Tr.matcher 1
I dag blir det endast en microbetraktelse över senaste matchen ( knappt det ).
Varför?
Jo jag kom hem sent på eftermiddagen från matchen i går. Årets enda träningsmatch på bortaplan.
Efter hemkomst är det dags att sätta tvättmaskinerna i arbete och att plocka upp övrigt material.
Därefter snabb hemmarsch för att packa resväskan med kläder, hygienartiklar samt inte minst, det viktigaste, femårspresenter. Ty när de flesta av er läser dessa rader sitter jag på en buss med destination Stockholm med södra Finland som slutmål med färja och buss.
Därför är dagens betraktelse att betrakta som ett hafsverk, hafsigare än vanligt.
Vi går in i matchen, som alla andra matcher denna vår, väldigt skadeskjutna. Enormt mycket sjukdomar och skador. Och de blir bara fler och fler. Truppen är lika sårbar som en vingskjuten duva vilken spanar på himlavalvet efter sin baneman, duvhöken. Senaste matchen gav oss en misstänkt meniskskada med 4-6 veckors behandling och rehab.
Men det gäller bara att gilla läget. Nu är det match på Tidavallens konstgräs mot Tidaholms GoIF. De svartvita aristokraterna som har spelat 22 säsonger i den näst högsta serien och 31 i landets tredje högsta serie. Men med början i år måste laget göra en omstart i division 5.
Vi åker från ett disigt och luftfuktigt Bankeryd för att få uppleva ett riktigt, riktigt behagligt och soligt vårväder. Åtminstone under första halvlek. När solen börjar sjunka i horisonten under matchens andra hälft blir vädret beskedligare om än fortsatt vårligt.
Matchen som visar sig bli väldigt chansrik totalt sett inleds med att hemmalaget äter sig fast på vår planhalva. Men vi stabiliserar efterhand vårt spel och sett till hela halvleken är det vi som skapar de hetaste möjligheterna att göra mål. Men kyla i avgörande lägen saknas.
TGIF har mycket boll men skapar inte lika många heta lägen frånsett ett rungande skott i vår högra stolpes insida. Bollen studsar ut till Christoffer Persson som liggande på marken kan dra in den i hans trygga famn.
Halvleken ser ut att sluta mållös då hemmalaget skapar ett minitryck mot oss och trycker oss allt längre bakåt i banan. Med trettio sekunder kvar lyfter de svartvita in bollen framför vårt mål varvid en gulsvart försvarare inte får en ren träff på bollen då han försöker rensa utan lyfter in bollen i eget mål.
Underläge i paus med ett mål men hörnstatistiken, 2 – 2, ger en mer rättvisande bild av matchen. Men målen kommer senare under matchen.
Efter 63 minuter utökar svartvitt sin ledning. Vi tappar, med hela laget på väg framåt, bollen på mittplan och västgötarna fattar blixtsnabbt galoppen och spelar snabbt upp bollen på vår vänstersida. Bollen spelas in mot bortre delen av straffområdet där en hemmaspelare tar emot bollen avancerar och dräper in bollen lågt i Koffes vänstra hörn.
Ett snyggt mål, men en bjudning. Det är ju på så sätt man gör sina mål i dagens kontrollerade fotboll. På andras misstag.
Det kommer mera!
Vi har en möjlighet att spela oss ur en situation men väljer det svåra alternativet. Vi transporterar boll centralt in i planen och tappar den. Hemmalaget fattar situationen igen och spelar in bollen framför vårt mål samt sätter nätet i dallring.
Underläge med 0 – 3 och vi har mer eller mindre, kanske mer, bjudit motståndarna på målen och lägen. Men ska sanningen fram, hur besk den än är, så kanske Tidaholmarna har motiverat sin ledning. Men den är två mål för stor.
Öka takten sista kvarten är ett välbekant uttryck i fotbollskretsar. Det har sitt ursprung i Tidaholm. Och det är vad vi gör. Alltså ökar takten.
Vi skapar ett antal riktigt heta målchanser utan att lyckas sätta bolluschlingen i mål. Och då menar jag heta chanser. Så heta så man kan steka ägg på dem.
Men när sju minuter återstår får Dennis Sandahl ett läge från offensiv högersida där han spelar in bollen i straffområdet till mötande Pontus Karlsson som placerar bollen i mål. 1 – 3. Detta är Pontus första mål i seniorsammanhang så pojklagsspelare han är. Grattis Pontus!
Svårare är det inte att göra mål. Och mer kommer.
Med tre minuter kvar av matchen får vi frispark från 24,5 meter rakt framifrån mål. Dennis lägger den rakt i muren. Bollen rikoschetterar på ett antal spelare och friställer Fredrik Brändström som inte gör något misstag utan enkelt fastställer slutresultatet till 2 – 3.
Men det kunde blivit ännu mer. De sista minuterna, med tilläggstid, blir lika heta som ett plåttak en solig aprildag. En ganska snäll match blir tuffare, utan att bli ful, men det förekommer ett inslag av sträckt ben med dobbarna före som inte beivras.
Men i mitten av andra halvlek fick domaren visa det röda kortet då vår lagkapten för dagen får sitt andra gula kort. En utvisning i en träningsmatch ger inga vidare reprimander om den bedöms som lindrig. Och det gör denna utvisning. Men det är andra matchen å rad vi får ett rött kort till följd av två gula.
Vi ställer ett extremt ungt lag på benen i dag, medelålder 19, år. Tio av spelarna är åldersjuniorer, åldesrmannen i laget är född 1988. Men ungdom är ingen sjukdom, det är ett tillstånd som går över med tiden. Så det är ingen fara.
Västergötlandsresenärerna; Christoffer Persson, Anton Peterson, Joakim Brändström, Fredrik Brändström, Johan Rogvall, Robin Fransson, Daniel Svensson, Mattias Andersson, Hampus Eek, Petrus Landing, Emil Martinsson, Joacim Jonson och Pontus Karlsson.
44 m. 0 – 1
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
63 m. 0 – 2
68 m. 0 – 3
83 m. 1 – 3 Pontus Karlsson ( Dennis Sandahl )
87 m. 2 – 3 Fredrik Brändström ( Dennis Sandahl )
I fredags sändes årets sista avsnitt av ett av de bästa TV-programmen alla kategorier ( enligt mig ), - På spåret -. Fantastiskt duktiga finalister med ett otroligt brett kunskapsregister. Men när en radiosignatur spelas och frågan är till vilket program blir svaret från båda burarna – Frukostklubben -. Svaret ska vara, som alla troende vet – Melodikrysset -. Svaren tyder på en kunskapslucka av gigantiska mått!
