Ekhagens IF - BSK 1 - 1

Jag har tagit upp den sedan några veckor tappade gåspennan. Bläcket har nästan torkat men jag gör ett försök.

Med tanke på att det var ett tag sedan jag formulerade några sammanhängande ord i skrift så verkar man vara en del av det periodiska systemet. Så är inte fallet!

Det riktiga periodiska systemet är i stället en tabell i gruppering över våra grundämnen.

Vi skulle de senaste matcherna behövt haft en del kända grundämnen att tillgå. Mot Hestra hade vi haft användning för kol att lägga under brasan. Nej just det, det fanns ju ingen brasa att underhålla.

Spelet var geistlöst, spelarna gjorde sina alibilöpningar mest för att hålla blodomloppet i gång. Det saknades temperament, vilka och i en del fall även kunnande i aktionerna.

Nej efter den matchen drar vi snabbt ner glömskans rullgardin. Vi förlorar mot ett lag som är optimalt i sina aktioner. Laget skapar två målchanser och gör mål på båda. Bortalaget har dessutom en farlig indirekt frispark innanför straffområdet till följd av ett bakåtpass. Den möjligheten förmår dock inte Hestra att förvalta.

Det räcker med underläge 0 – 2 i paus.

Vi äger mycket boll, det gör vi under hela matchen men vi hotar inte alls. Vi är alldeles för beskedliga. Vi saknar temperament.

Vi saknar ett annat ämne, inget grundämne men ett ämne av annan art, ett hormon. Adrenalin. Adrenalin utsöndras bland annat vid hårt psykiskt arbete. Det är väl därför det saknas både under matchen mot Hestra och fram för allt vid matchen i kväll mot Ekhagen.

Vi agerar mestadels som stillastående, felpassande statister med behov av grundämnet syre. Luften var på grund av värmen väldigt syrefattig. Det borde den varit för hemmalaget också men de tar jobbet. De löper. De pressar bollhållaren.

Viket vi inte gör. Inget dera.

Men vi lyckas göra ett mål. En nick av Hampus Eek i mål efter vänsterinlägg.

Annars börjar vi kvällens match skapligt. Vi får vår första och enda hörna under halvlekens första minut.

Den skapar dock ingen oro i det rödsvarta hemmalaget.

Vi lyckas hålla bollen högt i banan ytterligare en stund men vi får varken udd eller spets på anfallsförsöken.

I stället lyckas Ekhagen ta över matchen mer eller mindre helt. De äger mycket boll utanför straffområdet, de löper, de växlar positioner. De är som syrestinna häxppipor. Dock ytan att skapa några direkt heta möjligheter framför Koffe i målet.

Desto märkligare att vi trots vårt avvarande av engagemang och temperament skapar den hetaste målchansen.

Ett friläge så fritt det kan bli. Men vi lyckas sätta bollen över målet och den övergivna målvakten.

Detta hände sig vid tiden för när det återstår nio minuter av halvleken.

Detta var ett försök till travesti på ett uttryck från bibeln och frågan är om inte våra spelare i dag har ett bibliskt synsätt på sin fotboll – vänd inte den andra sidan till -.

Vi hinner få en möjlighet till under halvleken. Två minuter senare får vi frispark i högerytterläge mitt på hemmalagets planhalva.

Den slås med en känslig vänsterfot mot den bortre stolpen där den droppar ner och en av våra spelare stöter till den från nära håll. I stolpen!

Men det hade inte varit motiverat om vi gjort mål där. Lika omotiverat som när vi i värsta Ekhagspressen stack upp i ett av våra få kvalificerade anfall.

Johan Heinonen matar Martin Funck på vilken Martin tränger sig före sina två bevakare och med dem hängande i hasorna lyckas nå bollen först och killa in den i mål. Ledning med 1 – 0 och halva halvleken har passerat, 22 minuter.

I målsituationen visades den vilja och målmedvetenhet som vi i princip inte ser röken av från vår sida under matchen i övrigt.

JP ringde efter matchen för att förhöra sig om namnet på vår målskytt. Han får Martins namn. – Jaha den gamle tordspelaren -.

Låt gå för gammal men Martin är en tvättäkta BSK-produkt som varit utlokaliserad till BK Astrio och IK Tord ett antal år.

Säg den lycka som var beständig. Fem minuter efter att vi gjort mål får hemmalaget straffspark efter handpåläggnig. Och en livlig diskussion mellan huvuddomaren som står närmast situationen utan att tydligen se något och den assisterande domaren vidtar ( längst bort ( 50 meter ) som semaforerar efter att ha sett det till och med jag med mina gulsvarta ögon ser. En solklar hemmastraff.

Mikael Holmbom trycker utan pardon in bollen i Koffes högra hörn. Bollen är slagen i rätt höjd för målvakten men hård. Koffe är där men utan chans att rädda bollen.

Det andra straffmålet vi åker på i år. Upprinnelsen till det förra straffmålet, Mariebo borta i vår premiär, var betydligt mer tveksam än denna.

Halvleken som slutar 1 – 1 vinns hörnmässigt av hemmalaget med 6 – 1.

Vi börjar andra halvlek lika stabilt som vi börjat den första.

Mycket händer under halvlekens första minut.

Vi har ett skott i ribbans underkant. Returen studsar ner och ut, inte till vår framstormande anfallare, men bara nästan på hans fötter.

