Bredaryds IK - BSK

Slår man upp Bredaryd i NE står där att läsa följande – tätort i Värnamo kommun, Småland, 19 km väster om Värnamo; 1 440 invånare. Bredaryd är industriort med en bred industrisektor. –

Det står säkert likadant på Wikipedia men som en av de numera få svenskar som inte har tillgång till Internet i hemmet duger det skrivna ordet i bokform mer än väl.

Min första handgripliga kontakt med Bredaryd sker i skarven 60-70-talet. Jag är på kurs i Gislaved och en av kvällarna bjuds kursdeltagarna på ett krog/pubbesök i Bredaryd av arrangörena. Bredaryds värdshus var på den tiden vida känt för sitt rikliga sortiment av ölsorter från hela världen. Det var trevligt. Jag körde inte.

Bredaryds värdshus finns kvar än i dag men är numera en whiskykrog. Det har alltså inte samma ölnimbus längre.

I övrigt har jag varit i Bredaryd sex gånger med dagens besök inräknat. Om inte fotbollsresorna till Södra Unnaryd för match mot ortens Unnaryds GoIF räknas. Man svänger till vänster i Bredaryd precis innanför femtiskyltarna så jag tycker inte de ska räknas.

Dessutom har jag åkt rakt igenom samhället en gång, på väg till Reftele.

Åter till Bredaryd. Resorna dit har även de varit fotbollsresor. De rödblå motståndarna där heter Bredaryds IK. I dag är det match på Rocknevallen mot hemmalaget BIK.

Rocknevallen är en arena jag gärna återkommer till, varför kan jag inte förklara. Små äldre omklädningsrum ( om än fräscha ), gemensam dusch. Omgivningarna? Nej, en sporthall på den östra sidan, villaområde på den västra sidan och en fotbollsplan är en fotbollsplan. En grön, mer eller mindre, yta att utöva fotboll på.

Nej jag har en annan teori. Som har med välbefinnande att göra. Det är alltid vackert väder när vi kommer dit! Sist vi var på arenan, runt midsommar 2009, var det den varmaste match jag har upplevt i konungariket Sverige. Luften stod om inte helt stilla så darrande inför hettan som lägrade spelarna. Man kunde nästan förutse att matchen skulle sluta mållös, och det gjorde den!

Olidlig är ett adjektiv man inte gärna ska använda för att beskriva värme ( tänk långa, kalla, vita vintrar ) men värmen den junidagen i Bredaryd var väldigt nära det onämnbara.

Det är varmt i dag också. Vår busschaufför upplyste om att det var 22 grader varmt på platsen och eftersom det var helt vindstilla, förutom en lätt bris i pausen, plus det faktum att arenan ligger liksom i en gryta så blev det varmt med betoning på speciellt varmt för spelarna. Men de klarar värmen skapligt, tempot var högre, om inte högt, än vid junimatchen 2009 men det går åt kopiöst med vatten.

Vi som sitter i avbytarbåset far dock inte illa av värmen. Mitt på dagen har vi solen snett bakifrån i ryggen och den vandrar som bekant västerut som bekant så vi kommer undan med en behaglig värme utan att ha solen rätt i ansiktet.

Dessutom är det hederliga avbytarbås i trä, inte plastvarianten som konserverar värme. Det bästa med värme tycker jag numera är skuggan.

Jag såg årets första geting i Bredaryd, inte den form av geting som serveras på Bredaryds Värdshus dock!

Men egentligen är Strandvallen i Unnaryd en mysigare arena. Närheten till vatten ger en plusfaktor som väger otroligt tungt. Vatten i närheten av Furuvik är vad som saknas för att den ska bli 110-procentig, i dag är den bara 100-procentig.

Och jag anser inte att Vättern kan räknas i det här fallet. Det skiljer ju två kilometer.

Matchen inleds på slaget 15.00 utan att få någon riktig profil den första stunden. Vi försöker att spela bollen på backen omväxlande med långa bollar. De långa bollarna är inte tillräckligt långa och vi är alltför oförsiktiga ( slarviga ) i spelet på backen.

Hemmalaget använder bara varianten långa bollar som visserligen får oss att jobba men inte mer. Det är spel mellan straffområdena och knappt det.

De rödblåa försöker förändra sitt spel och lägger till passningsspel med rörelse i sin arsenal. Det får oss att jobba även i sidled men inget händer som hotar.

Vår defensiva defensiv är i princip oklanderlig under matchen det är i andra ändan av planen vi inte lyckas som vi avsett. Vår offensiv är alldeles för trubbig.

Hemmalaget får sin enda hörna och enda målchans efter 11 minuter. Hörnan som läggs från vår vänstersida hittar fram till en motståndare som någon meter från målet och helt ensam med Krille levererar bollen i dennes famn. Tack för det!

Halvleken är snudd på renons på målchanser. Vår möjlighet med stort M yppar sig efter femton minuter då en av våra spelare löper sig fri i straffområdet med boll under kontroll och motståndare halvmetern efter. I ett sådant läge, med bara målvakt och boll mellan sig och mål, måste vi komma till avslut åtminstone. Som anfallare har du allt övertag med en motståndare i bakhasorna. Avslut på mål, avslut i mål eller i värsta fall råkar du bli fälld med straff som följd,

Vår anfallare hittar ett fjärde altarnativ. Han stannar upp, försöker vända bort backen som stormar fram. Bollen fastnar på försvararen och rinner ut i den symboliska sanden. Illa!

Vår nästa reella möjlighet rinner upp i samband med vår andra och sista hörna i halvleken. Vi slår en lång hörna från vår vänster. Bollen nickas ner framför mål där kalabalik uppstår men bollen lyckas i sista stund spelas bort av hemmaspelare.

I övrigt består halvleken av hafsigt, slafsigt och slarvigt spel ( från båda håll ). Det skapas en del lägen som om inte om varit kunde lett fram till målmöjligheter. Men icke! De båda målvakterna sätts inte på några större prov under halvleken.

Alltså mållöst i paus.

Jag gör en uppskattning att där är 70 åskådare på plats som trotsat värmen och övergett hängmattorna. Av dessa var fem stycken tillhöriga den gulsvarta svansen.