Dagens match kan bäst beskrivas med titeln från den gamla svensktoppsettan anno 1978 – Rulla fram en boll och låt den rulla -. Det är en match utan vare sig hängsle, livrem eller skyddsnät.
Gösta Linderholm framförde ovanstående alster på listan under tio veckor, varav två på den första platsen. Under åren 1974-1982 kunde en låt ligga högst tio veckor på listan. Det var tider och en helt annan omsättning på listan än i dag
På tal om svensktoppen. Landslaget undrade från listan 1974 från som högst en åttondeplats – Tala om vart du ska resa -.
Det gör jag gärna;
Till Finland
Till Pojha ( Pojo )
Till Sonsönerna
Till Sonhustrun
Till Sonen
Mumma!
/janne
BSK - Dalstorps IF
Den gemensamma historien mellan BSK och dagens motståndare Dalstorps IF inskränker sig till ett tävlingsmatchsmöte. Det händer sig 1991 och är en match ingående i svenska cupen. Matchen spelas på Furuvik och vinns av hemmalaget med 3 – 0.
Men förra året hade vi en gemensam nämnare, en spelare. Johan Einarsson hade då dispens att spela både för moderklubben, Dalstorps IF, och BSK. Detta beroende på att Johan studerar i Jönköping och hade dubbelt boende.
Det har han i år också men har bättre möjligheter att pendla och koncentrerar sig på Dalstorp. Delvis beroende på att Dalstorp förmodligen har långt gående planer på avancemang i år. Laget kvalade redan i fjol till division 3 men höll inte hela vägen.
Till årets säsong har Dalstorp enrollerat många hemvändare i laget, bland annat två spelare som senast spelat i Huskvarna FF. Det finns många duktiga spelare med rötterna i Dalstorp som figurerar i andra klubbar. Mestadels har de gått via kommunens slagskepp Grimsås IF eller stannat där innan återgång.
Kommunen som Dalstorp är en dela av heter Tranemo och invånarantalet är cirka 13.000 personer. I centralorten Tranemo bor drygt tretusen människor. Kommunen har under åren, trots sin litenhet, varit ett tomtebloss på den svenska fotbollshimlen. Grimsås IF från kabelorten gör 19 säsonger i division 2 mellan 1963 och 1984. Det var på den tiden division två var den näst högsta serien i fotbollen hirearki Toppen är året 1965 då laget är på allas läppar. GIF kvalar till allsvenskan och möter på hemmaplanen Grimsborg IK Brage då det osannolika publikrekordet 15079 sätts. Detta i ett samhälle med under 1000 bosatta personer. Brage vinner matchen med 2 – 0.
Men redan maratonsäsongen 1957-58, året innan Sverige går över till vår-höst, spelar kommunens centralorts fotbollsstorhet Tranemo IF i division 2. Det blir dock det enda besöket i nästhögsta serien. Numera dväljs laget i division fem.
Grimsås IF höll också på att ramla ner i femman förra året. Räddar sig sista matchen. Så numera är Dalstorps IF kommunens skyltfönster utåt. Fantastiskt! Både Dalstorp och Grimsås har under 1000 bosatta invånare i respektive tätort.
Av de tre lagen från Tranemo kommun och BSK är det bara ett som avviker. Det är Tranemo IF som är rödvita de övriga tre har gulsvart som sin färg.
Men det stora namnet som har inlett sin karriär i en klubb från Tranemo kommun är den 168-faldiga landslagsspelare ( 68 mål! )Victoria Svensson. Hennes moderklubb är Nittorps IK. Nittorp är ett samhälle med under 300 bosatta personer.
I dagens match är det åka av från första sekund. De löpstarka, bollsäkra vittröjorna äger i princip hela första halvlek.
De rullar boll, sätter de vindsnabba yttrarna i arbete med långa svepande bollar. De har bra variation på sina uppspel. De kommer med många spelare. De vinner de allra flesta andrabollar ( till och med tredjebollar ibland ). Laget har allt. Utom skärpa i avslutningarna.
Vi å vår sida blir som förstenade. Vi är långt ifrån våra motståndare. Vi backar, kollektivt, alltför långt ner i banan. Vi lyckas inte organisera oss men får till en kort men bra offensiv period efter cirka tjugo minuter där vi lyckas behålla boll och tryck.
Men sedan faller vi tillbaka igen och Dalstorp tar över. Laget skapar mycket med boll, utom målchanser. Det är inte helt sant för laget har en lobb precis utanför mål. Vi bjuder dem också på ett friläge som dock Christoffer Persson räddar till hörna.
Men dessförinnan har gästerna gjort 1 – 0. En vittröja rinner igenom vårt försvar. Koffe går ut för att möta honom. Kanske lite för sent, tajmingen blir lite fel. Koffe kastar sig ner framför den anstormande anfallaren men i stället för att greppa bollen kommer han åt fötterna. Straff och Koffe får sitt första gula kort. Domaren delar ut fem kort i en tuff, men inte ful match. Det blir så ibland. Det är träningsmatch även för domarna.
Åter till straffen. Jimmy Arnesson ( en av återvändarna från HFF. Matchens gigant om ni frågar mig. ) lägger upp bollen på elvameterspunkten och trycker distinkt in bollen lågt i Koffes högra hörn.
Men straffen går om. En av motståndarna har rört sig in i straffområdet för tidigt. Samme straffskytt som nyss. Samma hörn. Samma resultat. Nu 0 – 1 och inte orättvist.
Vi råkar ut för knäskada på Johan Arvidsson och han måste bryta matchen i mitten av halvleken. Det ser inte bra ut. Hjälp till att hålla tummarna för att det inte är allvarligt.
Vi tvingas därmed att gruppera om grupperna och hamnar i rejäl brygga resten av halvleken. Trots att det brister i aggressivitet och positionsspel så är det inget fel på kämpaandan Vi strider som furier och lyckas hålla underläget med ett mål i paus.
Hörnstatistiken är ofattbart nug 3 – 3.
