Habo öppna KM 2010

Ungefär ett år av tre har vi under 2000-talet anträtt resan till Habo för deltagande i Habo öppna KM som titelförsvarare. I år var fallet så. Resan företogs i det vintrigaste av vintriga vinterlandskap. Nyfallen snö under natten, kanske 20-30 centimeter. Temperaturen hade, som ofta den här vintern, krupit under tio minusgrader. Men något fattades för att kunna kalla landskapet vykortslikt.

Det som saknas på vykortet mötte jag på en annan resa som jag nyss är hemkommen ifrån. Nämligen min senaste tripp till och från Finland. Kom hem till Bankeryd mitt på Trettondagen. Vad som saknades för att kunna få kallas vykort här på Trettondagen fanns över skott av under min Finlandsvistelse. Solsken!

Turneringen börjar också i solsken för oss. Torpa FF är vår första motståndare. Vi äger matchen. Vi har skaplig rörelse. Vi tar också ledningen då Fredrik Axberg förpassar bollen i mål assisterad av Oscar Axelsson. Det har då spelats 2,38 av matchen.

Även om vi bara har ledningen med ett mål så känns det ganska tryggt. Torpa hotar inte Christofer Persson alls. Koffe har endast något skott från långt håll att ta hand om. Undrar om inte undertecknad själv skulle klarat att hålla nollan i det läget? Motståndarna var aldrig över halva plan.

Det är bara, och det är inte så bara, vår oförmåga att få bollen i mål som håller matchen levande för våra blåtröjade antagonister.

Då! Med drygt fem minuter kvar av matchen, matcherna spelas 1 x 15 minuter, rinner en boll förbi vårt försvar och ställer en motståndare ren med Koffe som inte lyckas få kontroll på bollen och blåtröjan som håller på att runda Koffe rivs ner av denne. Straffspark! Och inte nog med det. Koffe blir utvisad i två minuter och får inte spela mer i den aktuella matchen. Och får inte delta i nästa match heller.

Vi har bara en målvakt med oss och en utespelare måste ställa sig i mål. Lotten faller på Anton Peterson. Som målvakt vid en straff har man ju aldrig någon press på sig, till skillnad från straffläggaren. Men straffläggarens nerver höll. Anton var helt chanslös på straffen och ställningen är 1 – 1 i matchen. Vi lyckas inte, trots stort bollinnehav, göra fler mål. Det närmaste vi är att göra mål är ett skott i stolpen. Torpa har efter straffen, liksom de heller inte hade innan, några chanser att avgöra.

Slutresultatet blir 1 – 1. En klar missräkning från vår sida men ingen skugga ska falla över Torpa som trots ett markant spelövertag från vår sida står upp under hela matchen och fajtar till sig en poäng med blanka vapen.

En isande kyla faller över vår oförmåga att göra mål.

Kallt var det i Finland också!
I lördags var jag rent kulturell. Sonen och jag var i Helsingfors på konstutställning! En utställning som visade originalverk målade och ritade av Pablo Picasso ( undrar vad försäkringsvärdet är för en sådan utställning? ). Det var en fascinerande upplevelse. Jag är som sagt ingen konstkonnässör. Jag begriper mig inte på konst. Men jag begrep att dessa tavlor, ofta bara skisser till och med halvfärdigt målade med bara några få penseldrag beskriver en känsla och en rörelse som trollbinder människor. Magnifikt. Så länge man kan se vad de föreställer ( en personlig reflektion ).
Ute var det 19 grader kallt.

Kylan på futsalplanen fortsätter för vår del. I nästa match möter vi Habo 1. Anton står också denna matchen, och gör det bra. Matchen inleds i ett sprudlande tempo, från båda sidor, även om vi är laget som skapar mest. Dock fortfarande utan att lyckas med några avslut innanför målramen, bara skott utanför.
Det känns som vi har ett skapligt grepp om matchen då Habo för första gången attackerar i närheten av vårt mål. Laget lyckas också trycka in bollen i mål med hjälp av stolpe och ribba. Då hade det bara gått 4.52. Mycket återstår av matchen men våra spelare verkar inte tro på sin egen förmåga. Vi blir omständiga och stillastående.

Den tiometersstraff vi får efter 13,28 följer helt matchbilderna från matcherna hittills. Fel både i sid- och höjdled. Träffar inte ens målet.

En poäng efter två matcher. Inte bra.

Men det fanns värme i Finland också. Värme från Sonsöner. En underbar värme.
Äldste Sonsonen och Farfar var ute på nyårsmarknad i Pohjo ( där de bor ) medan yngste Sonsonen var hemma och sov middag och Pappa jobbade. Han jobbade till åtta. Sonsonen åkte släde efter snöskooter ( tre gånger ), han åkte brandbil han var inne på brandstationen och fick saft med pepparkaka och bulle. Han vann dessutom godis när han tog lotter. Men det bästa återstod när vi kom hem. Då var det dags för det stora nyårsfyrverkeriet på torget. Vi såg det faktiskt lika bra från andra våningen som om vi varit ute. Och så var det varmare! Hur som helst en magnifik syn.

Fyrverkeri är väl inte det man tänker på i första hand när man tänker på vår insats i turneringen. Vi är tvungna att vinna vår sista gruppspelsmatch ( mot Furusjö ) och samtidigt fick inte Habo förlora mot Torpa i en match som spelas efter vår. I en match som, från vår sida, präglas av ett krampaktigt spel lyckas vi ändå vinna med 1 – 0 mot ett tappert kämpande Furusjö. Robin Fransson gör målet efter att Oscar Liljemark står för framspelningen. Klockan har då tickat fram till 9,42 och i och med att Habo senare gör sin plikt och vinner mot Torpa med 2 – 0 så är semifinalplatsen, efter sju sorger och åtta bedrövelser våran. I semifinalen skulle vi komma att möta Habo 2.

Och det återstår bara 63 dagar till nästa resa!!

Matchen mot Habo 2 kan sammanfattas med ett ord. Mörker! Vi var aldrig i närheten av vinst. Vi släpper upp blåränderna till en 2 – 0-ledning. Habo gör 1 – 0 på ett vådaskott som letar sig in i nätet efter 2,31 för att en dryg halvminut senare ( tid 3,07 ) gå bort oss i försvarsarbetet och tillåta motståndarna att göra 2 – 0.
Trots att slutspelsmatcherna spelas 1 x 20 minuter så känns uppförsbacken alltför brant att kunna forcera. Speciellt som spelarna själva inte tycks tro på att de är mäktiga uppgiften. Men efter knappt tretton spelade minuter blir det lite halvnerv i matchen då Johan Ebbers bryter fram och serverar Anton ( han spelar åter ute ) en räkmacka. Anton effektuerar passningen i mål och gör därmed ställningen till 1 – 2.
Vilket även skulle komma att bli slutresultatet då vi inte har temperament och vilja nog att skapa något mer.
Match om tredje plats mot Jönköpings BK återstår.