Om man med ledning av dessa siffror räknar om till orten Bankeryds förhållanden så borde det komma 383 åskådare till nästa hemmamatch. Vi måste nog förstärka bemanningen i biljettinsläppet!

Det hinner inte gå mer än fyra minuter av andra halvlek förrän en av nollorna spräcks och det är tyvärr vår defensivnolla som ryker all världens väg.

Bredaryd får sin första hörna under halvleken ( de kommer att få två till vi får ingen ). I stället för att slå en ”vanlig” hörna in framför mål på höjden överraskas vi av att hörnan läggs på backen till en mötande motståndare utanför straffområdet.

Vi är inte på tårna, vi är inte med på den varianten. Motståndaren som heter Dennis Andersson som oattackerad fär gott om tid på sig att smeka in bollen med en, inte allt för hård, bredsida i Krilles högra hörn.

Underläge med 0 – 1 och målet blir signalen för hemmalaget att mobilisera ett sprudlande anfallsspel med mycket rörelse och mycket bollöverlämning.

Det ger utdelning fyra minuter senare då hemmalaget genom Andreas Jörgensen utökar sin ledning till 2 - 0 och mörkret lägrar sig över oss. Men när det ser som dystrast ut så smyger möjligheten likt en hyena på jakt över oss.

Vi får ett inkast parallellt med motståndarens straffpunkt efter tretton minuter. Vår långkastare Joakim Brändström, nyss inbytt, utför inkastet. Bollen når Martin Funck som någon meter från mål skyfflar bollen mot det tillspillogivna målet. Bollen rör sig sakta mot den högra stolpen och kommer inte av egen kraft och riktning att kunna gå i mål. Tur då att Mattias Andersson är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Mattias ombesörjer att bollen ändrar riktning till rätt riktning och vi är inne i matchen igen. Underläge med bara ett mål. 1 – 2.

Detta mål borde ju rimligtvis varit början till en anstormning från vår sida. Men det händer inte mer. Målchansmässigt! Det är bara våra långa inkast högt upp i banan som skapar viss oreda i motståndarförsvaret.

I stället är det Bredaryd som kunde gjort både tre eller fyra mål ytterligare. Inte för att det hade varit rättvist men det kunde blivit verklighet. Krille höll oss kvar i matchen.

18 min Frispark i farligt läge för Bredaryd. Rakt framifrån mål strax utanför halvcirkeln. Skottet rikoschetterar på med- och motspelare för att efter diverse irrfärder hamna utanför mål och bli målvaktens boll. Där behöver inte Krille ingripa men det är nära i alla fall.

24 min Underbart skott från en rödblå spelare från 35 meters avstånd till målet som rammar det som numera kallas kryssribban ( under min ungdomstid var vi betydligt rakare, vi kallade det enbart krysset )

25 min Ännu ett skott fån en hemmaspelare, avståndet var betydligt närmre än ovan. Bollen ändrar riktning på en försvarare och Krille gör en mirakulös vändning i luften och tippar bollen utanför mål. Ögongodis!

30min Bredaryd rinner fram på sin högerkantkant. Kommer in i straffområdet och spelar bollen mot den bortre stolpen där dyker en av deras spelare upp och sätter foten till bollen som smiter hårfint utanför den bortre stolpen ur hans perspektiv

34 min Krille går ut och nyper bollen vid ett friläge.

37 min Krille blir för en gångs skull överspelad men på mållinjen dyker Robin Fransson och spelar undan bollen till hörna som sedermera blir en dubbelhörna.

De båda spelarna, Robin och Krille, var våra plusvarianter i ett lag som kan prestera avsevärt mycket bättre.

Det i princip sista som händer sker i den nästsista ordinarie minuten. En av våra spelare får efter en våldsam tackling gult kort. Matchens enda kort. Jag tyckte mig personligen se en skiftning av en annan nyans på kortet men domaren, när jag tackar för matchen, är stark i sin tro.

Vi förlorar en mindre bra fotbollsmatch mellan två lag som inte presterar på topp.

Vi framhåller oss och talar ofta om att vi har ett ungt lag på benen ( eller vi och vi, det är väl mer jag som nämner det ). I dag har vi trots två trettiplussare ( 30 och 31 ), en tjugonioåring och en tjugosjuåring endast en medelålder av 22,3 år, lovande.

Men känn på den här; Planens äldste spelare i dag spelar i Bredaryd men deras trupps medelålder är trots det endast 19,8 år. På ett liknande sätt ser det ut i de flesta lag vi möter på den här nivån. Kanske dock inte hos våra nästa motståndare SK Beduinerna.

Truppen; Christer Karlsson, Anton Peterson, Fredrik Brändström, Robin Fransson, Mattias Sjöö, Oscar Axelsson, Marin Funck, Mattias Andersson, Hampus Eek, Fredrik Axberg, Filip Axelsson, Joakim Brändström, Dennis Sandahl, Emil Martinsson och Johan Rogvall.

Gula kort; Anton Peterson ( 2 )

49 m. 0 – 1 Dennis Andersson
56 m. 0 – 2 Andreas Jörgensen
58 m. 1 – 2 Mattias Andersson ( Martin Funck, Joakim Brändström )

När jag kommer hem efter en match spelar jag, hur ogärna jag än vill, om situationer i matchen gång på gång. Det är inte normalt, jag vet. I går försökte jag bryta mönstret efter sen middag. Zappade runt bland TV-kanalerna ( har ju endast fattigmans-TV, basutbudet plus trean och femman ).

Hittar inget extra, det är ju lördag då är TV-utbudet trist, men råkar fastna på en långfilm Bob och Harvey i statstelevisionen ( ettan ). En snudd på halvdokumentär spelfilm med riktiga skådespelare om upprinnelsen till, genomförandet av och utförandet av den enorma välgörenhetsgalan Live Aid som televiserades samtidigt runt hela världen. Showen arrangeras 13:e juli 1985. Ett av de få datum under min levnadstid jag vet precis var jag var någonstans.

Vi, inte bara jag, var på semester. Vi husvagnscampade på Torekovs kronocamping. Vi hade med oss en liten batteridriven TV utrustad med bordsantenn för att kunna se Live Aid. Vi fick inte in varken någon bild att tala om eller hörbart ljud. Vi fick med andra ord ägna oss åt annat i yttertältet.