Jag har aldrig varit i Dalstorp men jag har åkt igenom Tranemo vid ett tillfälle. Det var tidigt åttiotal och vi skulle åka till ett sommarland som låg på den västra sidan av vägen mellan Borås och Varberg. Sommarland växte upp som soppåsar i en vitsippebacke om våren på den tiden. Vi valde då att gena genom västgötaskogen, den måste vara lika mörk och djup som smålandsskogarna. Jag kommer inte ihåg något av Tranemo mer än att jag har för mig att genomfartsvägen gjorde en nittigraderssväng.
Vägen svängde men inte jag som en trafikant en gång uppgav i skadeanmälan till sitt försäkringsbolag efter en avåkning. Det var inte jag.
Sommarlandet har jag för mig låg i Tostared.
Vi gör nödvändiga justeringar i pausen och börjar uppträda på ett sätt som vi inte var i närheten av i första halvlek. Vi är aggressiva, vi är närmare motståndarna, vi vinner bollar, vi hamnar rätt i våra positioner. Kort sagt vi är allt vi inte var tidigare under matchen och vips står det 1 – 1.
Efter två minuter av halvleken träder han in i handlingen. Han som nu gör mål för fjärde matchen i rad ( vi har bara spelat fyra matcher i år ). Mattias Andersson! I klartext mister hundra.
Filip Axelsson serverar Mattias ett framlägg som ställer honom ensam med målvakten placerar han bollen i mål. 1 – 1.
Så orättvis….men underbart skön fotboll kan vara. Ibland.
Matchen har nu jämnat ut sig helt och bollinnehavet växlar men tio minuter senare rinner gästerna upp på sin vänsterkant och avslutar med en lyftning som tar i den bortre stolpens insida. Det var väldigt, väldigt nära mål.
Bollen studsar ut till närmaste försvarare som vänd mot mål helt oprovocerad och med gott om tid att behandla den trots det lobbar den mot eget mål utom räckhåll för Koffe och in i mål! Ett snyggt mål men självmål är ju oftast snygga
Minuterna efter målet har vi svårt att komma upp i vår tidigare intensitet och fem minuter senare ändras förutsättningarna ytterligare. Koffe får sitt andra gula kort och blir därmed utvisad då han får omkull en motståndare utanför straffområdet. Jag ser inte händelsen då jag i samma ögonblick vänder mig om.
Vi är tvungna att ställa en utespelare i mål, det blir Anton Peterson. Anton har börjat matchen som mittfältare, får kliva ner som mittback i samband med Johans skada och avslutar matchen som målvakt.
Anton sköter sig riktigt bra och kommer att hålla nollan. Han gör några riktigt avancerade räddningar.
I träningsmatcher sätter man in en elfte spelare när laget får en spelare utvisad Om klubbarna är överens, dock inte om domaren bedömer utvisningen som grov.
Vi spelar vår fjärde match för säsongen och använder vår femte målvakt, varav två egentligen är utespelare.
Vi kommer in i matchen igen på ett bra sätt. Den jämnar ut sig igen. Men med tjugo minuter kvar av matchen hamnar vi i brygga ännu en gång. Barrikaden varar knappt tio minuter och även om vi knappt lyckas få in bollen på fiendeplanhalva skapar vittröjorna inget av värde framför mål.
Vi avslutar matchen positivt och kunde med lite tur kvitterat men matchen slutar med bortavinst 1 – 2.
Vi får en genomkörare mot ett riktigt duktigt lag som gör i stort sett allt utom mål. Men vi står i stort sett upp bra hela matchen. Och ska vi vara ärliga så bjuder vi mer eller mindre på båda målen. Vad som är något oroande är alla skador ( kanske en till i dag ) och sjukdomar som gör att vi inte kan mönstra det tänkta laget någon gång men det gäller bara att gilla läget. Alla får ju visa upp sig.
Man kan säga som New Generation sjöng under tio veckor på tio i topp 1968 ( som högst låg de tvåa ) – Two faces have I -.
För matchen hade verkligen två ansikten.
Gruppens sångare vid tillfället, Peter Holm, sparkas samma år. Han flyttar till Frankrike får en monsterhit 1970 med – Monia -. Under åren 1985-87 var han gift med såpaskådisen Joan Collins.
Originalet till – Two faces have I – var amerikanskt och spelades in 1963 av Lou Christie.
Nästa vecka har vi motstånd från Västergötland igen, men denna gång på bortaplan. Vi möter den forna klassikern Tidaholms GIF på konstgräs i Tidaholm.
En pikant detalj är att av de lag Tranemo IF mötte i 1957-58-års division två Västra Götaland har BSK spelat mot sju stycken ( Förr eller senare, oftast senare men ändå ) nämligen; Jönköpings Södra IF, Kinna IF, Husqvarna IF, Waggeryds IK, IS Halmia, Tranemo IF samt Tidaholms GIF.
Ickevinnarna: Christoffer Persson, Mattias Sjöö, Fredrik Brändström, Johan Arvidsson, Joakim Brändström, Anton Peterson, Mattias Andersson, Daniel Svensson, Fredrik Axberg, Filip Axelsson, Hampus Eek, Emil Martinsson, Enes Delkic, Dennis Sandahl samt Johan Rogvall
25 min. 0 – 1
47 min. 1 – 1 Mattias Andersson ( Filip Axelsson )
57 min. 1 – 2
Fem av våra juniorer hade inga långa benkläder under matchen, naken hud. Kanske för att föredömet Gädda var assisterande domare i matchen som spelades före vår?
Efter matchen ska jag över och betala domarna för matchen. Jag kommer ut på en yta som är glashal. Det känns som det förmodligen gör att komma ut på minerad mark. Men det är bara att ta steget ut i det okända för att se vad som händer. Och jag ramlar omkull! För sjätte gången i vinter!
Jag ligger på isen likt en strandad val men får hjälp av domarteamet att komma på rätt köl. Det är som jag alltid sagt – Domarna är spelare och ledares förlängda armar, våra bästa vänner på planen ( och utanför ). De är en del av teamet.
De åskådare som såg fallet sa att det var graciöst och stilfullt. Och att det på en tiogradig skala skulle vara värt 9,5 poäng.
Och det är bara åtta dagar kvar tills jag halkar ombord på Amorella, Finlandsfärjan.
Jag skäms inte för att erkänna att jag gillar Kapten Karlssons ( The Monikers ) låt – Oh my God -.
BSK - Ekhagens IF
Helgens träningsmatch, säsongens första utomhus, spelas mot serieantagonisterna från de senaste två åren i division 4, Ekhagens IF.