Men jag har något minst loka stort som en Finlandsresa att se fram mot. Treårskalas på Horstorp om två veckor för nästyngste Sonsonen!

Vår evakueringsmatch känns lika upphetsande som en byxljummen pilsner ( eller Pommac, välj själva ), men vi vill gärna försöka avsluta något så när snyggt. Matchen inleds trevande. Det är dålig bollrörelse från båda lagen och dessutom ett lågt bolltempo. Men efter 8,03 gör Axberg sitt andra mål för dagen och ger oss ledningen med 1 – 0. Men knappt två minuter senare var scenariot ett helt annat. JBK har vänt och tagit ledningen med 2 – 1 med mål gjorda efter 9,48 och 10,13. Det kommer dock ingen uppryckning, i stället går rullgardinen i princip ända ner i botten efter 16,53 då Klubben gör 3 – 1.
Men killarna verkar tänka – det kan ju inte vara så farligt om vi försöker spela futsal som det ska spelas -.
Sagt och gjort! Det finns bara ett läge – gasen i botten. Och vi får se de minuter i turneringen då vi spelar vår bästa, och effektivaste, futsal för dagen. Vad händer! Jo vi gör 2 – 3 genom Robin efter 18,05 för att kvittera 28 sekunder senare genom mannen som inledde vårt målskytte för dagen, Axberg. Tyvärr lyckas vi inte forcera in något mer mål, även om vi försöker och matchen slutar 3 – 3. Tre straffar för vardera laget ska avgöra matchen.
Straff 1, 3 – 4 JBK målar
Straff 2, 4 – 4 lagkapten Johan Ebbers föregår med gott exempel och kvitterar
Straff 3, 4 – 5 JBK målar igen
Straff 4, 5 – 5 Oscar Axelsson kvitterar
Straff 5, 5 – 5 Koffe gör en svettig räddning!
Straff 6, 6 – 5 Koffe dräper in straffen som ger oss segern!
Slutet gott, ( nästan ) allting gott

Nu kanske det låter som vi borde vunnit alltihop. Nä, så är inte fallet. Vi var inte bättre. Men vi borde kanske presterat något mer. Nog om detta!

Lucky losers ( eller winners ) avgör själva: Christofer Persson, Johan Ebbers, Oscar Liljemark, Oscar Axelsson, Fredrik Brändström, Joakim Brändström, Fredrik Axberg, Robin Fransson, Mattias Andersson och Anton Peterson.

Ingen musikanknytning i dag. We are the champions får ligga på is ett år till.
Jag kan dock nämna att efter att ha ställt in resväskan i lägenheten efter hemkomsten gick jag bort till Furuvik och löste lördagens melodikryss på nätet och skickade in det. Patetiskt, eller?





En mosaik av skärvor

Sätter mig vid tangentbordet beredd att fästa ytterligare några fotbollsminnen, och andra, på pränt. Men det är konstigt, ju närmare man kommer nutid ( även om det är nästan ett halvsekel sedan allt hände) ju svårare är det att få minnena att framträda klart, det är snudd att minnenas kanaler blir mer och mer igenkalkade ju närmre realtid man kommer. Men jag gör ett försök. Sen är det ju också så att skriftställaren ( märk väl att jag inte skrev författaren ) har en rättighet nämligen att beskriva sanningen så som han minns. Låt oss se vad för mosaik skärvorna ur minnet kommer att bilda.

Vi är framme vid året 1959. J-Södra har blivit av med en av sina argaste antagonister ( Örgryte IS ) i division två västra. Översta skiktet i elitfotbollen heter allsvenskan division ett, precis vad den borde heta i dag också ( anser jag i alla fall ). Under division ett finns fyra divisiontvåserier, norra, östra, västra och södra. Gröntröjorna huserar oftast i division två västra som laget vinner 1959 i hård kamp med Elfsborg.

Örgryte hade vunnit serien året tidigare och via kval gått upp i högsta serien. Vid den tiden lottades divisiontvåsegrarna att möta en av de andra seriesegrarna i dubbelmöte där det vinnande laget går upp i allsvenskan.

J-Södra lottas att möta segraren i div. 2 norra, IFK Luleå. Första matchen spelas på Skogsvallen i Luleå söndag 11:e oktober. Fotboll på elitnivå spelades i princip alltid på söndagar på den gamla goda tiden. Alltid med matchstart kl. 13.30.

Söndag 11:e oktober sitter jag och min far på Stadsparksvallens läktare, tillsammans med åtminstone ytterligare minst 1000 personer, och lyssnar på uppgörelsen i Luleå. I Vallens högtalarsystem lämnas täta telefonrapporter till den församlade massan som under tiden lät sig förnöjas av cykellopp och löpartävlingar på den kolstybbsbana som omgav den gröna fotbollsrektangeln, liksom det gjordes på alla idrottsplatser ( även Furuvik ) förr i världen.
Gröntröjorna vinner den täta matchen med 2 – 1 vilket borgar för ett spännande returmöte nästa söndag.

Söndag 18:e oktober är jag tillsammans med 11.700 personer på Stadsparksvallen för att se Södra, förhoppningsvis, ta steget upp till allsvenskan. Jag sitter under matchen på en av de extrabänkar som inne på löparbanan snirklar runt arenan. Jag sitter på långsidan mitt emot sittplatsläktaren cirka tio meter ovanför den östra kortsidan ( den mot Jönköping ). Det var långt innan huliganer och exploatering tagit oskulden av fotbollen. De flesta av oss åskådare blir ju längre matchen lider saligare och saligare av lycka. Berusningen når sin kulmen då domaren blåser av matchen och vi konstaterar att hemmalaget vinner med 7 – 0. 7 – 0!!!! Södra i allsvenskan igen efter fem års förvisning till tvåan. Härligt.

Jag skulle bara komma att se en allsvensk match 1960. Men inte vilken match som helst. Det blir premiären mot Örgryte IS. Och på Nya Ullevi till och med. Nya Ullevi hade invigts två år tidigare till fotbolls-VM och var en fantastisk fotbollsborg. En sådan arkitektur hade landet aldrig sett i samband med en idrottsarena. Och där sitter lilla jag tillsammans med min far och min storebror. Detta var mitt första besök på Ullevi, men det skulle komma att bli flera.