Vi får även vår första och enda hörna också i denna halvleks första minut. Vi har i andraläget på hörnan ett gyllene tillfälle. Den rena nicken som följer räddas dock på mållinjen.

Vi har därefter en stark period med mycket bollinnehav och försök till kontringar. Men vi lyckas inte nå hela vägen fram i stället faller vi ner i första halvleks synder. Vi blir stillastående, vi har ingen offervilja. På något sätt verkar vi bara vänta på slutsignalen som ännu är väldigt långt borta.

Faller ner är det rätta ordet förresten. Vi backar ner i knäna på varandra. Vi ger oss ingen chans att spela fotboll. I princip dör vi helt enkelt.

Ekhagen skapar egentligen inget riktigt hett men när laget är så överlägset i bollinnehav, spelar vi undan bollen så kommer den i retur med en gång, och trycker på mot en stillastående motståndare så kommer chansen förr eller senare.

Men i dag gör den inte det även om man som gulsvart åskådare har hjärtat halvvägs upp i halsgropen vid mer än ett tillfälle.

Speciellt minns man läget i slutminuten, då hade laget ett verkligt läge. Bollen droppar ner framför en helt fri hemmaspelare som dock inte får ordning på tentaklerna utan missar bollen.

Dessförinnan utsätts inte Koffe för några egentliga svårigheter.

Han får efter 68 minuter möjlighet till något som liknar hans favoriträddning, TV-räddningen. Han får kasta sig mot sin högra stolpe och stöta bollen till hörna.

Men för mig är det ingen äkta TV-räddning. En äkta TV-räddning för mig är när målvakten tar ett steg åt ena sidan för att flashigt ( nysvenska ) kunna kasta sig åt andra hållet och klistra bollen. Lex Janne Nordström ( det var bättre förr ).

Ekhagen vinner andra halvleks hörnor med 6 – 1, sammanlagt 9 – 2.

Det speglar matchen rätt bra.

I vår förra match, den mot Mullsjö, vinner vi hörnorna endast i andra halvlek med 10 – 0 och det speglar den matchen rättvist, det är mer eller mindre ett-mål.

Kanske mindre i första halvlek för gästerna tar ledningen men 1 – 0 efter elva minuter då har vi ändå inlett matchen bra, skapat mycket utan att kunna göra mål ( den nya BSK-sjukan ).

Mullsjö besöker vår planhalva för första gången under matchen då man gör sitt mål. Det blir inte många fler besök så överlägsna i spel är vi.

Vi lyckas bita ihop och kvitterar minuten efter baklängesmålet för att senare under halvleken ta ledningen med 2 – 1.

Vi dödar under andra halvlek matchen med ytterligare två mål och vinner matchen med 4 – 1. Resultatet kan verka betryggande men är helt klart i underkant.

Matchen visar prov på vår oförmåga ( brist på koncentration ? ) att göra mål. Vi ska göra många fler mål en dag som denna, men icke.

Visserligen är Mullsjös målvakt, Tobias Söderberg, sitt lags klart bäste spelare, men ändå.
Våra målskyttar är;
Daniel Svensson ( en djup frispelning ),
Martin Funck ( på egen retur ),
Johan Ebbers ( straff ),
Anton Peterson ( bicycleta ).

Vi vinner hörnorna under matchen med 14 – 1!

Vi har tur med vädret på Ekhagsvallen. Och resultatet! Vi måste vara mer än nöjda med poängen.

Kvällens poängtappare; Christofer Persson, Mattias Sjöö, Fredrik Brändström, Johan Ebbers, Jonathan Almström, Anton Peterson, Mattias Andersson, Johan Heinonen, Martin Funck, Robin Fransson, Daniel Svensson, Hampus Eek, Petrus Landing, Emil Martinsson, Filip Yousif och Enes Delkic.

Gula kort; Anton Peterson ( 2:a )

1 – 0 22 min Martin Funck ( Johan Heinonen )
1 – 1 27 min Mikael Holmbom ( straff )

Jag har skrivit sparsamt på sistone och det lär nog förbli så ett tag åtminstone. Jag har varit väldigt låg på energi och motivation. Får se om/när den dyker upp till ytan.

För närvarande står två projekt för dörren. Till att börja med cirkusbesök med Sosönerna från Horstorp i morgon.

Jag var nyss på cirkus men då endast med femåringen. Det var sent på kvällen så det var knappt han orkade hålla ögonen öppna hela föreställningen.

I morgon är föreställningen mitt på dagen och det blir då debut för treåringen som cirkusbesökare. Ett möte jag ser fram mot i alla fall.

Starten för nästa projekt är om fem veckor ( 1:a juli ) då min Son bosatt i Finland vänder åter till Bankeryd.

Sonsönerna och Svärdottern kommer efter 17:e juli när Sonen har hunnit förbereda boendet något.

Som synes händer det mycket för Farfar i sommar. Spännande!

Men någon gång, vid något tillfälle kommer jag säkert att fatta pennan igen. Då är ni –Welcome to my world – igen ( om ni vill ).

Welcome to my world hade Jim Reeves en stor försäljningshit med i Sverige 1963. Den låg aldrig på tio i topp men var på försök vid ett tillfälle ( den kom elva ).

Förtestprogrammet till tio i topp där man tog fram fem utmanare hette trettio i test.

Hans största hit på tio i topp var – I love you because -.

Den låg med början april 1964 på listan under sju veckor och hade en högsta placering som femma.