Vi var om inte siamesiska så än dock tvillingsjälar under de åren. För två år sedan kom vi på femte plats i serien tätt följda på sjätte plats av dagens motståndare. Lagen fick lika många poäng, 32.
Förra året kom vi tvåa i serien och fick kvala upp mot Elitfyran. Själva kvalspelet slutade olyckligt efter en vinst och två förluster. Men vi gick ju upp i alla fall.
I seriespelet kom Ekhagen platsen efter oss. De kom alltså trea. Men den här gången skiljde några poäng, sju stycken för att vara exakt. I år slipper de svartröda oss. Så kanske?
Matcherna lagen emellan gav ett någorlunda jämnt facit. För två år sedan vann Ekhagen med 3 – 0 på Furuvik, medan vi tog en gruvlig revansch på Ekhagsvallen genom att vinna med 4 – 0.
Förra året vann vi på Furuvik med 3 – 0. I höstens möte på Ekhagsvallen blev det oavgjort, 1 – 1 efter att hemmalaget fått straff i 19:e minuten och vi samtidigt fått en frilägesutvisning på halsen. Trots det lyckas vi kvittera med fem minuter kvar av matchen. EIF gjorde mål på straffen.
Det kommer att bli en av två matcher under hösten där vi förlorar poäng. Det blir en oavgjord match till. 0 – 0 mot Skillingaryd.
I år slipper alltså Ekhagen oss i serien men inte i träningsmatchandet. Vi möts alltså i dag på Råslätts konstgräs.
Redan i matchens första löpningar och närkamper märks det att underlaget är såphalt. Minst lika halt som det har varit på gatorna i byn i vinter och förmodligen på gatorna i kommunens samtliga orter. Kan tänka mig hur det lät på ett chefsmöte i kommunen tidigare i vinter – Det känns onödigt att snöbefria gatorna, låt det frysa. Det blir ju vår denna gången också. Då smälter det. –
Snöröjningen i vinter ( eller rättare sagt bristen på dito ) = Medborgarförakt.
Det är ju trots allt en normalvinter.
Personligen har jag synat backen fem gånger i vinter, hittills. Ni som känner igen mig vet ju att jag inte har så långt till marken. Kanske därför det har gått bra? Inga skador. Men ändå!
I princip har varje steg varit en fråga. Hur? Var? När? Om?
Det var en avvikning, sidoväg, till matchen mot Ekhagen. Tillbaka till den hala planen. Det ärr på grund av den senaste tidens kyla fruset i botten på planen och den blir därmed som en kälkbacke fast på platten. Spelarna är som en skock Bambis på hal is.
Men de som behärskar underlaget bäst, även om också de slirar, är de rödsvarta. Laget tar ett bastant grepp i händelserna. Skapar bland annat en dubbelhörna innan minutvisaren fullbordat sitt första varv.
Men den hörnan liksom de övriga fyra de får under halvleken leder inte till något. Men laget fortsätter att trumma på. Vi har inte hunnit organisera oss uppträder som statister, som yra höns.
Det ger utslag. I den sjätte minuten springer en rödsvart anfallare igenom och rivs olyckligt ner av vår målvakt.
Vår målvakt i dag är förresten värt ett eget kapitel. Vi har på grund av skador, sjukdom, resor, andra idrotter och tentor långt ifrån den optimala startelvan på plan i dag. Men det är inget med det. Det man spelar med är alltid bästa laget och om en spelare inte kan delta så hoppas man att någon annan som får chansen stiger fram och tar den. Vi har många chanstagare på planen i dag och ingen gör bort sig.
Ett speciellt problem i dag är målvaktssidan. Vi har tre målvakter i år. Just nu är två skadade och den tredje är inte hemma. Men vi har en skadad utespelare som erbjuder sig att stå. Mig veterligen har han aldrig stått i mål, kanske i någon pojkmatch för längesedan. Skadan han har kan inte förvärras och han får förtroendet.
Det är alltså denne utespelare som lyckas få omkull en motspelare på ett sätt som domaren inte uppskattar.
Straff till Ekhagen. Straffen läggs. Målvakten räddar. Returen går rakt ut. Målvakten räddar igen, nu till hörna.
Monstret i målet, Robin Fransson, har presenterat sig!
Matchbilden ändras inte nämnvärt. Stort bollinnehav från Ekhagens sida men vi har hunnit organisera oss och möter motståndet rättvända. Men vi är väldigt slarviga i passningsspelet, fruktansvärt många tekniska misstag. Vi vinner inga andrabollar och lyckas därmed inte bygga upp några anfall. Vad som händer är att vi får till några giftiga kontringar. Bland annat en omställning i 9:e minuten som leder till vår första hörna. Inget resultat. Inte heller vår andra och sista hörna i halvleken leder till något.
En än giftigare kontring får vi när knappt en halvtimme är spelad.
Vi rinner upp på högerkanten. Spelar in framför mål. Där möter en av våra spelare bollen två meter från mål på volley men får den, tyvärr, över målet. Hade varit värt ett bättre öde.
Men en ännu grövre målchans yppar sig i minut 38 då en Ekhagsspelare lyfter in bollen från offensivt högerläge framför mål. Där möter en medspelare, som kanske står en meter framför mål, bollen med pannan. Han är så högt upp i luften så han får nästan nicka neråt för att få in bollen under ribban.
Jag är beredd att notera 1 – 0, greppar efter pennan i fickan. Men! Då träder besten från Bankeryd in i handlingen. Robin lyckas på något mirakulöst sätt få upp högerhanden, fläker sig bakåt och får bollen över ribban till hörna. Svettigt!
En av våra ordinarie målvakter är och tittar på matchen. Kanske funderar han på att byta karriär?
Resultatet i paus är smickrande för oss, 0 – 0. Hörnstatistik brukar, åtminstone ibland, ge en rättvisande bild av spelövertag. Inte i dag. Ekhagen bör vara missnöjda med att de bara leder med 6 – 2.
Vi är inte helt med i matchen. Vi slarvar i passningsspelet. Vi är för långt ifrån våra motståndare. Det bör bara kunna bli bättre.
En match i matchen som rödsvart klart vinner är – bar hud ! Motståndarna har tre man som inte har långa benkläder under kortbyxorna. Klar vinst med 3 – 0! Vi har inte haft någon sådan spelare efter Gädda. Som alltså visade naken hud även om det var nollgradigt eller under noll grader.
