laget behöver för att man äntligen ska ta steget upp till mellersta trean igen. Förra sejouren i DIF (2003) blev det 25 baljor från Raffes fötter och huvud.

Premiären närmar sig och man längtar efter att få traska genom skogen till idylliska och klassiska IP. Att merparten av hemmamatcherna spelas på lördagar är kalas. Då har man ju en anledning att fira tre sköna pinnar med tre pinnars…




Ungdomarna
Publicerad: 2006-05-19
”Lev i nuet. Det var ju länge sedan Domsjö hade sina glansdagar”. Det får man höra lite titt som tätt av kollegor och fotbollsnördar när man nämner denna anrika förenings namn.

Men minnen ska man vara stolta över, glädja sig åt. Minnen gör att en förening lever i mångas medvetanden. Att Domsjö IF har en stark själ kan ingen ändra på.

Ta bara en kompis till mig som bodde i Järved i ungdomsåren. Han har berättat att han tog sin cykel och begav sig till IP när det var match. En tur på ungefär tre mil fram och tillbaka. Det här utspelades på slutet av 1970-talet då Domsjö ibland huserade i landets näst högsta serie.

Nyligen stötte jag på en gammal dif-lirare på krogen som kallas Paldi. Det var roligt att språka om gamla tider med honom. Paldi är en trogen besökare på IP i dag. En av få tyvärr.

När jag var liten visste vi alla fotbollssparkande ungdomar i Domsjö IF vad alla i a-laget hette. Vi var på IP nästan jämnt. Var det inte för träning eller egen match så var vi där och kollade in a-lagets träningar och matcher. När våra hjältar lirade satt vi högst upp i hörnet på sittplatsläktaren. Och i paus gick vi till kiosken och köpte godis.

Det är lite skillnad i dag. Jag tycker det är oerhört tråkigt att man ser så få ungdomar på a-lagets matcher. I klubben kryllar det ju av killar och tjejer från sex år och uppåt. Att skaffa idoler på nära håll är aldrig fel och det betyder också att banden mellan alla i föreningen stärks.

Och tänk vad härligt det skulle vara om ungdomarna samlade ihop sig och bildade en hejarklack. Det behövs så lite för att skapa en trevligare inramning på matcherna. Idrott ska vara en fest. Även på Domsjö IP.


Östenssons - brödrapar i DIF
Publicerad: 2006-06-20
I dag är det Stefan och Thomas Hägglund. Andra skickliga brödrapar som sprungit på Domsjö IP är Östenssons. Per och Dan. De har tillsammans över 20 a-lagssäsonger bakom sig i blåsvart. Två herrar med stora Domsjö-hjärtan.

Jag hade förmånen att spela med bröderna under några år innan en skada satte stopp för mitt fortsatta bollsparkande.

Ytterbacken Dan var en ettrig och pålitlig spelare. Brytningssäker och duktig i passningsspelet. Dan var varje tränares drömspelare, laglojal till tusen och gav aldrig upp en boll.

Brorsan Per var mer en lirare. Han hade en känslig och magisk vänsterfot. Hans långa och svepande långpassningar var en fröjd att beskåda. Per skickade också in många strutar med vänsterdojan. En mittfältsstrateg som var oerhört viktig för Domsjö.

När ÖFF (Örnsköldsviks Fotbollsförening) bildades – ett samarbete mellan ett par klubbar i stan – var Per ett självklart val att ha i detta lag. ÖFF lirade i division II i början av 1990-talet. Klubben gick dock i graven efter bara några år på grund av ekonomiska problem. Per vände tillbaka till sin moderförening.

Bröderna Östensson fick ett värdigt slut på karriären i blåsvart. De var med och vann fyran 1994 och äntligen var Domsjö i mellersta trean igen.

Per började med fotboll igen efter några år. Nu som domare och han är i dag en skicklig och populär sådan. Per är en av få i distriktet som dömer i division II. Dan fortsatte i Domsjö och har bland annat varit huvudtränare för a-laget.