Någon månad senare ( 31:a juli ) störtar Jim Reeves med ett enmotorigt flygplan och omkommer.

Jag var då 17 år och 3 dagar gammal, eller ung.











gens IF - BSK 1 - 1



FC Ljungarum - BSK 1 - 2

Dags för match igen. Det kommer inte att bli något El classico, därtill har vi mött FC Ljungarum i för få tävlingsmatcher under åren. Dagens möte är det tredje i ordningen lagen emellan. De tidigare två matcherna har vi vunnit med uddamålen.

Arenan för dagen är Rosenlunds ip. En arena som är känd som ett riktigt rövarnäste vad gäller blåst. I kväll inte endast blåser det, även om det blåser kopiöst i planens ländriktning under hela matchen, det regnar även småspik under första halvlek. Och då menar jag småspik!

Regnet piskar rakt in i avbytarbåset men givetvis är vädret inte lindrigare för de stackars spelarna ute på planen. Vädret är vidrigt. Matchen blir El blåsico.

Jag måste erkänna ( om ni inte för det vidare ). Jag frös!

Vädret denna så kallade vår är en prövning för en man i den övre medelåldern iklädd kortbyxor.

Vädret är mitt enda försvar denna frusna afton till att jag knappt har kunnat göra några anteckningar i mitt block. Händerna rister som har jag Parkinsons,

Matchen inleds något trevande och sökande från båda sidor. Men efter en stund känns det som vi har hittat dirigentpinnen. Det är dock något av en chimär. Ljungarum är hela tiden farliga. Ett fysiskt lag som anfaller med fart, bredd och styrka. När laget får upp bollen på offensiv planhalva.

När man försöker spela höga bollar tvärdör de nämligen och faller rätt ner från bollens högsta bana. Om den inte curlar tillbaka i luften.

Det är dock vi som skapar de öppnaste målchanserna under halvleken. Inspel från kanterna, speciellt den högra, som rinner ut i sanden.

Framspelning till toppforward där bollen rinner ifrån honom. Och det kanske den gör för att vi spelar på Rosenlunds konstgräs men under rådande väderlek, regnet står som spö i backen och stundtals stormbyar i den hela tiden närvarande blåsten, är det kanske väl att vi inte spelar på naturgräs. Det hade varit ännu mindre njutbart.

Vi har farliga skott tätt utanför stolparna men vi får den optimala chansen när tio minuter återstår av halvleken. En av våra offensiva spelare kommer, som man säger, sopren med målvakten men lyckas inte lyfta bollen över honom.

Det helvita laget har en stund tidigare haft sin chans efter en kontring, jag anser fortfarande att det som numera benämns omställningar egentligen heter kontringar,

Laget, som är snabba i sina kontringar, rinner igenom försvaret på vår högersida och siste motståndare på bollen smeker den precis utanför Christofers vänstra stolpe.

Men det kommer att visa sig vid ett flertal tillfällen under matchen att vi har marginalerna på vår sida. Eller turen som de mindre vetande skulle säga. Det är ju så med medflyt att det får man inte, det förtjänar man!

Vi avslutar halvleken starkt genom att lyckas belägra moståndarnas planhalva de sista fem minuterna. Vi lyckas dock inte sätta pricken över iet även om bollen sveder mållinjen ett flertal gånger.

Vi lyckas med det vi måste lyckas med för att vara riktigt bra. Vi vinner andrabollarna och ibland till och med tredjebollarna.

Halvleken slutar trots detta mållös men slutet ger hopp inför framtiden.

Vi vinner hörnorna med 4 – 2, varav två kommer under den sista anstormningens minuter.

Vädret går ju av naturliga skäl inte att göra något åt. Som väl är trots allt. Men matcharrangemanget i övrigt lämnar en del att önska. JP:s testpatrull hade snart gjort av med sina avbrunna slokande tändstickor.

Matchprogram, nej

Speaker, nej

Resultatrapportering, nej

Bollkallar, nej

Kiosk, ja

Entré, ja ( tror jag )

Matchur, fempoängare ( digitalt ur )

Jag blir ledsen å övriga klubbar som är seriösa med arrangemanget. Även om det inte är någon match i de övre seriesfärerna så måste det efter sina förusättningar vara en upplevelse med information och tempo. Så är inte fallet här och i dag.

Föreningen är ingen dagsslända i seriesystemet utan har etablerat sig i division fyra. Men logistiken andas inte till närmelse division fyra. Nog om detta. En personlig reflektion.

Men jag är rädd att vi kommer att mötas av denna infrastrukturella brist runt fler matcher i år.

Vi inleder andra halvlek nästan lika sprudlande som vi avslutar den första och etablerar ett visst tryck på vår offensiva planhalva. Det ger resultat då Enes Delkic i minut 49 spelar in bollen från högerläge till Daniel Svensson som rullar in den bakom en chanslös målvakt.

Vi har nu gjort fyra seriemål och alla har tillkommit efter inspel antingen från höger- eller vänsterkanten.

Det känns som vi retroaktivt fått vår utdelning och det känns som vi har matchen under kontroll.

Läget accentueras ytterligare då Koffe efter 57 minuter gör en reflexiv ” idioträddning ” på mållinjen. Medflyt är ordet!

Men känslan av att vi äger matchen naggas undan för undan i kanten då de helvita i den inte avtagande medvinden flyttar upp mer och mer folk och djupt och brett ställer till bekymmer för våra försvarare som får ägna sig åt att bara spela undan bollen som lika snart kommer tillbaka.