Med tanke på den karriär han valt efter sin aktiva tid kanske det inte är så konstigt. Han har gått över skranket och blivit fotbollsdomare. Då måste man vara hårdhudad!
Vi kommer ut till andra halvlek som ett annat lag. Möter motståndarna högre upp, vinner andrabollar, får igång ett passningsspel och lyckas behålla anfallen.
Vi tar definitivt inte över matchen men spelet jämnas ut.
När vi så i matchens 54:e minut tar ledningen så känns det inte helt fel. Johan Arvidsson driver från sin mittbacksplats upp bollen in på offensiv planhalva. Johan släpper i väg en rak lång boll till Mattias Andersson som alltid tar sina långa löpningar.
Mattias tar med sig bollen i steget och inne i straffområdet när målvakten är på väg ut trycker han distinkt till bollen som behärskat letar sig in i mål.
Mattias gör nu sitt tredje mål för året i sin tredje match för året. Mister hundra procent. Som lite extra grädde på moset var det dessutom lite småjubileum. Det var Mattias tjugonde mål i seniordressen.
Ett lag är alltid som sårbarast precis efter att man gjort mål. En sanning som skulle bevisa sin giltighet i dag också.
Knappt två minuter senare är en av Ekhagens spelare djupt ner i vårat straffområde. Ingen av våra försvarare har närkontakt, vi kommer alltså på mellanhand. Ekhagsforwarden får stå och flytta boll orörd tills han kommer i läge och kan sätta bollen i nät utan chans för Robin.
Därefter händer inte mycket konstruktivt. Spelet böljar fram och tillbaka ( raggarfotboll ) men stundtals är vi satta under belägring. Rödsvart har mycket boll en stund igen dock utan att skapa några heta möjligheter.
Ska jag vara helt objektiv anser jag att vi skapar mer framför mål under halvleken. Vi anfaller med mer bredd. Vi har också tre hörnor under halvleken mot EIF:s noll.
Vi har två A-lagsdebuterande artonåringar på plan i dag. Under halvlekens sista tjugo minuter har vi ( trots en åldersstigen lagkapten, 29 år ) en medelålder på de spelare som är på plan i underkant av 20 år.
Matchen slutar oavgjord och sett över hela matchen ska vi nog vara nöjda med det. Nu ser vi fram mot nästa veckas uppträdande. Samma plats ( Råslätt ), samma veckodag ( lördag ) och samma klockslag ( 17.00 ) Alltså som Flamingokvintetten sjöng från svensktoppens sjundeplats som bäst 1994 - Samma tid, samma plats -.
Men annat motstånd. Dalstorps IF divisionfyralag från Västergötland. Då hoppas vi återse en av våra spelare från förra året Johan Einarsson. Johan delade då sina gracer mellan moderklubben och BSK då han studerade i Jönköping. Man får dubbelspela under vissa förutsättningar,
Kryssarna; Robin Fransson, Johan Rogvall, Fredrik Brändström, Johan Arvidsson, Joakim Brändström, Robbie Danielsson, Emil Martinsson, Mattias Andersson, Fredrik Axberg, Filip Axelsson, Anton Peterson, Dennis Sandahl, Pontus Karlsson, Enes Delkic och Simon Lindholm
Vi kunde inte presentera någon trupp inför matchen på hemsidan som vi brukar göra. Det beror på att vi hade träning på lördagförmiddagen ( styrketräning dock ingen mjölksyreträning ). Och truppen presenterades inte förrän inför densamma. Förhållandet kommer att bli detsamma på lördag varför den som är nyfiken på truppen är välkommen till Råslätt. Vi var några stycken i dag.
54 min. 1 – 0 Mattias Andersson ( Johan Arvidsson )
56 min 1 – 1
Vi hade en liknande målvaktssituation här om året då vi fick vår målvakt frilägesutvisad i en seriematch mot FC Syrianska. Vi tvingas ställa en utespelare i mål och det första han ställs inför är en straffskytt. Men han räddar straffen!
Tyvärr måste han dock, liksom Robin i dag, släppa in ett mål under andra halvlek.
Pantern från Vårgårda.
Och nu är det endast fjorton dagar kvar
/janne
BSK - IF Hallby FK
I dag är det dags för säsongens andra träningsmatch och även den andra inomhus ( utomhusmatchandet börjar nästa lördag 26.2 på Råslätt mot Ekhagens IF ). Tur var väl det att vi inte spelade utomhus i dag. Vädret var skönt men kylan oskön.
Tänkt på vad den där lilla ringen, även kallad o kan förändra. Används den som förled till ett ord så bildar den det ursprungliga ordets motpol.
Trygg - Otrygg
Normal - Onormal
Rädd - Orädd
Skärpt - Oskärpt
Listan kan göras hur lång som helst. Men det finns ju även oregelbundna antipoler, ytterligheter.
Väster - Oväster ( öster )
Hallbyit - Ohallbyit ( tordare )
Det leder in på dagens motståndare. Det lag som vi mött flest gånger under 2000-talet, tolv gånger i serien och tre träningsmatcher. Det är hittills ingen rolig läsning för oss, 15 spelade matcher och endast fem vinster, resten förluster och en målskillnad som knappt lämpar sig för tryck. 19 – 43!!! Våra siffror först. Med två riktigt mörka tillfällen i vårt fotbollsliv ( finns det något annat liv i och för sig? Jodå i mitt liv fyra andra små liv ).
1 – 6 år 2005 och 1 – 5 tre år senare. Båda matcherna var seriematcher och båda matcherna spelades på bortaplan. På Bymarksvallen. Kvällens motståndare är alltså blåtröjade Hallby, ett blått skynke för oss..
Men det har gått bättre för oss på sistone mot, vad som i folkmun kallas, getterna.. Vi vann båda matcherna under fjolåret, borta med 2 – 1 ( i den regnigaste match jag någonsin tagit del av ) samt med 1 – 0 på Furuvik.
Fjolåret blev ju till slut framgångsrikt då vi halkade in i Elitfyran på det berömda bananskalet. För Hallby var samma bananskal snudd på att ställa till förtret då laget inte var långt ifrån ett negativt kval. Men till sist slapp man den nesan. Det betyder att vi i år är en våning högre upp i den fotbollshieratiska byggnaden.