Däremot låg vi dagarna igenom på stranden och solade oss. Till och med jag. På den tiden var inte överhudsfettet något problem.

Vi var på den tiden en familj mamma, pappa och två barn. En dag ytterligare jag minns var jag var är min bröllopsdag. I svenska sjömanskyrkan i Köpenhamn. Men jag skäms å det grövsta. Jag minns inte exakt datum!

Den gamle rhym´n´blueshjälten Stevie Wonder uppträdde på Live Aid. Det fanns en scen på Wembley i London och en i Philadelgia. Wonder uppträdde i USA.

Stevie Wonder hade en stor hit i Staterna som heter – A place in the sun ( det var ju Bredaryd i dag )- och är inspelad 1966. Låten hamnar som högst. Den blir aldrig någon hit i Sverige.

Stevie Wonders första tio-i-topp-låt daterar sig från 1968 och heter – I was made to love her -. Den ligger en vecka på listan och då på sjunde plats

För övrigt anser jag att Eric Saades – Popular – är grovt överskattad. Den är inte bra! Min sjuårige Sonson i Finland gillar låten. Inget fel med det. Det är på den nivån låten ligger. Men Robin gillade förra årets – Man boy - ännu högre. Han älskade den!






BSK - Gransholms IF

På lingonröda tuvor och på villande mo. Så inleds sången Flickorna i Småland. Den amerikanska vokalgruppen Delta Rhythm Boys gjorde stor succé med sin inspelning av låten på en oefterhärmlig bruten svengelska.

Skivan, det var stenkakor på den tiden, släpptes 1955 och blev en stor hit ( om det hette så då ) i samband med gruppens Sverigeturné.

Jag kan ha hört låten på radio redan på den tiden, men har inget minne av det. Radiotjänst, som var dåtidens Sveriges Radio, sände men bara i en kanal.

På TV kan jag inte ha sett gruppen framföra låten för TV började inte sända reguljärt, några timmar varje kväll, förrän 1956. Också i en kanal.

Och jag hade inte ännu flyttat till Bankeryd, det gjorde vi 1:a december 1956. Där köpte vi vår första TV, till julen 1958.

Men bland Smålands lingonröda tuvor växte jag upp i alla fall. Eller lingontuvor, det var väl mer av asfaltsblommor. Jag växte upp i Jönköping.

Men de lingonröda tuvorna frodades runt om i landskapet och gör så än. Liksom alla förtjänta fotbollsföreningar runt om i Småland som är en del av den undervegetation som mynnar ut i landets största folkrörelse. Fotbollen!

I dag har vi förmånen att, för första gången någonsin, få möta Gransholms IF från Gemla. Gemla är en av dessa otaliga småorter, sett till antalet innevånare, som år efter år har ett fotbollslag på skapligt hög nivå. Vill bara påminna om att Elitfyran är Smålands högsta distriktsserie. Från och med division tre och uppåt är lagen del av det nationella seriesystemet.

Hammarby-look-a-likarna Gransholms IF kommer som sagt var från Gemla, en ort med cirka 1500 bosatta personer.

Det enda lag vi möter i serie i år som kommer från en storstadsregion är våra gulsvarta kusiner från Jönköping Mariebo IK. Men väl på Mariebovallen får man alltid en känsla av intimitet och av familjär känsla, alltså en liten klubb i storstan. Man känner sig alltid mer än välkommen. En stor klubb med små förtecken.

En stad, på den tiden det hette städer och inte kommuner, var också Tranås. I dag är Tranås en kommunmetropol med 18 000 invånare och ett lag i Elitfyran som vi möter i år och som jag har som en av två favoriter till seriesegern, Tranås FF.

Nästa före detta stad som väntar på resan genom Västra Elitfyran är Vetlanda. Från den orten kommer två lag i serien Vetlanda FF och Hvetlanda GIF. Vetlandas invånarantal är knappt 13 000 själar.

Nu går resan över till att besöka de medelstora orterna och första besöket sker i Vätterns pärla Bankeryd. Här lär finnas 8 500 bosatta människor.

Om någon ifrågasätter alla dessa siffror så skickar jag er vidare till Wikipedia varifrån jag har hämtat alla uppgifterna.

Ungefär lika stort är kommuncentrat Alvesta, 8 000 personer, till vars Virdavallen jag gärna återkommer. Arenan är en av mina favoriter. Jag är väldigt svag för träläktare med engelska förtecken.

Härifrån har resans etappmål endast orter med färre än 5 000 invånare. Och halva serien är kvar!

Vi landar nu i Aneby hos Aneby SK ( mitt andra favoritlag till serieseger ) och idylliska Furulid. Aneby har knappt 4 000 invånare.

Gnosjö har några fler invånare, cirka 4 300, men en ( helt enligt mig ) inte lika idyllisk arena, Töllshov. Gnosjö IF är en av tre gulsvarta klubbar i serien.

Vår fortsatta resa för oss vidare till vår egen hemkommun, Jönköping, men dess östra del Tenhult. Där har SK Beduinerna sitt hem på en ort med runt 3 000 invånare.

Härefter ramlar Gemla in storleksmässigt men vår resa går vidare till Bredaryd. Bredaryd är lagets nästa destination. Dit reser vi nästa lördag. Då spelar vi på mysiga Rocknevallen mot BIK i en ort med 1 400 bosatta.

Resans slutmål är två småorter, Stockaryd 1 000 och Rörvik 1 200 invånare, som valt att slå ihop sina båda klubbars seniorverksamhet under namnet IFK S/RIF.

Där slutar vår resa men för mig börjar den egentligen där. Vilken arena det än blir som vi kommer att spela på Stockaryds eller Rörviks så har jag aldrig besökt dem. Det blir en ny arena till samlingen. Ett mervärde för mig som kuskar runt med vårt seniorlag som ett bihang ( blindtarm? ) är att man samlar arenor. Eller rättare sagt intryck och känslor från dem,

Det blir ytterligare ett nytt arenabesök för mig i år. Resan till Gemla kommer att ge mig ett nytt samlarobjekt, Granvallen.