Vi är helt klart under belägring.

I samband med vårt enda gula kort under matchen, efter 69 minuter, får hemmalaget frispark i ett mycket farligt läge, på straffområdeslinjen något till höger om mitten. En hemmaspelare dräper till bollen som tar i underkant av ribban och studsar rätt ner på mållinjen.

Medflyt stavas det.

Ljungarum får två gula kort under matchen,

Trycket mot oss är så enormt att vi till slut inte lyckas spela undan bollarna utan trycks lägre och lägre in i vårt försvarsområde och målet som kommer när åtta minuter är kvar av matchen är inte på något sätt orättfärdigt. Det känns som om resultatet 1 – 1, om det står sig, är ett resultat vi ska vara nöjda med.

Men det kommer det inte att göra!

Petrus Landing precis inbytt innan baklängesmålet får göra avspel. Några sekunder senare får Petrus tag i en lång boll från Mattias Andersson. Petrus sprintar ifrån de försvarare som försöker uppvakta honom och trycker in bollen bakom en maktlös målvakt. Hans första egentliga bolltouch.

Ledning med 2 – 1 och vad rättvis idrott kan vara ( ironi ). Samtidigt är ledningen inget att skämmas för. Vi har jobbat oss till den positionen.

Av matchen återstår fortfarande sju minuter. Sju minuter som, även om inget händer framför vårt mål, blir gastkramande spännande.

Tänk att en slutsignal kan vara så fantastiskt befriande. Nästan som en bal på slottet.

Vi vinner matchen men förlorar hörnorna med 3 – 1 under andra halvlek. Det kan vi bjuda på!

Två bortamatcher. Två bortamatcher under vilka jag har frusit ( jag som aldrig fryser ). En vinst och en förlust. Vinsten kammades hem med korbyxor på. Det blir kortbyxor på under fortsättningen av serien. Till att börja med nästa onsdag ( 16.5 ) då vi hemma på Furuvik möter Hestra SSK.

Välkomna!

Vinnare i blåsten; Christofer Persson, Mattias Andersson, Johan Ebbers, Fredrik Brändström, Mattias Sjöö, Robin Fransson ( ut 75 ), Johan Heinonen, Anton Peterson, Daniel Svensson, Martin Funck, Enes Delkic ( ut 81 ), Hampus Eek ( in 75 ), Petrus Landing ( in 81 ), Filip Yousif ( - ) och Dennis Sandahl ( - ).

Gula kort; Johan Ebbers, 1:a

1 – 0 49 min. Daniel Svensson ( Enes Delkic )
1 – 1 82 min Tobias Bayard
2 – 1 83 min Petrus Landing ( Mattias Andersson )

Slutet gott, allting gott!

Vi har spelat tre seriematcher och har redan av olika anledningar använt olika startelvor, historien upprepar sig från tidigare år, med skillnanden ( som det känns ) att truppen är bredare och mer konkurrensutsatt i år. Spännande!


Signaturmelodin för kvällen måste ju av uppenbara skäl bli – Blowin in the wind -. Den amerikanska folkrockgruppen Peter, Paul och Mary låg tvåa på Billboards Top 100-lista 1963 med låten,

Det var kanske inte så märkvärdigt, det hade gruppen gjort tidigare, Bedriften är att man för den breda publiken presenterar Bob Dylan. Bob skrev låten.

Låten har funnits på otaliga skivor utgivna i Sverige men har bara legat på min ungdoms livlina topplistan tio i topp i en version.

Det var den med den svenska Göteborgsbaserade gruppen Our future feelings. Låten ligger på listan med gruppen under fyra veckor, som högst på sjunde plats, 1969.

Den sviktande svenska popmarknaden tvingar bandet att sadla om för att i början av sjuttiotalet börja spela renodlad dansbandsmusik. Enda sättet att lyckas försörja sig på musiken. Gruppen byter namn till Peter Pan.

Mot slutet av decenniet lägger gruppen gitarrerna och trummorna på hyllan, där de ligger kvar ännu och samlar damm.

Peter, Paul och Marys enda listetta i USA kom 1969 och introducerar ännu en kommande stor singer/songwriter. Denna gång heter kompositören John Denver och låten heter – Leaving on a jetplane -.

Nog med värdelöst vetande och över till en av årets höjdpunkter. Cirkus med äldste Sonsonen från Horstorp, snart fem och ett halvt år. Den stora tilldragelsen sker på tisdag.

Tredje vinsten på tre möten. Och uddamålsvinst igen!

Det räcker.

Det sägs ju att det som inte dödar härdar och eftersom jag i dag är uppstigen efter gårdagens väderattack så lever jag väl och är förmodligen mer härdad nu än tidigare.

I natt har jag bara sovit kanske fyra timmar. Märkligt, vi vann ju. Jag borde sovit som en prins.

Det gjorde jag däremot förra natten. Jag sov nio timmar. Och i ett sträck! Det var längesedan. Ännu märligare! HIF blev ju utskåpade av MFF i Skånederbyt tidigare under kvällen.





BSK - Egnahems BK 3 - 0

Senaste matchen spelas mot Egnahems BK. En förening jag tror mycket på i årets serie och ett lag vi mött relativt ofta de senaste decennierna.

Bland annat mötte vi EBK i Div Nordvästra år 2000. Den säsongen var kvalificerande för den första Elitfyran år 2001.