Men nu till kvällens match som, med facit i hand, visade sig bli kattens lek med råttan då vi totalt sett äger matchen och stundtals ockuperar motståndarplanhalvan.
Första halvlek är det bra boll- och löptempo från båda håll. Gulsvart övar anfallsspel medan de blå får praktisera den försvarande varianten.
Takten slås an redan i matchens andra minut då vi skaffar oss vår första hörna, vi skulle få ytterligare tre i första och en i andra halvlek. Ingen resulterar dock, det blir inte ens småfarligt.
Hallby har ingen hörna under hela matchen. Hallby får i den tionde minuten en frispark i farligt läge, utanför vårt straffområde till höger i höjd med straffpunkten. Laget slarvar dock bort möjligheten.
I övrigt dröjer det till minut 24 innan laget, tillfälligt, är inne i vårt straffområde. Vi å vår sida anfaller i den ena attacken efter den andra med härliga inspel, speciellt från högerkanten. Det är dock ingen hemma när möjlighet ges. Även vårt uppbyggnadspel är noggrant och inte chansartat. Vi väntar tills läget att leverera boll är betryggande. Och det blir det allt som oftast då våra offensiva spelare rör sig rätt, vill ha boll och oftast är spelbara.
Det låter som det är en ensidig match. Men icke! Vi äger boll, vinner de flesta andrabollarna och biter oss, i stort sett, kvar på Hallbys planhalva. Men vi skapar inga rena målchanser.
Halvlekens klaraste möjlighet att måla får Hallby när matchuret har tickat 41 minuter. En av deras anfallare lyckas pila mellan våra mittförsvarare och kommer helt fri med Christer Karlsson. Krille kommer dock ut i rätt ögonblick och parerar skottet så att möjligheten rinner ut i sanden.
Det är det enda målluktande tillfället Krille har att avstyra. Men målvaktsjobbet är så mycket mer. Krille jobbar med så mycket pondus och auktoritet och utstrålar en trygghet som smittar av sig på utespelarna. Han äger sitt revir. Bra jobbat!
Alltså inga mål under halvleken trots ett markant spelövertag. Mållöst i paus.
Vi har ett nyförvärv på planen i dag, Filip Axelsson med Hvetlanda GIF som moderklubb men med Bors SK som senaste klubbadress. Bor är det lag vi mött i flest seriematcher under 2000-talet, tolv stycken.
Bor var ofina nog att senaste gången vi spelade i Elitfyran sparka ur oss ur den samma. Matchen spelades på Rastavallen och hemmalaget vinner med 3 – 2 och undviker därmed negativt kval, Hade vi vunnit, oavgjort hade inte räckt, så hade båda BSK-lagen Bankeryd och Bor fått kvala negativt. Nu blir det i stället Bredaryd och dagens motståndare som får göra sålunda. Medan vi får vandra i grottekvarnen fyra år.
Men det är inte läge för revansch i år då Bor ramlade ur Elitfyran förra året. Lite synd tycker jag personligen då det alltid är trevligt att komma till Rastavallen. Alltid ett väldigt trevligt och proffsigt bemötande och numera också moderna omklädningsmöjligheter. Stora rymliga ljusa rum. Fattas egentligen bara jacuzzi
Annat var det tidigare. Smålands minsta garderober att byta om i. Men bemötandet var lika på topp.
Sen är det en annan sak med Bor. Klubben är grundad 1947. Ett, tycker jag, gyllene år.
På tal om 1947 har jag nu kommit till ett kapitel som heter 1947-48 i en bok jag håller på att plöja: Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann. Underbar. Fantastisk. Missa inte den. En svensk Forrest Gump, fast bättre!
Undrar om inte Fille valt rätt BSK förresten?
Under början av andra halvlek tuggar sig Hallby mer och mer in i matchen. Tar för sig högre upp i banan. Men den första riktigt heta målchansen blir ändå gulsvart. Ett skott snett ut ifrån vänster tar i insidan stolpe och studsar ut till en helt sopren BSK:are som nog i häpenheten sätter bollen över mål. Men han ska revanschera sig senare och bli en av våra fyra målskyttar.
Vi fortsätter jobba och tar över matchen igen. Vårat flitiga löpande och långa bollar på våra ytterspringare får de blå att efterhand tappa orken.
När vi efter 71 minuter gör det förlösande första målet släpper allt. En magisk kvart följer där vi med jämna mellanrum sätter bollen i mål. På något sätt, även om vi förtjänar målen i realtid, så får vi dem retroaktivt.
Ettan sätter Daniel Svensson behärskat. Dalle frispelas av blå målvakt som ska lyfta upp och ut en rullande boll men misslyckas helt och friställer Dalle. Denne gör inget misstag.
Tvåan följer två minuter senare genom Fredrik Axberg som från nära håll omsätter en skarvning från Fille i mål. Upprinnelsen till målet är att Martin Funck rinner upp på sin högerkant och lyfter in bollen till Fille. Resten är historia.
Nu dröjer det hela åtta minuter till nästa mål. Vi har frispark från högerläge på halva den offensiva planhalvan. Johan Arvidsson lägger den med sin känsliga vänsterfot mot den bortre stolpen där Mattias Andersson med en språngnick, en vacker sådan, gör ställningen till 3 – 0.
Fyra minuter från matchens slut serverar Johan Arvidsson ytterligare en målgivande passning. Men denna gången är passningsfoten den högra. Passet skär med kirurgisk skalpellprecession över och genom försvaret för att landa hos Fille som sprintar sig fri och inte gör något misstag utan spikar slutresultatet till 4 – 0. Första målet i den första matchen i det riktiga BSK.
Och passet hade högerfoten som bas!!
Vi har dessutom ännu en boll i stolpen från nära håll, mycket nära, väldigt nära.
Vi genomför matchen helt enligt planen. Vi rör oss bra, både med och utan boll. Vi vinner de ytor vi vill vinna. Det är en lagseger, alla löser sin uppgift. Vi ska dock inte dra för höga växlar på resultatet, vi vet inte vad för lag Hallby kommer med. Det var många nya ansikten. Men resultatet är inget vi skäms för och matchen ger en indikation på att vi ligger rätt i träning.
Men det saknas fortfarande några pusselbitar i lagbygget. Pusselbitar som vi hoppas snart kommer i gång.