Om Gemla som ort vet jag, förutom att Gransholm kommer därifrån, absolut inget mer än att silvercyklisten från OS i Peking kommer därifrån och att Micki Leksaker har sitt huvudkontor där. Man kan säga att jag har bidragit till Mickis överlevnad under Sonsönernas uppväxt.

Gemensamt för, i princip alla, ovanstående föreningar är att det är fantastiska stora klubbar från mindre orter med fantastiska människor i sin verksamhet.

Oavsett resultat ser fotbollsåret resemässigt spännande ut.

Åter till dagens match som vi alltså spelar mot ett lag vi aldrig mött tidigare, Gransholm IF.

Matchen inleds i ett livligt, energiskt och högt tempo från båda sidor. Halvleken uppvisar en bra fotboll dock med avsaknad av reella målchanser, De båda straffområdenas gräs blir inte upptrampat.

BSK:s inledning ger mersmak men efter cirka en kvarts spel sticker gästerna upp i samband med lagets första hörna som ger några småfarliga tillbud.

Men då har vi redan haft två hörnor i minut 2 och 13.

Vi visar en energi som vi inte varit i närheten av de två tidigare matcherna, möjligen stundtals mot Mariebo.

Jag har inte många anteckningar från halvleken. Spelet sköter sig självt utan att skapa några farligheter. Domaren har en lugn dag på jobbet, frånsett att han får springa en hel del. Spelet är lagom tufft, inte på något sätt elakt. Domherren har mer av en övervakande situation, som de alltid borde ha. Han får inga heta situationer att reda ut. Mest är det hörnor, inkast och en del, inte jättemånga, frisparkar kryddad med en och annan offside.

Vi skapar inte någonting man med god vilja kan kalla målchans under halvleken. Vi har någon nick över mål, vi har något skott utanför mål men inget rent avslut mot mål.

Gästerna har än färre lägen.

Vi får vänja oss vid att matcherna ser ut på detta viset när vi har stigit upp en serie. Vi är inte på något sätt underlägsna vad det gäller att rulla boll och röra sig. Vi har rätt positioner på planen men vi möter lag som har rutin från division tre och Elitfyran. Vi möter lag som är fysiskt tunga. Vi möter bättre försvar. Vi möter helt enkelt lag som är noggranna och som har tålamod.

Brist på noggrannhet visar sig ibland under matcherna då vi i fel läge, på väg framåt slarvar i väg passningen och blottställer oss för kontringar. Gransholm hittar kontringarna blixtsnabbt.

Våra unga spelare håller långsamt på att växa in i kostymen, håller på att anpassa sig till spelet.

Vi har jämfört med den senaste matchen sex nya namn i truppen. Avstängning och skador är orsaken. Det sätter truppen, som är tunn numerärt, på prov. Det är ett par långa skador som oroar.

Men det är mållöst i halvlek och inget, absolut inget, är avgjort. Vi vann hörnorna med 4 – 2.

Vi inleder andra halvlek än mer optimistiskt än den första. Vi får vår första hörna tidigare i andra än i första redan efter 1,10. Resultatlös.

Vi får läget efter fem minuter. En av våra spelare skrittar in i straffområdet från högersidan. Väl inne i målområdet möter han en nickskarv med ett skott i burgaveln. Synd. Hade varit värt ett bättre öde. Speciellt som vi börjat ta tag i matchen. Vi äter oss längre in på gästernas planhalva. Vi kontrollerar, utan att äga matchen.

Men så händer det som hände i första halvlek. Efter en kvart börjar de grönvita flytta upp sina positioner och skapar mer än laget gjorde under hela första halvlek. Men som väl är är Krille alert och på hugget i dag och visar att han äger straffområdet.

Matchen böljar nu fram och tillbaka. Det är fortfarande en positiv och fartfylld fotboll men nu börjar den också kryddas med gula kort. Vi får vårt första och enda i minut 68.

Gransholm får två kort i minuterna 71 och 78. Mellan dessa båda gula kort händer det som ska bli matchavgörande. Gransholm gör mål!

Vi är tvungna att med början cirka 20 minuter före matchslut göra ett antal oplanerade byten, bland annat två i backlinjen. Vilket aldrig är bra och den kontroll vi har över matchen börjar långsamt ge med sig.

Med tretton minuter kvar av matchen vänder en motståndare bort två av våra försvarare i en rörelse och lägger behärskat in bollen i Krilles högra hörn. 0 - 1.

Och måskytten. Jodå vi har träffat på honom tidigare. En oktoberdag förra hösten. Vi kvalar mot Växjö Norra. Oavgjort räcker för att vi ska avancera till Elifyran men hemmalaget vinner med 1 – 0 och stannar kvar i Elitfyran.

Målskytt i dag liksom då en spelare som har bytt klubb under vintern men stannat i Växjö kommun, Robert Davoust.

Han gäckade våra förhoppningar förra året liksom han gör i dag: Att vi gick upp i Elitfyran ändå är en annan historia.

I samma minut som vi åker på baklängesmålet lägrar sig mörkret över Futuvik. Kanske inte mörker i den meningen att det blir ospelbart det är mer skymningen som gör sitt intåg efter en solig dag.

Vi är tvungna att flytta upp spelare i banan därefter samtidigt som vi är tvungna att göra ytterligare byten. Spelet öppnar sig. Lagen byter boll men inte chanser.

Men med tre minuter kvar av matchen avgör Gransholm definitivt. Gästerna får ett läge från nära håll och avslutar med ett skott som Krille förtjänstfullt avvärjer. Våra försvarare varken reagerar eller agerar. De står stilla som stenstoder och åser när Henrik Aronsson får promenera in 0 – 2.

Och så var det roliga slut. Vi vinner inte ens hörnorna i andra halvlek, 2 – 2.

Truppen; Christer Karlsson, Anton Peterson, Robin Fransson, Fredrik Brändström, Mattias Sjöö, Oscar Axelsson, Martin Funck, Mattias Andersson, Daniel Svensson, Fredrik Axberg, Filip Axelsson, Joakim Brändström, Marcus Henriksson, Dennis Sandahl, Hampus Eek och Emil Martinsson

Gula kort; Daniel Svensson ( 1 )


77 min. 0 – 1 Robert Davoust
87 min. 0 – 2 Henrik Aronsson

Av våra sexton spelare i dagens trupp är fjorton stycken egna produkter. Gransholms siffror är ( enligt egna hemsidan ) nio egna av sexton.