Mats-Åke Eriksson
Publicerad: 2006-06-25
Många skickliga spelare har passerat revy genom föreningens långa och ärofyllda historia.

En som jag högaktade stort i min ungdom var spjutspetsen Mats-Åke Eriksson. Har det funnits en snabbare spelare i blåsvart? Låt mig tvivla.

Jag är inte helt säker, men jag tror att Mats-Åke kom till Domsjö någon gång under andra hälften av 1970-talet från Myckelgensjö. Domsjö spelade då i mellersta trean som på den tiden var landets tredje högsta serie.

Kortväxte Mats-Åke levde mycket på sin snabbhet. Han for fram som en virvelvind och var ständigt ett orosmoment för försvaret. Mats-Åke gjorde mängder av frilägesmål. Domsjö utnyttjade hans speed och bollar bakom backlinjen var effektivt. Och som kontringsspelare var han guld värd.

Mats-Åke var en sevärd spelare och publikfavorit på IP under många år. Av de anfallskollegor han hade genom åren minns jag framförallt samarbetet med kraftfulle Håkan Holmström. De kompletterade varandra mycket bra. Håkan gick sedan vidare i karriären och spelade i allsvenskan med Gefle och GIF Sundsvall.

Mats-Åke Eriksson lämnade också Domsjö och avslutade sin aktiva karriär i Friska Viljor, men det är en helt annan historia.

Mats-Åke är i dag ungdomstränare i Domsjö IF.


Några rader från Sören
Publicerad: 2006-12-02
Hockeyn dominerar sporten i stan för tillfället. Visst är det helt okej att bänka sig i ”Banken”, framförallt nu när Modo spelar underhållande och öser in mål.

Men hockey i all ära. Fotboll är nummer ett. Det är bara så. Och Domsjö IF är laget med stort L. Vi har nu en säsong bakom oss där det länge såg ut att kunna bli en rafflande sista match borta mot Älgarna. Där en serieseger stod på spel. Nu blev det tyvärr inte så. Anledningar? Finns säkert en hel del. Här kommer en:

Laget måste lära sig att hantera situationer i matcherna där det inte alltid går som man har tänkt sig. När ivern att vara effektiva, konstruktiva och underhållande inte stämmer måste man knyta ihop, tänka på defensiven och göra det jobbet ordentligt. Alla måste göra sitt där ute, för att inte avstånden mellan lagdelarna ska bli för stora och på så vis göra det enklare för motståndarna att skaffa sig övertag.

För att vinna fyran krävs det att man ibland gör avkall på det ”vackra” spelet för att det ska bli positiva siffror i poängkolumnen. Möter man ett ”tjonggäng”, och det finns några sådana i fyran, är det svårt att få ut det maximala om man hela tiden försöker rulla runt.

Jag hade en tränare i Friska Viljor, var faktiskt där i två säsonger i min ungdom, som påpekade: ”Vi kan inte vinna fyran med att spela snyggt hela tiden, det spelet får vi ta med oss till trean i stället”. Åke Söderblom, som för övrigt var en utmärkt tränare, fick rätt. FV tog hem seriesegern med ett ganska så primitivt spel.

Förstå mig rätt, jag menar inte att Domsjö ska ta bort sitt signum; att lira boll. Många av mina kollegor påpekar alltid att det blåsvarta gänget spelar en fin fotboll, men att den inte alltid är så effektiv.

Jag väntar med spänning på vilket lag Bergström, Dahlbäck, Sjölander och company kan sy ihop. Att bygga ett lag görs inte över en kafferast. Det är många bitar som måste falla på plats och kontinutet är viktigt. Spelartruppen har varit ganska intakt de senaste säsongerna och det är positivt.

Nu inleder Robert Bergström sin tredje säsong som huvudansvarig. Man kan bara hoppas att det blir tredje gången gillt!