Det året hade Egnahem ett mycket märkligt samarbetsavtal med Huskvarna FF. Laget deltog i serien under namnet EBK/HFF 2 och var alltså till synes inget vanligt farmarlag. Till mötet med oss på Runnåkra, som slutar 1 – 1, deltog fem HFF:are ( mesta tillåtna mängd ) bland annat en av de tre BSK-fostrade produkter som vi lånat ut till Huskvarna FF för vidare transfer ut i Fotbolls-Sverige nämligen Kalle Rönneklev.

Kalle missunnades alltså möjligheten att vinna mot BSK.

Däremot vann han ett antal av de 45 A-lagsmatcher han hann spela för BSK.

Vid ett tillfälle var Kalle utsedd straffskytt. Kalle var en stor tekniker men det här gången blev det i princip bara en passning till målvakten.

Efter matchen får Kalle givetvis frågan vad som hände. – Jo, svarar Kalle, huvudet ville lägga straffen i ena hörnet men fötterna ville något annat -!

En antiklimax värdig Kalle Rönneklev.

Samtida i HFF med Kalle ( 1999-2000 ) var en annan BSK-produkt Jonas Fast.

Jonas och Kalle flyttar 2001 samtidigt till Göteborg för studier och enrollerar sig som fotbollspelare i Utsiktens BK ( Kiken ). Samma Utsikten som numera spelar i division 1.

Jonas och Kalle var med om nästan hela resan upp till ettan från fyran. De spelade sina sista matcher för klubben i tvåan.

Jag vill nog mena att utan Kalles insatser ( 145 matcher ) och Jonas dito ( 125 matcher som mångårig lagkapten ) skulle inte Utsikten med Anton ” Rumpan ” Hysén i spetsen vara där de är i dag.

Jonas fick aldrig möjligheten att möta BSK i någon match det fick däremot Kalles lillebror Viktor som också han gick till HFF. Ville fortsatte sedermera till IFK Norrköping där han fick uppleva två allsvenska säsonger.

Men Ville fick sitt sista HFF-år, 2003, möjligheten att spela mot BSK i Smålandscupen på Furuvik. HFF vinner med 4 – 2.

De är alltså BSK:s Jonas, Kalle och Viktor. Motsvarigheten till den kultförklarade TV-serien Ville, Valle och Viktor.

Serien sändes med åtta avsnitt under åren 1970-72. Jag kommer ihåg den. Den var riktigt bra. Varför jag kommer ihåg den kan jag inte förklara. Jag är ju trots allt född 1947 och mina barn hade ännu inte kommit till världen. Barn-TV i tjugofemårsåldern!

Det är kanske signaturmelodin som har etsat sig fast, Men ändå?

I kväll möter vi alltså Egnahems BK. Ett EBK vi inte mött i seriesammanhang sedan 2005. Det är hemmamatch men trots det lyckas jag nästan se alla målen, men inte allt däremellan.

Vädret går från noll till hundra och det är en alldeles underbar fantastiskt härlig försommarkväll.

Matchen går däremot inte till att börja med inte från noll till hundra. Kanske accellererar andra halvlek från noll till sjuttio. Det blir en trevande inledning där lagen känner på varandra.

Efter några minuter tar gästerna tag i taktpinnen, om än tillfälligt. De får även matchens första varning.

Lagen byter skott på mål med varandra utan att skapa den optimala möjligheten. Den kommer för vår del efter 25 minuters spel. En av våra spelare tråcklar sig igenom motståndarförsvaret men kommer för nära målvakten som räddar till hörna.

Hörnan, som är vår första, läggs från vänster av Robin Fransson. Robin får i väg en hårt pressad boll som sakta stiger och når den bortre ytan där Enes Delkic likt en delfin som stiger ur vattnet när den har uppvisning når högre, och då menar jag högre, än alla motståndare och skjuter in bollen med pannan i mål. 1 – 0!

Kenneth Andersson Orlando 1994, släng dig i väggen.

Enes, egen produkt, gör i sin första tävlingsmatch från start ett alldeles fantastiskt vackert stilrent klassmål.

Vi inkasserar ytterligare tre hörnor under halvleken och den andra, några minuter senare och lagd från den andra sidan, ställer också till besvär för gästerna som dock lyckas spela undan bollen till sist.

Matchen är inte på något sätt hemma och halvleken är skapligt jämn vad gäller målchanser.

Speciellt minns man Egnahems avslut i sista minuten från nära håll på vilket Christofer Persson får göra sitt yttersta för att freda målet och få bollen över mål till gästernas andra hörna.

Det är från vår högersida, där ovan nämnda möjlighet yppas, och där kommer gästerna fram lite för ofta och lite för enkelt

Ledningen i paus känns dock inte helt orättvis då vi verkar något alertare och något mer bollsäkra.

Som tidigare nämnts så har vi inte mött de orangea sedan 2005. Båda mötena slutar oavgjorda. Båda gångerna blir resultatet 1 – 1.

Oavgjorda matcher är vårt signum det året. Vi kryssar elva matcher och är på det viset nära att ramla ur serien.

Risken att ramla ner en våning i seriesystemet ställs på sin spets i sista omgången. Vi måste vinna vår match medan just Egnahem inte får ta poäng i sin match. Både vi och EBK spelar på bortaplan. Båda matcherna spelas i Kronobergs län bara några mil från varandra. Vi spelar på mysiga Älmekulla mot Älmhults IF medan Egnahem på minst lika hemtrevliga Virdavallen möter Alvesta GoIF.