Respekt på den här nivån.

Nu stundar två drabbningar de närmaste veckorna mot lag som också de för tillfället kamperar på seriens nedre halva, Bredaryds IK och SK Beduinerna. Då måste vi höja oss ett snäpp till i tålamod och noggrannhet för spela fotboll det kan vi.

Det kan bli som Gyllene Tider sjöng under 21 veckor på svensktoppen, som högst tvåa, 2004 – Tuffa tider -. Överlever vi de tuffa tiderna kan det bli som gruppnamnet antyder gyllene tider.

I dag är exakt 200 dagar kvar till mitt äldsta barnbarn bosatt i Finland fyller sju år. Då är det dags för nästa resa och alla vederkvickelser det innebär. Jag har inte börjat nerräkningen ännu. Det känns ju som en evighet ( åtminstone en fotbollssäsong ) innan det är dags.

Jag kom att tänka på en sak. Två förluster, två matcher i kortbyxor för mig. Det kan väl inte ha något samband? Eller!





Vetlanda FF - BSK

Tillbaka till Vetlanda. Det låter som en titel på ett TV-program. Men det är det inte! Däremot är en av våra spelare på väg tillbaka till Vetlanda. Det kanske är fler ur truppen som har spelat här tidigare. Men det här gäller en match som spelades här förra seklet. Och just på Vitalavallen. Jag ber att få återkomma längre fram i krian.

Däremot finns det en TV-serie som heter Tillbaka till Aidensfield. Den utspelar sig på den engelska landsbygden under 1960-talets första hälft. Den fiktiva byn Aidensfields poliskår är central i serien och de personer som återkommer i varje avsnitt arbetar där.

Serien började spelas in 1992 och produceras till år 2009 ( 372 avsnitt, 15 fler än Dallas ).

Varför nämner jag detta just nu? Jo det var en av de få TV-serier jag följde, inte slaviskt, men när jag hann. Serien börjar sändas i TV 4 i början av detta sekel och seriens bästa år är onekligen de första. Jag har inte sett de senare årens produktioner men de sista jag såg var lite grann som vattenskadat vatten.

Serien sänds fortfarande, men nu i en systerkanal till TV 4. En betalkanal, och jag skulle aldrig för mitt liv betala extra för att få tillgång till fler kanaler än basutbudet. Att den fortfarande sänds fick jag synliga bevis för när jag senast var i Finland. Det sändes två avsnitt varje vardagkväll ( 2 timmar ) och det var de äldre avsnitten.

Vad är det då som gör serien så attraktiv i mina ögon? Handlingen ligger någonstans på Bolibompanivå. Brotten är mer vardagliga äggstölder och demonstrationer bara för att nämna några. Knappt inga mord eller dödsskjutningar ( vilket i och för sig inte är synonymt med kvalité ).

Utryckningsfordonet är en föga skräckinjagande blå Ford Anglia.

Polisenheten består av fyra personer och ligger i ( den likaledes fiktiva grannbyn Ashfordly ).

Jag kan nämna att vi även i Bankeryd i slutet av 50-talet hade fyra personer anställda på ortens poliskontor ( låg där Matbiffen nu ligger ).

Kriminaliteten var varken i Bankeryd eller Aidensfield av den grövre sorten. Ett exempel på monolog i Bankeryd när frisbeen var populär som en av våra polismän initierade – Stå inte här och kasta skateboard -!

Tillbaka till Aidensfield! Varför denna fascination för serien? Jo fantastiska karaktärer gestaltade på ett suveränt sätt som alltid i brittisk film och TV. Undersköna miljöbilder från Yorkshires böljande kullar.

Och så det bästa till sist. Musiken! I varje avsnitt, åtminstone de första 10-12 åren, spelades populära 60-talsmelodier som kuliss i programmen.

Inte påträngande mer som en mjuk matta som bara finns där.

Utdrag ur låtlistan från avsnitt 1 Changing places;
Hippy hippy shake - Swinging Blue Jeans
Do you love me - Dave Clark Five
Stranger on the shore - Acker Bilk
Always something there to remind me – Sandie Shaw
Tutti frutti - Little Richard.
Do wah diddy diddy – Manfred Mann

Delar av låtlistan från avsnitt 2 Fruits of the earth
All day and all of the night - TheKinks
You really got me - The Kinks
Picture of you - Joe Brown
My boy lollipop – Millie
Needles and pins – Searchers
Bits and pieces – Dave Clark Five
I´m into something good – Hermans hermits
House of the rising sun – The Animals
Don´t let the sun catch you crying – Gerry and the Pacemakers

Så här rullade det på år efter år. Örongodis!

Serien var egentligen kass men jag älskade den. Åtminstone de första åren

Sen är det en annan sak som gör att jag glider från huvudämnet för dagen, matchen. Den är inte värd många ord men mina fingrar har skrivklåda.

Matchen blir en ickematch. Matchen är Vetlanda FF:s premiär men det är vi som visar premiärnerver. Hela matchen.

Vi visar inte tillstymmelse till de intentioner och den aggressivitet som matchen mot Mariebo gav goda vinkar om.

Alla goda vibbar från den matchen var som bortblåsta. Vi vandrar rakt in i en skärtorsdagsskärseld. Det är som om skärseldens lågor famnar bollen. Vi får inte tag i den och får vi tag i den så skyr vi den som elden. Jag räknade inte men jag tror inte att vi hade tre pass i rad inom laget mer än, max, en handfull gånger.

Kruxet är att hemmalaget inte heller är bra. De har ett kraftigt bollövertag sett över hela matchen. Men det leder inte till någonting. Om inte annat försvarar vi oss bra i alla fall

Men inget av lagen sätter under 90 minuter målvakterna på prov. Lagen skapar med andra ord inga chanser värda namnet. Trots det vinner VFF med matchens enda mål.

Första halvlek kan sammanfattas med siffrorna 29, 35, 36, 39 och 0 – 0.


I minut 29 skapar vi det man i den bästa av världar skulle kunna kalla ett avslut. Bollen hamnar hur som helst mellan motståndarens målställning och i målvaktens trygga famn.
Det är enda gången under matchen vi har ett ” avslut ” mellan stolparna.