Det är som sagt en lagseger men personligen vill jag gärna ge Robbie Danielsson ett litet blomster. Han spelar moget, vill alltid rulla boll, gör det enkla enkelt.
Nämnas kan att vi får vår första varning för året. Men eftersom de inte ackumuleras i träningsmatcher så är det ingen mening med att nämna missdådaren. Eller hur Dalle?
Segrarna; Christer Karlsson, Mattias Sjöö, Johan Ebbers, Fredrik Brändström, Johan Arvidsson, Robbie Danielsson, Mattias Andersson, Daniel Svensson, Martin Funck, Filip Axelsson, Fredrik Axberg, Robin Fransson, Joakim Brändström, Hampus Eek, Dennis Sandahl samt Emil Martinsson.
Sprang för livet gjorde väl inte våra spelare men de sprang mycket, funktionella löpningar. Spring för livet är min absoluta favorit hittills i schlagerfestivalen. En vacker melodi framförd av, en för mig okänd förmåga, Sara Varga.
Inga stora åthävor, inget hoppande framför kameran, inget dansande på glasbord, inget glaskross, ingen dusch men en melodi. Till skillnad från den så kallade storfavoriten där melodin ( om det finns någon ) drunknar och försvinner likt en kolibri i djungeln i en massa ljud.
Min andrahandsfavorit är från den första finalen Swingfly med – Me and my drum-. De kanske inte är några vinnarlåtar förutom hos mig.
Bara tjugo dagar kvar tills man känner Östersjöns stilla vågskvalp under sulorna igen.
Väl mötta på Råslätts ip nästa lördag 26.2. Matchen börjar kl. 17.00.
För övrigt säger jag bara OVE SUNDBERG!!!
Han äger.
71 m. 1 - 0 Daniel Svensson
73 m. 2 - 0 Fredrik Axberg ( M Funck, F Axelsson )
81 m. 3 - 0 Mattias Andersson ( Johan Arvidsson )
86 m. 4 - 0 Filip Axelsson ( Johan Arvidsson )
/janne
BSK - Egnahems BK
Mänskligheten står mitt i oxveckorna. Den nyare folkliga traditionen kallar veckorna från trettonhelgen till fettisdagen ( i år 15.2 ) för oxveckorna. Svart, fattigt och helt utan heldagar
Vi fotbollsnördar har en annan definition på oxveckorna, tiden från sista sparken i sista matchen till första matchen i vinterns första match. Ett stort svart hål helt utan fotbollsmatcher, alltså fattigt på fotbollsmatcher och helt utan matchdagar ( futsal räknas inte i dessa sammanhang ). Den här varianten är fotbollsoxveckor light.
De verkligt gigantiska fotbollsoxveckorna avser tiden från den sista sparken i sista tävlingsmatchen för hösten till den första sparken i den första tävlingsmatchen i vår. Om seriepremiären, Mariebo IK på Furuvik, spelas enligt programmet så är matchdatum 16.4. Vet du hur många dagars uppehåll det blir från senaste matchen i höstas ? 183 dagar!!!!! Ett halvt år!!! Från stav till stav som Calle Grenemark säger.
Abstinens var ordet sa Bill. Abstinens är ordet sa Bull.
Om man dessutom betänker att vår säsong förra året blev förlängd med tre veckor på grund av kvalspel och att sommaruppehållet är cirka sex veckor är alltså en normal tävlingssäsong inte längre än knappt tjugo veckor. Det vill säga drygt fyra och en halv månad. Intensivt.
Konstgräs åt massorna.
I dag är det alltså dags för årets första icketävlingsmatch ( träningskamp ).
Samma premiärmotståndare som förra året. Egnahems BK.
Samma arena som förra året. Elmiahallen.
Samma resultat som förra året. Nåja nästan i alla fall.
Då förlust med 1 – 2.
Nu förlust med 1 – 3, alla målen gjordes under den första halvleken
Vi har i dag tre återvändare i truppen ( sju spelare från förra årets premiär deltar ). Två hemvändare spelar från start, dels Johan Ebbers efter ett halvt års studier i staterna samt Martin Funck vars exil i BK Astrio och IK Tord varade åtta år.
Deras comebackframträdande i den gula tröjan sker i en match som präglas av avsaknad av en riktig profil. Lagen byter mestadels boll på mittplan.
Vi hinner dock skapa några halvchanser i början av matchen. Ett inspel slash skott från vänsterläge i straffområdet efter cirka tre minuters spel samt ytterligare en möjlighet sex minuter senare.
Ännu en minut senare får motståndarna sin enda hörna under halvleken. Den leder dock inte till något värt att skriva hem om.
I övrigt händer inte mycket framför mål. Det är dock, för att vara så tidigt på säsonge, en skapligt tempofylld match och tar för oss bättre och bättre och äter oss sakta men säkert längre och längre in på de orangeas territorium.
I minut 21 får vi lön för mödan då Mattias Andersson gör en av sina patenterade djupledslöpningar och får en lång, djup boll serverad av chefmaster Joakim Brändström. Bollen sitter som klistrad vid Mattias fötter, han avancerar några meter och rullar utan problem in ledningsmålet. 1 – 0.
Mattias gör en helgjuten insats i övrigt också i dag. Löper mycket både i bredd och djup samtidigt som han jobbar något kopiöst. Som nördbonus kan nämnas att Mattias även gjorde 1 – 0 i motsvarande match förra året. Samma scenario, djupledslöpning, men då var Anton Peterson servitör.
Det känns som om har tagit över dirigentpinnen. Men! Två minuter senare avancerar en av EBK:s mittfältare några meter in på vår planhalva med bollen. Från 41,5 meters håll måttar han ett skott och dräper till bollen som med kraft letar sig in vid Christer Karlssons vänstra stolpe och ställningen är 1 – 1 och Krille blir utsatt för det han utsatte Mattias Björk i Habomålet för i höstas när han målade från nästan halva plan.
Men rent objektivt anser jag att Krilles mål var något häftigare. Bollen letade sig in i mål via krysset. Det är något visst med kryssmål, tycker jag.
Men även EBS:s kvittering i dag var läckert. Alltför många av våra motståndare gjorde förra året enkla men läckra mål på oss medan vi fick slita för varje mål.
Därefter följer i minut 28 och minut 30 ytterligare två Egnahemmål som jag tyvärr inte helt kan yttra mig om. Jag såg dem inte! Har på läktare sällskap en stund av vår förre slavdrivare Ove Mårtensson och just vid de båda målen var jag vänd mot honom i samtal. Illa.