EBK förlorar med 2 – 0 medan vi efter 1 – 1 i paus lyckas göra ett segermål i andra halvlek och får på det viset en mycket trevlig hemresa.

Även vi ramlade ur Elitfyran. Det gör vi året senare men då har redan Egnahem tagit expresshissen ner till femman.

När vi på ditresan snurrar runt i Älmhult på väg till arenan får en av spelarna syn på ett stort inköpscentra och utbrister – Kolla vilket stort IKEA de har i Älmhult, lilla Älmhult.

Stort garv från övriga spelare i bussen.


Du son till en dåvarande riksdagsledamot som yppade ovastående. I den stunden, om du inte visste det tidigare, fick du reda på att Älmhult är IKEA:s stamort på jorden.

Andra halvlek börjar och vi tar sakta men säkert likt en ekonomisk vägvinnande Ingvar Kamprad över matchen. Vi har effektivt täppt till alla ytor, gästerna kommer inte någon stans.

Laget skapar ingenting som liknar en målchans men får trots det en hörna.

Däremot är gästerna inblandade i en situation med Koffe som enligt åsyna vittnen, jag såg inte det påstådda övergreppet ( hemmamatch ), kunde haft en touch av straffspark.

Ställningen var då fortfarande bara 1 – 0 och läget kunde målmässigt förändrats då vi under tiden rullat upp chans på chans. Helchanser och halvchanser om vartannat men det är som förgjort att få in bollen i mål. Fjolårets sjuka, ofårmågan att omsätta målchanser i mål verkar ha övervintrat.

Jag kan nämna målsumparna vid namn men det känns ganska överflödigt då de själva vet om det och sent omsider gör vi det förlösande målet, 2 – 0, som dödar matchen.

Det är det här målet jag bara ser del av. Jag missar när Johan Heinonen på offensiv högerkant erövrar boll från motståndare, avancerar och spelar in bollen mot mål och där tar matchens förste målskytt emot bollen och lyckas på andra eller tredje försöket få in den i mål. Men målet ser jag!

Efter att Eghahem haft pyspunka under halvleken står nu hjulet helt lufttomt på sockel. Det finns inget kvar.

Vi stänger matchen helt när nio minuter återstår. Vi kommer fram på vänsterkanten varifrån Jonathan Almström lyfter in bollen framför mål där Martin Funck möter på helvolley och piskar upp bollen i nät från nära håll.

Frågan är om nätet har slutat darra än. Men det var ett snyggt mål. Vi gör snygga mål i dag.

Det är frapperande hur ofta vi kommer runt på kanterna. Vi gör det med ett rappt passningsspel med rörelse och bollen oftast på backen även om vi under matchens andra akt varierar med ett antal vägvinnande längre bollar också.

Vi gör en stabil insats även om vi kan bättre. Vi löper sönder våra motståndare. Vi har minst två startspelare som inte deltar i dag på grund av avstängning, jobb och resa. Det tyder på att vi har en bred trupp och vi känner det så. Andra halvlek är riktigt bra, ingen faller ur ramen snarare tvärtom alla är på tårna och presterar.

Vinnarna; Christofer Persson, Mattias Sjöö, Johan Ebbers, Dennis Sandahl, Jonathan Almström, Anton Peterson, Robin Fransson, Johan Heinonen, Hampus Eek, Enes Delkic. Martin Funck, Petrus Landing, Filip Yousif, Joakim Brändström, Johan Rogvall och Philip Gustafsson.

Gula kort; Robin Fransson ( 2:a )

1 – 0 26 m. Enes Delkic ( Robin Fransson )
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -- - - - - - - - - - - - - - - - - -
2 – 0 73 m. Enes Delkic ( Johan Heinonen )
3 – 0 81 m. Martin Funck ( Jonathan Almström )

Min analys av varför det går som det går är helt klar – kortbyxor! Mina kortbyxor åker på matchdagen. De var inte med mot Mariebo. Tänk att så lite kan göra så mycket! Märkligt.

De kommer definitivt att vara med till Rosenlunds ip och mötet med FC Ljungarum fredag 11:e maj.

Våren är här. Äntligen!

När jag kommer att besöka mina finnar i framtiden verkar det enda vatten jag ska komma att behöva korsa vara Lillån, inget internationellt vatten, inget Östersjön och ingen räkmacka. Blir suget för stort efter en räkmacka kan jag ju gå upp till Briljanten. Ingenting är helt klart än men i princip är det klart. Jag återkommer i ärendet.

Däremot kan jag stämma in i Lisa Nilssons skönsång från 1992 när hon under 18 veckor ligger på Svensktoppen med – Himlen runt hörnet -. Den låg även etta på listan under tre veckor.

Känslan var himmelsk när jag fick beskedet om vad som kan vara på gång och hade det varit i det tidigare livet så hade jag firat med en Jägermeister. Nu fick det bli vatten. Gott det också.

Nu är det närmast barnvakteri som väntar. Barnvakteri åt sockergrynen på Horstorp.

Och jag tror mindre på Egnahem i år efter kvällens match.



Mariebo IK - BSK

Premiären som frös och regnade inne i fredags kommer för vår del att ske i kväll i stället. Motståndare är Mariebo IK. Förra året hade vi samma premiärmotståndare. Skillnaden var bara att arenan då var Furuvik och att serieformatet var Elifyran.