Matchen spelas måndagen18:e april. Att speldagen är en måndag beror på att det den dagen är annandag påsk.

En resa till Göteborg var på den tiden ett äventyr i sig själv. Det var inte som det är i dag bara att sätta sig i en bil och låta sig transporteras på en, i princip, 14 mil lång raksträcka. Nej riksväg 5, som riksväg 40 hette då ( en livsfarlig väg som i folkmun benämndes riskfemman ), var en smal och enormt slingrig väg. Speciellt minns jag serpentinervägen förbi Hössna, en hisnande upplevelse. Tur kanske att dåtidens bilar inte hade samma prestanda som dagens bilar. Men samtidigt var det långa sträckor en enormt vacker väg. Dåtidens vägar följde naturens topografi och tog alltid vägen genom samtliga byar och övriga tätorter utefter vägsträckningen. Jämför med dagens sterila vägmiljöer. Det kanske inte var bättre förr, men det var definitivt annorlunda.

Åter till matchen. Vi var sammantaget 20.912 åskådare som fick se hemmalaget vinna med 2 – 1. Vi fick också se det årets minste allsvenske fotbollsspelare, nämligen gröntröjornas lille lirare Bosse Sjöberg ( jag tror han var 1,64 lång, eller kort, om jag kommer ihåg rätt ). Att Bosse dessutom var en blivande tränare ( 1978-81 ) för BSK kunde man ju inte ens ha en aning om.

Södras mål gjordes av anfallaren Yngve Flink som kom till klubben året innan från Ödeshög, så Klas Ingesson var inte förste man med ursprung i den östgötaorten om att göra mål i allsvenskan.

Jag tror inte jag var på fler av Södras matcher det året. Men det gör inte så mycket. Jag har sedan några år tillbaka ett nytt favoritlag. BSK!

Vi flyttade som jag sagt tidigare till Bankeryd i december 1956, till Trädgårdsgatan. Redan våren 1957 har jag gått in mina myrgångar i Bankeryd varav de två vanligaste är vägen rakt upp till fotbollsplanen vid Centralskolan ( låg ungefär där skolans aula ligger idag ) samt vägen till helgedomen, Furuvik.

BSK spelar det året för första gången någonsin i division fyra efter att säsongen före ( 1956-57 ) för första gången någonsin spelat i division fem och gått rakt igenom serien.

Fotboll spelades då höst-vår men 1957-58 spelades höst-vår-höst, det så kallade maratonåret, för att från och med säsongen 1959 spelas kalenderår.

Redan 1960 tar BSK steget upp i division tre. Men laget kommer bara tvåa i serien efter IK Tord. BSK kan tacka en serieomläggning för att laget fick liva upp ett steg närmare fotbollshimlen. Division tre, och även fyran för den delen, skulle utökas från tio till tolv lag.

Första hemmamatchen i division tre spelades en aprilsöndag mot IF Heimer från Lidköping. Inför cirka 500 åskådare vinner BSK med 3 – 1. Överhuvudtaget är det invasion till Furuvik detta år. Det är aldrig under 400 åskådare på matcherna. På två av matcherna, Tidaholms GIF 1116 och IK Tord 1137, är det till och med över 1000 personer. Fantastiskt! Betänk att Bankeryd 1960 knappt har hälften så många invånare som i dag. Noteringen från Tordmatchen är än i dag gällande publikrekord för seriematcher på Furuvik. Det absoluta publikrekordet sattes vid en sommarmatch mot Crystal Palace 1991 och står för alltid inskrivet i eldskrift. 2457 åsådare!!!

Det är dock inte segern i sig själv mot Heimer som har etsat sig fast i minnet. Det är målet med stort M. Målet som skulle komma att spika slutresultatet reda i första halvleks 38:e minut. Målskytt är vänsterytter Lage Lindblad.

Målställningarna på Furuvik var på den tiden inte rörliga. De står där de står. Upphängningen av nätet består av två klykor, en vid varje kryss. Projektilen som blir 3 – 1 avlossar Lage från sin vänsterkant och bollen fastnar i den bortre klykan. Fattar ni! Bollen fastnar.

Det är det mål som gjort starkast intryck på mig under alla fotbollsmatcher jag har sett under åren. Målet slår till och med Henkes språngnick vid EM 2004 i min fotbollsvärld. Å andra sidan var jag bara tretton år och fantasin sattes livligt i rörelse.

Lage gör målet i det mål som är närmast klubblokalen. Det finns ingen statistik på det men jag vill mena på att BSK har gjort sina flesta mål i det målet. Åtminstone avgörande mål.

Det tillverkades många mål i fotboll anno dazumal. BSK kommer fyra i trean det året men har trots det en negativ målskillnad, 64 – 66.

På den tiden står avbytarbåsen på motsatt långsida av Furuvik jämfört med i dag. Avbytarbås och avbytarbås förresten. Det var bara en lagledarbänk till vardera laget som står på löparbanans kolstybb. Avbytare var inte uppfunna ännu.

Samuel Miller och Åke” Lill-Åke” Karlsson gör BSK:s övriga mål mot Heimer. Lill-Åke kallades Åke av den anledningen att det funnits en annan Åke Karlsson i laget några år tidigare, min blivande svärfar, mina barns morfar. Men det är en senare, mycket senare historia.

Sextiotalet var ett årtionde då mina revir utökas. Skolgången är sexårig folkskola, med ett frivilligt sjunde år ( med skolgång på lördagar ). Jag väljer dock att gå treårig realskola på Högre allmänna läroverket i Jönköping ( det som i dag heter Per Brahe-gymnasiet och redan då kallades Peset ). Mina skolbetyg var rätt okay, något A ( inte bara i ordning och uppförande ), några a men mestadels AB. Framför allt hade jag aldrig några underkända ämnen.

Och vi hade betyg från första klass.

Men det skulle bli värre på Peset ( fortfarande skolgång på lördagar ). Skolledan infinner sig, det handlar bara om att sitta av tiden. Jag får överlag B i de flesta ämnen. Ett år kommer jag hem och visar upp ett betyg ( föräldrarna fick alltid skriva under betygen ) där jag har Ba+ i kristendom ( ämnet hette så ) bara för att mötas av en kommentar från min far – ska du bli präst pojk -?

Men jag får min gråa mössa ( realexamen ) 1963. Min storebror är redan inne på arbetsmarknaden. Han jobbar på bensinmack, IC. Han fixar in mig på ett sommarjobb. Sommarjobbet skulle visa sig vara till 1987 och märket byter under tiden ( 1967 ) namn till OK.