Men jag har förstått att vid ledningsmålet träffar bollen någon/några av våra försvarsspelare så att bollen retfullt letar sig in i mål bakom Krille. Det blir en effektfull lobb.
3 – 1-målets upprinnelse är tydligen ett mindre avvägt agerande av en av våra försvare som inte får i väg bollen utan friställer en motståndare som gör 3 – 1.
Vi har möjligheter till mål redan innan det men framför allt efter det.
Minns fram för allt ett läge minuten efter det sista målet då vi rinner upp på högersidan, spelar in bollen framför mål i höjd med målområdet där en av våra spelare hugger till med en volley. Tyvärr letar sig bollen utanför målvaktens vänstra mål. Synd, det kunde blivit ett snyggt mål annars.
Någon minut senare får vi vår enda hörna under matchen. Den läggs från vänster mot främre stolpen där volleyskytten från nyss dyker upp och nickar bollen i stolpen. Ännu mera synd.
Förhoppningsvis vet du att vi i år spelar i Elitfyran, trots att kvalseriens resultat sa något annat. Det började med att ett Norrlandslag, Ersboda SK från Umeå drog sig ur division två. Nästa lag på tur upp till tvåan, ett lag som precis hamnar utanför de lag som tog klivet upp till division två, är Falu FK och de tackar ja till platsen i tvåan.
Det betyder att en vakans uppstår i division tre och den platsen tas av högst placerad ickekvalificerande lag från division fyra och det laget kommer från Småland, Ryssby IF, de tackar ja till gratisplatsen i trean.
Därmed är man nere på regional nivå och det högst placerade ickekvalificerade laget från kvalet till Elitfyran får frågan. Och det är vi! Och vi tackar ja!
Därmed lämnar vi en vakans efter oss i division fyra. Snöbollen rullar nu från väster till öster inom kommunen. Dagens motståndare Egnahems BK blir nästa lag att få frågan om avancemang. Deras svar satt inte heller långt inne. Det blir givetvis ett rungande ja tack. Det är därmed alltså redan två vinnare som möts i dagens match.
Jag tror att de har möjlighet att hävda sig bra och önskar dem lycka till med seriespelet.
I andra halvlek byter Jhurmie Dorji, vår tredje återvändare för dagen med trettio A-matcher i bagaget , av Krille i målet. Jhurmie får hålla nollan men blir tvungen att linka av planen när tre minuter återstår av matchen.
Jhurmie blir onödigt och vansinnigt dumt attackerad av en motståndare när han är högt upp i luften för att greppa bollen. Jhurmie greppar bollen men samtidigt springer motståndaren in i Jhurmies bana ( vilket han lätt borde undvikit ) och kommer under denne vilket gör att Jhurmie faller över ryggen på denne och landar olyckligt på backen. Jhurmie var helt ledbruten efter matchen. Vi får hoppas att det bara är mjukdelsskador.
Där borde du nog visat ett kort Goran, vilken färg är oväsentligt men det borde skett en markering. Man gör inte så på en helt utlämnad målvakt utan jordkontakt.
EBK får för övrigt två gula kort i matchen efter två vårdslösa ingripanden. Men sett över hela matchen var de mycket aggressivare och heta, hetare än ett fönsterbleck i söderläge en solig och varm julidag.
Vi å vår sida agerar tandlöst, det är ofta inget bett i våra aktioner. Jag menar inte att man ska jaga kortsituationer men, jag återkommer till det ( en käpphäst ) snälla pojkar vinner varken flickor eller fotbollsmatcher. Man kan hålla sig inom lagens råmärken och det är ytterst en fråga om attityd.
Det händer inte mycket framför något av målen i andra halvlek förrän i minut 20 då bollen i vårt straffområde flipprar fram till en fristående motståndare som i häpenheten lägger bollen utanför Jhurmies högra stolpe.
I övrigt är det bara långskott från Egnahems sida. Men sån utdelning får man bara max en gång per match.
Vi har desto flera möjligheter att måla bland annat ett jätteläge mitt framför mål efter ett bra förarbete från högerkanten. Men bolluschlingen stryker stolpen.
Vi har dessutom tre hyperbra frisparkslägen från mitt framför målet. Vid ett av tillfällena ligger bollen på straffområdeslinjen och vid de andra tre någon meter utanför.
Ett försök fastnar i muren, ett går över och det tredje utanför.
Det sista som händer i matchen, strax före Jhurmies skada, är att EBK skaffar sig en resultatlös hörna.
Egnahem vinner inte orättvist men visst skulle/borde vi gjort något mål till Men nu är matchandet i gång. En hel del var bra, en del jan göras bättre. En premiärmatch alltså.
Nästa framträdande är också det i Elmiahallen mot Hallby 20.2 därefter vidtar utematcherna.
Gulvart har i dagens match en debutant och en nästandebutant. Debutanten är Pontus Karlsson ( född 1995 ) och nästandebutanten är Hampus Eek ( född 94 ) som satt på bänken en match i fyran förra året utan att komma in. Båda tar för sig mer och mer ju längre de är på planen.
Premiärlaget; Christer Karlsson, Jhurmie Dorji, Joakim Brändström, Johan Ebbers, Fredrik Brändström, Johan Arvidsson, Robin Fransson, Martin Funck, Daniel Svensson, Mattias Andersson, Anton Peterson, Hampus Eek, Mattias Sjöö, Emil Martinsson, Enes Delkic och Pontus Karlsson.
21 m. 1 - 0 Mattias Andersson ( Joakim Brändström )
23 m. 1 – 1
28 m. 1 – 2
30 m. 1 – 3
Det tog lite tid innan jag fick några ord på pränt om dagens match. Efter matchen är det nämligen omedelbar avgång till Horstorp för 4-årskalas. Det är ju absolut prioritet på en sådan tillställning framför att yxa ihop några rader om svettiga fotbollsspelare.
Oxdragarsång är skriven av Evert Taube.
Oxdragarsång har aldrig varit med på svensktoppen.
Oxdragarsång är däremot ofta med som illustration i melodikryss.
Dock ej i lördagens kryss.
Det hade i och för sig inte gjort krysset svårare ( läs svårt ) att lösa.
Och det är bara 41 dar kvar tills jag anträder nästa Finlandsresa ( och ett femårskalas ).