Resultatet i den matchen blir 2 – 2. Av de sexton spelare som ingick i vår trupp 16:e april 2011 är tolv stycken kvar i dagens trupp. Bland annat våra målskyttar från då Robin Fransson och Martin Funck.

Dagen är alltså inne när ytan ska beträdas av ett antal spelare med en rättskipare mitt i smeten. Ytan är alltså den gröna yta där, i detta fall, fotbollspremiären är i vardande.

En annan yta är Carola ett levande bevis för. Carola som här om året skaffar sig ett fadderbarn i den jordbävningsdrabbade övärlden Haiti ( där kan man tala om katastrof till skillnad om de svenska tabloidernas sportsidor där orden katastrof, bragd hjälte med flera andra begås verbala övergrepp på ). Carola flyger över och får träffa sitt fadderbarn. Carola har med sig en present till den utmärglade, hungrige, hemlöse stackaren. Parfym!

Utan att känna Carola har hon för mig gett en kropp åt ordet ytlighet.

Men på den yta som räknas, den gröna, är det som sagt dags i dag. Dags för årets seriepremiär.

Premiären spelas efter flera dagars ihärdigt regnande på Mariebovallens B-plan. Trots regn under hela första halvlek håller planen fantastiskt bra och det dryga femtitalet åskådare ( fantastiskt ) med paraplyer som attribut sökt sig till arenan kommer att få se en riktigt bra fotbollsmatch mellan två lag som sätter bollen och rörelse i högsätet.

Det är högt tempo från första sparken, fram för allt bolltempot är högt och avtar inte allt efter som matchen framskrider. Matchen innehåller inte många avblåsningar utan den lever sitt eget liv.

Men en signal förändrar matchen för vår del.

Vi får frispark rakt framför mål med ett avstånd till detsamma på cirka 26,5 meter. Robin Fransson får igenom ett hårt pressat skott som inte målvakten förmår att hålla utan lämnar retur på. På returen hugger tre av våra spelare utan att få pricken över i:et. I stället lyckas de gulsvarta ( vi är helsvarta dagen till ära ) iscensätta vad som med modern fotbollsterminologi kallas en omställning, på gammelsvenska heter det kontring.

Mariebo lyckas några gånger under matchen få till ett antal kontringar som blir skapligt vassa men fram för allt mynnar denna första kontring ut i vad som skulle komma att bli matchens enda mål.

I en situation i vår vänsterdel av straffområdet är vår ytterback i rygg på en Mariebospelare. Anfallaren som är bollförande är på väg ut ur det heta området. Han faller. Domaren agerar inte. Assisterande domaren får hispan med flaggan. Han viftar som om han hamnat mitt i en bisvärm. Domarna kommer efter en kort stunds överläggning fram till att det är straff för hemmalaget.

Sagt och gjort. Hemmalagets Emil Linusson lägger upp bollen på straffpunkten. Emil trycker, efter en koncentrerad ansats, in bollen hårt och bestämt i Christofer Persons vänstra del av målet. Otagbart. 0 – 1.

Det är en situation där det frias nitton gånger av tjugo.

Jag kritiserar aldrig domare eller deras domslut, kommer aldrig att göra heller, men det är verkligen synd att agerandet, och senare under matchen, brist på agerande ska diskuteras efter en teknisk väldigt bra match där dock de rena målchanserna lätt kan räknas på ena handens fingrar.

Men, nu kanske jag låter motsägelsefull, jag anser att matcher ska avgöras i nuet där den mänskliga faktorn om än felaktig ( jag säger inte att det är så i det här fallet ) är en faktor som ska finnas med och trots allt hjälpa en match framåt och göra den levande. Alla felbeslut ( det finns tjugovå spelare på planen också ) jämnar ut sig i det långa loppet.

Även att man inte upplever det så när man står mitt uppe i skeendet. För att få den rätta behållningen av idrott måste man nämligen hålla på ett lag, vare sig det handlar om BSK, HIF eller Spurs. I annat fall blir det ren underhållning, i värsta fall av låg dokusåpanivå, nerven och spänningen kommer att saknas

Motgången till trots så börjar vi inte hänga med huvudena utan fortsätter på den inslagna vägen med att rulla boll och röra oss mycket, både med boll och utan.

Båda lagen agerar efter samma recept men jag upplever att vi är något framgångsrikare utan att göra mål. Mariebo tvingas oftare att flytta boll i sidled. Vi stänger ytorna effektivt medan vi vid tillfällen lyckas komma runt på kanterna eller att sticka in bollen i straffområdet.

Vid ett sådant tillfälle knackas vår anfallare, Martin Funck ( som för övrigt gör sin 200:ematch för BSK ), ner effektivt så han får bita i det gröna blöta gräset.

En sådan situation leder femton gånger av tjugo till straff. Min rättvisa och objektiva hjärnhalva har talat.

Men icke här och nu.

Matchens första hörna blir vår. Det händer i minut nitton, den rinner ut i sanden.

Även Mariebo får en hörna under halvleken, detta i minut 37. Den blir desto lurigare, en klunghörna, men Koffe lyckas boxa ut bollen trots alla motspelare som trängs på och runt honom.

Hemmalaget lyckas få en målchans ytterligare, en målchans med stort M. Det återstår då tre minuter av halvleken.

Det sker ännu en gång när vi har varit uppe och haft närkontakt med deras mål. Mariebo ställer snabbt om och har hux flux en spelare ensam med ett antal av våra spelare som agerar slalomkäppar när han snirklar sig förbi dem men, lyckligtvis, sätter bollen utanför Koffes bortre stolpe.