I minut 35 får hemmalaget frispark nästan vid mittplan. Den slås rakt, mot mål, där vi lätt ska kunna plocka undan bollen. Men icke. Obeslutsamhet och ett visst mått av nonchalans gör att Jerker Einarsson når bollen först och knoppar in den i mål med en bakåtnick. Underläge 0 – 1 och matchen har ännu inte än visat oss en enda ren målchans.
Minuten senare, 36, får hemmalagets notoriske målskytt Jerker Einarsson gult kort för filmning. I straffområdet gör han en dykning värdig Esther Williams. Hade gräsytan i stället varit vattenyta så hade den gode Jerker brutit den och fått höga poäng för den koordinerade dykstil han visade upp.


Vi får i minut 39 vårt första gula kort.

0 – 0. Antalet hörnor under halvleken. För att komma till avslut måste man attackera mot kortlinjen…..någon gång.

Jag har vid ett flertal tillfällen spanat efter boxen för Tillbaka till Aidensfield på video- och senare DVD-hyllorna. Förklaringen till att den inte finns är rättighetsproblem med sångerna som alla ligger på olika skivbolag.

Men i Finland senast jag var där hittade jag den. Säsong 1 och 2. Serien heter på finska Sydämen asialla ( fråga mig inte vad det betyde, jag vet inter ). Den engelska originaltiteln är Heartbeat. Heartbeat är också seriens signaturmelodi och sjungs av Nick Berry som åren 1992-98 innehade en av seriens huvudroller som konstapel Nick Rowan.

Nick Berrys inspelning av låten låg tvåa på Englanslistan hösten 1992. Lyssna gärna på den. Det är en äkta gammal goding. Originalet är Buddy Hollys.

Vi gör några rockader inom laget under pausen och inleder mycket rivigare. Vi skapar en dubbelhörna innan en minut av halvleken har förflutit. Men snart är matchen tillbaka i samma gamla hjulspår.

Några siffror från andra halvlek att lägga på minnet; 55, 61, 70, 83, 5 och 3 – 2.

Robbie Danielsson får sitt första gula kort i minut 55.

Robbie Danielsson får sitt andra gula kort i minut 61. Ridå!

Mattias Andersson skallar ihop med en motståndare och blir liggande, blödande. Som tur var fanns ett av våra föräldrapar på plats och kör Mattias i ilfart till Ryhov. Jag vet inte i skrivande stund vad diagnosen blev. Men han gav sig för ont i huvudet innan han likt Runebergs Döbeln från Jutas lämnade arenan. Skadan sker i minut 70.

I minut 83 får hemmalaget sitt andra gula kort.

Matchen får 5 minuter stopptid.

Vi vinner hörnorna med 3 – 2. Till ingen nytta.

Då gick det bättre för de BSK-produkter vi har lånat ut till den svenska elitfotbollen.

Viktor Rönneklev fick i segermatchen mot Halmstads BK, 2 – 0 göra sitt första allsvenska inhopp för året ( hans 18:e allsvenska match totalt ).

Jonas Svahn, numera utlokaliserad till Jönköpings Södra, gjorde ett inhopp i tävlingsmatchen ingående i svenska cupen mot Torslanda IK, seger 3 – 1.

Gôtt mos Ville och Jonas.

I nästan vanlig ordning fick vi två sena avhopp men vi fick å andra sidan tillbaka två spelare som inte har spelat sedan matchen mot Dalstorps IF 6:e mars. Men det hjälpte ju inte. Vi fick å andra sidan utöver Mattias två spelare som hårt bandagerade med daurbindor linkar ut till bussen.

Ickevinnarna; Christofer Persson, Anton Peterson, Johan Ebbers, Fredrik Brändström, Johan Arvidsson, Robbie Danielsson, Martin Funck, Mattias Andersson, Robin Fransson, Filip Axelsson, Fredrik Axberg, Joakim Brändström, Hampus Eek, Petrus Landing och Oscar Axelsson
Gult kort; Anton Peterson
Rött kort; Robbie Danielsson

36 min 0 – 1 Jerker Einarsson



Hur är det då med Tillbaka till Vetlanda, eller man skulle också kunna kalla skeendet Tillbaka till framtiden.

Vi spelade en reservlagsmatch mot Vetlanda FF i slutet på förra seklet. En spelare, då ung och lovande, var med då liksom han är idag. Med skillnaden att han nu är bara lovande.

Ynglingen hade glömt en sko hemma upptäckte han vid framkomsten då han packade upp trunken. Goda råd är dyra. Fotbollsskor i storlek 47 hittar man inte i brådrasket men en VFF-ledare lyckas få tag i en 45:a.

Spelaren lyckas klämma i foten i skon och genomför matchen. Jag kommer inte ihåg slutresultatet, men det kanske du gör Martin?

Kanske var det mitt fel att vi förlorade? Jag bytte byxtaktik inför matchen.

Vi hade i alla fall tur med vädret i dag. Det var underbart, varmt och vindstilla därför ansåg jag att det skulle bli alltför svettigt med långbyxor. Och eftersom Mariebo stal två poäng från oss i lördags då jag bar långbyxor så ansåg jag – att det får ju inte ske igen.

Därför tog jag kortbyxor i dag och vi blev ju inte av med två poäng. Vi förlorade alla tre!!

Jag vet inte hur jag ska göra till nästa fredags hemmamatch mot Gransholms IF? Jag är villrådig.

Jag var inte besviken på spelarna i dag. De kämpade och slet men det stämde bara inte. Jag är bara ledsen å spelarnas vägnar. Det var inget fel på viljan.

Är DVD:n bra då? Jovisst musikens språk är ju universellt och jag förstår engelska. Problemet är annars att den bara är textad på finska!





BSK - Mariebo IK

1662 dagar
eller
398 888 timmar
eller
2 393 280 minuter
eller
14 359 680 sekunder
är den tid som har förflutit sedan vi gick av en arena efter att ha spelat en match i Elitfyran senast tills det i dag är dags för domaren att blåsa igång vår nästa match i Elitfyran.