Men jag lyckas hålla i gång min egen karriär som fotbollsspelare i BSK till och med 1965. Alltså till och med det år jag är sistaårsjunior. Man spelade junioråren ut förr, de roligaste åren man hade som fotbollspelare.

1965 är alltså sista året i BSK:s tjänst, som spelare. Anledningen är att arbetet på IC tar mer och mer obekväm arbetstid, kvällar och helger. Jag börjar också spela bas i ett popband, Cheez Boys. Anledningen till at jag börjar där är väl inte enbart musikalisk, bas är ju ett instrument som går rätt smidigt att lära sig traktera. Nej, det var väl mer att jag hade blivit med körkort. Ingen av de övriga i bandet hade åldern inne för körkort. Och ska sanningen fram så var jag för lat för att träna. Träningen bestod i mångt och mycket av löpning. Löpning utan boll. Med en boll framför sig blir det helt annorlunda, att spela matcher var hur kul som helst. Men…..

Året efter, 1966, var jag på Furuvik på försommaren för att kolla på en träningsmatch mot Göteborgs AIK. En av spelarna dök aldrig upp till spel. Eftersom jag hade spelat nyligen blir jag inkallad och får åka hem och hämta mina fotbollskor. Det enda par jag har haft i min karriär. Fotbollsskor fick enligt reglerna inte användas förrän i junior- och äldsta pojklaget. Jag debuterar i J-laget som fjortonåring och får något år spela matcherna med omväxlande fotbolls- och gymnastikskor. Alltnog, jag lyckades tydligen något så när för jag får spela ytterligare fyra träningsmatcher för A-laget den sommaren och lyckas göra ett mål på dessa matcher. Delar man antalet gjorda mål med antalet spelade matcher får man en koeffecient som, i mitt fall blir 0,2. Det är ingen i dagens A-lag som kommer i närheten av den siffran!

Men för att kunna försvara platsen när höstsäsongen börjar skulle jag vara tvungen att börja träna igen ( givetvis ), men det där med träning lät fortfarande inte roligare än året innan. Jag har många gånger, inte ångrat, men undrat hur forbollskarriären skulle sett ut om jag forsatt. Men det är egentligen inget att tänka på. En omotiverad spelare har gjort sitt val, därmed basta.

Allt var inte bättre förr. En junior som prövades i A-laget fick alltid spela vänsterytter oavsett vad han spelar i J-laget. Själv hade jag nästan alltid spelat högerytter så omställningen blev inte så stor. Men en högerback, till exempel, som, vänsterytter?

Fotbollskorna kom dock till vidare användning i korpen för IC/OK. Och de fortsatte likt Benny Guldfots dojjor att spotta in mål. Ända in på mitten av åttiotalet.

Dagarna innan jul 1965 tar jag körkort, utfärdat 1965-12-27 ( man fick det inte samma dag ). Min första bil köper jag för 100:- en Opel Rekord 1956, F 37066. På hösten investerar jag i en VW-buss ( orkesterbuss ), F 11340. Den tvättar vi inte ofta, det klottras nämligen frekvent med läppstift på den.

Jag har bara bussen en vinter, men det var en vinter att minnas. Den snö som dras in under vintern töar inte förrän i april. Kupévärmen i form av en Ebersprächer fungerar inte. Men det gör inte så mycket, det är alltid fullt med ungdomar i bussen. De Bankerydsungdomar i min ålder som inte har åkt i bussen minst en gång är lätt räknade. En rullande ungdomsgård.

En annan omvälvande händelse för mig under sextotalet var när jag rycker in i lumpen juli 1967. Jag gör värnplikten på I 12 i Eksjö. När jag står mitt upp i smeten vantrivs jag något fruktansvärt. Jag är på sjukan minst två dagar i veckan och lyckas, förvånansvärt, ofta bli sjukskriven. Ofta blir jag grupp tvåa ( inre tjänst ) eller befriad packning.

Vid ett tillfälle, någon månad från utryckningen som skulle ske 26:e april 1968, var jag och en kompis på sjukan medan resten av patrullen hade cyklat ut till Ränneslätt för en bataljonsövning med övernattning.

Vi lyckas inte i vårt uppsåt att bli sjukskrivna men sätter plan B i verket i stället. På vägen ut till Ränneslätt ligger en liten speceriaffär där vi provianterar så att det ska räcka för övningen. Problemet är bara att vi åker fast och vi har dessutom köpt två mellanöl var och de burkarna ökar på straffet. Ölen var skickebud till en reservofficer, löjtnant, men det avslöjar vi inte ( inte ens här lämnar jag ut namnet ). Straffpåföljden blir två dar i buren och dessutom en dags extra kompaniförbud när övriga regementet muckar. Nu var vi inte ensamma om att ha en dags extra kompaniförbud. Men tänk att stå mitt i ruset med en vägvisande pil i handen, på min står det Jönköping, när tusentals överlyckliga tonåringar rusar av glädje mot friheten skrikande muck stup i ett. Inte roligt. Men jag kom hem den 27:e. Om än med tåg och rätt ensam.

Det är min kriminella bana men det lär inte stå något om händelsen i något belastningsregister.

När jag ser tillbaka på lumparåret är det bara de goda minnena jag har med mig. Det goda kamratskapet och att det av pojkar gjordes……större pojkar.

Men på grund av att jag vantrivdes något enormt när jag står mitt upp i smeten begår jag ett av mitt livs stora misstag. Jag börjar röka!!!!!

I och med att jag rycker in i lumpen så avtar mitt engagemang i Cheez Boys mer och mer på grund av bristande tid, inte intresse. Jag gör min sista spelning med bandet en försommarkväll i Bankeryds Folkets Park som pausband till artisten för dagen Gösta ” Snoddas ” Nordgren.

Det sker på en onsdag och tur är det för just onsdagar har vi utsträckt permission, då behöver vi inte vara inne på luckan förrän kl. 24.00 övriga dagar kl. 22.00. Spelningen genomför jag iklädd lumparkläder som var den enda permissionsklädsel som var godkänd.

De övriga i bandet fortsätter sin bana som popartister om än med två nya medlemmar.

Nästa gång jag är på en match med J-Södra är 1969 då laget ännu en gång ( senaste gången ) tagit steget upp i allsvenskan. I tredje omgången är det Smålandsderby mot de försvarande svenska mästarna Östers IF.