Underläge i paus med 0 – 1. Inte helt logiskt men desto mer sant.

Ytmänniskan la mer eld på brasa då hon nyligen skrev i en blogg – Italien är känt för sina skor, men har ni provat maten! –

Det är mycket fernissa på den ytan!!!

Till Carolas försvar ska dock sägas att hennes son, Amadeus, är duktig i fotboll. Givetvis spelar han i Brommapojkarna.

Andra halvlek fortsätter som den första har börjat. Frejdigt spel, högt tempo, tufft spel utan alltför många tuffa närkamper.

Matchen i matchen antalet varningar ” vinner ” hemmalaget med 3 – 2.

En dubbelhörna i andra halvleks sjätte minut kommer att bli hälften av hemmalagets hörnor under halvleken. Ingen farlighet skapas under någon av dem. Vi får ingen hörna under halvleken. Deras 4 – 0 i hörnor under halvleken ger en väldigt skev bild av bollinnehav men det blir så ibland.

Mariebo ” vinner även den matchen, totalt med 5 – 1.

Vi trummar på. Mariebo trummar på. Även återstoden av matchen blir av utmärkt spelkvalité. En alldeles utmärkt match av två bra lag. Upprepar jag mig så är det för att jag tycker det är en riktigt bra match.

Det är ett under att inte orken tryter mer än den gör för spelarna. Planen är tungsprungen och luften tung men syrerik. Men samtliga spelare orkar distansen ut även om några i princip avslutar matchen på knäna efter en match med tydligt mördartempo.

Lagen byter boll och möjligheter med varandra. Våra möjligheter känns något vassare. Vi kommer igenom på djupet oftare både centralt och på kanterna men, för att använda invanda sportklyschor – marginalerna är inte på vår sida – bollen rullar inte vår väg- så sant. Det lilla sista saknas.

Och så har vi ingen tur med domarna heller. Jag brukar inte hänga ut domare. Jag gör det inte nu heller. Bara konstaterar att de inte heller verkar h amarginalerna på sin sida i dag. Spelare har också sådana Tycho Brahe-dagar. Men inte i dag,

Vi trycker på de sista tio minuterna och det verkar som vi har slagit läger i motståndarnas straffområde. Vid ett tillfälle, vid lägerelden, slår en Mariebospelare ut sina armar som en semaforerande albatross på väg in för landning och får vid tillfället bollen på handen. Oavsiktligt, jamen vadå. En hands är alltid en hands. I ett sådant läge blåser domaren för straff tjugo gånger av tjugo. Men inte i dag.

Tjugoett är ostraffbart!

Till och med undertecknad såg handpåläggningen tydligt även att det är halvmörkt vid tillfället. Kanske om matchen hade startat en kvart tidigare att fler hade sett den. Men det är en ren hypotes. Om inte om hade varit…….

Hur som helst slutar matchen med förlust mot en av, i mina ögon, huvudfavoriterna till seriesegern.

Ett välvuxet lag både fysiskt och mentalt med utmärkt bollrörelse på små och större ytor. Ett homogent lag bestående av duktiga individualister. Det är ingen skam att förlora mot dem, men i dag var vi värda ett bättre öde. Men vi är med och dansar med de stora elefanterna. Det bådar gott.

Upp till bevis nästa onsdag mot Egnahem. Ett lag som jag också tror med råge kommer att hamna på seriens övre hälft när sista domarsignalen har ljudit i höst.

Krigarna; Christofer Persson, Mattias Sjöö, Johan Ebbers, Fredrik Brändström ( ut 80 ), Jonathan Almström, Anton Peterson, Johan Heinonen, Robin Fransson ( ut 70 ), Mattias Andersson, Hampus Eek ( ut 45 ), Martin Funck, Daniel Svensson ( in 46 ), Enes Delkic ( in 70 ), Filip Yousif ( in 80 ), Dennis Sandahl och Johan Rogvall.

Gula kort; Robin Fransson och Christofer Persson

0 – 1 ( 14 min ) Emil Linusson ( straff )


Det kan komma att ske en viss förändring i mitt liv i sommar. Jag kan ha ätit min sista räkmacka på Finlandsfärjorna Amorella eller Isabella. Cross your fingers som det heter på nysvenska. Annars går det lika bra med - håll tummarna.


Dansbandet Barbados låg år 2000 etta i 13 veckor med låten – Kom hem – på Svensktoppen. Sammantaget låg låten 19 veckor på listan.


Men visst har Carola en underbar röst!


Vill bara försöka förklara varför det tagit så lång tid för mig att publicera betraktelsen.

Jag var sjuk när jag kom hem efter matchen. Inte beroende på resultatet men jag hade hög feber. Jag hade en enormt jobbig feberfrossa. Det värkte i varenda led i kroppen, nästan. Jag vomerade kraftigt, snudd på kalvlikt. Det blev mycket, mycket bättre under torsdagen men kroppen var fortfarande urlakad och jag var trött därför stannade jag i hemmet och rehabbade.

Och jag är nog snudd den enda människan som inte har tillgång till nätet hemmavid. Därför kunde jag inte lägga ut det tidigare.

Jag räknar med att framöver lägga ut betraktelser över våra spelade matcher förr eller senare i mån av tid och ork.

Man har ju ett lag att sköta också ( ironi )!