Vår sorti ur Elitfyran skedde från Bors SK:s mysiga arena Rastavallen. Den skedde 30:e september 2006. Vi förlorade mot hemmalaget med 2 – 3. Hade vi vunnit matchen så hade vi passerat Bredaryds IK och fått försöka att kvala oss kvar. Men det lyckades inte. Även att vi förlorade med endast ett mål var vi inte riktigt nära.

Från truppen som förlorade i Bor har vi en man kvar till dagens match. Fler ingick i truppen 2006 men spelar inte i dag eller spelade inte eller spelade mot Bor.

Men nu är vi tillbaka i den högsta av småländska fotbollsserier. Och vi är där i dag ledda av den spelare som var med om uttåget ur Elitfyran. Den ende av spelarna ur dagens trupp som var med i Bor 2006 är Johan Ebbers. Han är lagkapten för dagen.

Med våra prestationer i våren/vinterns träningsmatcher på näthinnan, och våra svårigheter att spela ihop ett lag med tanke på alla de skador och sjukdomar våra spelare råkat ut för, så har man ingen riktig känsla för om vi kommer att vara fågel eller fisk i årets serie. Och det vet man kanske inte än men mungiporna drar i alla fall uppåt efter dagens match.

Spelarna visar en kollektiv vilja och aggressivitet som det under vårens matcher bara har kunnat anas att den fanns hos alla.

Jämfört med förra årets premiärmatch mot Smålandsstenars GoIF som slutade mållös helt utan vilja att göra mål ( från båda sidor ) så är årets premiär mer än godkänd.

Vi spelar boll på backen, vi rör oss mycket bra, vi ställer om snabbt ( så heter det ju med modern fotbollsterminologi när man kontrar ), men framför allt vi är hela tiden på rätt sida boll. Vi styr spelet. Även om vi är något oförsiktiga vid några tillfällen i vårt passningsspel under matchen.

Man undrar bara när Mariebo ska vakna ur sin törnrosasömn och det kommer också en period under första halvleks andra hälft då de för dagen svartklädda gästerna tuggar mark och långsamt äter sig in på vår planhalva.

Men de hotar aldrig riktigt på allvar. Har inte något som ens med god vilja kan kallas målchans under halvleken.

Men det har vi. I matchens tolfte minut avslutar vi ett snabbt, fyndigt anfall med ett avslut rakt fram ifrån mål som målvakten lyckas toucha och Mariebo lyckas spela bort bollen från mållinjen där den dansat solo ett ögonblick. Under tiden har våra spelare höjt händerna i en målgest men får sänka dem igen. Målet var väldigt nära.

Någon minut senare skaffar vi oss ett bra läge för skott, men vi lyckas inte avsluta.

I övrigt utspelas matchen mest mellan de båda straffområdena men vi kommer djupare, och oftare ner i motståndarboxen än våra motståndare gör.

Vi håller dem utanför vår box. Laget har ett avslut på mål. En nick som Christofer lätt plockar. Deras farligaste anfallsvapen är långa inkast.

Matchens första hörna blir vår och det sker efter 27 minuter. Tre minuter senare får vi ytterligare en hörna som blir en dubbelhörna. Alla blir resultatlösa men det ger en bild av matchen som är nog så riktig. Vi kommer djupare ner i planen och ges möjlighet att avsluta.

Gästerna får ingen hörna under matchens första hälft.

Matchen spelas på ett överraskande bra underlag och i bra väder. Det blåser något, men inte så det stör, och solen börjar visa sig från idét den legat i under första halvlek. I andra lyser den och även spelet värmer. Det är en mycket trevlig, välspelad match.

Jag har varit med om betydligt svårare premiärer, fram för allt vädermässigt.

Men det blir som sagt inga mål gjorda i första halvlek.

Vän av ordning frågar sig säkert varför jag inte har börjat använda kortbyxor ännu. Det är så enkelt att jag har börjat bli rädd om mig själv på ett annat sätt än tidigare år, jag har en kraftig förkylning som inte släppt taget helt. Samtidigt har ju inte vädret varit det allra bästa hittills.

Dessutom minns jag förra året då det kalla premiärvädret gjorde att jag den dagen hade långbyxor. Vi förlorade inte. Men trots att vädret snabbt blev betydligt varmare så bytte jag om till långt inför match, till skillnad från spelarna. Det höll ett bra tag……… men till slut kom den första förlusten och därmed kortbyxor på.

Misströsta inte! Det blir säkert kortbyxor i år också och blir det inte så under match är det smällar jag lätt kan ta.

Andra halvlek hinner knappt inte mer än börja förrän vi är beredda att anteckna vårt första mål för dagen. Men icke! Från nära håll lägger en av våra spelare bollen mellan Mariebos utmärkte målvakt Carl Kjeldsen. Men han lyckas på något mirakulöst sätt komma runt och avstyr bollen från att rulla in i mål. Attans!!

Men målet skulle komma.

2 393 358 minuter efter att vi gjort vårt senaste Elitfyramål kommer nästa. I matchens 52:a minut.

Robin Fransson får bollen i offensivt vänsterläge. Han drar på en halvvolley som studsar fram mot målet och bollen studsar över målvakten och in i mål. 1 – 0. Och hur rättvist som helst.

Målet ser inte helt otagbart ut. Men är det inte så att alla bollar som går i mål är otagbara?

Skytten som gjorde vårt andra mål mot Bor i 74:e minuten 30/9 2006 var i dag åsyna vittne. Och Magnus Roos njöt, i fulla drag.

Problemet är bara att MIK i princip går rätt upp och kvitterar. Och jag ser inte målet. Får inte reda på hur det går till. Oftast är det minst ett av målen jag inte ser vid hemmamatcherna. Om det inte blir 0 – 0.

Men vi ger inte upp. Sex minuter senare får Marin Funck bollen efter ett inkast på vår högre offensiva tredjedel ( många nysvenska fotbollsord använder jag tydligen, gillar inte det men det är ett autodikakt framförande ). Martin avancerar någon meter, tittar upp och ser att Kjeldsen är långt ute ur sitt mål. Martin trycker till bollen så den seglar in i mål. En lobb. Ett vackert lobbmål.

Det blir Martins 30:e mål i BSK-tröjan. Men det var nio år sedan han gjorde sitt förra mål. Det kan väl delvis ursäktas av att han inte har spelat för BSK under de nio åren. Men ändå!