Öster vinner 1968 SM som första rena debutantlag. Elfsborg vinner också SM 1961 som nykomlingar men de har varit med i serien tidigare. Lagen är de enda nykomlingar som vunnit allsvenskan, givetvis förutom premiäråret 1924-25 då alla lag var nykomlingar.

Vi var sammantaget 13.534 åskådare på matchen och jag satt ånyo på en bänk på löparbanan. Denna gång vid den andra kortlinjen och på den motsatta sidan. Öster vann med 5 – 0. Men ännu en gång får man se en J-Södraspelare som skulle komma att bli framtida tränare för BSK. Anders Wendel som tränar BSK under åren 1972-74.


Några år tidigare närmare bestämt 16;e maj 1965 upplever jag svenska landslaget live för första gången. Det är en häftig upplevelse att få se spelarna i verkliga livet, det enda man sett tidigare var någon enstaka landskamp och inslag i Sportspegeln men då ska man betänka att statstelevisionen bara består av en svartvit kanal. Man kan säga att den tidens TV inte hade någon HD-bild. Upplevelsen hade varit ännu optimalare om det varit fler än 18.975 åskådare under Ullevis pyloner när England vinner med 2 – 1. Leif Eriksson gör det svenska målet.

Men nu är det 1969. Jag har bytt bil, till en Renault 8 ( F 14834 ) men mer om det en annan gång.

Har ni en stund över i vinter så läs en bok. Jag rekommenderar skarpt Skumtimmen av Johan Theorin, som jag nämnt tidigare. Men se till att ni har gott om tid. Det går inte att lägga ifrån sig boken. Den är fantastisk!

För egen del är abstinensen snart över. Inomhusträningen börjar nästa lördag och finnarna kommer hem en vecka senare. Jag säger hem men jag tror inte finnarna håller med om det, de åker nog till Sverige.

Vi hörs kanske någon gång.




Skärvor


Rubriken kan tyda på ett nyupptäckt manus av Ingmar Bergman eller att Lars Mohlin har skapat ännu ett ödesdrama. Men var lugna. Det är bara några egna minnen, oroligt ofta fotbollsrelaterade, som jag plitat ner under innevarande ickesäsong. Dessa lösryckta nertecknade bitar ur min livsresa utger sig inte för att vara en sann historia, däremot skärvor ur verkliga livet. Något patinerade med hjälp av minnets förskönande egenskaper. Kanske. Men i stort är det mina sanna minnesbilder.

Jag är uppfödd på Väster i Jönköping, inte långt nedanför Stadsparksberget. Jag har väl inte fått fotbollen genom bröstmjölken, men nästan. Stadsparken var ju det givna utflyktsmålet för fritidstörstande Jönköpingsbor.

För många var klockslaget 13.30 varannan söndag, även om vi levde i Smålands Jerusalem, minst lika viktigt som gudstjänsttiden. På den tiden var det nämligen gemensam avspark i Allsvenskan ( och jag anser att det endast finns en Allsvenska värd namnet, nämligen Allsvenskan i fotboll ). Vi pratar tidigt nittonhundrafemtital och TV:n fanns endast på försöksstadiet.

Jönköping hade ett lag som snudd på var etablerat i Allsvenskan nämligen ” de gröne ”, Jönköpings Södra IF. Laget spelade första gången i högsta serien säsongen 1945-46 för att omedelbart få respass. Men efter en säsong i division två ( seriesystemet var väldigt vist inordnat förr, divisionerna hade samma numrering som den nivå den motsvarade ) spelade man säsongen 1947-48 åter i Allsvenskan. Jag föddes 1947 och det sägs att alla goda ting är tre. Men jag har inte en aning om vad den tredje saken skulle vara. Jo, kanske skulle hockeydiggare säga ishocket. Det var det året ishockeyn kom till Vätterbygden. Södra skulle komma att tillhöra eliten till och med säsongen 1953-54 då laget åkte ur serien för att efter det bara komma att göra två ( hittills ? ) sporadiska besök i högsta serien. Jag började förresten skolan 1954. En olycka kommer sällan ensam sägs det ju. Nädå. Skolan var helt okay åtminstone folkskolan.

Sent på hösten började svensk TV med reguljära försökssändningar.

Pappa gick gärna på Vallen för att titta på den tidens fotbollsstorheter, gärna tillsammans med min äldre bror. Från det jag var fem-sex år fick jag följa med då och då. Det var mina första kontakter med världens största lek. Från den tiden kommer jag inte ihåg mycket av fotbollen som spelades, bara att det var två gäng som sparkade boll och att det ena var grönklätt. Desto intensivare var doften av liniment och senap. Under en fotbollsmatch såldes alltid kokt korv ( och görs så än i dag ). Jag fick alltid en kokt korv med senap i papper och en sockerdricka. Det var stort! Där hade jag mycket att berätta för min mamma om när vi kom hem ( fotboll var enbart ett nöje för oss karlar ). Speciellt korven var häftig. När man bet i korven första gången gav den alltid ifrån sig en stråle värdig en nutida Gardenaspridare. En äkta fotbollskorv! Med det vill jag ha sagt att jag såg ett antal allsvenska matcher redan i förskoleålder. Och det i Jönköping!

Jag började intressera mig för serietabeller från det jag kunde börja läsa, jag var sju år, tyckte de var spännande. Varje måndag slukade jag Smålands Folkblad och JP, det fanns då två konkurrensdugliga tidningar i nejden fyllda med lokalnyheter. Idag, nja. Nä. Radio fanns ( en kanal ), men ingen sportradio. Resultaten lästes upp i Dagens Eko varje söndagskväll. Men jag, som inte kunde bärga mig så länge var lyckligt lottad. Två kvarter från mitt föräldrahem, som var beläget i hörnan av Skolgatan och Fabriksgatan, låg huset där JP producerades. På Halls hörna, ut mot Västra Storgatan, låg JP:s depeschkontor där varje söndag resultaten från de högsta serierna hängdes ut på handskrivna affischer så fort man telefonledes hade hunnit samla dem. Dåtidens Internet, bara något osnabbare. Det var alltid vid affischernas upphängande långa köer av intresserade människor ( män och pojkar ).

I samma kvarter där vi bodde låg även Frälsningsarmén, ligger fortfarande förresten ( även om byggnaden är ny ). Där skulle jag börja söndagsskola. Med ett grepp om min mammas varsamma hand gick vi ner till lokalen. Jag var väl ungefär fem år. Det söndagsskolebesöket kan man konstatera blev som ett Kinderägg. Tre saker i en. Det blev första, sista och enda söndagsskoledagen i mitt liv. Det var inte min grej. Till skillnad från mot vad fotbollen skulle komma att bli.

Första gången jag riktigt intresserade mig för spelet fotboll, och har minnen av matchen av matchen jag såg, var under en match 1956. Min äldre bror, nio år äldre än jag, spelade fotboll för Jönköpings BK. Man gjorde så när man var västerpojk. Han var ytter. Jag misstänker, men kommer inte ihåg om JBK spelade sina hemmamatcher i Friardalen. Men just det här året gick laget till semifinal i JDM. Stort! Megastort!! Matchen som spelades mot Traryds IF skulle komma att spelas på Vallen. Givetvis var pappa och jag där. Tyvärr förlorade JBK men jag började ana att fotboll var större än spelet i sig självt. Än var det dock bara ett spel för mig. JDM-finalen vanns senare av Västerviks AIS.

Reviren man levde inom var inte stora på den gamla goda tiden och även om min far var yrkeschaufför, och det var han, anställd hos Centralföreningen ( som Lantmännen hette tidigare ) hade vi inte ekonomi till bil. Därför var Stadsparken det givna målet en söndageftermiddag, med eller utan fotbollsmatcher på Vallen. Lördag var inte att tänka på, då behövde familjeförsörjaren vila ut efter en krävande ( och tung ) arbetsvecka. Arbetsveckan var då sex dagar ( jag är så gammal att jag till och med gick sex dagar i skolan! ).

Familjeförsörjare var alltid pappa och oftast var mamman hemmafru. Så var det i vårat fall och då menar jag inte lyxhustru utan en i hemmet hårt arbetande moder. Det fanns inga maskiner som hjälp i arbetet vare sig i köket ,tvättstugan eller någon annanstans i hemmet. Vår enda lyx var en symaskin. Då slängde man nämligen ingenting i klädväg. Allt lagades! Så egentligen var symaskinen ingen lyx.

Men Stadsparken besökte hela familjen ofta. Och Alphyddan låg kvar ( jag var tyvärr aldrig inne där ). Den revs 1965 efter brand. Mitt mellan Södras två senaste säsonger.

Någon gång under någon varm sommardag kunde vi låna lastbilen för att fara till Lovsjön, söder om Barnarp, och där ha en underbar dag vid stranden och i vattnet. Familjen bestod då av fem personer, tre bröder med föräldrar. Alla satt vi i sätet i förarhytten, lillebror i mammas knä. Säkerhetsbältet var lika ouppfunnet som Peter Jidhe är nära att beundra andra mer än bilden av sig själv.

Men jag lärde mig aldrig simma. En stor lucka i mitt liv. Men med tanke på min fysionomi, en meter underlång, så borde jag kunna flyta. Men det gör jag inte heller.

Första december 1956 flyttade vi in i den nybyggda villan i Bankeryd, på Trädgårdsgatan. Familjekollektivet hade då utökats med en lillasyster. Med tanke på att jag nu bott i Bankeryd drygt 51 år så betraktar jag mig själv som mer naturaliserad Bankerydsbo, dock inte infödd ( men ändå ), än de amerikanska korgbollspelare som efter att ha vistats i landet några år och lärt sig säga fuck på svenska blir betraktade som naturaliserade svenskar och får spela i högsta serien som sådana.

Bankeryd var vid den tiden inte speciellt stort, kanske tvåtusen invånare. Bebyggelse fanns utefter vägarna Kortebovägen, Björnebergsvägen, Attarpsvägen, Sjöåkravägen, Ekeforsvägen och Villavägen ( fram till pensionat Ramnegården, som jag också har upplevt men aldrig varit inne i ) och några stycken sidogator men inte mycket mer.

Två platser jag lärde mig hitta till rätt snart var Centralskolan, där jag gick mina sista tre och ett halvt år i Folkskolan. Centralskolan är numera del av Attarpsskolan och är den gula tegelbyggnaden som fortfarande ligger utefter Attarpsvägen. I övrigt fanns Kyrkskolan och några klasser utlokaliserade på samhället.

Dessutom lärde jag mig, så snart vårens första livstecken visade sig, vägen till Furuvik. Där fick jag mina första lärospån i konsten att utöva konsten fotboll. Mina första tränare var Gillis Bagarn och Pyllen. De skötte ensamma träningen för BSK:s alla tre ungdomslag. Sanna pionjärer som med ett otroligt blodomlopp och hjärta för gulsvart, och en aldrig sinande entusiasm, la grunden för det moderna BSK. Gillis och legenden med flakmopeden G-man i J-Södra var biologiska bröder, I övrigt fanns i BSK ett A- ett B- och ett Juniorlag.

Men den viktigaste vandringsleden fick man lära sig från det man spelade sin första match för BSK, i mitt fall maj 1959. Golgatavandringen till Knäppet! Knäppet var den plats där Sjöåkravägen och Järnvägsgatan möttes, knäppte ihop. Där, på en anslagstavla bredvid Erikssons chark, fanns en anslagstavla. På tavlan kommunicerades kommunens innevånares ( Bankeryd var egen kommun till 1970 ) behov av information ut. BSK hade en egen nisch på tavlan där kommande helgs alla laguppställningar alltid sattes upp. Det var på ostadiga ben man begav sig dit för att få reda på om man var med i nästa match eller inte. Man fick aldrig reda på laget i samband med träningar. Det var alltid Knäppet som gällde. Ungefär där vi hade vår lottvagn den sista tiden låg Knäppet. Som den minnesgode kommer ihåg så hade vi en skylt med texten Knäppet på vagnens baksida.

Året innan jag spelade min första riktiga match med enhetliga matchtröjor, byxor och strumpor, alltså 1958, döptes en av mina kusiner. Han bodde med sin familj i Taberg. Men det var inte det som var det värsta. Dopet ägde rum i Taberg 29:e juni. Samma dag som VM-finalen spelades på fotbollsstadion i Råsunda. Sverige arrangerade VM 1958 och finalen spelades mellan Brasilien och, överraskande nog, Sverige. Men dopet var över i god tid innan VM-finalen. Dopkalaset hade familjen hemma hos sig, prästen var också inbjuden. Jag satt som klistrad framför radioapparaten och lyssnade på matchen. Även om TV fick sitt genombrott i Sverige under VM i fotboll så var apparaterna långt ifrån var familjs egendom. Vi skaffade vår första TV till jul samma år.