Efter målet känns det som matchen går i stå liksom en ko som går i sin. Det kommer ingenting. Båda lagen verkar bara vilja spela av matchen. Märkligt. Men så med en kvart kvar av matchen lyckas MIK göra ett mål liknande vårt 2 – 2-mål. En lobb och det är oavgjort igen.

Målet får till följd att vi taggar upp och spelar upp vårt register den sista kvarten. Utan resultat. Vi skapar lägen. Vi rinner upp på kanterna och spelar in. Vi skjuter utan lycka. Vi är där och petar men lyckas inte få bolluschlingen i mål.

Liksom senaste gången vi mötte MIK på Furuvik slutar matchen oavgjord. Liksom förra gången vi mötte MIK på Furuvik stjäl de poäng av oss. Men det är vad spelet går ut på att göra mål. Det gör vi också men får jobba offensivt en hel del mer för att få utdelning. Se förra äret också.

Men när man går till match i dag ovetande var vi står, ovetande var motståndet står så skulle man nog kännt sig nöjd med en poäng.

Men som matchen gestaltar sig. Nja. Men samtidigt om försvarspelet är så bra som det ger sken av så måste man ju kunna knyta till säcken också.

Men jag tror trots det att vi inte kan vara helt missnöjda med poängen utan tar med oss inställningen och aggressionen till Viitalavallen på skärtorsdagen så tror jag att Vetlanda FF har stora möjligheter att få sota för att vi tappar vår fullpoängare i dag. Vi får se.

Vi fick i vart fall inga skador eller röda kort i dag. Mariebo fick två gula kort i en hård men väldigt snäll match. Spelarna visade respekt för varandra.

I vår trupp i dag har vi fem eller sex spelare ( av 16 ) som har spelat i Elitfyran eller högre.

Vår medelålder är i dag 21.6 år Inte den lägsta vi har haft men det är ju en trettiplussare som höjer snittet rejält.

På tal om denne trettiplussare. Han bär Henke Larssons tröjnummer som han inte gjort annat i sitt liv. Stenhårt jobb, tekniska nummer. Och så gör han mål!! Han också

Våra båda målskyttar i dag, Martin ( 30mål totalt ) och Robin ( 24 mål totalt ) är två av mesta målskyttarna i årets trupp totalt hittills. Christer Karlsson är värst med 37 mål. Men där vet man ju inte om han är målvakt eller utespelare, målgörare eller målräddare. Man vet aldrig.

Som god två med Funck nafsandes i hälarna ligger Anton Peterson. Anton har gjort 31 mål.

Och så har vi Jonas Arvidsson med sina 27 mål. Många gjorda på frisparkar.

Men Mariebo vinner andra delens hörnor med 2 – 1.

Premiärtruppen, Christofer Persson, Anton Peterson, Fredrik Brändström, Mattias Sjöö, Robin Fransson, Daniel Svensson, Mattias Andersson, Martin Funck, Petrus Landing, Fredrik Axberg, Joakim Brändström, Hampus Eek, Robbie Danielsson, Dennis Sandahl och Johan Rogvall.

Gula kort - - -



52 min. 1 – 0 Robin Fransson
53 min 1 – 1 Fredrik Jergell
59 min 2 – 1 Martin Funck ( Anton Peterson )
75 min 2 – 2 John Wilhelmsson

I väntan på matchen antog jag ickeutmaningen, men giftet melodikrysset. Efter fem minuters lyssning på nätet av snabbreprisen var det klart!!

Det är ungefär 29 melodikryss kvar innan nästa Finlandsresa.
Fy!
En hel fotbollssäsong.
Men det går ju fort när man har roligt.
Och fotboll är ju roligt.
Nästan det roligaste jag vet.
Jag vet fyra roligare saker.
Nej inte saker, mer varelser.
För att uttrycka det helt rätt: fyra Sonsöner.

Att säsongen är i gång på riktigt gör det ju värt att stämma upp i Sven-Ingvars gamla slagdänga från 1965 ( är de från 1965 så börjar de bli så gamla att de är på väg in i Da Capo ) – Börja om från början -. För det gör ju säsongen varje år. Börjar om från början. Ett av livets otaliga perpetuum mobile. Undrar öm det heter perpetuum mobiler i plural? Jag vet inte.

Sven-Ingvars låg tio veckor med låten på listan, man fick inte ligga längre med en låt då. Jämför realtid.

Tre av veckorna låg den på första plats.

Den tysta minuten för Yngve innan matchen började var så sakralt stämningsfull att man kunde ta på den.

Jag tror att spelarna inte bara spelade för klubbmärket i dag.

Premiären 2009 bevistade jag inte. Hade varit på en oplanerad dagsutflykt till Finland. Jag följde med sonen och två spysjuka Sonsöner hem.

Det var många oroliga telefonkontakter från båten, där mottagningen oftast är urusel, innan jag får segern konfirmerad. Vi vinner 3 - 1! Motståndare var Bredaryds IK.

Höstpremiären året innan, 2008, missade jag också. Hade varit i Finland och gift bort min yngste son. En upplevelse svår att toppa. Inte ens vinst mot Mariebo i dag hade kilat sig in före på topplistan.

Nåväl, matchen utspelas samtidigt som vi sitter på Cityterminalen och väntar på nattbussen. Täta telefonkontakter talar ett klart deprimerande språk, till slut konfirmeras slutresultatet – förlust med 0 – 1 mot seriens särklassiga jumbolag Skillingaryds IS som den kvällen vinner sin första seger för året ( och det skulle visa sig att det inte blir någon mer seger det året. ).

Tolkar man ut något av ovanstående så är det kanske att jag inte är det premiärlejon som behövs på BSK:s premiärmatcher. Ömsom vin, ömsom vatten. Eller som i mitt fall numera ömsom cider ( givetvis alkoholfritt ), ömsom vatten.

Senaste gången jag drack en öl var i Berlin 2005 i augusti. Med tanke på tidpunkten så missade jag säkert en match då också. Men jag kommer inte ihåg vilken. Se vad alkoholen kan göra!

Jag fick ett återfall på bröllopet. Ett glas champagne. En bekant känsla av yrsel spred sig från fotvalv till hjässa.