Fascinerande med rörliga bilder från en apparat som stod i vardagsrummet. Rörliga och rörliga, testbilden var det inte mycket action i men åtminstone jag, kunde sitta framför TV:n och bara stirrglo på testbilden. Det var inte mycket ADHD där inte. Men åter till dopet. Prästen visade sig vara en stor älskare av fotboll. Det verkade som han hade snitzlad bana mellan kaffebordet och radion. Lite exalterad var han tydligen också för i dopattesten står för tid och evigt sirligt nedpräntat datumet 29:e juli 1958. Brassarna vann med 5 – 2.

Mellan träningarna på Furuvik spelade vi otroligt mycket fotboll på egen hand eller fot, det som i dag kallas spontanfotboll och knappt förekommer längre. Våra universitet var fotbollsplanen vid Centralskolan, ungefär där aulan ligger idag, och Gärdet en gräsyta mellan Trädgårdsgatan och Skolgatan som vi använde alla dygnets ljusa timmar ( när inte skolan satte käppar i hjulet, vilket hände fem dagar i veckan förutom loven ) under vår- och sommarmånaderna.

Nästa fotbollsupplevelse, snudd på religiös, hade jag samma höst när J-Södra på Vallen mötte de blivande seriesegrarna i division 2 västra, Örgryte IS. I ÖIS spelade två av våra VM-hjältar dels Il Proffesore Gunnar Gren, äntligen fick jag se honom och dessutom livs levande ( hade tidigare bara läst om vår store bollkonstnär ), och lagets unge centerforward Agne Simonsson som hade fått sitt genombrott i VM, han blev till och med målskytt i finalen. ÖIS spelade en otroligt ögonfängnande men samtidigt effektiv fotboll. Jag trängdes på läktaren mittemot huvudläktaren i hörnet mot hallbyläktaren. Även om det var så trångt så att människor med anlag för klaustrofobi nog hade känt sig lösare och ledigare i en sardinburk så kände jag mig bara fri och upprymd. Detta var livet! Tänk att få se den evigt unge trettiosjuårige Gren göra vad han gjorde med en boll. I princip kunde han få bollen att göra allt utom att prata.

Jag fick även se framtiden. Agne skulle 1959 komma att få både Guldbollen och Svenska Dagbladets bragdmedalj för sina insatser i landskampen mot England på Wembley som Sverige vann med 3 – 2. Vinsten var överraskande. England var en världsmakt i fotboll då. Inte bara i engelsmännens ögon.

I Sveriges VM-lag fanns ytterligare en divisiontvåspelare, Reino Börjesson från Norrby IF. Lite av VM-glansen spillde också över på J-Södra då den tidigare Södraspelaren Arne Selmosson, vid tiden för VM proffs i italienska Lazio, var medlem av den svenska VM-truppen. Selmosson spelade en match i VM.

ÖIS vann förresten matchen med 5 – 2.

Detta var några skärvor ur den rustning som byggde min barndom. Rustningens byggstenar var drömmar, nyfikenhet, omtanke och kärlek.

Får jag skrivklåda vid någon ickesäsong framåt i tiden så kanske jag kan plitar ner nästa etapp i ärendet. Men nu kommer jag inte att hinna! Nästa säsong lurar runt husknuten och dessutom är det endast sju veckor kvar till nästa Finlandsresa.








Seiern är vår


Elva spelare styr kosan mot Habo igår, eller rättare sagt vi backar dit med bilarna så det ser ut som vi är på väg till Bankeryd. Målet med resan är att delta i futsalturneringen Habo IF.s öppna KM.

Vi har under detta millennium vunnit cupen två gånger, 2002 och 2004, men förra året överlevde vi inte ens gruppspelet. Jag har en teori om detta, återkommer senare i texten. Ledare förra året var Mali Jankovic och Ove Mårtensson, den senare mellan två andra jobb Ölmstads IS och J-Södra. Årets ledare är Ove Mårtensson nu med huvudansvar beledsagad av Anders Tedman.

BSK - Torpa FF 1 - 0

Vår första motståndare är Torpa FF. Vi är dagen till ära dressade i vår helsvarta bortadräkt. De Svarta Eleganterna har återuppstått. Nu blir det inte så mycket av den varan i den här matchen, mer som de svarta elefanterna. Stillastående, helt orörliga, ängsliga, stressade samt med ett passningsspel som är helt under isen. Vi beter oss som en flock elefanter som inser att de är i en porslinsbutik och elefanterna förstår att - här kan vi inte röra på oss -.

Vårt första avlut kommer efter knappt tre minuter och leder till en dubbel dubbelhörna, alltså fyra hörnor på raken. Tyvärr helt resultatlösa. Mycket mer hände inte i det offensiva spelet.

Spelaren som håller oss kvar i matchen är målvakten för dagen Jhurmie Dorji. Han gör ett antal helt sanslösa räddningar. Det känns som ett under att Torpa inte gör mål. Men inte gör det varken Jhurmie eller oss andra något

Gruppspelsmatcherna spelas i femton minuter, med rullande tid. När det ena laget har förosakat tre frisparkar för ruff tilldelas det andra laget en tiometerstraff för varje ytterligare frispark. En tiometersstraff är som en frispark från tio meter utan några motståndare, förutom målvakten, mellan sig och målet.

10.29 in på matchen för vi vår första långstraff. Miss!!!

Efter 11.47 kommer nästa. Miss igen!!!

Med en minut och två sekunder kvar får vi vår tredje långstraff och alla goda ting lär ju vara tre. Och så blir det. Daniel Svensson stegar fram och lägger bollen säkert i mål lågt i målvaktens högra hörn. 1 - 0!!!!.

Dalle hade inte lagt någon av de tidigare straffarna.

Är segern i hamn. Nja. När 49 sekunder återstår av matchen får Torpa en långstraff och missar! Eller rättare sagt Jhurmie räddar. Det är han väl värd i en match där han är kronan på verket i ett lag som i övrigt helt verkar ha tagit julledigt trots att det är helgens sista dag. Vi kommer undan med blotta förskräckelsen.

BSK - Aledals IK 0 - 0

Vår nästa match blir också en prövning, fast på ett annat sätt. Vi uppträder från matchens första sekund som en flock hungriga tigrar, Aledal är lammen. Allt vi gjorde fel i förra matchen gör vi nu helt rätt. Vi har bra rörelse, vi släpper boll i rörelse, vi skapar chans på chans. Men vi gör inte mål! Vi ska istället liksom i förra matchen tacka Jhurmie för att vi inte förlorar matchen. Han gör återigen ett antal kvalificerade räddningar .

Efter 13.57 får vi återigen en långstraff men missar.

Med halva matchen kvar får Jonathan Hentzel rött kort för matchen när han sitter på bänken. Han ska ha yttrat en mening till domaren innehållande en svordom och ett könsord. Jag har aldrig hört Jonathan yttra vare sig svordomar eller könsord. Han bedyrar att han inte sagt de ord domaren lägger honom till last för, däremot att han sagt något helt annat. Jag hörde inte, jag vet inte men återkommer till dömeriet.

Med tanke på att vi förlorade derbyt mot AIK i förra årets cup med 0 - 1, så är ju resultatet trots allt ett fall framåt. Men trots det är det inte utan att man är beredd att instämma med Björn Skifs när han 1978 vann schlager-SM, och kom femma i Melodi grand prix, med låten Det blir bara värre framåt natten ( i detta fallet framåt eftermiddagen ). Men tji skulle vi komma att få.

Låten är en av Björns, hittills, 23 låtar på Svensktoppen. Den låg på listan sju veckor, som bäst som tvåa.

BSK - Habo IF 2 2 - 0

Nästa drabbning kommer att stå mot hemmalagets andralag och farhågorna enligt ovan kommer på skam. Vi spelar bara bättre och bättre. Kanske inget sambalir men vi spelar funktionellt, vi är alltid på rätt sida både motspelare och boll, vi är alltid i rörelse, vi jobbar som ett lag vilket gör att vi slipper jaga utan i stället kan vila i rätt positioner någon sekund. Trots detta sätts Jhurmie i arbete ty chanser kommer förr eller senare men Jhurmie är som en vägg i dag. Och vi gör mål också!

Robin Fransson initierar vad som ska komma att hända då han efter en knappt minut kommer till ett avslut som avvärjs av målvakten och leder till en dubbelhörna Efter den andra hörnan trycker Robin själv in bollen och vi leder med 1 - 0.

Samme Robin avgör matchen två minuter senare genom att sätta nätet i dallring igen. Vi leder med 2 - 0 och bollen studsar vår väg. Inte på grund av tur utan därför att vi spelar bra och äger matchen.

Studsboll är vad äldste Sonsonen kallar äggula. Han pillar bort gulan men älskar vitan. Han kan äta massvis av ägg på det sättet. Men inte de farfar kokar en av mellandagarna! Jag kokade två ägg, vred ner plattan, satte mig att läsa i köket med ryggen mot spisen. Stieg Larssons trea. Jag är inte klar med den ännu men hela trilogin kan varmt rekommenderas. Suveräna. Alltnog. Jag kände mig tvungen att uppsöka toan, vände mig om när jag reste mig. Vad fick jag se på spisen. Jo två ägg som sakta puttrade i en kastrull. Hade jag helt glömt bort. Och ändå hade det bara gått 49 minuter. Nytt personligt rekord, det gamla var på 17 minuter. Den gången åt jag upp dem, smakliga. Det vågade jag inte denna gången.

Men även ett överkokt ägg är ett ägg. Om än oätligt!

Detta på tal om studsbollar.

Även om spelet böljar fram och tillbaka. Och även om vi missar två långstraffar är jag aldrig orolig. Segern är kassaskåpssäker. Semifinal nästa!

BSK - Mullsjö IF 1 - 0
Dags för Mullsjö som vi under åren har haft svårt för i futsal. Redan efter 54 sekunder blir Robin utvisad för matchen: Det innebär att vi blir decimerade under två minuter. Får spela vad man på hockeysvenska kallar boxplay. Vet ni att i Finland, mitt andra hemland, har man finska namn på alla idrottsliga företeelser, gäller inte bara ishockey utan alla idrotter. Alltså ingen roughing, hooking eller powerplay. Inte heller den i övrigt amerikaniserade korgbollen finns i vårt östra grannland några termer på engelska.

Men de gulsvarta mullsjöiterna skapar ingenting. Absolut ingenting. Jhurmie har sin lugnaste match för dagen. Även om det dröjer 9.27 in på matchen innan vi gör det vinstgivande målet, Jonas Lundin på pass från Dalle, så är jag aldrig orolig. Vi äger mer av matchen än Bill Gates äger Microsoft.

Har vi inga långstraffar då. Jodå, två stycken. Båda missades. Final nästa.

BSK - Habo IF 1 - 0

Gruppspelet lottas varje år så att BSK och Habo ska mötas i final. Ibland blir det så, ibland inte. I år blev det så.

Vi går in i finalen med noll insläppta mål och nollan skulle komma att bli intakt.

Redan efter 50 sekunder avancerar Robin och sätter bollen i mål från halvdistans. Ledningen skulle komma att hållas om än med mer tur, eller kanske oskicklighet från hemmalaget. Ty under matchen tre sista minuter följde sex långstraffar varav ingen skulle komma att resultera i mål.

16.54 Habo

17.53 BSK

18.21 Habo

19.00 BSK

19.52 Habo

19.55 BSK

Matchtiden i slutspelet är tjugo minuter
.
Det kan verka som segern hängde i en skör tråd och så kanske det är. Detta på grund av straffarna. Finalen blev lite smågrinig. Från båda sidor. Socknaderby!

Jag brukar inte tycka till om domare men åtminstone en av dem måste haft solen i ögonen vid ett flertal tillfällen.

Vi har under turneringen elva straffar med oss och gör ett mål. Vi har fyra straffar mot oss, ingen resulterar i mål. ( Någon av dem måste helt partiskt betraktas som horribel! ).
Vi gör totalt fem mål. Vi, Jhurmie, håller nollan. Det räcker! Vi spelar, efter den första matchen, som Timo Lahtinen ( hockeytränare ) sa på sin tid - äckligt disciplinerat -.

Ingen spelare faller ur ramen, alla gör ett superbt arbete. Men vår artontaggare för dagen är givetvis Jhurmie. Robin är inte långt efter, kanske en sextontaggare.

Anders Tedman har nu vunnit turneringen både som spelare och ledare ( känn dig inte hotad av Ove).

Christer Karlsson är den ende spelare som var med senast det begav sig. För alla övriga bär segerns sötma, i dessa sammanhang, nyhetens behag.

Segrarna; Jhurmie Dorji, Christer Karlsson, Robin Fransson, Mattias Sjöö, Jonathan Hentzel, Oscar Liljemark, Anton Peterson, Daniel Svensson, Fredrik Axberg, Jonas Lundin och Oscar Axelsson.

Varför vinst i år och inte slutspel förra året? Jag var inte med förra året! I morgon blir det på dagen ett år sedan mina nuvarande finnar, då svenskar, emigrerade ( endast 65 dagar kvar till jag åker över igen, de var hemma över jul ). Och BSK kommer ju numera endast i femte hand, då var det i fjärde hand. Men ändå.